Nekromanti WRNU:s bokklubb April - Juni 2016

[Max Raven]

Dags för andra kvartalet.

Reglerna är enkla:

Läs något. Skriv något om det här.

Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också.

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker

 

[Voldstagg13]

En lång kriminaldeckare utspelandes i Aberdeen, "the Granite City", 'Flesh house' av Stuart MacBride, där en seriemördare kallad "the Flesher" slaktar folk och historien återkommer hela tiden till just slakt och kött...och kannibalism. Aberdeen-snutarna är, i många fall, överdrivna och bisarra på ett sätt mera vanliga i amerikanska än brittiska deckare. Det är svart humor, blodbad och äckel och några sidohistorier för mycket på 592 sidor. Bra? Den kan vara värd att läsa om man har fastnat för något av ovanstående, men den är bara det där 'lite för mycket'...tycker jag.

 

[Max Raven]

Läste idag klart Gentleman Jole and the Red Queen av Lois McMaster Bujold.

Det finns vissa saker man inte berättar för sina barn förrän man känner att de är mogna att förstå...

Boken är ännu en del i Vorkosigan-universumet, och återvänder till Cordelia, huvudperson i Shards of Honor och Barrayar och Miles Vorkosigans moder. Efter händelserna i slutet av Cryoburn skakades hennes värld om rejält, och tre år senare har hon nya planer som guvernör över Barrayars sist funna koloni Sergyar. En av hennes närstående, Admiral Oliver Jole, med smeknamnet Gentleman Jole, hamnar i korselden för hennes senaste påfund, och snart dras Cordelias familj in i hennes planer. Vilket vore mindre problematiskt om inte hennes familj inkluderade adelsätten Vorkosigan och styvsonen Kejsar Gregor...

Boken är lite mysig. Den har lugnare takt och mer fokus på underlig xenofauna och livsfrågor än tidigare böckers intrigerande rymdopera, och personligen tycker jag den är den svagaste i serien - men den är fortfarande bra, lyfter nya perspektiv på världen och är ett värdigt avslut på serien om Bujold bestämmer sig för att sluta skriva om släkten Vorkosigan.

Rekommenderas, men enbart om man läst resten av Bujolds Vorkosiverse-böcker. Jag rekommenderar de tidigare samlingsböckerna varmt (Cordelia's Honor, Young Miles o s v) och Falling Free, förstås - alla space opera med oväntat djup och härliga karaktärer.

 

[krank]

Jag tänkte skriva längre om 'et, men jag orkar inte - jag har läst första samlingsalbumet med Jan Lööfs serier. I det finns Ville och Felix.

Båda illustrerar med all önskvärd tydlighet varför man inte läser Jan Lööf-serier för berättelserna, för de är tämligen osammanhängande, ostrukturerade och helt enkelt rätt dåliga. Ville är något bättre på den fronten, och har dessutom inte lika många rasistiska karikatyrer. För de rasistiska karikatyrerna, och könsessentialismen, är naturligtvis ständigt närvarande.

Det har upplåtits utrymme för Jan Lööfs egenhändigt ihopsnickrade kåserier i boken. De målar en tydlig bild av en klassiskt envis originalgubbe, ni vet en sån där som bestämt sig för hur allting är för typ 20-30 år sedan och inte kommer att gå att diskutera med på något rimligt sätt, men vars anekdoter är underhållande. Han framstår som en relativt välvillig gubbe som i stort fogat sig efter "tidsandan" genom att anpassa sina motiv etc. även om det såklart finns gränser även för honom.

Lööfs tidiga produktion måste såklart sättas i kulturell kontext. Rasistiska uttryck som av en del inte ansågs rasistiska då, är inte längre rumsrena.

Med allt detta sagt, är Lööf en mycket duktig tecknare. Jag älskar framför allt den detaljrikedom han skapar i mekaniska prylar, skrothögar och så vidare. Hans illustrationer har i den bemärkelsen trollbundit mig sedan jag var gammal nog att plocka upp en bok. Han framstår som något ensidig i sitt uttryck då han i princip bara haft en stil - hans karakteristiska - men det är å andra sidan en väldigt fin sida och stil så det må vara förlåtet.

