Nekromanti Sägner från Symbaroum - en äventyrskrönika

[Paal]

SPOILERS för de publicerade äventyren för Symbaroum.
Detta är tänkt som en krönika över vår spelgrupps äventyr i Ambria och Davokar.
Vi började med Det Förlovade Landet för ca två månader sedan och har spelat i princip en gång i veckan sen dess.
Dock är vi gamla och långsamma och tar god tid på oss men vår tanke är att ta oss igenom Kopparkronan- trilogin inom rimlig tid.


Spelgruppen består av mig själv som spelledare och två spelare, oftast med någon SLP som fungerar som hjälpreda.

Spelare 1: Demion Valbroso, ung hetlevrad adelsman som anser sig lite bättre än alla andra och tyvärr har svärdskicklighet att backa upp det med. Är något naiv om den stora världen och tenderar att se allting i svart eller vitt. Bär på en ockult hemlighet och anses vara familjen Valbrosos svarta får. Är ute efter ära och berömmelse för att hävda sig i sin familjs ögon.

Spelare 2: Argaryn Korpmane, luttrad före detta Jägarkårist som skapat sig både vänner och fiender högre upp i leden. Fick ett vanhedrande avsked från kåren men har klarat sig väl som viltjägare och guide tack vare sin hökblick och träffsäkerhet med bågen. Drömmer om hämnd och uppgörelse.

SLP 1: Ukko "Stinkaren", svartalf som specialicerat sig på kroppen och dess funktioner, framförallt var man bäst knivar någon, men även vilka gifter som ger mest effekt. Detta gör hinom även till en habil fältskär och medicus, även om han finner lite väl mycket nöje i att operera på folk. Han lägger även ständigt näsan i blöt, smyger tyst som en skugga och är allmänt klåfingrig.

SLP 2: Gandolfo Galder, novis inom Ordo Magica. Något nervös och ständigt med näsan i en bok men är trots allt en kapabel magiker som inte tvekar inför faror. Anförtrotts att hämta hem en magisk eldsten från det gamla landet. Pratar ständigt om sin vördade läromästare Mäster Vernham. (Är en modifierad version av Bartolom).

 

[Paal]

1. Det Förlovade Landet Spelmöte 1

Introducering till karavan-tältstaden söder om Titanerna.
Möte med Svartalfen Ukko som självmant tar på sig guidningen av gruppen.

Möte med Karavanmästaren Aragasto och kamptest mot hans karavanvakter.
De förlorar testet men hanterar sig så pass väl att de hyrs på som vakter med hjälp av Ordo Magica novisen Gandolfo Gander.

Andra intressanta personer med på karavanen är Svartkappan/Teurgen Lestra och stigfinnarna Ludo och Belun.

Karavanen ger sig iväg genom bergen trots vinterns ankomst och kommer efter några dagar till en varm källa där läger slås och badande påbörjas.

Plötsligt upptäcks stölden av Gandolfos eldsten som anses kritisk för hela resan genom de snöfyllda bergen.

Efter lite spanande och utfrågande av karavanens medlemmar upptäcks att mulföraren Keler saknas. Hans kamrat Talk utfrågas och en riktning mot eventuellt tillhåll utröns.

Spårning med hjälp av Stigfinnaren Ludo leder till en kvarnruin, en björnfälla undviks men avslöjar gruppen för Keler som sitter beväpnad med ett armborst högst upp i kvarnen.

Med hjälp av pricksäkert bågskytte och modigt stormande av ruinen fångas en sårad Keler in. Keler ömsom ber för sitt liv ömsom hotar med att Van-Rogan Dödsmästaren ska komma dit. Ukko helar Keler från dödens grepp.

Då upptäcks ankomsten av ett stråtrövarband, ledda av den vandöde Van-Rogan.

 

[Paal]

2. Det Förlovade Landet Spelmöte 2

Van-Rogan och hans stråtrövare närmar sig kvarnruinen där Demion, Argaryn, Ukko, Ludo och Keler sitter i toppen.

Ukko och Demion försöker barrikadera dörren utan större framgång samt rulla upp tunnor med sten för trappan.

Argaryn och Ludo gör dig redo att skjuta och Keler betros med sitt laddade armborst då han lovar att kämpa på deras sida.

Striden börjar, en stråtrövare fälls, men plötsligt förråder Keler dem med ett armborstskott mot Argaryn. Intern strid utbryter medan Ludo fortsätter fälla stråtrövare och Van-Rogan tillsammans med sina två svärdskämpar når in i kvarnen.

Demion frigör sin magi i vrede mot Keler och han täcks av sårbölder som krälar av larver. Med sin sista styrka slänger sig Keler mot Argaryn i ett desperat försök att ta tillbaks eldstenen, men Argaryn lyckas kniva ihjäl honom.

I detta tumult stormar Van-Rogan, Dödsmästaren in tätt följd av sina två svärdsmän. Detta utmynnar till en utdragen strid där en svärdsman får en tunna över sig och rasar ner för trappan, den andre såras och skräms på flykten, både Ludo och Demion såras ordentligt, vissa blir förhäxade av den vandöde, Argaryn slås två gånger medvetslös av rövarhövdingens spikklubba, han uppväcks bägge gångerna av Ludo.

Argaryn lyckas dock både stjäla Van-Rogans kapade hand och distrahera honom med denna och eldstenen vilket leder till att den vandöde äntligen besegras och halshuggs.

Ukko som blivit ivägsänd innan striden utbröt för att hämta hjälp, fick en pil i sig och beslöt sig för att stanna och hjälpa sina kamrater. Han dyker nu upp med de återstående rövarnas blod på sina händer.

Han rapporterar även att fler stråtrövare rör sig mot kvarnen och i sitt sargade tillstånd väljer våra hjältar att fly tillbaks till karavanen. Detta sker utan trubbel men spanande figurer ses dock följa dem.

Väl tillbaks hos karavanen redogör de för sina strapatser och vinner Gandolfos eviga tacksamhet för återförandet av eldstenen.

Lestra undersöker den vandödes avhuggna skalle som togs med och det uppdagas att Van-Rogans själ troligen var bunden till hans avhuggna hand som lämnades kvar i kvarnen.

När såren förbinds upptäcker Argaryn märkliga sår på Ludo och tycker sig märka att Lestra håller dem alla under hård uppsikt.

Argasto beslutar att det omedelbart är dags att ge sig iväg och karavanen rullar återigen ut på vägen över de snöhöljda och vintriga bergen.

 

[deusexmatteo]

Riktigt bra referat! Striden kändes levandegjord och intressant -det var inte bara en strid i en väderkvarn utan det var förräderi, vrede och hämnd.

 

[Paal]

Tackar. Den striden var mycket lyckad, speciellt för att vara första riktiga striden i ett nytt system.

Dock hade jag nästan hoppats att de skulle fly Van-Rogan eftersom han är lite väl farlig som första fiende, vilket han bevisade genom att slå ut Argaryn två gånger och skada de andra svårt.

Keler blev snabbt ett favorit-hatobjekt.

 

[Paal]

3. Det Förlovade Landet Spelmöte 3

Karavanen fortsätter sin färd över bergen, vädret blir kallare och snön värre. Några har frusit ihjäl.

På ett spjut mitt i vägen sitter ett spetsat huvud från den flyende rövaren från Van-Rogans band. Är det en varning eller ett tecken, vad betyder det?

En lavin utlöses och drar med sig två personer och det mesta av veden från karavanen. I lavinens spår upptäcker Argaryn och Ludo en stenskorsten, en stenport lokaliseras och med Demions och Ukkos hjälp bänder de upp dörren.

Skorstenen leder till en slags dvärgisk vaktutpost eller förrådsstuga. Ett dvärglik hittas och finns vara fullt av spindlar, en giftdrypande etterskara.

Striden blir kort men intensiv och spindlarna drivs på flykten, dock inte utan att lämna några förgiftade.

I stugan hittas bandage, en flaska med okänt elixir och en mystisk budrulle skriven med dvärgiska runor.

Argasto är ängslig att snabbt ge sig iväg igen särskilt med tanke på den döde dvärgen. Gandolfo rådfrågas både angående elixiret som kan vara ett livselixir och budrullen som han konstaterar är skriven på dvärgiskt skiffer som han inte kan tyda. Dock har han kontakter som kan hjälpa till (hans älskade Mäster Vernham).

Någon dag senare måste vedförrådet fyllas på och flera grupper skickas ut. Våra hjältar hör ljud av strid i en dunge och springer på de båda stigfinnarna Ludo och Belun tillsammans med Svartkappan Lestra ståendes framför två döda kamrater och en hungerulv med fem jakaarer i släptåg.

En blodig strid utbryter där Argaryn faller under två jakaarer och Demion fastnar i en utdragen brottningsmatch på liv och död med en annan jakaar. Till sist lyckas Ukko med stigfinnarnas hjälp förgifta och lönnhugga ihjäl hungerulven, vilkens död skrämmer de återstående jakaarerna på flykten.

