Mannen i skogen
Präst
- Joined
- 17 May 2000
- Messages
- 1,301
Jag spelleder en kort fantasykampanj på fyra spelmöten med sex stycken nybörjare. Ska försöka posta krönikor här, eftersom jag själv älskar att läsa krönikor.
Första spelmötet – en mästermagikers jordafärd
Efter att ha rest till staden på fastlandet för mäster Miras räkning, och där blivit indragna i lokala politiska intriger, (en kampanj vi spelade förra året) hade de fem rollfigurerna från Blomsterön satt kurs mot sitt hemland igen. De hade tillbringat de senaste två veckorna med att resa från ö till ö genom De fyrtio öarnas rike, och siktade äntligen den älskade profilen av Blomsterön.
Sakta men säkert kunde de börja urskilja detaljer i landskapet. Flera ställen väckte gamla minnen till liv, och den upprymda känslan av att komma hem fyllde dem. Lite förbryllade och vemodiga blev de endast av att se Blomsteröns flagga hissad på halv stång i en by de passerade med båten. Någon i byn hade alltså dött under den senaste tiden. Än mer bekymrade blev de när båten passerade Domedagsborgen, huvudstadens vaktpost mot havet, och alla flaggor på borgen också var hissade på halv stång.
Båten anlöpte huvudstaden Rökvik, och även där vajade alla flaggor på halv stång. På gatorna fanns inte stadens myllrande liv, utan det rådde en dämpad stämning. Folk gick tystlåtna och nedböjda. De lilla antal försäljare som var ute ropade inte ut sina varor, utan sålde endast i tysthet till dem som kom fram.
Resenärerna begav sig mot palatset och tornet som tillhörde mäster Mira, Blomsteröns omtyckta härskare, tillika mästermagiker, och deras uppdragsgivare. Vad som än hänt behövde de avlägga rapport om ett framgångsrikt genomfört uppdrag. Utanför palatset kunde de till sist se någon större samling personer. Det var många som var på väg in eller ut ur palatset, och de flesta hade tårar i ögonen eller grät öppet. Vakterna gjorde inga ansatser att hindra någon. En blomsterförsäljerska utanför palatset verkade göra bra affärer.
I porten mötte de mäster Miras marskalk Namtas. Hon pratade med palatsets besökare, och släppte in dem i tronsalen, några i taget. Hon såg ganska tärd ut, men såg lättad ut när hon fick syn på de nyanlända.
”Så skönt att ni är här” sa hon. ”Jag antar att ni förstått att mäster Mira är död?”
”Vi fruktade det” sa bågskytten Tero. ”Vi kom för att berätta att vi utfört uppdraget Mira gav oss.”
”Ni kan gå in till henne om ni vill. Men jag vill prata med er efteråt.” sa Namtas.
Mäster Mira låg på ett vackert dekorerat bord, klädd i en av sina karaktäristiska färgglada dräkter. Blommorna som de sörjande lämnad hade bildat ett täcke över henne. Hon låg så fridfullt och det såg ut som att hon sov. De stod alldeles stilla och försökte förstå vad som hänt.
Plötsligt fick läkaren Medicus en bekymrad rynka i pannan, och började försiktigt lukta på de olika blommorna som lämnats hos Mira.
”Den här sötaktiga lukten. Det stämmer inte. Det finns inget på Blomsterön som luktar så.” De började alla lukta, och kom efter en stund fram till att lukten inte kom från blommorna, utan från mäster Miras mun. Däremot gick det inte att komma fram till något mer än det, och efter en stund lämnade de rummet för att prata med marskalken Namtas, som hon bett om.
”Som ni vet var mäster Mira 199 år gammal. I en sådan ålder kommer inte döden som något onaturligt. Men...” började Namtas när de var ensamma på hennes arbetsrum.
”Men vi kände en underlig lukt när vi var inne hos henne” sa Medicus.
”Så ni kände det också. Bra, det gör det hela lite enklare. Det var jag som hittade mäster Mira i morse. Då kände jag också den underliga lukten. Jag tror inte att hon dog av naturliga orsaker. Någon har bringat henne om livet, och förmodligen skedde det på banketten igår kväll. Jag har inte berättat det här för någon. Jag vet inte vem som har gjort det, så jag vet inte vem jag kan lita på. Det enda jag kan veta är att ni fem inte var inblandade, eftersom ni inte var här när det skedde.