Jag tycker att allt han gjorts förtjänar att tryckas om för evig tid, men jag tycker att det här formatet är det bästa - målgruppen är vuxna, serierna sätts någorlunda i ett sammanhang (även om det mest är Lööf själv som skapar sammanhanget och han är lite defensiv). På det här viset känns sannolikheten låg att boken hamnar hos barn utan att en vuxen gjort en aktiv ansträngning och då också, får man förmoda, har möjligheten att tillsammans med barnet skapa just sammanhanget kring serierna.

(Det är för övrigt också min åsikt i "Lööf-gate", "Pippi-gate" och "Tintin-gate". Ge gärna ut gamla böcker med rasistiskt innehåll, men rikta dem i första hand mot vuxna och sätt dem i ett sammanhang)

 

[Mundo]

(Det är för övrigt också min åsikt i "Lööf-gate", "Pippi-gate" och "Tintin-gate". Ge gärna ut gamla böcker med rasistiskt innehåll, men rikta dem i första hand mot vuxna och sätt dem i ett sammanhang)

Jag tycker om idén om att slänga in någon liten text i början som förklarar enkelt och rakt att det är en produkt av sin tid och inte ska tolkas på något annat sätt.

 

[Krille]

Jag fick hem Stand Still, Stay Silent volym 1 och har därmed sträckläst den.

Till att börja med, den skickas från Texas och frakten är skitdyr.

Det sagt, it's effin' awesome! Okej, jag är extremt mycket fanboy av Minna Sundström till att börja med, och ännu mer fan av just Stand Still, Stay Silent. Så att nu få den tatuerad på döda träd (nytt favorituttryck) är värt pengarna.

Och… jag vill ha rollspelet! Det är den postapokalyptiska ståryn jag inte visste att jag behövde. Så nu vill jag spela det!

Stand Still, Stay Silent utspelar sig nittio år efter att en dödlig farsot spred sig över världen. Några få var immuna och några ställen, som Island, lyckades isolera sig. Nu jobbar folk i Skandinavien på att återetablera sig, men vi talar om en befolkning i Sverige på några tiotusen, till exempel. Så mycket är öde och övergivet. Men man jobbar på det: genom att bränna ner stora områden, sedan låta det frysa i ett par vintrar, spärra av det ordentligt och sedan låta det växa tillbaka så kan man återvinna landområde som man kan odla på.

Själva ståryn handlar om den första expeditionen ut i den Tysta världen från de säkra områdena för att försöka hitta någon information från den gamla världen. Det är en internationell expedition, med finnarna Tuuri och Lalli, svensken Emil och dansken Mikkel under ledning av norskan Sigrun. Den är också gravt underfinansierad, och ingen i expeditionen vet direkt vad de sysslar med, utom möjligen Sigrun som är rätt kompetent soldat och Lalli som är spanare. Den internationella karaktären hos expeditionen ställer också till problem: Emil talar bara svenska, Lalli talar bara finska, Sigrun talar bara norska, och Mikkel talar danska och isländska, och därför måste mycket av kommunikationen gå genom Tuuri som talar både svenska, finska och isländska…

Spoiler

Och när Reynir kommer ombord så kan han förstås bara tala isländska…

Serien får sitt namn från den första regeln för folk ute i den Tysta världen: om man möter ett troll, en jätte eller en vätte, stå still och var tyst. Den kanske går därifrån. Ja, det finns troll, jättar och vättar. De är inte riktigt som i DoD Trudvang, utan snarare asläskiga monster som skulle kunna hämtas ur Call of Cthulhu eller kanske Stephen Kings The Mist.

Spoiler

Det finns en koppling mellan troll, vättar och jättar, och farsoten som härjade i världen för nittio år sedan. Och den är asläskig i sig!