Dock visar sig hungerulven varit en hamnskiftande alvkvinna och det är nu ett alvlik endast iförd ullkappa och en rostig armring i järn som ligger framför dem. Lestra spekulerar i vad alven/hungerulven var ute efter och Demion påpekar att den endast tycktes intresserad av stigfinnarna. Efter påtryckningar och hård utfrågning lyckas Demion och den ihoplappade Argaryn få Ludo enskilt och berätta vad han vet.

Ludo och Belun var med vid en expedition in i Davokar ledd av Gorak och Alahara, de fann ett kungagravkummel och plundrade det på rikedomar. Gorak var endast ute efter den ärgade kopparkrona som satt fastvuxen på den döde barbarkonungens skalle. Efter en tids glada dagar i Tistla fäste började expeditionens överlevande medlemmar dö eller försvinna mystiskt och till sist försvann även de två ledarna efter något samröre med borgmästare Nattbäcka. Ludo och Belun flydde söderut och hamnade i karavanen. Ludo minns skallen som isande och och skrämmande men hävdar att han knappt rört vid den. Han ber dem att inte avslöja för Belun vad han berättat.

Våra hjältar återvänder till karavanen med alvliket i släptåg och redogör för striden men utelämnar Ludos historia. Argasto blir återigen ängslig och oroar sig över dräpandet av en alv (som kvickt begravs), i hast piskar han åter fart i karavanen.

 

[Paal]

4. Det Förlovade Landet Spelmöte 4

Karavanen sätter av igen och det blåser upp till storm, en isande snöstorm som har övernaturliga drag. Argaryn tycker sig höra en röst i stormen, och observerar att både Lestra och Gandolfo gör detsamma.
Gandolfo tvingas plocka fram och aktivera eldstenen för att hålla dem vid liv. En magisk sfär av ljus och värme sprider sig över lägret, men det tar hårt på mäster Galders krafter.

Lestra gör sina misstankar om korruption och svartkonst hörda, både mot stigfinnarna och mot Demion. Hon försöker även luska reda på vad Ludo berättat. Hon bekräftar att även att Belun lider av misstänkta stigmata-sår.

Argumenten går höga om det är klokt att fortsätta trots vädret men alla avvaktar gryningen för att se då.

I morgontimmarna dyker två alver upp, en ridandes på en älg, och kräver utlämningen av de två stigfinnarna. Förhandlingar påbörjas av Argaryn och Argasto, men endast att stigfinnarnas brott skulle vara kopplat till expeditionen i Davokar utröns.

Alverna för en viskad konversation på sitt eget språk och lämnar sedan ultimatumet, överlämna dem eller dö, ni har tills solnedgången.

Återigen utbryter ett tumult till diskussion och stigfinnarna ställs mot väggen av våra hjältar som lyckas få ur Ludo historien om deras expedition inför alla.

Lestra förespråkar högljutt och hätskt att de två besmittade ska slås i järn och föras till svartkappornas tempelborg på Titanernas nordsluttning, för undersökning och "rening".

Gandolfo iakttar att han översatt alvernas viskade konversation annorlunda än Lestra, som hävdar att alverna tänker dräpa alla oavsett, Gandolfo tror att de endast vill åt stigfinnarna.

Argasto avkräver alla en åsikt och till sist bestäms att Stigfinnarna ej ska lämnas ut, om de ska lämnas i Lestras våld överlåts till senare.

Strax efter detta beslut återvänder alverna. Så snart det står klart att överlämningen uteblir så anfaller de utan pardon.

Alven Godrai är en mästerlig bågskytt och sårar flertalet av karavanmedlemmarna, inklusive Argaryn, innan Ukko når honom och påbörjar en dubbelt förgiftad duell. Till sist faller Ukko av giftet, Godrai förvillas av Gandolfos magi och Argaryn stormar fram för att möta den uppretade men vacklande alven klinga mot klinga...

Alven Saran-Ri har iklätt sig björnsärk och stormar karavandeltagarna Argasto, Lestra och stigfinnarna och fäller några av dem. Demion kommer till deras undsättning med magi och stål. Demonbjörnen pressas hårt och lyckas aldrig träffa Demion som öppnar maskrälande sår efter maskrälande sår på den och till sist begraver sin klinga till hjaltet och dräper hamnskiftaren.

I samma stund faller Belun till marken med ett skrik och något omänskligt sliter sig ut från hans kropp, en vidrig massa av hudlösa muskler och behornade ben tornar upp sig från resterna av stigfinnaren och vrålar ut sitt hat. Styggelse!

 

[Paal]

5. Det Förlovade Landet Spelmöte 5

Styggelsen som var Belun reser sig med vrål av pur ondska och hat.
Ludo backar skräckslaget och snyftandes bort från den. Lestra gör sig redo för strid. Demion flyr mot närmsta karavanvagn och försöker locka styggelsen med sig men till ingen nytta, monstret krossar Lestras spjut och slår henne blodig till marken med ett slag.

Argaryn, nu borta från alvbågskyttens syn skyndar till Ukkos sida för att förbinda hans sår, detta lyckas och Ukko raglar fram sida vid sida med Argaryn mot stridens center.

Gandolfo avbryter sin förvirringsattack mot Godrai, som omtöcknat ser sig omkring för att genast fokusera på Styggelsen. Gandolfo stålsätter sig för att betvinga vidundrets sinne och lyckas förvirra det, dock med korruption sköljande tillbaks över honom.

Godrai vänder allt sitt fokus mot Belun, slänger en handfull pilar åt Argaryn och tillsammans påbörjar de arbetet att förvandla styggelsen till en nåldyna.

Ukko rusar så fort han orkar mot styggelsens rygg samtidigt som han dränker sitt kortsvärd "Kniven" med gift.

Under tiden söker Demion igenom Gandolfos vagn på jakt efter Eldstenen, vilken han finner i ett låst skrin som snabbt slås i bitar.

Gandolfo bibehåller varelsens förvirring samtidigt som Lestra reser sig och börjar skrika ut instruktioner om hur Styggelsen bäst bekämpas.

Demion återvänder till striden med eldstenen i hand och lyckas kasta denna över styggelsen till Gandolfo som dock måste avbryta sin sinnesförvrängande magi för att fånga den.

Detta ger dock styggelsen sin chans att attackera och den fäller Demion till marken med ett ohyggligt slag med sina klor. Demion lyckas i panik undgå dess övriga anfall men är liggandes under den.

En sista gemensam desperat attack koordinerad av Lestra ser styggelsen genomborrad av pilar, huggen med gift i ryggen samt svärdsspetsad underifrån, detta får den slutligen på knä, nära sitt slut.

Då åkallar Gandolfo eldstenens inneboende krafter och eldslår styggelsen med en flammande våg, vilket knäcker varelsens sista krafter och får den att smälta ihop till en hög av brinnande svart kött.

Innan lugnet hunnit lägga sig tar alven Godrai tar genast sikte på den vettskrämde Ludo och upprepar sitt tidigare ultimatum om att han ska sona sina brott.

Efter en hel del diskuterande med en upprörd Lestra som fortfarande vill ta Ludo i fångenskap inser Demion och Argaryn klokheten i Godrais pragmatism och får Lestra att backa. Alven avrättar den för sitt liv beende Ludo utan en min, tar ett sista farväl av sin fallne kamrat Saran-Ri och försvinner utan ett ord in i snömassorna.

I efterdyningarna av stridandet förbinds och väcks de som kan till liv. Argasto lever men är svårt skadad. Resten av karavanen har blivit beskjuten av något som antas vara älvor och fyra resenärer ligger döda.

De döda begravs under lösa stenar, Demion håller sig vid den döda alven intill det längsta och tycks meditera över dess lik innan den också begravs.

Karavanen rullar fram igen när gryningen kommer och några dagar senare är de förbi de svåra högplatåerna och kan se det förlovade landet breda ut sig i all sin prakt framför dem.

Dock uppmärksammar de ett rövarband som iakttar dem på avstånd från en klippås ledda av en reslig figur med en avhuggen hand runt halsen.

Våra hjältar tackas och belönas för sina insatser utöver det normala.
Argasto förklarar dem vänner och betalar överdådiga 10 daler var. Handelsmännen som överlevt skänker blandade föremål som tack. Gandolfo förklarar återigen sin tacksamhet och säger sig stå i skuld till dem, han verkar villig att resa vidare med dem om det önskas. Ukko följer efter vare sig någon vill eller inte.

Vart leder vägen härnäst?

 

[Templar]

3. Det Förlovade Landet Spelmöte 3


En lavin utlöses och drar med sig två personer och det mesta av veden från karavanen. I lavinens spår upptäcker Argaryn och Ludo en stenskorsten, en stenport lokaliseras och med Demions och Ukkos hjälp bänder de upp dörren.

Skorstenen leder till en slags dvärgisk vaktutpost eller förrådsstuga. Ett dvärglik hittas och finns vara fullt av spindlar, en giftdrypande etterskara.

Hej Paal har du någon tanke med dvärgen och pergamentet? Undrar tyckte om ideen.

