Nekromanti Tillbaka till Blomsterön

[Mannen i skogen]

Jag spelleder en kort fantasykampanj på fyra spelmöten med sex stycken nybörjare. Ska försöka posta krönikor här, eftersom jag själv älskar att läsa krönikor.

Första spelmötet – en mästermagikers jordafärd
Efter att ha rest till staden på fastlandet för mäster Miras räkning, och där blivit indragna i lokala politiska intriger, (en kampanj vi spelade förra året) hade de fem rollfigurerna från Blomsterön satt kurs mot sitt hemland igen. De hade tillbringat de senaste två veckorna med att resa från ö till ö genom De fyrtio öarnas rike, och siktade äntligen den älskade profilen av Blomsterön.
Sakta men säkert kunde de börja urskilja detaljer i landskapet. Flera ställen väckte gamla minnen till liv, och den upprymda känslan av att komma hem fyllde dem. Lite förbryllade och vemodiga blev de endast av att se Blomsteröns flagga hissad på halv stång i en by de passerade med båten. Någon i byn hade alltså dött under den senaste tiden. Än mer bekymrade blev de när båten passerade Domedagsborgen, huvudstadens vaktpost mot havet, och alla flaggor på borgen också var hissade på halv stång.
Båten anlöpte huvudstaden Rökvik, och även där vajade alla flaggor på halv stång. På gatorna fanns inte stadens myllrande liv, utan det rådde en dämpad stämning. Folk gick tystlåtna och nedböjda. De lilla antal försäljare som var ute ropade inte ut sina varor, utan sålde endast i tysthet till dem som kom fram.
Resenärerna begav sig mot palatset och tornet som tillhörde mäster Mira, Blomsteröns omtyckta härskare, tillika mästermagiker, och deras uppdragsgivare. Vad som än hänt behövde de avlägga rapport om ett framgångsrikt genomfört uppdrag. Utanför palatset kunde de till sist se någon större samling personer. Det var många som var på väg in eller ut ur palatset, och de flesta hade tårar i ögonen eller grät öppet. Vakterna gjorde inga ansatser att hindra någon. En blomsterförsäljerska utanför palatset verkade göra bra affärer.
I porten mötte de mäster Miras marskalk Namtas. Hon pratade med palatsets besökare, och släppte in dem i tronsalen, några i taget. Hon såg ganska tärd ut, men såg lättad ut när hon fick syn på de nyanlända.
”Så skönt att ni är här” sa hon. ”Jag antar att ni förstått att mäster Mira är död?”
”Vi fruktade det” sa bågskytten Tero. ”Vi kom för att berätta att vi utfört uppdraget Mira gav oss.”
”Ni kan gå in till henne om ni vill. Men jag vill prata med er efteråt.” sa Namtas.