”Vad har det med något att göra, undrar ni. Det gäller Miras dotter, Leonira. Hon bor just nu på Storön och studerar. Jag har skickat brev till henne med flygargillet och berättat vad som har hänt. Hon reser förstås hit så fort hon kan, men jag är orolig för hennes säkerhet. Om någon dödade mäster Mira för att ta makten över Blomsterön så är naturligtvis Leonira nästa mål.
”Jag vet att ni precis kom tillbaka efter en lång resa, men skulle ni kunna tänka er att möta Leonira och eskortera henne hit?”
”Det kan vi absolut göra!” sa riddar Ragnar utan att tillfråga de andra först, men de övriga nickade instämmande.
Namtas såg mycket lättad ut. ”Underbart! Jag ska prata med min bror som är havsdrakejägare och kapten på Järnfisken. Han kan skjutsa er. Då åker ni i gryningen i morgon.”
Namtas lät ställa i ordning två gästrum i palatset där de nyanlitade livvakterna fick sova. Siva, som var medlem i spiongillet, gick dock inte och lade sig innan hon skickat brev till sin chef Kentjes och frågat om spiongillet visste om något underligt som pågick. Övriga lånade nyckeln till skattkammaren av Namtas och försåg sig med en vederbörlig resekassa.
Nästa morgon fick Siva svar från Kentjes. Han verkade inte känna till något särskilt, men Siva hade också uttryckt sig i rätt vaga ordalag om vad det handlade om.
De gick ombord på Järnfisken, som var ett drakjägarskepp, och välkomnades av dess kapten Karp. Järnfisken var en katamaran med fem harpunballistor för drakjakt, varav en var försedd med en vinsch. Fartyget var oerhört snabbt, men inte direkt bekvämt för rollfigurer utan färdigheten Segla. Färden till Storön tog nästan hela dagen, och det som var kvar ägnades åt att återhämta sig från sjösjukan, fråga sig fram till var Leonira bodde, och i Sivas fall avfärda en berusad kvinnlig sjökapten som ville dansa.
Nästa morgon gick de åter ombord på Järnfisken, och satte kurs mot Blomsterön. Det blåste betydligt mindre den här dagen, och en tät dimma lade sig över havet. Efter några timmars färd upptäckte de att ett annat fartyg närmade sig i dimman, med hjälp av roddare.
De hade tidigare fått veta att De fyrtio öarna fått problem med sjörövare medan de varit bortresta. När bågskyttar på det andra skeppet började skjuta på Järnfisken, gissade rollfigurerna att skeppet nog tillhörde dessa. Tero och Ezdo gjorde sina bågar redo, men kunde inte urskilja några mål på det andra skeppet att sikta på, förrän det var för sent och sjörövarna kastade ut änterhakar för att borda Järnfisken.
En våldsam strid följde under vilken fyra sjörövarorcher och spejaren Tero nedgjordes, en av sjömännen försökte använda en harpun på orchmamman men endast sköt av hennes ena fläta, Leonira livvaktade sig själv med magiska blixtar, och orcherna till sist drevs tillbaka. Att orchmamman kom undan var en stor källa till irritation.
Medicus och Leonira hjälptes åt att hela skadade rollfigurer och matroser, och resten av resan förlöpte utan problem.
Sent på eftermiddagen kom de fram till Blomsterön. Leonira hann precis sitta en stund hos sin mor, innan det var dags att börja med begravningen. Mira kremerades på natten i ett högtidligt likbål på stora torget i Rökvik. Massor av folk hade samlats, och gnistorna från bålet for upp mot himlen och blandade sig med stjärnorna (dimman hade lättat vid det här laget).
När bålet började falna droppade folket sakteliga av, och rörde sig mot olika värdshus i staden för att dricka gravöl.
Där slutade första spelmötet, med rollfigurerna på ett värdshus, diskuterande hur de ska fortsätta. Vad jag inte minns säkert är om de fick uppdraget att försöka hitta mördaren, eller om jag glömde det.
Vilka är rollfigurerna?
De jobbade alla på ett eller annat sätt för mäster Mira, innan hon dog. Flera av relationerna kom till genom rutinerna för spelvärldsskapande från rollspelet Järn.
Första spelmötet – en mästermagikers jordafärd
Efter att ha rest till staden på fastlandet för mäster Miras räkning, och där blivit indragna i lokala politiska intriger, (en kampanj vi spelade förra året) hade de fem rollfigurerna från Blomsterön satt kurs mot sitt hemland igen. De hade tillbringat de senaste två veckorna med att resa från ö till ö genom De fyrtio öarnas rike, och siktade äntligen den älskade profilen av Blomsterön.
