Spelmöte #1: The Silent Town
César anländer till Tularosa tidigt på morgonen med Alodia; de har spenderat natten hos en gammal mexikansk officer de känner, som har en liten farm en bit norrut i Tularosa-bäckenet. De rider genom den torra, dammiga adobestaden, som precis börjat vakna, och när de hör klockorna från stadens katolska kyrka bestämmer de sig för att delta i mässan direkt. Prästen,
Alberto Rozales, är en gammal bekant till Cesár, men inte längre riktigt sig själv. Mässan är inte välbesökt, och fader Alberto lyckas inte leverera en särskilt livfull ceremoni. Han är sliten och utmärglad och orakad. Efter mässan försöker César genast tala med honom och reda ut vad som är fel, och erbjuder sig att vara hans biktfader. Men fader Alberto är förtegen, anat än om sina egna personliga brister och sin församlings brist på entusiasm. Han antyder en konflikt mellan stadens ursprungliga mexikanska nybyggare och nya amerikanska entreprenörer, och en rivalitet med en lutheransk predikant som byggt en bönestuga tvärs över gatan. Det förra var César bekant med sedan tidigare, medan predikanten är en nyhet. César ger sig tusan på att försöka återvinna några kyrkobesökare, och Alberto bjuder in honom att förrätta mässan om två dagar - men imorgon vill Alberto själv hålla något han förberett.
Josefine anländer lite senare på dagen, och där César möttes av en blandning av vördnadsfyllda och skeptiska blickar möts den mycket lilla, tungt beväpnade och sombrerobärande kvinnan av förbryllan och ett visst mått av misstänksamhet. Hon rider direkt till en trevägskorsning i stadens mitt, där ett hotell tronar på ena sidan, den (med Tularosa-mått mätt, det vill säga inte särskilt) fancy saloonen The Bavarian Inn på andra sidan, och den aningen mindre fancy saloonen Tularosa Cantina på den tredje. Det verkar tydligt vilket ställe som är mest i Josefines smak, så hon går rakt in på cantinan, som såhär tidigt på dan ännu ligger öde. I det dammiga rummet står några övertäckta, nyförvärvade hasardspel, och ägaren
Godfredo Almendarez, en förhållandevis stilig mexikan med grånade tinningar, står och torkar av bardisken. Josefine söker sig dock till den andra personen i rummet, saloonflickan
Paz. Detta är givetvis helt rätt strategi, det är ju alltid saloonflickorna som vet mest. Paz förklarar att Magdalena och Fritz med familj bara försvann spårlöst en dag, men att det går många rykten. De kan ha tagits av öknen, blivit dödade av apacherna eller banditen El Serpiente eller någon annan på en glidande skala av osannolika grunder, men Paz betvivlar att de nånsin dyker upp igen. Det är visst många som har försvunnit i Tularosa-bäckenet genom åren.
En annan som också förstår värdet i att fråga ut saloonflickor är Cullen Cassidy. Han kommer ridande söderifrån lite senare på dagen, törstig och dammig och sliten efter en rejäl trek genom den vita öknens utkanter. I porten på The Bavarian Inn står den docksöt saloonflickan
Flossie och hänger i bara underkläderna, men ser mycket tvekande ut när Cullen går in eftersom hon inte kan avgöra om han är n-ordet, indian eller någon mer acceptabel typ av brunhyad fenotyp. Saloonens fetlagda ägare,
Malcolm Muggeridge, dyker dock upp från köket och signalerar åt henne att det är okej, och Cullen sitter snart med de bägge och en flasha whisky. Malcolm är en storvulen herre med stora ambitioner, men varken han eller Flossie vet särskilt mycket om Fritz Baumann och hans försvinnande, annat än att Baumann var relativt omtyckt och att det är en enorm skandal att en hednisk kines nu är den enda i stan med nån som helst medicinsk kompetens. Malcolm och Flossie är dock båda entusiastiska till Cullen som ny source of income, och Flossie övertalar honom att betala en dollar för ett bad (med okänd grad osedliga inslag). Innan denna nya transaktion kan äga rum ser Cullen dock sheriffen och en deputy röra sig, med gevär i högsta hugg, nedför en sidogata och bort bland ett trädbevuxet område, mot det hus där familjen Baumann bodde. Det här kan bara vara intressant, så han skyndar efter.