Mäster Mira låg på ett vackert dekorerat bord, klädd i en av sina karaktäristiska färgglada dräkter. Blommorna som de sörjande lämnad hade bildat ett täcke över henne. Hon låg så fridfullt och det såg ut som att hon sov. De stod alldeles stilla och försökte förstå vad som hänt.
Plötsligt fick läkaren Medicus en bekymrad rynka i pannan, och började försiktigt lukta på de olika blommorna som lämnats hos Mira.
”Den här sötaktiga lukten. Det stämmer inte. Det finns inget på Blomsterön som luktar så.” De började alla lukta, och kom efter en stund fram till att lukten inte kom från blommorna, utan från mäster Miras mun. Däremot gick det inte att komma fram till något mer än det, och efter en stund lämnade de rummet för att prata med marskalken Namtas, som hon bett om.
”Som ni vet var mäster Mira 199 år gammal. I en sådan ålder kommer inte döden som något onaturligt. Men...” började Namtas när de var ensamma på hennes arbetsrum.
”Men vi kände en underlig lukt när vi var inne hos henne” sa Medicus.
”Så ni kände det också. Bra, det gör det hela lite enklare. Det var jag som hittade mäster Mira i morse. Då kände jag också den underliga lukten. Jag tror inte att hon dog av naturliga orsaker. Någon har bringat henne om livet, och förmodligen skedde det på banketten igår kväll. Jag har inte berättat det här för någon. Jag vet inte vem som har gjort det, så jag vet inte vem jag kan lita på. Det enda jag kan veta är att ni fem inte var inblandade, eftersom ni inte var här när det skedde.
”Vad har det med något att göra, undrar ni. Det gäller Miras dotter, Leonira. Hon bor just nu på Storön och studerar. Jag har skickat brev till henne med flygargillet och berättat vad som har hänt. Hon reser förstås hit så fort hon kan, men jag är orolig för hennes säkerhet. Om någon dödade mäster Mira för att ta makten över Blomsterön så är naturligtvis Leonira nästa mål.
”Jag vet att ni precis kom tillbaka efter en lång resa, men skulle ni kunna tänka er att möta Leonira och eskortera henne hit?”
”Det kan vi absolut göra!” sa riddar Ragnar utan att tillfråga de andra först, men de övriga nickade instämmande.
Namtas såg mycket lättad ut. ”Underbart! Jag ska prata med min bror som är havsdrakejägare och kapten på Järnfisken. Han kan skjutsa er. Då åker ni i gryningen i morgon.”
Namtas lät ställa i ordning två gästrum i palatset där de nyanlitade livvakterna fick sova. Siva, som var medlem i spiongillet, gick dock inte och lade sig innan hon skickat brev till sin chef Kentjes och frågat om spiongillet visste om något underligt som pågick. Övriga lånade nyckeln till skattkammaren av Namtas och försåg sig med en vederbörlig resekassa.

Nästa morgon fick Siva svar från Kentjes. Han verkade inte känna till något särskilt, men Siva hade också uttryckt sig i rätt vaga ordalag om vad det handlade om.
De gick ombord på Järnfisken, som var ett drakjägarskepp, och välkomnades av dess kapten Karp. Järnfisken var en katamaran med fem harpunballistor för drakjakt, varav en var försedd med en vinsch. Fartyget var oerhört snabbt, men inte direkt bekvämt för rollfigurer utan färdigheten Segla. Färden till Storön tog nästan hela dagen, och det som var kvar ägnades åt att återhämta sig från sjösjukan, fråga sig fram till var Leonira bodde, och i Sivas fall avfärda en berusad kvinnlig sjökapten som ville dansa.
Nästa morgon gick de åter ombord på Järnfisken, och satte kurs mot Blomsterön. Det blåste betydligt mindre den här dagen, och en tät dimma lade sig över havet. Efter några timmars färd upptäckte de att ett annat fartyg närmade sig i dimman, med hjälp av roddare.
De hade tidigare fått veta att De fyrtio öarna fått problem med sjörövare medan de varit bortresta. När bågskyttar på det andra skeppet började skjuta på Järnfisken, gissade rollfigurerna att skeppet nog tillhörde dessa. Tero och Ezdo gjorde sina bågar redo, men kunde inte urskilja några mål på det andra skeppet att sikta på, förrän det var för sent och sjörövarna kastade ut änterhakar för att borda Järnfisken.
En våldsam strid följde under vilken fyra sjörövarorcher och spejaren Tero nedgjordes, en av sjömännen försökte använda en harpun på orchmamman men endast sköt av hennes ena fläta, Leonira livvaktade sig själv med magiska blixtar, och orcherna till sist drevs tillbaka. Att orchmamman kom undan var en stor källa till irritation.
Medicus och Leonira hjälptes åt att hela skadade rollfigurer och matroser, och resten av resan förlöpte utan problem.

Sent på eftermiddagen kom de fram till Blomsterön. Leonira hann precis sitta en stund hos sin mor, innan det var dags att börja med begravningen. Mira kremerades på natten i ett högtidligt likbål på stora torget i Rökvik. Massor av folk hade samlats, och gnistorna från bålet for upp mot himlen och blandade sig med stjärnorna (dimman hade lättat vid det här laget).
När bålet började falna droppade folket sakteliga av, och rörde sig mot olika värdshus i staden för att dricka gravöl.