Och det finns magi. Det är den sortens spirituella magi som jag försökte efterlikna i Järn, där det händer saker på andeplanet och magi handlar om att komma överens med andar. Lalli är inte så jättebevandrad i magi, men hans och Tuuris storebrorsa Onni är desto skickligare. Men han är skiträdd för den Tysta världen, så han stannade hemma.

Det finns så mycket med SSSS (nä, nu orkar jag inte skriva hela titeln längre) som jag älskar. Den sköna men ansträngda familjerelationen inom expeditionen, katter, magin, humorn och värmen, småklantigheten som funkar utan att bli ansträngd, katter, asläskiga monster, Minnas fantastiska tecknarstil och färgsättning… den är helt enkelt så förbannat bäst!

Och har man inte lust att lägga ut massor med megapesos för att få den tatuerad på döda träd eller inte riktigt lika många megapesos för att få den som ebok så kan man fortfarande läsa den online gratis. Så det finns ingen ursäkt att inte göra det!

Utom möjligen att den är över 500 sidor online och att boken är 300-nånting av dessa sidor, så den kommer äta en del av din tid förutom dina pengar.

 

[Max Raven]

Stand Still, Stay Silent borde möjligen fått något H-relaterat i slutet så de kunde gjort länken till sssshcomic.com - det är allt jag har att tillägga. Awesome serie.

 

[Max Raven]

Försöker tvinga mig igenom Pandora's Star men det är extremt tungrott. Får se om jag hinner läsa klart den innan Juni börjar.

 

[zonk]

Har nog ett dussin* påbörjade böcker liggandes. Blir inte mkt läst just nu. Det var en sabla massa nattsuddande med gamla greker ett slag. Får kanske ta tag i läsandet lite igen!

*Påbörjade nån gång det senaste året, och med nån slags tanke om att läsa klart dem. Gamla övergivna böcker har jag betydligt fler...

 

[zonk]

Nu har jag läst nåt! Men givetvis var det en bok som påbörjades för mycket längre sen - A Princess of Mars av Edgar Rice Burroghs. En charmig bok med knasiga gröna fyrarmade barbarer, vilda fajter, en hel massa fruar åt vår hjälte, osv. Förvisso med en kolonial underton, men ändå huvudsakligen en äventyrsbok. 3.5 svärds-svingande kämpar av fem möjliga, klart underhållande!

 

[zonk]

Hej vad det går! Nu har jag läst färdigt The Monkey and the Monk, som påbörjades på balkongen under värmeböljan sommaren 2014. Det är en förkortad version av A Journey to the West, en antik kinesisk skrift om en munk som far till Indien i jakt på heliga buddhistiska skrifter. Till sin hjälp har han tre slynglar till hjältar, främst av vilka kanske är Sun Wukong, en magisk och magikunnig apa som bestraffats gruvligen för sin uppstudsighet mot gudarna. Denna tropp tar sig igenom otaliga äventyr och svårigheter. Av ursprungliga 100 kapitel är 31 kvar i denna version.

Det är onekligen en del långrandiga beskrivningar och invecklade procedurer och långa listor med gudar, halvgudar, osv, men det är ändå i grund och botten en skön äventyrsberättelse, dråplig och komisk, med massor av färgstarka tokerier. Jag kommer absolut knycka en del till äventyr jag själv spelleder!

Tre och en halv gyllene buddha av fem möjliga. En av de nyare och mer välrennomerade översättningarna, av Anthony Wu.

 

[Zorbeltuss]

Läste idag klart Gentleman Jole and the Red Queen av Lois McMaster Bujold.

Det finns vissa saker man inte berättar för sina barn förrän man känner att de är mogna att förstå...

Boken är lite mysig. Den har lugnare takt och mer fokus på underlig xenofauna och livsfrågor än tidigare böckers intrigerande rymdopera, och personligen tycker jag den är den svagaste i serien - men den är fortfarande bra, lyfter nya perspektiv på världen och är ett värdigt avslut på serien om Bujold bestämmer sig för att sluta skriva om släkten Vorkosigan.