 

[Paal]

Dvärgen var delvis med för att etablera att det faktiskt finns dvärgar i bergen, eller har funnits. De är ganska osynliga i världen än så länge annars. Pergamentet är tänkt som en side-quest om de lyckas dechiffrera det i Tistla Fäste. Hur stort det äventyret blir är ännu oklart.

 

[Paal]

6. Nidingsnatt spelmöte 1

Karavanen ankommer till gränsstaden Prios Pass och splittras genast upp i olika grupper.

Argasto ska fortsätta upp mot Yndaros och måste förtulla sina varor.

Lestra sällar sig genast till andra svartkappor och muttrar om deras tempelfästning i bergen en dagsritt bort.

Gandolfo beger sig till Ordo Magica-residenset för att rapportera och förklara sitt bindande av eldstenen.

Ukko försvinner tillfälligt.

Demion och Argaryn tar sig igenom gränsvakterna med sina papper och får en skrivrulle levererad från Valbrosofamiljens ställföreträdande patriark Baramei Valbroso. Meddelandet ger order om att föra ett paket till Borgmästare Nattbäcka i familjen Valbrosos namn. Det är skrivet ganska avfärdande och kan anses vara ett något förnedrande uppdrag för en ädling. Hästar och paket finns att avhämta i staden.

Ukko dyker upp igen, hästar hämtas, åsna förhandlas om, men till sist tar Ukko själv åsnesaken i egna händer.

Inhandling av sköldar och diverse utrustning.

Sammanstrålning på värdshuset Svarta Svanens strupe. Gandolfo beordrad att rapportera till Ordo Magica-enklaven i Tistla Fäste. Ser fram emot att återse sin älskade mäster Vernham som tydligen lämnat orden.

Avresa i gryningen från Östra porten. Grupper av häxjägare genomsöker gryningsdimman. Misstankar om Lestras inblandning.

Våra hjältar misslyckas smyga förbi och blir anropade. Efter mindre lyckade förklaringar tröttnar Demion och genomborrar sin utfrågare. Resten av häxjägarna flyr förskräckta undan för att tillkalla förstärkningar.

Efter ilgalopp mot stadsporten lyckas de muta sig till passage och tystnad innan häxjägare och svartkappor hinner ikapp.

Efter möte med en riddare och hans väpnare på landsvägen blir de anvisade riktning mot ett värdshus med ett kapell väl värt besöket. Oväder närmar sig men man bör hinna fram.

Vid avkroken mot värdshuset överraskar de en trupp stråtrövare i full förd med att plocka igenom vraket av en vagn, dess last och dess passagerare.

Efter en del smygande tas stråtrövarbandet med överraskning. Utmärkt bågskytte från Argaryn ger våra hjältar övertaget och en gemensam insats mot resen som anför rövarna ger dem segern. Dock lyckas en svartalv fly undan.

När lugnet lagt sig förbinder Ukko allas sår och det finns tid för eftertanke...

 

[Paal]

7. Nidingsnatt spelmöte 2

Våra hjältar plockar igenom liken efter stråtrövarna. Vårdar den överlevande köpmannen till vakenhet och tar med de döda köpmännen.
Den överlevande köpmannen Godfrei är på väg till värdshuset Jakads hjärta med en dyrbar last av öltunnor. Efter diverse vilda ölsäljarfantasier slår de följe och hjälper honom laga den trasiga vagnen.

Väl framme vid värdshuset möts de av en pallisad-omgärdad byggnad med intilliggande stall, kapell, källa och trädgårdsland. I porthuset sitter en yngling och ringer i en varningsklocka.

Koldra, värdshusvärdinnan kommer dem till mötes, hälsar dem välkomna, tar hand om vagn, köpmannen och bjuder dem till värdshuset för ett stop öl. Där upptäcker Argaryn till sin stora besvikelse finner att hans flörtande med Koldra leder till intet då hon presenterar sin make och fyra barn.

I matsalen stöter de på Svarthök, en lätt alkoholiserad trubadur som gärna ställer sina välljudande tjänster till förfogande.

Svarthök berättar även historien bakom Jakads hjärta vid källans strand då tvagning och rening försigår.

Jakad var en Svartkappa som genom syner och visioner fann en helande helig källa och byggde ett kapell för pilgrimer. Dock sinade de helande aspekterna i källan då Jakad föll för hämnande alvpilar. Koldra som dragit sig tillbaka från en äventyrlig karriär upprättade värdshuset, rustade upp kapellet och byggde pallisaden och lever på resande och pilgrimer.

Vid badandet i källan skådas även trädgårdsresen Mangold påtandes i sin grönskande domän. Svarthök avslöjar även att en väldigt påflugen och påverkad pilgrim besökt kapellet för någon dag sedan och brutit upp bräder och gastat om sin mästares vrede och hämnd. Antagligen besatt av legenden om det helande skymningsvattnet?

Demion och Argaryn känner igen mästarens namn, Nattklinga, som en av de rövarhövdingar de varnats för i Prios Pass. De varnar Koldra som inte riktigt tar hotet på allvar men ändå sätter ut en vakt för natten.

Mitt i nattens svartaste timmar väcks alla sovande av pilar som slår in i värdshuset och varningsklockans klämtande. Pallisaden är under massiv attack!

Hela komplexet är omringat och under attack från Svartalfer ledda av två människogestalter.

Melga, Koldras 13-åriga dotter håller på att bli fångad i porthuset. Argaryn skyndar till undsättning, efter en stund ansluter Ukko medan Demion och Gandolfo något senare försvarar en annan utsatt del av pallisaden. Koldra och hennes make sköter försvaret av värdshuset.

Svartalferna tycks närmast besatta, de slåss utan tanke på sina egna liv med frenesi och desperation.

Argaryn och Ukko lyckas efter hårt kämpande som lämnar Ukko rejält skadad nedkämpa angriparna och välta bort deras stege.

Demion gör processen kort med sin första motståndare men möter sedan sin överman i en svartalf som slåss som en demon. Demion genomborras och får buken uppsprättad för att sedan slås ned från pallisaden och störta mot en säker död. Men i sista stund fångar resen Mangold den medvetslöse Demion och lägger ned honom för att förblöda bland tomaterna.

Gandolfo tar upp striden genom att lägga en eldvägg tvärs över både stege och svartalf. Den vansinnige svartalfen trotsar dock eldhavet och börjar brinnandes pressa Gandolfo bakåt.

På andra sidan gården har Argaryn skickat flickan Melga för att förbinda Demion och se om han går att rädda.

Detta lyckas snart och en kritvit och blodfattig Demion sätter sig upp och utlöser en larvböldsförbannelse på sin baneman. Svartalfen stupar äntligen med larver sprutandes ur strupen och Gandolfo kan bränna upp anfallarnas stege.

Med bägge stegarna förstörda drar sig anfallarna tillbaka, bara för att börja hugga ner träd och dansa extatiskt och ursinnigt runt de båda mansgestalterna vid en kittel som spyr ut en röd dimma som sveper sig runt dansarna.

Just som våra hjältar samlar sig och ska börja dryfta vad som måste göras kryper en svartalf, som till synes ej drivs av samma vansinne som de andra, över pallisaden och gestikulerar vilt att den kommer i fred "Ni måste hjälpa mig"!

 

[Paal]

8. Nidingsnatt Spelmöte 3

Svartalfen som krupit över palissaden och kommer i fred presenterar sig som Shuggludd. Efter en del missförstånd och misstänksamhet, speciellt från Demion, så förklarar Shuggludd att han vill rädda sin stam från Nattklingas slaveri.

Svartalfstammen Varraguldru hålls i slaveri med hjälp av tungt drogmissbruk, växlande mellan raseri från vildtugget och utslaget eufori från drömsnuset.

Det är en förskjuten barbar-häxmästare vid namn Ashfaru som tjänar Nattklinga och förser henne med alla droger och dekokter. Till sin hjälp har han en mystisk kopparkittel med märkliga bilder och runor.

Våra hjältar passar på att förbinda sina sår och den svårt sargade Demion prövar innehållet i elixirflaskan de hittat hos dvärgliket. Det visar sig vara ett livselixir precis som Gandolfo gissat och Demion återställs mirakulöst.

Samtidigt dånar en sprucken röst utanför porten, det är Nattklinga som ger alla innanför pallisaden ett glas (ca 30 min) på sig att lämna platsen för alltid och överlämna källan till henne eller dräpas till siste man.

Koldra avslöjar att en sista flaska heligt vatten från källan återfanns för många år sedan och att den hänger i ett snöre runt halsen på Mangold. När de inspekterar flaskan känner både Argaryn och Gandolfo igen den gnistrande vätskan som Skymningsvatten och de gissar att den uppenbart korrumperade Nattklinga söker ett sätt att rädda sig från förstyggelse.

Nu föds en intrikat plan som involverar att Gandolfo skapar ett skenverk av Argaryn som ska fly ut mot skogen tydligt bärandes på skymningsvattnet för att locka med sig Nattklinga och de flesta svartalferna, samtidigt som den verklige Argaryn, Ukko, Demion och Shuggludd smyger sig ut och tar sig mot Ashfaru och kitteln bakifrån. Väl där hoppas de kunna använda kitteln för att sprida det motgift (blå droppar) som Shuggludd bär på.