Där slutade första spelmötet, med rollfigurerna på ett värdshus, diskuterande hur de ska fortsätta. Vad jag inte minns säkert är om de fick uppdraget att försöka hitta mördaren, eller om jag glömde det.

Vilka är rollfigurerna?
De jobbade alla på ett eller annat sätt för mäster Mira, innan hon dog. Flera av relationerna kom till genom rutinerna för spelvärldsskapande från rollspelet Järn.

• Siva Acosta är spion, och hör till Blomsteröns spiongille. Spiongillets ledare Kentjes är som den far hon aldrig haft.
• Ezdo är jägare som kommit på kant med Blomsteröns skogsmästare. Lista ut resten själv. Han och Siva är syskon, men deras föräldrar försvann när han var tio och Siva spädbarn, och de har uppfostrats i olika familjer efter det. De är alver, de enda i gruppen som inte är människor.
• Riddar Ragnar är inte riddare, utan skogvaktare. Under deras resa till fastlandet utgav han sig falskeligen för att vara riddare, för att kunna limma lite på en furstinna, och sedan gillade han titeln så mycket att han fortsatte använda den. Skogvaktare på Blomsterön blir tydligen utsatta för mycket farliga djur, för Ragnar är gruppens tank.
• Medicus är magikunnig läkare. Under sin magiträning hamnade han i skuld till skogsmästaren efter en eldsrelaterad incident i skogen. Å andra sidan högaktas han av arvtagaren Leonira, som gav honom två magiska pergament efter båtresan.
• Tero är spejare, och sorterar också under spiongillet. Han är fosterbarn till Blomsteröns befälhavare Kanon.

 

[DeBracy]

Vilka bra namn folk har, både rollpersoner och spelledarpersoner! Och Blomsterön. Dit vill jag åka. Får intrycket av att ni prickat en riktigt skön klassisk fantasykänsla.

 

[Mannen i skogen]

Andra spelmötet – Två oväntade kandidater
Luna hoppade i land på piren i Rökviks hamn. Det var gott att vara hemma på Blomsterön igen. Två år hade gått sedan hon for därifrån för att ser världen och hitta fler magimästare att studera för. Hennes nyfunna vän Ralf tittade nyfiket upp ur huvan på hennes mantel. Trots att det var mitt i natten kände hon väl igen staden där hon vuxit upp.
Luna lade märke till – ja, det var egentligen svårt att missa – ett stort och pråligt fartyg några pirer bort. Från fartyget gick en grupp personer och en stor hund, eller var det en varg, i land. Den första av dem hade en påkostad mantel med uppfälld huva, de övriga verkade vara livvakter eller betjänter. Luna blev nyfiken och följde efter dem.
De gick genom gatorna fram till stora torget, där resterna av ett stort bål fortfarande glödde. Ledaren med den fina manteln gick fram till en av högarna med blommor och lade en stor och påkostad krans där.
Luna kom på att värdshuset, Vita rosen, låg alldeles intill. Det var hennes bror Medicus favoritvärdshus. Av någon anledning verkade många värdshus ha nattöppet den här natten.
”Jag kanske skulle gå dit för att se om min bror är där” tänkte hon. Hon blev knappast förvånad över att finna honom där, tillsammans med några nya bekanta. Det var ett kärt återseende, och Luna blev genast presenterad för de övriga.
"Jag heter Luna, jag är Medicus syster och jag är magiker och upptäcktsresande." förklarade Luna. Medicus lyckades hålla sig för skratt.
De förklarade att öhövdingen mäster Mira nyss avlidit och att det var hennes begravning som staden nu hedrade på dess olika värdshus och tavernor. Utan omsvep blev Luna och införstådd med deras planer på att i största hemlighet ta reda på vem som var mäster Miras mördare, vilket marskalk Namta hade bett dem om.
(Luna var alltså en ny rollfigur, vars spelare inte kunde vara med första mötet.)
Det blev sent, och var och en gick hem till sig och sov, utom Ezdo och Ragnar som tog in på värdshuset.