Sakta men säkert kunde de börja urskilja detaljer i landskapet. Flera ställen väckte gamla minnen till liv, och den upprymda känslan av att komma hem fyllde dem. Lite förbryllade och vemodiga blev de endast av att se Blomsteröns flagga hissad på halv stång i en by de passerade med båten. Någon i byn hade alltså dött under den senaste tiden. Än mer bekymrade blev de när båten passerade Domedagsborgen, huvudstadens vaktpost mot havet, och alla flaggor på borgen också var hissade på halv stång.
Båten anlöpte huvudstaden Rökvik, och även där vajade alla flaggor på halv stång. På gatorna fanns inte stadens myllrande liv, utan det rådde en dämpad stämning. Folk gick tystlåtna och nedböjda. De lilla antal försäljare som var ute ropade inte ut sina varor, utan sålde endast i tysthet till dem som kom fram.
Resenärerna begav sig mot palatset och tornet som tillhörde mäster Mira, Blomsteröns omtyckta härskare, tillika mästermagiker, och deras uppdragsgivare. Vad som än hänt behövde de avlägga rapport om ett framgångsrikt genomfört uppdrag. Utanför palatset kunde de till sist se någon större samling personer. Det var många som var på väg in eller ut ur palatset, och de flesta hade tårar i ögonen eller grät öppet. Vakterna gjorde inga ansatser att hindra någon. En blomsterförsäljerska utanför palatset verkade göra bra affärer.
I porten mötte de mäster Miras marskalk Namtas. Hon pratade med palatsets besökare, och släppte in dem i tronsalen, några i taget. Hon såg ganska tärd ut, men såg lättad ut när hon fick syn på de nyanlända.
”Så skönt att ni är här” sa hon. ”Jag antar att ni förstått att mäster Mira är död?”
”Vi fruktade det” sa bågskytten Tero. ”Vi kom för att berätta att vi utfört uppdraget Mira gav oss.”
”Ni kan gå in till henne om ni vill. Men jag vill prata med er efteråt.” sa Namtas.
Mäster Mira låg på ett vackert dekorerat bord, klädd i en av sina karaktäristiska färgglada dräkter. Blommorna som de sörjande lämnad hade bildat ett täcke över henne. Hon låg så fridfullt och det såg ut som att hon sov. De stod alldeles stilla och försökte förstå vad som hänt.
Plötsligt fick läkaren Medicus en bekymrad rynka i pannan, och började försiktigt lukta på de olika blommorna som lämnats hos Mira.
”Den här sötaktiga lukten. Det stämmer inte. Det finns inget på Blomsterön som luktar så.” De började alla lukta, och kom efter en stund fram till att lukten inte kom från blommorna, utan från mäster Miras mun. Däremot gick det inte att komma fram till något mer än det, och efter en stund lämnade de rummet för att prata med marskalken Namtas, som hon bett om.
”Som ni vet var mäster Mira 199 år gammal. I en sådan ålder kommer inte döden som något onaturligt. Men...” började Namtas när de var ensamma på hennes arbetsrum.
”Men vi kände en underlig lukt när vi var inne hos henne” sa Medicus.
”Så ni kände det också. Bra, det gör det hela lite enklare. Det var jag som hittade mäster Mira i morse. Då kände jag också den underliga lukten. Jag tror inte att hon dog av naturliga orsaker. Någon har bringat henne om livet, och förmodligen skedde det på banketten igår kväll. Jag har inte berättat det här för någon. Jag vet inte vem som har gjort det, så jag vet inte vem jag kan lita på. Det enda jag kan veta är att ni fem inte var inblandade, eftersom ni inte var här när det skedde.
”Vad har det med något att göra, undrar ni. Det gäller Miras dotter, Leonira. Hon bor just nu på Storön och studerar. Jag har skickat brev till henne med flygargillet och berättat vad som har hänt. Hon reser förstås hit så fort hon kan, men jag är orolig för hennes säkerhet. Om någon dödade mäster Mira för att ta makten över Blomsterön så är naturligtvis Leonira nästa mål.
”Jag vet att ni precis kom tillbaka efter en lång resa, men skulle ni kunna tänka er att möta Leonira och eskortera henne hit?”
”Det kan vi absolut göra!” sa riddar Ragnar utan att tillfråga de andra först, men de övriga nickade instämmande.
Namtas såg mycket lättad ut. ”Underbart! Jag ska prata med min bror som är havsdrakejägare och kapten på Järnfisken. Han kan skjutsa er. Då åker ni i gryningen i morgon.”