Planen sätts i verket men redan när de smyger över pallisaden faller Demion och avslöjar dem för en spejande svartalf. Detta leder till en rusande jakt genom skogen och fällandet av svartalfen innan denna når Ashfaru.

Väl framme vid kitteln tas snabbt de vakter som är kvar hand om och Argaryn och Ukko lyckas gemensamt överrumpla Ashfaru mitt i giftkokandet. Dock missuppfattar Ukko tillfångatagandet och knivar snabbt ihjäl den oanande häxmästaren.

De övriga svartalferna med Nattklinga i spetsen har genomskådat skenverket och är på väg tillbaka, våra hjältar inser att de inte kommer hinna sprida motgiftet i tid utan letar snabbt igenom Ashfarus saker och finner en handfull recept. Med viss möda baxas kitteln upp på Demions och Argaryns ryggar och flykten tillbaks mot värdshuset är i full gång.

Strax innan de når porthuset faller ett pilregn och Shuggludd störtar till marken. Argaryn rusar tillbaka för att dra honom till säkerhet men anfalls av de första återvändande svartalferna. Demion når dem till sist, hugger dem fria och släpar in dem innanför porten.

Genast anfaller Nattklingas trupper ursinnigt med nya stegar och en murbräcka. Mangold tar spjärn mot porten och håller emot så gott han kan medan Argaryn och Demion håller palisaderna fria från stegarna.

Ukko har plundrat Mangolds trädgård på ingredienser och följer febrilt receptet för Blå droppar ståendes mitt på gårdsplanen över kitteln.

Nattklinga hotar återigen alla til livet men möts endast av en rad smädelser från Demion. I ursinne halshugger hon närmsta svartalf och släpper med ett muttrat ord lös en isande våg av förlamande skräck över försvararna. Demion säger inget mer.

Med ett brak spricker till sist porten och Mangold ställer sig redo att möta anstormningen samtidigt som både Argaryn och Demion tar upp positioner bredvid honom.

Gandolfo, Svarthök och Koldra med familj står redo att understödja från palissaden och Ukko gör sig redo att släppa lös motgiftsdimman när Svartalfshorden ledda av Nattklinga med sitt svarta tvåhandssvärd i högsta hugg rusar mot våra hjältar...

 

[Paal]

9. Nidingsnatt spelmöte 4

Resen Mangold möter Svartalfshorden med portbommen i händerna och lyckas hålla dem tillbaka i portöppningen i värdefulla sekunder.
Argaryn skjuter pilar in i massan för att sedan sluta upp bredvid Mangold. Demion hugger ner de Svartalfer som försöker ta sig förbi resens barrikad.

På Argaryns beordran skjuts pilar och kastas stenar av Koldra med familj från palissaden, Svarthök stämmer upp i en kampsång med tveksam verkan. Gandolfo sitter i trans bredvid och lyckas på magisk väg förvirra Nattklinga för en kort stund.

Ukko kämpar febrilt med dekokten i bronskitteln men det drar ut på tiden.

Nattklinga når slutligen fram till Mangold genom svartalfshorden och klyver portbommen och sårar resen kraftigt med ett enda hugg.

En svartalf hoppar över försvararna och når nästan fram till Ukko vid grytan, Argaryn sliter sig loss från sin strid men betalar dyrt med ett försvagande köttsår i benet. Dock når han svartalfen och binder upp honom i strid.

Mangold och en av Gandolfo tillfälligt förvirrad Nattklinga slår ihjäl varsin svartalf och en isande kyla strömmar ut från det svarta svärdet som får Argaryn att stå förlamad för en stund.

Demion hugger ner fler av sina motståndare men missbedömmer deras kvickhet då han försöker greppa flera på en gång och nästan blir spetsad på kuppen.

På palissaden överfalls försvararna av svartalfer och Koldras make störtar ner och blir liggandes. Gandolfo binds upp i närstrid och släpper i desperation lös sin brandvägg, dock går något fel och elden sprider sig över både hans motståndare och honom själv. Ensam stapplar han ur eldhavet och lyckas släcka sig mot palissadgolvet.

Ukko lyckas slutligen få blå droppar-dekokten att verka i kitteln och en tjock blåaktig dimma sprider sig sakta ut från kärlet.

Demion greppar sin maskfyllda glasflaska och släpper lös sin larvfyllda magi mot Nattklinga men finner att den tungt styggelsesjuka riddaren inte påverkas så lätt, dock blir hon tillfälligt distraherad. Demion ser sin chans och avväpnar Nattklinga med ett mästerligt utfall, i samma stund angriper Mangold henne bakifrån och försöker fånga henne i en björnkram. Men resen slinter på den bloddränkta marken och kraschar rakt mot Demion som tvingas avbryta sitt anfall. Nattklinga ser sin möjlighet, griper sitt svärd från marken och öppnar den fallne resens hals.

Ukko lämnar den rökspyende grytan och försöker väcka den avsvimmade Shuggludd men misslyckas och måste fly undan från den annalkande dimman. Argaryn uttnytjar samma dimma genom att snurra runt sin motståndare och pressa svartalfen rakt in i dimbanken där den genast sjunker famlande till knäna och somnar in. Argaryn haltar mot värdshusets skyddande väggar.

Ukko ansluter till Demion och de båda anfaller rasande den försvagade Nattklinga för att utkräva hämnd för den fallne Mangold. Demion lyckas vräka omkull riddaren med sin sköld och Ukko som i all hast slarvar bort sin vanliga förgiftning lyckas trots allt såra Nattklinga svårt. Men dimman börjar vältra över dem och fler svartalfer är på väg från porthuset så de båda hjältarna ser inget annat val än att taktiskt retirera tillbaks mot värdshuset.

Gandolfo hjälper Koldra mot den sista motståndaren på palissaderna och de flyr mot fönsterna på andra våningen samtidigt som Svarthök dyker upp med spritflaskor och en oljelampa som han kastar mot porthuset. Detta driver de sista svartalferna in på gårdsplanen och in i den allslukande dimman.

Väl inne i värdshuset barrikaderar våra hjältar dörren bäst de kan och ser till så att alla fönster är stängda så att den sövande dimman inte tränger in. Koldra är dock hysterisk över sin makes öde och ger sig handgripligen på Argaryn som hon nu avslöjar att hon känt igen som en vanhedrad jägarkårist. Demion går emellan och golvar Koldra med sin sköld och Argaryn lugnar henne därefter genom att lova att ge sig ut i dimman och söka efter maken.

Demion och Argaryn virar blöta handdukar över sina ansikten och spanar så gott det går ner i den dimfyllda gårdsplanen från palissaden men misslyckas med att se något alls och tvingas in igen. Istället får de vänta tills dimman löses upp en bra stund senare och passar på att förbinda de skador som uppkommit. Väl ute på gårdsplanen igen kan de med dimman skingrad lätt se Koldras make och finner att han lever. De inser också att planen att frigöra Varraguldru-svartalferna från sitt mordiska tillstånd lyckats, men att det tyvärr bara är ett dussin som fortfarande är i livet. Shuggludd väcks och börjar samla sina resterande klanmedlemmar runt sig.

Våra hjältar ser även att Nattklinga är försvunnen, dock inte utan att lämna ett svart blodspår efter sig. Spåret leder ut genom den pyrande porten, förbi förödelsen runt palissaden där endast fler svartalfslik hittas och in i skogsbrynet där spår av hästar försvinner bort in i den djupnande skogen. Nattklinga har kommit undan.

Väl tillbaka på värdshuset tackas äventyrarna av både svartalfer och Koldra men det är en tacksamhet blandad med djup sorg och förlust och Demion och Argaryn inser att de nog gör bäst i att dra vidare så fort som möjligt. De hjälper till att gräva en större grav åt Varraguldru-krigarna och en mindre i trädgårdslandet åt Mangold.

De lämnar Jakads hjärta med ett skinn fyllt med Godfreis öl, klanen Varraguldrus svurna vänskap, den runpräntade bronskitteln, trubaduren Svarthök och ett löfte att lämna flaskan med skymningsvattnet i Solkyrkans vård. Nu leder vägen återigen norrut mot Tistla Fäste.

 

[Paal]

10. Vilddjurets märke spelmöte 1

Efter några veckor på vägarna norrut mot Tistla Fäste har gruppens relationer cementerats något.
Trubaduren Svarthök delade deras resa under några dagar men togs aldrig riktigt in av de andra resenärerna och lämnade gruppen för annat mål.
Ukko har utsett Argaryn till någon slags fadersfigur och följer honom hack i häl överallt. Han vill ständigt bli medtagen på jakt, spårning och bågskyttelektioner och försöker ivrigt visa sig duktig. Han påvisar dock skrämmande fallenhet för styckning av villebråd.

Mot Demion verkar Ukko mer tagit en mer jämlik inställning. Han anser att bägge är framstående knivare och diskuterar till Demions förtret ständigt fördelarna med sina knivar över Demions förvuxna stickare.