Rekommenderas, men enbart om man läst resten av Bujolds Vorkosiverse-böcker. Jag rekommenderar de tidigare samlingsböckerna varmt (Cordelia's Honor, Young Miles o s v) och Falling Free, förstås - alla space opera med oväntat djup och härliga karaktärer.

Jag har sträckläst den och måste nog säga att det enda dåliga med boken var jag själv, jag fick i min sena tonår ett ryck och lärde mig speedreading, och med en paus för att äta och chatta i mitten så var den klar på en kväll, lite mer än 8 timmar. För mig är denna den starkaste i serien, men då jag gillar interpersonella relationer mer än action så kanske inte det är så konstigt.

Spoiler

Den enda nackdelen med faktiska innehållet var väl att med Bujolds författarskap var det inte mycket av en överaskning vem hemafroditen Oliver hade stiftat bekantskap med.

Försöker tvinga mig igenom Pandora's Star men det är extremt tungrott. Får se om jag hinner läsa klart den innan Juni börjar.

Läste igenom denna (igen) innan jag kunde införskaffa Gentleman Jole and the Red Queen, delvis för att jag inte hade något annat att läsa tillgängligt och delvis för att sympatiläsa något dåligt.
Och det Är dåligt, Peter F. Hamilton blir bättre efter denna och nästa bok i Commonwealthböckerna, men kanske inte tillräckligt för att vara läsbar. "Romanserna" känns mer som introduktion till mjukporr, av hundratals personer kan inte en enda fatta att om låset är på utsidan är det till för att hålla nått inne istället för ute, karaktärsutveklingen består av att folk beter sig på samma sätt inför nya omständigheter för att folk ska påpeka att de har utvecklats (med två undantag mestadels för att karaktärerna var underutveklade och stäldes inför mycket radikalare förändringar) och både action och technobabbel är mer eller mindre omotiverad.

/Luna Lovegood

 

[krank]

Oh, jeez... Jag har läst böcker, men jag har inte skrivit något om dem, och nu ids jag inte skriva så långt om var och en...

Now let's see, var ska jag börja...

VI kan börja med att fylla i lite om mitt läsande av Alastair Reynolds, sedan komplettera med lite The Expanse, tror jag.

Revelation Space - Bokklubben April-Juni
Chasm City - Bokklubben Juli-September
Redemption Ark - Bokklubben Juli-September
Absolution Gap - Bokklubben Juli-September
The Prefect - Bokklubben Januari-Mars

Blue Remembered Earth - Bokklubben Januari-Mars
On the Steel Breeze - Kort recension nedan
Poseidon's Wake - Kort recension nedan

Century Rain - Bokklubben Oktober-December
Pushing Ice - Bokklubben Oktober-December
House of Suns - Kort recension nedan
Terminal World - Kort recension nedan
Harvest of Time - Ej läst ännu, skippar nog pga inte intresserad av Dr Who i bokform

Diamond Dogs, Turquoise Days - Bokklubben Oktober-December
Zima Blue and Other Stories - Läser just nu
Galactic North - Ej läst ännu
Deep Navigation - Ej läst ännu

Ooooooh-kay...

On the Steel Breeze - En intressant fortsättning av Poseidon's Children. Jag gillade storyn med en person som delat upp sitt medvetande i tre delar och att perspektivet skiftar mellan dem, jag gillar som vanligt Reynolds' lek med episk scifi och tidsaspekter, jag gillar världen som trilogin utspelar sig i och jag gillar att boken har en karaktär som är ickebinär utan att det görs någon grej av det. Man skulle eventuellt kunna hävda att boken låter hen vara lite väl speciell och intelligent, att det blir något slags exotifiering eller så, men jag tycker att det hanteras bra. Hen är ju knappast ensam om att vara superspeciell i boken liksom.