Namtas lät ställa i ordning två gästrum i palatset där de nyanlitade livvakterna fick sova. Siva, som var medlem i spiongillet, gick dock inte och lade sig innan hon skickat brev till sin chef Kentjes och frågat om spiongillet visste om något underligt som pågick. Övriga lånade nyckeln till skattkammaren av Namtas och försåg sig med en vederbörlig resekassa.
Nästa morgon fick Siva svar från Kentjes. Han verkade inte känna till något särskilt, men Siva hade också uttryckt sig i rätt vaga ordalag om vad det handlade om.
De gick ombord på Järnfisken, som var ett drakjägarskepp, och välkomnades av dess kapten Karp. Järnfisken var en katamaran med fem harpunballistor för drakjakt, varav en var försedd med en vinsch. Fartyget var oerhört snabbt, men inte direkt bekvämt för rollfigurer utan färdigheten Segla. Färden till Storön tog nästan hela dagen, och det som var kvar ägnades åt att återhämta sig från sjösjukan, fråga sig fram till var Leonira bodde, och i Sivas fall avfärda en berusad kvinnlig sjökapten som ville dansa.
Nästa morgon gick de åter ombord på Järnfisken, och satte kurs mot Blomsterön. Det blåste betydligt mindre den här dagen, och en tät dimma lade sig över havet. Efter några timmars färd upptäckte de att ett annat fartyg närmade sig i dimman, med hjälp av roddare.
De hade tidigare fått veta att De fyrtio öarna fått problem med sjörövare medan de varit bortresta. När bågskyttar på det andra skeppet började skjuta på Järnfisken, gissade rollfigurerna att skeppet nog tillhörde dessa. Tero och Ezdo gjorde sina bågar redo, men kunde inte urskilja några mål på det andra skeppet att sikta på, förrän det var för sent och sjörövarna kastade ut änterhakar för att borda Järnfisken.
En våldsam strid följde under vilken fyra sjörövarorcher och spejaren Tero nedgjordes, en av sjömännen försökte använda en harpun på orchmamman men endast sköt av hennes ena fläta, Leonira livvaktade sig själv med magiska blixtar, och orcherna till sist drevs tillbaka. Att orchmamman kom undan var en stor källa till irritation.
Medicus och Leonira hjälptes åt att hela skadade rollfigurer och matroser, och resten av resan förlöpte utan problem.
Sent på eftermiddagen kom de fram till Blomsterön. Leonira hann precis sitta en stund hos sin mor, innan det var dags att börja med begravningen. Mira kremerades på natten i ett högtidligt likbål på stora torget i Rökvik. Massor av folk hade samlats, och gnistorna från bålet for upp mot himlen och blandade sig med stjärnorna (dimman hade lättat vid det här laget).
När bålet började falna droppade folket sakteliga av, och rörde sig mot olika värdshus i staden för att dricka gravöl.
Där slutade första spelmötet, med rollfigurerna på ett värdshus, diskuterande hur de ska fortsätta. Vad jag inte minns säkert är om de fick uppdraget att försöka hitta mördaren, eller om jag glömde det.
Vilka är rollfigurerna?
De jobbade alla på ett eller annat sätt för mäster Mira, innan hon dog. Flera av relationerna kom till genom rutinerna för spelvärldsskapande från rollspelet Järn.
- Siva Acosta är spion, och hör till Blomsteröns spiongille. Spiongillets ledare Kentjes är som den far hon aldrig haft.
- Ezdo är jägare som kommit på kant med Blomsteröns skogsmästare. Lista ut resten själv. Han och Siva är syskon, men deras föräldrar försvann när han var tio och Siva spädbarn, och de har uppfostrats i olika familjer efter det. De är alver, de enda i gruppen som inte är människor.
- Riddar Ragnar är inte riddare, utan skogvaktare. Under deras resa till fastlandet utgav han sig falskeligen för att vara riddare, för att kunna limma lite på en furstinna, och sedan gillade han titeln så mycket att han fortsatte använda den. Skogvaktare på Blomsterön blir tydligen utsatta för mycket farliga djur, för Ragnar är gruppens tank.
- Medicus är magikunnig läkare. Under sin magiträning hamnade han i skuld till skogsmästaren efter en eldsrelaterad incident i skogen. Å andra sidan högaktas han av arvtagaren Leonira, som gav honom två magiska pergament efter båtresan.
- Tero är spejare, och sorterar också under spiongillet. Han är fosterbarn till Blomsteröns befälhavare Kanon.