Eftersom Namta misstänkte att något hade hänt på banketten kvällen innan Mira dog, hade hon försett dem med en lista över bankettens gäster. Listan var ganska lång, så när vännerna sågs vid frukosten på Vita rosen beslöt de att dela upp personerna på den mellan sig, och höra sig för hos dessa om de sett något ovanligt.
Tero började med att söka upp sin fosterfar, befälhavaren Kanon, hemma på herrgården. Han mötte sin yngre styvbror Twar på gårdsplanen. Twar höll på att öva svärdsstrid på en väpnare, men kunde upplysa om att deras far inte var hemma, utan på väg till tronföljarmötet i palatset. Twar var också lite nyfiken på hur bra Tero var på svärdskamp nu för tiden.
”Jag har misstänkt ett tag nu att jag är bättre än du” sa Twar när Tero vred sig på marken efter att ha fått ett träningssvärd hårt i magen. ”Hälsa far när du hittar honom. Upp med garden, nu kör vi igen!” Det sista sa han till väpnaren, som förskrämt försökte skydda sig.
Siva sökte upp spiongillets ledare Kentjes, i gillets underjordiska komplex med sjöutsikt. Han hade inget speciellt att berätta om vad som hände på banketten, men ställde flera motfrågor om vad Siva letade efter. ”Glöm inte bort vem du jobbar för” avslutade han samtalet.
Inget annat samtal gav någon handfast information om vad som hänt. De flesta kunde bekräfta att mäster Mira blivit trött efter efterrätten. För det mesta brukade hon vara med och dansa, men den här gången hade hon ursäktat sig och gått och lagt sig direkt.