Till sitt stora förtret måste Demion erkänna att den usla svartalven börjar ligga honom varmt om hjärtat. Trots Ukkos uppenbara felaktighet om sina knivars förträfflighet gentemot Demions svärd, så börjar Ukko nästan ses som en...kamrat? En usel, tjuvaktig och illaluktande kamrat, men likväl.

Gandolfo har byggt upp en hälsosam respekt för Argaryn men ser honom dock som en källa av kunskap angående skogen och dess bestar och har oändliga frågor om styggelser och vandöda han mött.

Mot Demion har Gandolfo intagit en något mer mästrande ställning. Han uppskattar att ha ett skolat men opåläst öra att fylla med allehanda kunskaper. Speciellt har han försiktigt lagt fram trevare om hur man bäst skyddar sig mot korruption när man handskas med magi och har vid flera tillfällen antytt att Ordo Magica är den säkraste och effektivaste magitraditionen vars dörrar alltid står öppna. Han verkar även väldigt nyfiken på hur larvböldsbesvärjelsen faktiskt fungerar.

Demion är inte överförtjust i Gandolfo, speciellt inte i dennes snokande kring korruption och larvböldsmagi. Demion är bra på att förneka. Han inser dock att Gandolfo sitter på en hel del användbara kunskaper och är bra att ha som följe. Dessutom finns det en övertygelse och en frid över Gandolfo, vilket Demion avundas. Det var länge sedan han kände frid senast.

Demion representerar i mångt och mycket det som Argaryn har lärt sig att avsky med åren. Demion har en titel, ett väl ansett efternamn, en betydelsefull släkt. Han har aldrig behövt oroa sig för att få ihop mat för dagen eller tak över huvudet. Han har aldrig behövt lyfta ett finger eller anstränga sig för att nå dit han vill, allting har serverats honom på silverfat sedan barnsben. Argaryns illvilja mot Demions ursprung grundar sig naturligtvis i avundsjuka, även om han aldrig skulle medge det.

Därför krävde det stor karaktär av Argaryn för att inte döma Demion på förhand, att ge honom en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Och även om Argaryns fördomar på många sätt visat sig sanna, så har Demions person ändå visat sig besitta ett djup som Argaryn inte trodde fanns. Under den polerade ytan och överlägsna manéret så kan han ana ett hjärta fyllt av ärlighet och en själ fylld av nyfikenhet.
Och man blir inte så händig med svärdet bara genom att äta femrätterssupé. Det är många timmars svett och tårar bakom den sortens vapenföre.

Argaryn har i takt med att han lärt känna den riktige Demion kommit att se honom lite som en oslipad diamant. Han har alla förutsättningar för att bli något särskilt, att bli beryktad, att bli en hjälte. Allt det som Argaryn själv aldrig blev. Men han kommer att behöva en knuff i rätt riktning för att hitta vägen.

Trots de uppenbara skillnaderna så ser Argaryn många likheter mellan sig själv och Ukko. Båda har trots dåliga förutsättningar kämpat sig fram i livet, tvingats slå ur underläge för att komma någonvart. Även om han inte ser Ukko som en sann vän, så ser han en lojalitet och en offervilja som är sällsynt i dessa mörka tider. Förutom att den lille svartalfen besitter kunskaper och färdigheter som är nog så användbara, så skulle han förmodligen ta ett svärd eller en pil för sina reskamrater. Även om Ukko kan ge ett synnerligen opålitligt intryck så känner Argaryn att han förmodligen kan lägga sitt liv i ”Stinkarens” händer. Och det är en egenskap som är värd mycket mer än att lukta gott.

Argaryn har ett skeptiskt – milt uttryckt – förhållningssätt till magi. Han ser all magi som en okänd urkraft som ingen egentligen kan tygla, och som lever sitt eget liv. Ordensmagi eller svartkonst – Argaryn har svårt att se skillnaden. Därför är han bekymrad över Demions experimenterande med dessa krafter, han ser att ynglingen inte har kontroll. Och han ser att han plågas och våndas varje gång han åkallat dem.

Gandolfo däremot ger ett tvärsäkert intryck. Hans förståndiga och akademiska inställning till magi har avdramatiserat det hela, och han har till och med något sånär lyckats förklara mekanismerna bakom. Argaryn ser det som en trygghet, en försäkring, att ha Gandolfo i sällskapet. Dessutom är han vis, beläst och har kontakter inom en organisation som Argaryn tidigare sett som mystisk och skrämmande.

Väl framför den östra stadsporten till Tistla Fäste möts våra hjältar återigen av rykten om rövarband, odöda, alver skådade i staden, vandrande rovtroll, övernitiska häxjägare och givetvis om allehanda fynd och skattexpeditioner inne i Davokar.

Inträde till staden måste betalas och varor förtullas. Demion visar än en gång sin förmåga att lyckas stöta sig medvakter och tjänstemän och det är nära att Bronskittlen de bär med sig beslagtas, men de kommer undan med en varning och extra tullavgift.

Väl innanför murarna får Demion en kort lektion om staden av Argaryn som spenderat en hel del tid här tidigare och de bestämmer sig för att uppsöka värdshuset "Huvudlösa hästen" där Argaryn borde bli väl bemött.

Strax innan de anländer till värdshuset som är beläget i de norra delarna blir de påsprungna av en flicka som tycks livrädd. Det står snart klart att hon jagas av häxjägare och beskyllts för både svartkonster och flåmord, vilket hon är helt oskyldig till enligt henne själv. De jagande häxjägarna omringar den lilla gruppen och försöker med hot och beskyllningar få dem att överlämna flickan, som heter Tenid. En ansenlig massa åskådare har samlats och ömsom hejar på och ömsom fördömmer häxjakten. Häxjägarna som är bland de smutsigaste slödder de sett, vars uppförande får Lestra att framstå som hjärtlig och älsklig i jämförelse, hävdar att de agerar i svartkappan Baumelos namn, ett namn de hört nämnas bland rykten om häxbränningar och terroriserade byar.

Argaryn försöker lugna ner alla inblandade men det hela urartar snabbt då en av häxjägarna försöker slita flickan ur Demions grepp. Stål och blod viner genom luften och snart är det full strid över hela gatan. Både Argaryn och Demion ansätts hårt av två motståndare var men Gandolfo kommer till räddning genom att förvrida sinnet så pass på en av häxjägarna att han blodtörstigt upprepat anfaller och jagar en av sina kamrater skrikande från platsen. Ukko slinker ut i folkmassan runtomkring och dyker upp i ryggen på Argaryns motståndare och snart ligger det två häxjägare med öppnade strupar på marken. Detta blir för mycket för de kvarvarande som flyr med hot om vedergällning efter sig.

Stadsvakten anländer i samma stund och ett svettig utfrågning påbörjas. Dock stöds våra hjältars version om självförsvar av en tacksam Tenid och ett flertal av åskådarna och Sergeant Grollo låter dem gå med en strikt varning om att stadsvakten kommer ha ögonen på dem i framtiden.

De når så till sist fram till Huvudlösa hästen i följe med Tenid och ställs inför frågan vad de bör göra härnäst?

 

[Paal]

11. Vilddjurets märke spelmöte 2

Väl inne på värdshuset Huvudlösa hästen (som fått sitt namn från en stenstaty av en häst i kuslig detaljrikedom vars huvud blivit avslaget som står på innergården) möts de av värdshusvärden Geifron som känner igen Argaryn. De tar del av diverse rykten och får reda på mer om både flåmördaren och häxjägarna. De hör även om Ukke den rättvise som ensam räddade en ungmö och besegrade en hel hord häxjägare. Demion försöker förtvivlat sprida sin egen version av händelserna men historien om "Ukke" tycks ha satt sig.
Hyrsvärdet och utforskaren Serex av Attio gratulerar dem skrockandes till ett underhållande råkurr. Han varnar dem även för att riskera stadsvaktens uppmärksamhet. Tydligen hade de tur som råkade på just sergeant Grollo eftersom han har ett ont öga till häxjägare i allmänhet.

Tenid har lugnat sig något och tackar våra hjältar innerligt. Hon erbjuder sina tjänster som helare och sin beskyddare antikhandlaren Eldas (som hon också bor hos) tjänster som utvärderare av reliker. Hon svär att hämnas på sin granne Angalfrid som beskyllt henne för svartkonster. Därefter tar hon farväl och hoppas att se dem snart igen.

Ukko vill genast uppsöka Elda för att ta reda på mer om "sin" bronskittel. Gandolfo måste rapportera till Ordo Magica-residenset men vill först stanna till hos sin älskade Mäster Vernham vars guvernat ligger på vägen. Demion slår dock fast att hans uppdrag att lämna ett paket till borgmästare Nattbäcka går före och det är dit de ska bege sig först, dock går han med på att stanna till hos Vernham eftersom det ligger så nära.

Väl framme vid Mäster Vernhams guvernat möts de i dörren av en vettskrämd guvernant vid namn Esbetha. Hon känner igen Gandolfo och ber dem stiga in och se själva vad som skett.