Poseidon's Wake - Trilogin når sitt crescendo och allt ballt Reynolds sått i två tidigare böcker skördas här på snygga och bra sätt. Elefanter och AIs och rymdskepp och tid och så vidare. Jävla bra. Jag tror faktiskt att den här trilogin som helhet är min favorit bland Raynolds verk - här känns det som att han mognat som författare, jämfört med Revelation Space-böckerna. Som fortfarande är helt lysande såklart, men de här är i min ögon snyggare fokuserade och mer mogna. Men läs båda bokserierna, för allt i världen. Det är de värda.

House of Suns - High Space Opera där teknologin lika gärna kunnat vara magi, men fortfarande begränsad av deep time och ljusets hastighet. Fascinerande världsbygge jag gärna skulle se mer av. Episka konflikter och konspirationer, ätter och hus och märkligheter och sense of wonder så det skriker om det.

Terminal World - I sammanhanget ganska tråkig postapok-dieselpunk-historia som dras ner av sin låga teknologinivå men räddas av att åtminstone ha en halvball metaplot. Inte en av Reynolds starkaste, men det kanske jag mest tycker för att jag föredrar rymdscifi.


Sen hade vi då lite Expanse:

Cibbola Burn - Jag läste om Calibans War och Abaddon's Gate eftersom jag glömt bort allt som hänt i dem. Så, James Holden och hans crew stoppade ännu en organisation som ville använda protomolekylen, sen satt de fast i en "slow zone" bortom en portal. Cibbola Burn handlar om när de åker iväg och ska mäkla fred mellan OPA-kolonister och ett jordiskt företag på en ny planet som hittats bortom portalerna som upptäcktes i förra boken. Hade den här boken varit ett rollspelsäventyr hade jag tyckt att det sög, för problem efter problem kastas på rollpersonerna utan att de har minsta chans att lösa dem, och de nya problemen som kommer gör hela tiden allt arbete de gjort helt poänglöst. Det är liksom bara misär utan möjlighet att lösa nånting utan att SL kastar in deus ex machinas. Ingen spelaragens alls. Som bok blir det inte mycket bättre, är jag rädd.

Nemesis Games - Den här är lite mer intressant, eftersom den fördjupar framför allt Naomi och Amos och avslöjar lite mer om deras bakgrund.

---

Jag ju känner jag lite såhär:
- Alastair Reynolds är en scifimästare som introducerar nya, coola idéer och undersöker sånt jag tycker är intressant, som "vad är medvetande" och deep time och sånt där. Reynolds verkar ganska intersektionell och så också, och i nån mån klassmedveten.
- James SA Corey är lite mer som... David Eddings. Lättsmälta äventyr utan intressanta idéer. Böckerna är lite roliga, lite charmiga, men är alltför fokuserade på de ganska ointressanta huvudpersonerna för att funka annat än som popcornunderhållning. Jag upplever den värld Corey beskriver som sedd genom ganska liberala ögon.

Sedan lyssnar jag ju på Peter F Hamiltons Reality Dysfunction också. Hamilton är mer konservativ än båda ovanstående, vad gäller till exempel könsroller och moral...

Så det är intressant att kontrastera dem. Man kan till exempel, om man så önskar, jämföra James Holden som är ett slags piratpartist och Wikileaks-hjälte med Hamiltons Joshua Calvert, ett själviskt as som det ändå alltid går bra för. Och som framhålls som lite av en idealmänniska, eller åtminstone pojkrums-wish fulfilment. Men jaja.