Orsaken till tumultet är Josefine. Paz förklarade vägen till Baumanns hus, varvid Josefin helt sonika gick dit och sköt upp dörren med sitt gevär. Efter att snabbt ha sett sig om i det tysta, mörka huset satte hon sig i det ödsliga arbetsrummet, packade upp sin skrivmaskin och skrev ned Paz namn på en nyligen påbörjad lista. Så långt allt väl, om det inte vore för att två mexikanska grisbönder hade sett alltihop och misstänkt att hon var en tjuv. Så de hämtade sheriffen för att ta henne på bar gärning.Men sheriffen, den enögde och vresige
Tularosa Tom Taylor, skulle även kanske kunnat gå under epitetet Trigger-Happy Tom Taylor, för han och hans vicesheriff stormar huset när Josefine inte svarar på hans order att komma ut med händerna över huvudet. Paranoid och stridskåt som hon är hon istället gömt sig under en säng med geväret redo. I tumultet som följer lyckas Tularosa Tom vådaskjuta sin egen vicesheriff med en hagelbössa, innan han i vredesmod mular Josefine med kolven. Cassidy anländer lagom till att se en av vicesherifferna,
Ike Tatum, stötta sin sårade kamrat,
César Gallardo, medan Tom Taylor kommer utsläpande med en blödande och medvetslös flickunge slängd över axeln. Det här är inte en scen som ger ett gott första intryck av Tom Taylor, och det blir direkt klart att ingen kärlek är förlorad mellan honom och Cullen. Givetvis är Cullen dock intresserad av att någon annan än han verkar nysta i Baumanns försvinnande, så han följer med sheriffprocessionen tillbaka mot staden.
César och Alodia har under tiden tagit in på Tularosa no 1 Hotel ner längst en av gatorna från saloonkorsningen. Fader Alberto var mycket bekymrad över ägaren, Leonidas Robert Roseberrys "sataniska samröre" med kineserna som har en serie stånd och inrättningar av tvivelaktig karaktär i gränden bakom hotellet. César tar sig därför ett snack med Roseberry, en luggsliten men skenbart hyfsat tillmötesgående figur av skotskt påbrå. Roseberry är dock vag på att bemöta prästens anklagelser, och försvaret bygger helt på att hans samröre med kineserna är oskyldiga affärer. César har inte eg. så svårt att tro det, och koncentrerar sig istället på att övertala Roseberry att försonas med fader Alberto och dyka upp i kyrkan igen. Det förblir oklart vad fader Albertos och Leonidas Roseberrys bråk egentligen handlade om.
Under sin brunch i hotellets matsal möts Alodia och César istället av en välklädd herre vid namn
Burl van Horn, som uppenbarligen äger en stor ranch i norr. (Det börjar vid det här laget bli härligt mystiskt att alla verkar bo på Tularosa no 1 Hotel när ett finare hotell egentligen ligger uppe i korsningen, men det hotellet pratar ingen om). van Horn är väldigt trevlig och, till skillnad från andra i stan, en ren fontän av information, så César anar givetvis oråd och lyckas genomskåda honom. van Horn fokuserar nämligen sitt narrativ på att Fritz Baumann brukade samla blommor för torkning uppe vid hans ranch, och där av någon anledning råkade i bråk med ett antal mexikanska bönder. Dessa bönder är förmodligen mördarna, menar van Horn, men César borde se upp för de är mordiska och inavlade. César har en annan teori, att van Horn vill bli av med bönderna på grund av någon markdispyt, och tackar vänligt för samtalet.
Sheriffens posse släpar sig till kinesgränden, i vars kaos de släpps in i ett litet, dammigt hus fullt av torkade örter. Efter en utdragen språkförbistring lyckas Tularosa Tom Taylor, som uppenbart är lika missnöjd med kines-situationen som Malcolm Muggeridge, kommunicera sin vilja, och en fet, fryntlig kinesherre får några dollar i sin hand. Kinesen börjar därefter plåstra om Josefines blodiga skalle medan två av hans kamrater plockar hagel ur armen på César Gallardo. Tom Taylor grymtar och lämnar scenen. Det är uppenbart att han fortfarande ämnar låsa in Josefine, åtminstone tillfälligt, men hon ser inte särskilt rymningsbenägen ut just nu.
Cullen har följt med in, och bekantar sig lite med Josefine sedan hon kvicknat till en aning. De finner snart sitt gemensamma intresse, men mer påträngande behov gör sig påminda, nämligen Josefines opiumberoende. Även här kan kinesfarbrorn dock med glädje hook her up, och hon sjunker snart ned på en bädd i källarhål i samma gränd, och känner den bultande smärtan i huvudet bara rinna iväg i opiumdimmorna. En nu omplåstrad César Gallardo, som trots situationen verkar tämligen avslappnad, väntar helt sonika utanför för att tids nog släpa henne till sheriffkontoret.