Mitt på dagen inföll tronföljarmötet i palatset, för att gå igenom de ceremonier som skulle föregå insättandet av en ny öhövding. Tero lyckades få fatt i sin far Kanon på väg dit. Han hade inte tid att prata om banketten, men blinkade och sa ”Du kommer nog bli förvånad” på frågan om vad han trodde om tronföljarmötet.
Blomsteröns storbönder, drakjägare och övriga vasaller var där, tillsammans med öns högsta ämbetsmän och några nyfikna som lyckats smita in. På främsta raden satt en kvinna med vackert broderad mantel och en jättelik hund i sällskap.
Marskalk Namta öppnade mötet med tre kraftiga stötar med häroldsstaven i golvet, och tog till orda.
”För tre dagar sedan avled Blomsteröns älskade öhövding Mira. Det åligger oss nu att insätta en ny hövding, vilket kommer bli Miras dotter Leonira. Emellertid är omständigheterna efter Miras död lite speciella. Aldrig har något rike haft en härskare som innehaft sin tron så länge, och varit så älskad, som mäster Mira. Därför är mitt förslag att vi låter Blomsterön befinna sig i sorg i ytterligare tre dagar, och först därefter insätter en ny hövding.”
Folket i salen mumlade lite, men lät mestadels förstående. Emellertid reste sig befälhavare Kanon, och började också han att tala.
”Det är riktigt att Mira har varit en älskad hövding, och att hon lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi måste givetvis utse en ny hövding i enlighet med Blomsteröns lagar och traditioner. Nu är det väl så, att vi egentligen inte vet om Mira blev öhövding på grund av att hon var dotter till den föregående hövdingen, eller om det var för att hon var den som var bäst lämpad för uppdraget. Det är trots allt nästan 180 år sedan detta hände.
”Blomsterön befinner sig just nu i en svår situation. Vi härjar svårt av Sjörövare. Flera av våra sjöfarare är rädda för att ge sig ut med sina fartyg. De fyrtio öarnas flotta skyddar de fartyg som seglar på fastlandet, och gör endast enstaka patruller häromkring. Till denna flotta bidrar Blomsterön med en femtedel av sina bästa soldater och bågskyttar.
”För att kunna försvara sig måste Blomsterön lämna De fyrtio öarnas rike och bli ett eget rike med egen kung... eller drottning... och egen flotta. Då kommer vi kunna försvara oss. Till detta behövs en kung med militär kunskap och erfarenhet. Därför är mitt förslag att jag, befälhavare Kanon Stark, blir ny kung över Blomsterön.”
Ett upprört och förvånat sorl uppstod, några officerare började applådera, men snart tystades allt av att kvinnan med den stora hunden reste sig och tog orda.
”Innan någon går för långt i att utlysa landssorg eller utnämna sig själv till något, har jag ett tillkännagivande att göra. Jag är prinsessan Heidi Katjasdotter av Kungsön. Min mor, drottning Katja, har beslutat att utnämna Blomsterön till ett hertigdöme. Som ni säkert vet hör hertigar och hertiginnor till den kungliga familjen, och det är jag som är utsedd till hertiginna av Blomsterön. Så vet ni det.”
Nu började alla att prata i munnen på varandra. Marskalk Namta verkade försöka få Leonira Mirasdotter att säga något, men det ville hon inte. Till sist lyckades Namta dämpa de församlade.
”Det här mötet var inte tänkt att vara något nomineringsmöte, inte heller något informationsmöte från drottningen. Frågan om Blomsteröns nya öhövding har hamnat i ett nytt och mycket oväntat ljus. Vi kan inte fatta något beslut i frågan just nu. Mötet ajourneras i tre dagar. Under tiden får domare Pagraf i uppdrag att skärskåda Blomsteröns lagar, för att komma fram till hur vi går till väga i den här frågan.” Med ett kraftig dunk med häroldsstaven upplöste hon mötet.
Tero satt längst bak i salen och kände sig bedrövad. Han insåg att hans fosterfar Kanon just gjort sig till en av de huvudmisstänkta i mordutredningen.
Rollfigurerna sökte upp marskalken Namta. Hon var upprörd över det som hänt på mötet; att Kanon gjorde övertramp mot traditionerna och att drottningen tog sådana beslut utan någon som helst korrespondens med mäster Mira, hennes vasaller eller Namta själv. Namta hade inte ens fått veta att prinsessan skulle komma till Blomsterön. Framför allt var hon upprört över att Leonira inte satt ner foten och hävdat Blomsteröns självständighet och traditioner, utan suttit tyst och låtit de andra härja bäst de ville.
”Det enda positiva var att det gick att fördröja kröningen utan att det framstod som särskilt underligt. Domare Pagraf ska undersöka vår historia och våra lagar kring tronföljd, men han kommer inte att hitta något konkret svar. För att göra det behöver han den här boken, som jag har lånat. Men skynda på med era undersökningar! Vi måste hitta mördaren inom tre dagar. Jag har förresten sagt till allt tjänstefolk på palatset att hjälpa er, om ni ställer frågor till dem.”

Lite långa i synen över detta med boken gick rollfigurerna ut för att fortsätta undersökningen. Nästa person på listan var skogsmästaren Björn Björk. Efter lite frågande visade det sig att han befann sig i Leonira Mirasdotters privata kammare, vilket gjorde att de bestämde sig för att tala med honom senare. De som kände skogsmästaren visste att de två hade en icke-officiell kärleksaffär.
Palatsets tjänstefolk höll på att städa bankettsalen, men svarade gärna på frågor. De kunde bekräfta det som andra redan sagt; att Mira gått och lagt sig direkt efter efterrätten.
”Men det är en sak som ändå är lite tröst i all sorgen. Mira gillade ju egentligen inte rabarberkräm, hon tyckte det var för surt, men den här gången tyckte hon att den var söt. Det är liksom skönt att hennes sista efterrätt ändå smakade bra.” Ingen annan som tillfrågades hade dock känt någon skillnad på rabarberkrämen.
”Ska ni berätta det där om ljusen också?” frågade en servitör.
”Det har väl inget med det här att göra?” sa tjänstekvinnan.
”Jo, berätta” sa skogvaktaren riddar Ragnar.
”Ser du att det saknas ett ljus i det där fönstret? Mitt på kvällen, ungefär när efterrätten serverades, så hade det slocknat, så någon gick och tände det igen. Men en stund senare hade det försvunnit.”
”Det kunde ju ha slocknat av vinddraget. Alla fönster var öppna eftersom det var så varmt. Men inga andra ljus slocknade.”
Ragnar undersökte fönstret och konstaterade att det var för smalt för honom att komma igenom, att han utan problem skulle kunna klättra de fem våningarna på väggen utanför (fummelslag för att bedöma klättring), och att det låg en ljusstake på marken nedanför. Dessutom hittade han några gröna tygtrådar som fastnat i fönsterhaken.