 

[anth]

Trilogin Fortunatas profetia,
Del 1: Septimanies sanning
Språk: svenska
Författare: Helena Biehl (tydligen mest känd som magasinet Amelias astrolog)
Genre: Magi, Urban fantasy (svenska Harry Potter)
Utgivare: EA Förlag AB (som tydligen just gått i konkurs)
Utgivningsår: 2015

Handling
Första boken i trilogin utspelas i Stockholm mellan maj-juli 2015.
Vi börjar på en polisstation i Stockholm där den den 61-årige kommisarie Zaphir och hans inkompetenta kollegor undersöker mystiska fall med människor som börjat komma upp ur underjorden. Sedan kommer Zaphir hem till sin 12-åriga dotter Wilhelmina och de diskuterar en konstig upplevelse han haft som barn där han sett en annan stad i underjorden under Stockholm. Samma kväll får de "besök" av en småväxt varelse/alf vid namn Snicket som ger Wilhelmina en gammal bok för att sedan "försvinna" med Zaphir. En liten stund senare dyker två "trollkarlar" upp ur ett hål i golvet och hjälper Wilhelmina att fly med sin hund Basil när allt i hela lägenheten plötsligt animeras och försöker fånga henne. De flyr ner i underjorden samtidigt som de ser Wilhelminas hus bokstavligen explodera.

År 1779 tar Gustav III bort trolldomsparagrafen från Sveriges lagar, vilket förvandlar Stockholms underjord i allmänhet och området under kungliga slottet i synnerhet till ett av världens centrum för magi, trollkarlar och övernaturliga väsen.

På 1500-talet skrev sierskan Fortunata en bok med profetior i den spanska staden Sevilla. Ett par av de sista profetiorna rör Stockholm på 2000-talet: om hur mörk magi ska ta över staden och på något sätt är Zaphir och Wilhelmina inblandade i profetian. Trollkarlsfamiljen Gombri har lovat att hålla ett öga på Zaphir och Wilhelmina och nu får hon bo hos dem medan hon, tillsammans med den jämnårige Gombri-sonen Oskar, letar efter hennes far.

Dock handlar första delen av trilogin lika mycket om den förbannade boken "Septimanies sanning" och om mordet på den vackra Septimanie Renstjärna i Stockholm 1791. Samt om kidnappade gaberlunzier som ser ut som isbjörnar, men som uppenbarligen kan korsa sig med flera arter då Wilhelminas hund Basil visar sig vara en gaberlunzie-korsning.

Omdöme
Det första jag reagerar på är att språket är taffligt. Jag har inga större krav på författare, men jag förväntar mig att en bra bok ska ha en språk på en högre nivå än som en 14-åring talar.
Det andra jag reagerar på är beskrivningen av poliserna och polisstationen i början av boken. De påminner om poliserna Kling och Klang från Pippi Långstrump. Sådana poliser passar in i en småstad i 1940-talets Småland, inte i Stockholm 2015. Ja, jag vet. Det är en barnbok och inte en hårdkokt deckare. Jag kanske helt enkelt är för gammal för att läsa sådan här litteratur.
Det tredje jag reagerar på är likheterna med Harry Potter. Nu är inte J.K. Rowling någon Nobelpriskandidat, utan är i mina ögon en ganska ordinär författare. Jag skulle säga att likheterna inte beror på att Helena Biehl plagierat Rowling, utan att de bara skriver om liknande ämnen: om trollkarlar och häxor som lever sida vid sida med oss vanliga människor utan att vi märker det och om hur en "vanlig" människa (Harry / Wilhelmina) plötsligt får uppleva denna magiska värld och tillsammans med läsaren får utforska den.
Det fjärde jag reagerar på är att det är ett lite för stort persongalleri. Det hände mer än en gång att ett namn dök upp på en person som introducerats tidigare i boken, men som jag inte kunde komma ihåg.
Det var de negativa sakerna.

Om man står ut med att det är en bok skriven för 12-åringar så är det här en fantastisk berättelse om ett magiskt Stockholm som öppnar upp sig. Här får vi möta klassiska mytologiska varelser som älvor, vättar, spöken och ryska domovojer tillsammans med helt nyskapade väsen som gaberlunzier, flobbertoppar, plattfötter och palmvampar. Det är en berättelse där fantasin flödar fritt och en historia med många oväntade vändningar. Även om jag känner mig lite för gammal för att uppskatta språkbruket i boken kommer jag ändå hålla ögonen öppna efter del 2.