Cullen har under tiden navigerat genom en snårskog av gester och obegriplig mandarin i ett försök att kommunicera till kineserna att han gärna vill ha en stallplats och ett diskret rum (efterlyst som han är vill han inte gärna krascha på hotellen). Tids nog hittar han någons "jiejie", en kineskvinna (den enda i stan utöver opiumhåle-tanten) som faktiskt pratar engelska, om än med en svårbegriplig pekingbrytning. Kvinnan ifråga,
Hsiao-yen, förklarar att kines-patriarken och doktorn,
Yi-ji, är hennes "shushu", och uttrycker, till skillnad från resten av stan, stor belåtenhet med att han nu är den enda doktorn. Hon hagglar entusiastiskt med Cullen om priset på ett rum, och de enas till slut om en försvarlig summa på en halv dollar natten. Därefter installeras Cullen i ett källarhål strax bakom kinesernas hönshus. Det är rent, men det känns ändå som att någon förmodligen dött där.
En mycket drogdimmig Josefine har nu ömsom släpats, ömsom burits till sheriffkontoret, där hon blir inlåst i en cell. Fader César och Cullen har bägge tänkt fråga sheriffen om familjen Baumanns försvinnande, och möts därför på verandan. Efter diverse krångel övertalas Tularosa Tom att Josefine inte är någon tjuv, utan bara en landsstrykare som likt César och Cullen vill utreda Baumanns försvinnande, och han låter henne gå mot en böter på 50 dollar. Själv tvår han närmast sina händer från hela Baumann-affären, och menar att han följt spåren så noggrant och långt det gått, men mumlar något om The Original Cactus Joe ute i öknen och att man kanske egentligen borde samla ihop en posse och ta itu med honom och hans anhang (vilka de nu är). Han refererar även i förbigående till ett seglivat rykte att Baumanns yngste unge, Hermann, setts stryka runt både här och var ute i ödemarken efter familjens försvinnande. Cullen, César, Alodia och Josefine bestämmer sig för att slå sina kloka(?) skallar ihop, åtminstone tills vidare, och går gemensamt upp mot familjen Baumanns hus.
En noggrann undersökning av familjens lite avskiljda gamla adobehus ger ett antal resultat. Till att börja med kommer man över en stor del av Fritz och Magdalenas korrespondens med olika intellektuella vänner, som César åtar sig att gå igenom mer noggrant senare. Man kommer också över Fritz omfattande samlingar av torkade blommor och fjärilar, del av hans drömprojekt Flora Nova Mexicana, och César undrar om inte hans rörelser i regionen hade gått att spåra genom dessa. Man observerar även att ett gevär fattas, och att huset verkar ha lämnats i relativt städat skick - inget står kvar på borden. Några hästspår eller fotspår går inte att hitta, det var alltför länge sedan, men en vägg upp mot ett fönster är täckt av egendomlig mossa, och Fritz har nämnt något om en okänd mossa i en av sina botaniska anteckningsböcker. Gömt inuti en madrass hittar man något mer anmärkningsvärt - en liten revolver, en double eagle, Magdalenas anteckningsbok, och ett fragment av barkpapper täckt av egendomliga tecken och bleknande bilder. Ingen kan uttyda mer än att bilderna verkar föreställa en procession av figurer inför en
bisarr, skelettlik varelse, men César får en déjà vu från sina hemtrakter i södra Mexico, och vet mycket väl att detta är mycket, mycket gammalt.
Mysteriet blir desto djupare och kusligare när den intuitiva Alodia kommer tillbaka från skogen kring huset, där hon har sett figurer av trä upphängda i träden. Hon har hela tiden haft en dålig känsla av huset, men tycker nu det är direkt olycksbådande och misstänker svart magi. Hon visar rollpersonerna ut bland de torra träden, och de följer tillsammans en serie enkla små träfigurer, praktiskt taget bara sammanflätade pinnar, som sakta leder mot floden. Djupt inne i skogen verkar figurerna sluta, och man hittar där en håla bakom några rotvältor, full med pyttesmå gravar och enkla träkors. Rollpersonerna misstänker först en djurkyrkogård, och att Baumanns barn hängt upp pinnfigurerna, men slås snart av den mer makabra sanningen.
César behöver lite tid att smälta att hans vän Fritz dödade ofödda barn, men man ser samtidigt att det här verkligen lägger en ny dimension på saker. Här finns ett lager av hemligheter och potentiella motiv för folk att hata den tyske läkaren. Det här förtjänar att nystas mer i.