Att prata med kocken om maten på banketten var en delikat uppgift. Minsta antydan om att Mira kanske kunde dött på grund av maten fick henne att gå i försvarsställning och övertyga rollfigurerna om att de minsann har kontroll på köket och att inga otillbörliga substanser hamnar i maten. Hon hade också lagat rabarberkrämen enligt konstens alla regler, utan några särskilda sötningsmedel.
Miras fyra lärlingar var deppiga, dels över att Mira dött, dels över att ingen av dem skulle få sina gesällbrev nu. En av dem, Råha, skulle visserligen inte fått något brev i vilket fall som helst, eftersom Mira tyckte att hans kunskaper i magi inte var tillräckliga än. Råha stormade ut ur rummet under samtalet och reste tillbaka till sina föräldrar i Grishamn.
När rollfigurerna satt på Vita rosen på kvällen och summerade dagens insikter, kom plötsligt en mystisk man i mossgrön vadmal fram till dem. Det var skogsmästaren Björn som utan att fråga slog sig ner vid deras bord.
”Var ni på tronföljarmötet idag? Vet ni vad som hände? Det som hände ställer till det för Blomsterön och för våra traditioner. Framför allt ställer det till det något fruktansvärt för Leonira. Om tre dagar ska den här frågan tas upp igen. Då vore det bra om inga andra kandidater till tronen finns än Leonira. I så fall kan du, Medicus, betrakta din skuld som betald, och du, Ezdo, kan få jaktlicens på två djur i månaden, och du, Ragnar, är välkommen tillbaka till skogen igen.”
(När vi hade gjort relationsschemat var skogsmästare Björn Björk den stora favoriten. Halva spelgruppen hade dragit någon typ av relation till honom. Till sist hade ”älskare” varit kvar som alternativ, och det hade hamnat mellan Björn och Leonira.)
Björn gick igen, utan att göra mer än att betala deras räkningar på värdshuset.