 

[Max Raven]

Jag läste ut Galactic North av Alastair Reynolds.

Det är en novellsamling i Revelation Space. Jag hade faktiskt läst den sista berättelsen (Galactic North) innan jag läste något annat i Revelation Space. Bra grejer i blandad nivå. Vissa saker passar inte perfekt in i resten av settingen, som Reynolds själv säger i sitt slutord, men det här formatet passar honom utmärkt - en del av de brister jag såg med Redemption Ark och till viss del Absolution Gap var just hans benägenhet att ha småberättelser till allt, där han borde ansat och till och med plockat bort. Han kommer inte undan sin överförklaring helt, dock, men i mångt och mycket är det mer referenser till andra saker som står bra för sig själv.

Tror nästa bok av honom jag läser blir Chasm City - det kan mycket väl vara så att utöver Revelation Space så är Reynolds bästa böcker i universat inte trilogin, utan de som är löst kopplade till dem - kopplade till hans "future history".

Jag har... inte läst klart Pandora's Star. Den är bara så tråkig och pro-skitusel-1800-talskapitalism och samhällsstagnant och spenderar så mycket tid på att beskriva vardagliga detaljer som är typ som 1900-talets USA, och nästan alla huvudpersoner är män och alla är tråkiga och har samma skitnödigt allvarliga personlighet och handlingen hoppar mellan en drös av dessa utan anledning och hjälps inte av långa beskrivningar och att hoppa igen så fort man börjar komma igång med någons story. Jag förtvivlar. Jag har inköpt Judas Unchained också men får se om jag klarar det. Hur blev den här boken populär? Är det motsvarigheten till Kristen Rock för Fox News? Det finns storylines som är lite intressanta i sammanhanget - en mordgåta. Resten känns mest som bortslösad potential. Altered Carbon gör evighetsliv mer intressant och från en mer tacksam samhällsnivå (och kör man den absoluta eliten som utgångspunkt så kan man ha lite mer intrigerande och hundraårs-plots), Niven har bättre rik protagonist i Ringworld, samtliga Iain M Banks böcker sköter civilisation/människor med makt bättre. Författaren borde kopierat Asimov och reducerat bort alla dessa vardagliga detaljer han beskriver eller hållit sig mer fokuserad så hade boken iaf varit ett bättre hantverk.

 

[anth]

The Atrocity Archives
första boken i serien The Laundry Files
av Charles Stross
Engelsk bok, inte översatt till svenska
Genre: Cthulhu Mythos, Spionthriller, Torr humor, Weirdness

Serien The Laundry Files har gett upphov till rollspelet The Laundry RPG och inte helt oväntat kommer Charles Stross från rollspelsvärlden: om någon DnD-spelare här som känner igen monsterna Deathknight, Githyanki, Githzerai och Slaad så är det Charles Stross som skapat dem.
Serien utspelas i början på 2000-talet i ett Cthulhu-universa, men detta faktum döljs av världens regeringar. The Laundry är Englands hemliga organisation som har hand om övernaturligheter.

Sedan andra världskriget har man ett nytt hjälpmedel: Turings sista teorem. Nej, ni har aldrig hört talas om det för det publicerades aldrig och Turing likviderades strax efter att han skrivit färdigt det. Det ger möjligheten att använda magi genom matematik. Huvudpersonen Robert "Bob" Howard är ett datorsnille som via en fraktal-ekvation höll på att frammana Nyarlathotep. Han fick välja mellan att bli likviderad eller ansluta. Inte helt oväntat är han numera The Laundrys systemadministratör och IT-tekniker. Men han tyckte det var lite tråkigt, så han extraknäcker emellanåt som agent; ett slags ockult nörd-James Bond.

Handling
Bob får i uppdrag att försöka få ut den engelska filosofiprofessorn Mo O'Brien som "fastnat" i Kalifornien och inte får lämna USA. Exakt varför The Laundry har skickat Bob är lite oklart, men tydligen tycker USAs säkerhetstjänst att Mo är så viktig att de vägrar ge utresevisa från USA. Snart visar sig även vissa utländska agenter vara intresserade av Mo och Bob blir insyltad upp över öronen i något som både på klassiskt spionthriller-maner och på CoC-vis hotar hela jordens, om inte universums, existens.