Nu drar det ihop sig till kväll. Josefine tänker campa i Baumanns hus, trots Alodias onda aningar - eller kanske på grund av dem. Hon misstänker att kanske, kanske har någon besökt huset efter att familjen Baumann försvann, så varför inte ligga och ruva där, bara utifall att?
César och Cullen går tillbaka ned i stan, där ett gäng boskapsfösare kommit in från van Horns ranch, och åtminstone saloonerna sjuder av liv. César hade tänkt dra sig tillbaka till hotellet och läsa Baumanns korrespondens, men traskar istället in på Tularosa Cantina och gör livet surt för Godredo Almendarez, då prästens närvaro gör klientelet påtagligt mindre benägna att köpa sprit och saloonflickor. En grupp berusade bönder, med den godmodige
Pedro Delgado i spetsen, sitter dock kring ett bord med César en lång stund och pratar förtroligt. De delger honom egentligen ingen ny information, då han redan var väl införstådd med spänningarna mellan mexikaner och amerikaner i staden, men de lovar att nästa dag komma till mässan.
Cullen har gått in på andra sidan gatan, på Muggeridges betydligt vitare (men ännu livligare) saloon, där en mycket uppsluppen stämning råder i fotogenlampornas sken. Han vill följa upp två saker - dels ryktet att en av van Horns cowboys har sett Baumanns pojke, dels misstanken att någon av saloonflickorna utnyttjat Baumanns "tjänster". Han slår sig ned vid ett bord där Flossie och en annan saloonflicka sitter med ett gäng av van Horns mannar, som redan är i full färd med att tafsa och sjunga old lang syne. Cowboyen han söker, Sam Wadlow, är dock inte närvarande, utan ligger hemma på ranchen med feber. Berusade som karlarna är lyckas Cullen fort få bort Flossie från dem, och tar henne åt sidan i ett mörkt hörn. Hon är trumpen över badet han smet ifrån, men en dollar gör henne glad igen. I hans finkänslighet (att uttala sig rakt på sak om sex-relaterade frågor är inte 1800-talsmänniskors starka sida) missförstår hon dock hans fråga, och förklarar att ja, en av flickorna, Blake, utnyttjade Fritz Baumanns tjänster - dvs, han brukade knulla henne.
Med denna nya och saftiga information i bagaget försöker Cullen få en stund privat med
Blake, vilket dock involverar en smärre drucken skärsmytsling med Cleft Clive, en harmynt cowboy som precis skulle gå upp med henne på ett rum. Med Cullens pistol mot ansiktet backar han dock undan, och en mer nykter kamrat släpar ut honom från saloonen medan han mumlar något om att hämnas nån dag. Cullen snurrar sin revolver och sticker elegant ned den i hölstret igen (men gjorde egentligen sig själv till åtlöje genom att fumla, och spenderade raskt ett ödespoäng för att slippa förstöra alla statuspoäng han nyss skaffat sig inför saloonbesökarna, samt eventuellt skjuta sig själv i låret). Blake uppvisar nu en åtminstone skenbar entusiasm för lite sängkammarpolka, och blir närmast besviken när Cullen bara vill fråga ut henne. Hon är förtegen, och varnar honom för att nysta i Tularosas hemligheter. Men hon erkänner beredvilligt att hon brukade ligga med Baumann, och att hon gillade honom. Hon antyder dock också att hon tyckte det var skamligt mot hans fru, som hon uppenbarligen tyckte ännu mer om (men säger inget mer om detta). Baumann tog hand om hälsan hos saloonflickorna, men behövde inte utföra några aborter där - de hade egna lösningar för att slippa låta det gå så långt. Däremot, säger Blake närmast i en viskning, så har dödgrävarens dotter fått Baumanns hjälp med ett sådant ingrepp. Cullen försöker få ur henne ytterligare information, i en vag misstanke att hon undanhåller något, men Blake vidhåller att hon inte vet något mer, och skruvar oroligt på sig på sängkanten.
I mörkret i Baumanns hus ligger Josefine och väntar. Plötsligt hör hon ljud, och dyker ned under sängen med sitt gevär. Men hjärtat bultar och världen känns tung och kvalmig; hon vet inte om det är hennes milda snedtripp på opium som fortfarande inte släppt. Månljuset spelar i fönstergliporna, skuggorna dansar i dunklet. En dörr gnisslar, nånstans inne i huset, och små, små fotsteg hörs knarra mot golvbrädorna. Sedan försvinner de bort, och allt blir tyst och stilla igen, utom Josefines flämtningar.
