10. Vilddjurets märke spelmöte 1
Efter några veckor på vägarna norrut mot Tistla Fäste har gruppens relationer cementerats något.
Trubaduren Svarthök delade deras resa under några dagar men togs aldrig riktigt in av de andra resenärerna och lämnade gruppen för annat mål.
Ukko har utsett Argaryn till någon slags fadersfigur och följer honom hack i häl överallt. Han vill ständigt bli medtagen på jakt, spårning och bågskyttelektioner och försöker ivrigt visa sig duktig. Han påvisar dock skrämmande fallenhet för styckning av villebråd.
Mot Demion verkar Ukko mer tagit en mer jämlik inställning. Han anser att bägge är framstående knivare och diskuterar till Demions förtret ständigt fördelarna med sina knivar över Demions förvuxna stickare.
Till sitt stora förtret måste Demion erkänna att den usla svartalven börjar ligga honom varmt om hjärtat. Trots Ukkos uppenbara felaktighet om sina knivars förträfflighet gentemot Demions svärd, så börjar Ukko nästan ses som en...kamrat? En usel, tjuvaktig och illaluktande kamrat, men likväl.
Gandolfo har byggt upp en hälsosam respekt för Argaryn men ser honom dock som en källa av kunskap angående skogen och dess bestar och har oändliga frågor om styggelser och vandöda han mött.
Mot Demion har Gandolfo intagit en något mer mästrande ställning. Han uppskattar att ha ett skolat men opåläst öra att fylla med allehanda kunskaper. Speciellt har han försiktigt lagt fram trevare om hur man bäst skyddar sig mot korruption när man handskas med magi och har vid flera tillfällen antytt att Ordo Magica är den säkraste och effektivaste magitraditionen vars dörrar alltid står öppna. Han verkar även väldigt nyfiken på hur larvböldsbesvärjelsen faktiskt fungerar.
Demion är inte överförtjust i Gandolfo, speciellt inte i dennes snokande kring korruption och larvböldsmagi. Demion är bra på att förneka. Han inser dock att Gandolfo sitter på en hel del användbara kunskaper och är bra att ha som följe. Dessutom finns det en övertygelse och en frid över Gandolfo, vilket Demion avundas. Det var länge sedan han kände frid senast.
Demion representerar i mångt och mycket det som Argaryn har lärt sig att avsky med åren. Demion har en titel, ett väl ansett efternamn, en betydelsefull släkt. Han har aldrig behövt oroa sig för att få ihop mat för dagen eller tak över huvudet. Han har aldrig behövt lyfta ett finger eller anstränga sig för att nå dit han vill, allting har serverats honom på silverfat sedan barnsben. Argaryns illvilja mot Demions ursprung grundar sig naturligtvis i avundsjuka, även om han aldrig skulle medge det.
Därför krävde det stor karaktär av Argaryn för att inte döma Demion på förhand, att ge honom en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Och även om Argaryns fördomar på många sätt visat sig sanna, så har Demions person ändå visat sig besitta ett djup som Argaryn inte trodde fanns. Under den polerade ytan och överlägsna manéret så kan han ana ett hjärta fyllt av ärlighet och en själ fylld av nyfikenhet.
Och man blir inte så händig med svärdet bara genom att äta femrätterssupé. Det är många timmars svett och tårar bakom den sortens vapenföre.
Argaryn har i takt med att han lärt känna den riktige Demion kommit att se honom lite som en oslipad diamant. Han har alla förutsättningar för att bli något särskilt, att bli beryktad, att bli en hjälte. Allt det som Argaryn själv aldrig blev. Men han kommer att behöva en knuff i rätt riktning för att hitta vägen.