När dörren till Vernhams arbetsrum skjuts upp av en darrande Esbetha möts våra hjältar av en syn som bäst hör hemma i ett slakthus. Mitt i det bloddränkta rummet hänger en kropp upp och ner, en kropp som blivit flådd och urtagen som ett villebråd. Under kroppen ligger högar av strimlat skinn och tarmar med inre organ.

Gandolfo står som förstenad och förs ut av de andra tillsammans med Esbetha för att samla sig.

En grundlig undersökning av brottsplatsen påbörjas och snart ansluter de två utanför för att hjälpa till. Det fastslås snabbt att det faktiskt är Vernhams kropp som hänger framför dem, men det är inte hans strimlade hud. Fönstret är öppnat inifrån och tydliga blodspår leder ut på taket. Ukko konstaterar att Vernham blivit strypt, sedan flådd och urtagen och att det saknas vissa körtlar.

Gandolfo och Demion söker igenom Vernhams böcker på jakt efter ledtrådar till körtlarna och finner att dess konsumtion kan hämma korruptions-stigman.

Argaryn drar sig till minnes sägner om skinnflående svartkonstnärer medan Demion upptäcker att den flådda huden bär alvöron.

Vidare undersökning av arbetsrummet leder till upphittadet av en järnring lik alvernas armringar och ett nedblodat brev från Vernham till Nattbäcka som måste skrivits samma dag. Ukko lyckas med hjälp av Vernhams labbutrustning rengöra brevet till läslig form. Innehållet påvisar misstankar om koppling mellan flåmorden och konungaskallens korruption och Vernhams önskan att få Nattbäckas hjälp.

Esbetha förhörs och tvingas till sist, trots sin avsmak för allt som har med alver att göra, att erkänna att just en alv besökte guvernatet en stund innan mordet. Demion försöker pressa guvernanten till att hålla mordet och deras undersökning tyst men lyckas med sin vanliga takt endast förolämpa Esbetha som svär att hon ska säga allt hon vet till stadsvakten. Dock lyckas de få henne att vänta en timme.

En timme som Demion använder för att förbereda en ritual, dock endast med Argaryn som sällskap. Demion försätter sig i trans och tillkallar Vernhams ande och ställer under makabra omständigheter en rad frågor som fastställer att den som besökte honom också mördade honom. Plötsligt går något fel och Demion ansätts och besätts av den olycksaliga anden. Vernhams själ gömmer sig djupt inne i Demions sinne.

Den unge adlingen ansätts hårt av mörka energier och svimmar, uppenbart svårt medtagen.

Efter Demions uppvaknande samlas de alla igen och Gandolfo tycks ytterst misstänksam mot vad som pågått. Han passar dock på att förse sig med Mäster Vernhams formelsamling och utvalda anteckningsböcker. Esbetha deklarerar att hon väntat länge nog och schasar ut alla för att bege sig mot vaktkontoret.

Ukko och Argaryn passar på att följa blodspåret över taken medan Demion vilar upp sig under Gandolfos stränga uppsyn.

Spåret leder efter en del akrobatiska övningar över stadens tak till Paddans torg där det försvinner i myllret. På torget hör de rykten om ett fjärde flåmord som ska ha skett tidigare samma dag.

Upphetsade skyndar de tillbaks till sina väntande kamrater utanför guvernatet och väl där får de reda på att mordet skett bara några få hus ifrån Mäster Vernhams boning, bara kort innan Vernham själv blivit strypt.

Det står snart klart att Demion har en brinnande iver att ta reda på mer om flåmord och korrumperade konungaskallar. En iver som som kommit över honom plötsligt och med våldsam kraft.

Våra hjältar spinner vilda teorier och mysteriet tätnar. Hur går man vidare nu?

 

[Paal]

12. Vilddjurets märke spelmöte 3

Våra hjältar beger dig raskt till stadsvaktens högkvarter för att ta reda på mer om det nyfunna liket och om flåmördaren i allmänhet.
Vid porten får de tag i Sergeant Grollo som de hoppas fortfarande hyser ett gott öga till dem. Han lyssnar på deras historia om Vernham och tar med dem till Kapten Marvello. Denne hör deras historia, avbryter bryskt och för dem till ett källarvalv som mest liknar en tortyrkammare. Både Demion och Argaryn befarar det värsta men lättas när Marvello presenterar dem för Ilantro, stadsvaktens likbesiktare.

Ilantro får även han händelserna redogjorda för sig och våra vänner börjar pumpa likbesiktaren på information. Det står snart klart att alla fyra offer har identifierats via hudresterna vid varje kropp och Demion och Argaryn förstår att en förskjutning av offrens identiteter har begåtts. Det tar dock en del övertygande för att få den hårt pressade Ilantro att erkänna sitt misstag, men kapten Marvello inser snart hur det ligger till.

De får reda på att brotten är koncentrerade till norra delen av Paddans torg och att två ytterligare mord begåtts i samma område dagarna innan, dessa blev dock inte flådda utan snarare anfallna av någon slags best.

Beväpnade med all kunskap om offer och brott, samt med en lapp från Marvello som ger dem hans intygan att de utreder mord i samarbete med stadsvakten, beger de sig raskt mot Ordo Magicas torn för att ta reda på mer om skinnbytarritualer och körtlars användning.

Vid porten till tornet möts de av sin blivande nemesis, den åldrande svartalfsportvakten Godalg. Sedan följer en lång argumentation om huruvida gruppen borde släppas in i tornet eller inte. Gandolfo, som Ordo Magica novis får givetvis tillträde men efter långa förhandlingar och hot kräver Godalg till sist att alla övriga som vill in måste svara rätt på en av hans gåtor.

Till den gamle svartalfens stora och högljudda besvikelse lyckas både Argaryn och Demion svara rätt medan Ukko tvingas vänta utanför.

Av Godalg får de också reda på att någon som antogs vara mäster Vernham besökt tornet efter hans antagna död i sitt arbetsrum. Denne "Vernham" besökte ritualkammaren som endast är öppen för ordens mästare och lämnade sedan tornet bara för en dryg timme sedan.

Väl inne i tornet får de till sist audiens hos mästarinnan Eufrynda som bedömer deras historia allvarlig nog för att ge dem tillgång till och undersöka ritualkammaren. I dennas låneliggare kan de se att "Vernham" tagit med sig en formelbok om att "bryta länkar". De får även mer belägg för att vissa körtlar tros kunna förhindra korruption och styggelsetecken, iallafall enligt viss folktro.

På väg ut från tornet när de skriver ut sig i Godalgs besöksliggare jämför de Vernhams underskrift med den från brevet de bär på och sopar bort alla tvivel om att det skulle vara den riktige Vernham som varit i tornet. Godalgs svordomar och skändelser ekar efter dem när de beger sig vidare mot palatset Nattbacka för att få audiens hos borgmästare Nattbäcka själv.

Dock har Ukko observerat en förföljande skugga där han väntat utanför tornet. Gruppen försöker diskret observera vem det kan vara på väg mot Nattbacka, men Demions naturliga diskretion misslyckas som vanligt och den svartklädde förföljaren skräms bort.

Efter att ha övertygat Nattbackas portvakter, släpps de till sist in med hjälp av lappen som Marvello gav dem. Gruppen eskorteras till ett väntrum där de for sitta en längre tid. Till sist dyker Nattbäcka upp med sin ständiga skugga, den maskprydda häxan Yagaba, vid sin sida.

Nattbäcka är lugn och tillmötesgående, han är uppenbart intresserad av våra vänners historia och när de visar honom Vernhams brev och ber om hans kommentarer till saken ger han dem sin version utan att tveka.

Det borgmästaren kan fylla i är att Gorak, tillsammans med sin ständigt närvarande partner bortbytingen Alahara, mycket riktigt visade honom skallen, han rörde den givetvis inte. Kort därefter började expeditionens medlemmar försvinna eller dö, ett par förvandlades till styggelser, men det tystades ner. Till sist försvann även Gorak och Alahara och såvitt Nattbäcka vet hade de fortfarande skallen då.

Borgmästaren inser att våra hjältar vill samma sak som han själv, att hitta flåmördaren och få stopp på morden, samt få reda på skallens öde. Med detta i tanken utfärdar han ett lejdebrev som kan hjälpa dem i undersökningen.

Därefter tar Demion upp sin leverans av det mystiska paket som ålagts honom av Baramei Valbroso. Det visar sig vara en spelpjäs i silver som får Nattbäcka att rynka pannan och ifrågasätta om Demion vet vem som är hans fiender. Därefter ger han pjäsen till Yagaba och ber vännerna att följa henne ut ur rummet.

Häxan leder gruppen till sitt alkemi-laboratorium vilket gör Ukko minst sagt upprymd och överräcker ett litet glasrör med en klar vätska. Denna förklaras vara ett ovanligt gift utan smak eller lukt som härstammar från djupa Davokar. Detta ska per leveransens instruktion levereras tillbaka till Baramei.

Återigen ställs frågan om Demion vet vad han är inblandad i och därefter visas de ut ifrån palatset och ut på gatan där de bestämmer sig för att återvända till den Huvudlösa hästen eftersom skymningen håller på att falla.