Omdöme
Jag ser den här boken i första hand som en klassisk spionthriller i stil med böcker av John Le Carré, Robert Ludlum, Alistair MacLean, Ian Fleming och Len Deighton. Men denna spionthriller skiljer sig från andra då agentvärlden som beskrivs är inspirerad av CoC-supplementet Delta Green (ja, det står i efterordet av författaren att han inspirerats av Delta Green). Det betyder att de flesta agenterna har minst 25 % i Cthulhu Mythos och definitivt inte över 50 % i SAN (nej det står inga %-satser i boken, men folk agerar så, ni som spelat CoC vet vad jag menar). Det betyder också att vissa agenter inte är helt... mänskliga. T.ex. har Bobs högste chef, James Angelton, varit i tjänst sedan andra världskriget och ingen vet riktigt hur gammal han är.
Jag tycker om den torra brittiska humorn som lyser igenom när Bobs arbetsplats beskrivs som ett byråkratiskt helvete som skulle göra Kafka grön av avund, samt att all info är på "need to know" basis och Bob får inte ens veta vad hans olika uppdrag går ut på (antagligen av ren omtanke, då agenter som vet för mycket i ett Cthulhu-universa har en tendens att spendera resten av sina liv i vadderade celler).
Då några av mina favoritområden råkar vara matematik, fysik, ockultism i allmänhet och Cthulhu Mythos i synnerhet uppskattade jag bokens techno-babble eftersom 95 % av allt som nämns i boken faktiskt finns (om än kanske inte på riktigt när det gäller hänvisningar till Cthulhu Mythos).

Betyg
Vad tyckte jag om den här boken? Låt oss säga så här: jag hade inte hunnit mer än halvvägs genom första boken innan jag sprang tillbaks till bokhandeln för att köpa resten av böckerna i serien.

 

[Vimes]

Jag läste precis ut Neil Gaimans Coraline som jag och dottern (8 1/2 år) haft som högläsningsbok. Vilken bok det här är! Helt klart anpassad för barn (9-12?) men väjer samtidigt inte för att vara grotesk, bisarr och genuint läskig. 5 av 5.

Översättningen är bra också.

 

[Skarpskytten]

Betyg
Vad tyckte jag om den här boken? Låt oss säga så här: jag hade inte hunnit mer än halvvägs genom första boken innan jag sprang tillbaks till bokhandeln för att köpa resten av böckerna i serien.

Jag delar väl inte Anths entusiasm riktigt, men detta är utan tvekan en mycket välskriven bok som lyckas förena genrerna (tentakel)skräck, spiondrama och kontorsintriger på ett suveränt sätt. Torr brittisk humor, blanketter och tentakler. Tänk Woodhouse, Kafka och Lovecraft i skön harmoni.

 

[Voldstagg13]

Hittade en Warhammer 40k bok i högen hemma: 'Farseer' av William King. Den handlar om en 'rogue trader' på dekis, Janus Darke, samt hans viktiga roll för både the Eldars och Chaos. Intressanta insikter i Eldar-kulturen och vad Chaos är, i alla fall för såna som jag vilka inte spelar Warhammer eller köper spelböcker som ren läsning. I övrigt är det en rolig (och blodig) äventyrshistoria, med lite glimtar av hur en navigatör fungerar mentalt och hur rymdresor (i 40k) går till. Underhållande och läsvärd om man gillar stilen.

 

[Max Raven]

Jag gav upp Pandora's Star, 290 sidor in. Det finns över 900 sidor i den här boken, och 1/3 av de sidorna är mestadels menlösa.

Har börjat på Iain M Banks Player of Games, men lär inte hinna läsa klart innan Juli. Klart mer underhållande, dock.