Trots de uppenbara skillnaderna så ser Argaryn många likheter mellan sig själv och Ukko. Båda har trots dåliga förutsättningar kämpat sig fram i livet, tvingats slå ur underläge för att komma någonvart. Även om han inte ser Ukko som en sann vän, så ser han en lojalitet och en offervilja som är sällsynt i dessa mörka tider. Förutom att den lille svartalfen besitter kunskaper och färdigheter som är nog så användbara, så skulle han förmodligen ta ett svärd eller en pil för sina reskamrater. Även om Ukko kan ge ett synnerligen opålitligt intryck så känner Argaryn att han förmodligen kan lägga sitt liv i ”Stinkarens” händer. Och det är en egenskap som är värd mycket mer än att lukta gott.
Argaryn har ett skeptiskt – milt uttryckt – förhållningssätt till magi. Han ser all magi som en okänd urkraft som ingen egentligen kan tygla, och som lever sitt eget liv. Ordensmagi eller svartkonst – Argaryn har svårt att se skillnaden. Därför är han bekymrad över Demions experimenterande med dessa krafter, han ser att ynglingen inte har kontroll. Och han ser att han plågas och våndas varje gång han åkallat dem.
Gandolfo däremot ger ett tvärsäkert intryck. Hans förståndiga och akademiska inställning till magi har avdramatiserat det hela, och han har till och med något sånär lyckats förklara mekanismerna bakom. Argaryn ser det som en trygghet, en försäkring, att ha Gandolfo i sällskapet. Dessutom är han vis, beläst och har kontakter inom en organisation som Argaryn tidigare sett som mystisk och skrämmande.
Väl framför den östra stadsporten till Tistla Fäste möts våra hjältar återigen av rykten om rövarband, odöda, alver skådade i staden, vandrande rovtroll, övernitiska häxjägare och givetvis om allehanda fynd och skattexpeditioner inne i Davokar.
Inträde till staden måste betalas och varor förtullas. Demion visar än en gång sin förmåga att lyckas stöta sig medvakter och tjänstemän och det är nära att Bronskittlen de bär med sig beslagtas, men de kommer undan med en varning och extra tullavgift.
Väl innanför murarna får Demion en kort lektion om staden av Argaryn som spenderat en hel del tid här tidigare och de bestämmer sig för att uppsöka värdshuset "Huvudlösa hästen" där Argaryn borde bli väl bemött.
Strax innan de anländer till värdshuset som är beläget i de norra delarna blir de påsprungna av en flicka som tycks livrädd. Det står snart klart att hon jagas av häxjägare och beskyllts för både svartkonster och flåmord, vilket hon är helt oskyldig till enligt henne själv. De jagande häxjägarna omringar den lilla gruppen och försöker med hot och beskyllningar få dem att överlämna flickan, som heter Tenid. En ansenlig massa åskådare har samlats och ömsom hejar på och ömsom fördömmer häxjakten. Häxjägarna som är bland de smutsigaste slödder de sett, vars uppförande får Lestra att framstå som hjärtlig och älsklig i jämförelse, hävdar att de agerar i svartkappan Baumelos namn, ett namn de hört nämnas bland rykten om häxbränningar och terroriserade byar.
Argaryn försöker lugna ner alla inblandade men det hela urartar snabbt då en av häxjägarna försöker slita flickan ur Demions grepp. Stål och blod viner genom luften och snart är det full strid över hela gatan. Både Argaryn och Demion ansätts hårt av två motståndare var men Gandolfo kommer till räddning genom att förvrida sinnet så pass på en av häxjägarna att han blodtörstigt upprepat anfaller och jagar en av sina kamrater skrikande från platsen. Ukko slinker ut i folkmassan runtomkring och dyker upp i ryggen på Argaryns motståndare och snart ligger det två häxjägare med öppnade strupar på marken. Detta blir för mycket för de kvarvarande som flyr med hot om vedergällning efter sig.
Stadsvakten anländer i samma stund och ett svettig utfrågning påbörjas. Dock stöds våra hjältars version om självförsvar av en tacksam Tenid och ett flertal av åskådarna och Sergeant Grollo låter dem gå med en strikt varning om att stadsvakten kommer ha ögonen på dem i framtiden.
De når så till sist fram till Huvudlösa hästen i följe med Tenid och ställs inför frågan vad de bör göra härnäst?