I värdshusets matsal, precis när våra hjältar påbörjat sin kvällsvard stormar en upprörd sergeant Grollo in med orden: "Det har hänt igen!"

 

[Paal]

13. Vilddjurets märke spelmöte 4

Våra hjältar följer sergeant Grollo till ett litet stall bredvid Paddans torg. Där de möter sergeant Milos med sin vaktpatrull och menige Keitara som var den som hittade offret.
Stadsvakten förhörs och berättar att den döde är en stallpojke som hittats hängande upp och ner, flådd till midjan, ingen extra hud hittad men körtlarna urtagna. Keitara överraskade mördaren och såg denne flående äldre man för ett ögonblick byta skepnad till en kopia av henne själv. Detta fick henne att stå handfallen medan mördaren haltade iväg, sårad i benet efterlämnandes ett blodspår.

Plötsligt avbryts undersökningen av ankomsten av svartkappan Baumelo som med sina överlevande hejdukar kräver att ta del av all information och utfråga alla vittnen själva. Detta görs och alla blir även noggrant utstirrade av Baumelos kedjade mystiske yngling.

Svartkappan erbjuder och påivrar att ett samarbete mellan honom och äventyrarna vore till allas gagn. Tidigare groll är förlåtet och glömt. När Demion vägrar och Argaryn förhalar blir Baumelos ton aggressivare och hotfull. Efter diskussioner med Grollo som ogillar häxjägarna starkt beslutar våra vänner sig för att slinka iväg i mörkret och spåra mördaren på egen hand

Spåret leder tvärs över torget till några bakgator i skuggan av fyrtornet. Med en uppmärksam tiggares hjälp, mot riklig betalning, kan de lokalisera blodspåret till ett övergivet lagerhus.

Efter en yttre undersökning av byggnaden beslutar de att Argaryn och Ukko tar sig in via en fönsterglugg på glänt, samtidigt som Demion och Gandolfo avleder uppmärksamhet genom att knacka på utklädda till tiggare.

Så fort de kommit in blir de båda smygarna anfallna av en reslig, flådd, vandöd man. Efter vissa fotstukande problem med porten kommer även de två "tiggarna" in i lagret och den vandöde tas snabbt om hand. Detta antas vara mördarens första offer vars skinn påträffades vid det andra offrets kropp.

Efter en snabb genomsökning av lokalerna hittas mördarens sovplats tillsammans med två ockulta böcker, inklusive den som "Vernham" lånat från Ordo Magicas torn. Den andra är ett ålderdomligt verk som beskriver skinnbytarritualer. Det hittas även en uråldrig trappa ner i underjorden, varifrån det hörs både plågade skrik och tröstande ord.

Demion som fortfarande är besatt av Vernhams ande har känt dragning åt skallen under en längre tid och kan nu höra dess mässande i sitt huvud.

När de kommer ner från trappan möts de av vad de antar är Gorak, svårt styggelsesjuk, som står bunden mot en vägg med Alahara, som antas vara mördaren, iförd Vernhams hud, ståendes framför och tröstar honom. På en piedestal vid sidan ligger en skalle med en fastvuxen kopparkrona.

Alahara hör direkt äventyrarna komma, låter sin blodskrud falla och går dem till mötes naken med två svärd i händerna.

Argaryn reagerar blixtsnabbt och sätter en pil i halsen och en i buken på den obepansrade bortbytingen som dör med ett viskat förlåt åt Gorak.

Detta får det att brista inom den hårt drabbade Gorak och hans kropp rämnar för att föda fram ett monstrum av spetsigt ben och svart drypande kött. Styggelsen inom honom är fri.

Våra hjältar påbörjar en hård strid och lyckas pressa styggelsen mot en vägg då plötsligt Baumelo och hans anhang ger sig in i leken efter att ha förföljt äventyrarna till lagerlokalen.

Häxjägarna sluter upp i striden mot styggelsemonstret men Baumelo rör sig mot piedestalen med skallen. Argaryn upptäcker detta och gör sig redo att ingripa om svartkappan försöker ta den.

Vilket han snarast gör, Baumelo tar sig förbi Argaryn och får tag i skallen med orden "Den är äntligen min!" Dock lyckas Argaryn skjuta en pil i nacken på honom som fäller svartkappan till marken. Samtidigt vänder sig häxjägarna mot äventyrarna och i förvirringen lyckas Baumelo studsa upp trots allt och springa uppför trappan med skallen i famnen.

Argaryn följer efter men finner luckan upp till lagerlokalen blockerad. Samtidigt lyckas den kopparkrönta skallen efter åtskilliga försök bända en av äventyrarnas vilja till sin. Det blir Gandolfo som faller offer för gastkonungen och han betvingas att blockera trappan med en eldvägg, med Argaryn fångad på fel sida. Med manteln svept omkring sig hoppar Argaryn genom elden och lyckas hjälpa Gandolfo bli sig själv igen.

Under tiden har Demion lyckats ge styggelsen sin banestöt medan Ukko har avverkat två av häxjägarna. Tillsammans tar de hand om den siste och försäkrar sig om att den kedjade ynglingen Terr är ofarlig.

Demion lyckas med en kraftansträngning vräka undan den blockerade luckan och de kan konstatera att Baumelo kommit undan.

På väg till paddans torg möter de sergeant Grollo med manskap som ger sig i kast med att undersöka lagerlokalen. Grollo själv eskorterar våra hjältar till Kapten Marvello för avrapportering och för att möta en mystisk gäst som frågat efter dem.

Gästen visar sig vara en maskerad Lestra som nyligen anlänt till staden. Både hon och Marvello berömmer gruppens handlande men blir besviken över Baumelos undkomst. Lestra har nämligen kommit för att avslöja just denne som egentligen är en förklädd kultist och sektledare vid namn Odako som mördat och övertagit den sanne Baumelos identitet i en by några dagsritter därifrån.

Äventyrarna belönas av Nattbäcka med mynt till staden och 20 daler var. Även hjälp i fortsatta undersökningar utlovas, både från Lestra och Nattbäcka.

Med en Demion som fortfarande känner starka impulser att förstöra skallens ondska och en Argaryn som svurit hämnd på Odako lämnas våra hjältar med en drömsyn av en knäböjandes Odako som svär sitt liv åt den grinande konungaskallen...

 

[Paal]

14. Döda drömmars grav spelmöte 1

6 veckor har förflutit sedan våra äventyrare fann och besegrade flåmördaren.

Alla vars sinnen rördes av den döde konungen har haft upprepade visioner och drömmar om Hurian-Lo Apak som tycks vara hans namn. Odako/Baumelo figurerar även han i dessa drömmar.

Den gode Demion är fast besluten att finna Kopparkronan, och har ägnat alldeles för mycket tid på att göra just detta.Desperat söker han efter ledtrådar om den falske häxjägaren och dennes kult. Demion pestar också stadens skattletare i hopp om detaljer om liknande ateraljer från djupet av Davokar. I ett försök att förstå kronans krafter och ursprung har han slösat släktens pengar på att betala andra skattletare för upplysningar och köpt tvivelaktiga kartor och information. Genom detta har han satt sig än mer i onåd hos sin mor Isalda. Giftet han fick att leverera till Baramei har han valt att behålla. Demion har även delgivit Aragyn & Co om sitt sinnes reskamrat, mäster Vernham, och har med dennes förmågor lärt sig nya magiska färdigheter. Demion läser förbjudna böcker, grubblar över skatter i Davokar, dricker och sover. Driven men retlig drar han sig alltmer undan, och kliandet på halsen tilltar.....
Demion har betalt den skrävlige skattletaren, Serex av Attio som uppskattade råkurret med häxjägarna att träna honom. Demions fruktan om otillräklighet driver honom att bli råare, hårdare. Bara den starke överlever i Demions nya värld.

Pengarna Demion spenderat skickades från matriark Isalda/Baramei för att bekosta hans snabba hemresa. Det faktum att han spenderat alla pengarna och varken rest hem med sin hemliga leverans eller svarat på de senaste uppfordrande breven har resulterat i att Barameis senaste brev meddelar att agenter blivit utskickade för att föra hem Demion.

Argaryn har efter den anmärkningsvärda insatsen i flåmördarmysteriet lyckats få en tillfällig anställning vid stadsvakten, under kapten Marvellos befäl. Som kommendör över en mindre vaktgrupp har han tillbringat större delen av tiden med att patrullera Tistla Fästes gator och gränder, främst nattetid. Hans nyskapande metoder, att med sin skarpa blick samt lugna men ändå bestämda stämma försöka kväsa buset snarare än att låta nävarna tala, har givit honom öknamnet ”stålöga” såväl på gatan som på stadsvaktskasernen.

Mellan vaktpassen försöker han efter bästa förmåga hjälpa Demion i dennes hängivna jakt på den försvunna Kopparkronan. Argaryn är också angelägen om att hitta och förstöra artefakten, men han är en aning bekymrad över Demions besatthet. Är också han inställd på att förinta skallen – eller är han ute efter att använda den för egen vinning? Argaryn tror att Demion vill väl innerst inne, men han har sett på nära håll vilken effekt reliken har på människor. När det väl är dags – kommer Demion att kunna stå emot? Kommer Argaryn själv att göra det?

Vidare börjar Argaryn bli mer och mer oroad över Demions experimenterande med okända krafter, inte minst för att han känner att det är någonting som ligger utanför hans kontroll. Demion tycks bli mer och mer verklighetsfrånvänd, och emellanåt är det nästan som han har en kluven personlighet. Argaryn har haft långa diskussioner med Gandolfo, som även han bekymras av ynglingens tillstånd. Har detta med Kopparkronan att göra?

Han har även tillbringat en hel del tid hos sin gode vän sedan jägarkårtiden, numera jägargillets överhuvud Geromio Kråkvinge. Stadsvakter verkalt vanligtvis inte särskilt populära hos jägargillet, men eftersom Argaryn har Geromios gunst så ses han som en av dem.

Inom stadsvakten har de flesta inte hört talas om vare sig Argaryn eller hans vanhedrande avsked (som skedde i Yndaros för ett knippe år sedan), och de som har verkar inte bry sig nämnvärt. Kapten Marvello hade nog dragit sig för att anställa honom om det inte vore för hans inblandning i lösningen på flåmordsgåtan – som kaptenen själv fick en stor bit av ärekakan för. Säkerligen har han ett gäng ovänner både inom jägargillet och stadsvakten – de har bara inte tillkännagivit sig än …

Under de senaste dagarna har gruppen besökt antikhandlaren Elda Och hennes skyddsling Tenid för att fylla på med medicinalkurer och förband och framförallt för att få mer vetskap om de artefakter de funnit.

Av de båda järnringarna är armringen från alvliket endast en symbol, medan Vernhams ring visar sig vara en kraftfull pjäs som skyr all korruption och binder bäraren i en pakt.

Kopparkitteln visar sig vara en känd artefakt som tillhör häxorna i Davokar. Elda noterar att Ukko bundit den till sig och att hon inte vill bli inblandad med den då hon inte vill bli ovän med häxorna.

Gandolfo, som nu blivit upphöjd till gesäll inom sin orden har forskat om en del av gruppens artefakter hos Ordo magica. Eldstenen är förlänad honom så länge, skymningsvattnets egenskaper står nu också klart för våra vänner.

Eftersökandet av just Odako/Baumelo går trögt, sekten och dess ledare tycks uppslukade av jorden och varken Demions köpta information eller Argaryns efterfrågningar på gatorna ger något nytt. Dock får de reda på att Van-Rogan med rövarband skövlat ett antal gårdar nära skogsbrynet och drivits iväg av drottningens gränsvakter. Rövarhövdingen tillsammans med en handfull överlevande flydde in i Davokaras djup.

Plötsligt får de napp, några skattsökare på väg hem säger sig ha stött på Baumelo med följe även de på väg in mot det mörka Davokar.

Samtidigt förstärks rykten om Ordo Magicas expedition, om vilken det gått rykten en lägre tid. Expeditionen lämnade Tistla Fäste strax efter tillfångatagandet av flåmördaren och dess destination har hållts hemlig tills nu. Gandolfo kommer med nyheten att expeditionen fått reda på platsen för mausoleet där Gorak fann konungaskallen av en av de sista överlevarna från hans grupp. De har begett sig dit för att utforska fyndplatsen grundligt och nu har man tappat kontakten med den magiska cirkel som upprättats på platsen.

Gandolfo berättar även att Ordo Magica är djupt splittrade i frågan om vad som bör göras. Kapitelmästare Cornelio är väldigt försiktig och vill invänta svar och assistans från Yndaros medan mästarinnan Eufrynda och mästare Goncai, som även tycks vara ett par privat, yrkar för direkt handling. Men än så länge är det dödläge.

Gandolfo ordnar ett möte med Eufrynda och hon visar sig vara ovetande om de kopplingar som fanns mellan konungaskallen och den nya fyndplatsen, samt det faktum att Odako antagligen är på väg dit. Hennes största prioritet är dock att få reda på vad som hänt med expeditionen och hon kan tänka sig att till viss del sponsra äventyrarnas egen expedition dit. Det bestäms att de ska ses igen om ett dygn.

Våra äventyrare finner det klokast att informera borgmästare Nattbäcka och be om hans assistans, de får hans välsignelse i fallet och han hjälper dem med ett brev som ska underlätta det för dem hos drottningens legation där de måste söka skattletarlicens.

Väl på legationen träffar de notarie Hurio Beldaver som beräknar den kommande expeditionens kostnader, beräknat på kompetens och syfte. Summan blir 150 daler, vilket tvingar äventyrarna att komma tillbaka när de fått ihop pengarna.

Nytt besök till Nattbäcka planeras och det stundande mötet med Eufrynda förbereds. Allmän inhandlning av förnödenheter inför expeditionen pågår också.

 

[Paal]

15. Döda drömmars grav spelmöte 2

Våra äventyrare genomskådar den lede klerkens försök att lura dem på extra daler för skattletarlicensen och får snabbt ner priset till 85 daler. Dock är även denna summa dem övermäktig och de tvingas att återigen uppsöka den upptagne herr Nattbäcka.

Denna gång tycks den gode borgmästaren vara på bättre humör och går genast med på att betala för licensen mot en andel på 30%. Han informerar dem även om att hans kompanjon, häxan Yagaba vill ha ett ord med dem innan de far.

Utan att veta vad de ska vänta sig möter de Yagaba som dock tycks vilja önska dem väl på färden. Hon är dock väldigt noga med att ta få klart för sig att de verkligen är ute efter att förstöra skallen och bekämpa ondskan och inte att sko sig på Davokars rikedomar. Hon lämnar dem även med en rad råd och förmaningar och rekommenderar till sist två barbarspejare som enligt henne går att lita på.

Gruppen beger sig omedelbart till lokalen där skogsguider oftast finns tillgängliga. Där möter de Balhur Kvickfot och Elanea Lövhår som efter en kort förhandling där Yagabas namn nämnts går med på att bli inhyrda med rejäl rabatt. Barbarerna beger sig genast iväg för att skaffa förnödenheter och utrustning.

Nästa stopp är Huvudlösa hästen där det andra mötet med ordensmästarinnan Eufrynda går av stapeln. Hon har med mäster Goncais hjälp i tysthet samlat ihop tillräckligt för att bekosta allt materiell som köps in, hon har även ordnat så att Gandolfo officiellt har tillåtelse att bege sig av.

Innan dagen mörknar helt inser äventyrarna att de borde informera och söka stöd från svartkappan Lestra som trots allt var den som avslöjade vem Odako var för dem.

Lestra söks i soltemplet men där får de veta att hon bor på fader Sarvolas mission. Väl där finner de henne och hon välsignar deras företag men grämer sig över att vara förhindrad av andra plikter att följa med på deras jakt. Istället insisterar hon på att en gemensam vän till henne och Sarvola bör göra dem sällskap, en prästkrigare som skapat sig fiender inom de egna leden och föredrar att hålla sig borta för ett tag. I övrigt tycks Lestra bekräfta lösa rykten om att det finns splittringar inom solkyrkan och att inte alla är att lita på.

Efter en natt som återigen är fylld av mardrömmar och visioner samlas expeditionen i gryningen utanför Tistla fästes norra port. Där träffar de den priosvigde prästkrigaren Utharo Pendagos som visar sig vara en stor, gladlynt och bullrig krigsveteran som till och med får Demion att hålla mun.

Så går färden äntligen under Davokars grönskande tak och våra vänner får uppleva allt vad skogen har att bjuda på. Redan på förmiddagen får de syn på en gestalt som vilar vid ett ensamt träd, men när de smyger nära inpå inser de att mannen är död, dock inser de inte dödsorsaken förrän de stryparrankor som fångat främlingen också attackerar dem. Med hjälp av snabba reflexer och skickliga svärdshugg undkommer dock alla oskadda.

Strax därefter hör de kränkors inkommande kraxande och försöker hastigt gömma sig för att undgå de giriga rovfåglarnas intresse. Alla hinner i skydd utom Argaryn som snubblar och tvingar hela sällskapet att ta upp striden med de blodnäbbade kreaturen. Striden drar ut på tiden och när väl de förvridna kråkfåglarna drivits på flykten är nära nog alla expeditionsmedlemmar sårade, vissa riktigt rejält. Ukkos medicuskunskaper sätts på prov och hjälps på traven av Utharos helande böner.

Senare samma dag uppmärksammar spejarna att de är förföljda av älvor och deras prasslande och fnissande hörs snart av alla. Älvor brukar dock vara mer irriterande än farliga och man fortsätter utan att söka konfrontation. Inte förrän Balhur spejar i förväg och blir överfallen inser de att älvorna är styggelsefödda och numera är förvridna onda spegelbilder av sitt forna jag. Det blir en blodig kamp som lämnar ett halvdussin av de korrumperade älvorna livlösa och återigen flera av expeditionen med lättare skador.

Efter denna drabbning hittas ett nattläger och den första strapatsrika dagen i Davokar lider mot sitt slut.