Den kvällen hade Tero precis släckt lampan och var på väg att somna, när han hörde en röst.
”Vad är det ni letar efter, Tero? Tror du ni kan hitta det själva? Eller kan ni behöva lite professionell hjälp?”
”Öh? Vem är du?”
”Jag är ju skyldig dig en tjänst, eller hur? Jag kanske kan betala den genom att hjälpa er med det ni håller på med.”
”Jaså, det är du. Hej Kentjes.”
Tero hade vid något tillfälle fått veta något om Kentjes som han gått med på att hålla tyst om. Det var anledningen till att Kentjes erbjöd Tero en gentjänst. Tero piggnade snabbt till när han insåg att hela spiongillets resurser stod till deras förfogande. Spionen Siva, som normalt var med dem, hade inte hört av sig på hela dagen (hennes spelare behövde gå från spelmötet).
”Namta har tagit en bok från domare Pagraf. Vi behöver en kopia på den. Och så vill vi veta om det kom särskilt många båtar från Härskarön dagarna kring Miras död.”
”Jag ska se vad jag kan göra. Jag kontaktar dig i morgon.” sa Kentjes och klättrade ut genom fönstret. Tero sprang genast fram för att se om han kunde se en skymt av alven. Det var inga problem – han klängde på väggen utanför och försökte stänga fönsterhaken med sina låsdyrkar.
”Ska jag hjälpa dig?” frågade Tero, låste fönstret och gick och lade sig.
Nästa dag kunde de läskunniga i gruppen upplysa Tero om att det tar ungefär ett år att kopiera en bok. På Vita rosen jobbade nu en nyanställd alvflicka som servitris, och hon tillbringade väldigt mycket tid med att konversera med rollfigurerna.
”Ät soppan försiktigt, den är ganska speciellt kryddad. Du kan bli helt utslagen av den, tröttare än att kopiera en hel bok, du somnar på direkten vet du.”
Inte förrän Tero hittade en liten flaska med mystiskt innehåll i sin soppa listade de ut vem ”alvflickan” var.
”Har ni fått någon hjälp av Namta förresten?” frågade Kentjes. När han fick se gästlistan de fått av henne lånade han en penna. ”Hon glömde en person.” sa Kentjes och lämnade tillbaka listan, där han lagt till ”marskalk Namta”.
Därefter tillbringade de en god stund med att planera hur de skulle använda sömnmedlet för att söva Namta och norpa boken från henne. När de träffade henne frågade Ragnar i stället om det var okej att de tittade vad som stod i den, och det gick bra så länge inte domare Pagraf fick veta att de hade den. Boken var ”Krönika över Blomsteröns äldre historia”, och med den och en oanvänd flaska sömnmedel gick vännerna åstad.

Nu kunde de utan problem prata med Leonira. Hon var ledsen, för att hon inte var säker på att hon ville bli öhövding nu när det fanns fler kandidater, men också för att en ”bekant” var ”väldigt påstridig” om att hon borde ”ta sitt ansvar” och bli öhövding i alla fall.
Rollfigurerna bestämde sig för att söka upp den försvunne magilärlingen Råha. Fastän det var sent på kvällen lyckades de hitta en båt som kunde ta dem till Grishamn, Blomsteröns tredje stad. De kom fram mitt i natten, och inte förrän nästa förmiddag lyckades de leta rätt på Råhas föräldrars affär, där han nu jobbade.
Han kunde inte ge någon ny information, mer än att han inte haft kläder med gröna trådar i under banketten. När rollfigurerna trampade för mycket på den ömma tån att han inte fått sitt gesällbrev lade han en besvärjelse han faktiskt kunde: tystnad.
När besvärjelsen gått över lade Ragnar alla korten på bordet: Mira hade blivit mördad och de letade efter mördaren. Då blev Råha blek och tänkte igenom bankettkvällen en gång till, men det enda udda han kunde komma på var att befälhavare Kanon hållit tal och avslutad det med ett ovanligt högt ”nu ska det bli gott med efterrätt!”
”Jag vill inte att min far ska vara skyldig” sa Tero sorgset när de kom ut från affären.
”Vad gör hon här?” frågade Ragnar, som just fått syn på en av skrivarna från drottningens ambassad. Skrivaren hade sällskap av två soldater, alla tre hade Härskaröns vapen på sköldarna eller kläderna. De gick fram till två av storbönderna som stod utanför Grishamns finaste värdshus, de hälsade på varandra och gick in.
”För att försäkra sig om röster, förstås.” sa Medicus.

 

[Mannen i skogen]

Tredje spelmötet – Blomsterön brinner
”För mordet på vår älskade öhövding mäster Mira Tiarasdotter dömes du härmed till följande:
Prygel med 800 piskrapp; om medvets- löshet inträffar under pryglet skall uppe- håll göras till dess den dömde undfått en helande besvärjelse och återfått sansen. Därefter kölhalning under samtliga fartyg i Blomsteröns flotta. Därefter skall varje hand och fot skiljas från kroppen. Därefter skall varje ben och arm skiljas från kroppen. Därefter skall huvudet skiljas från kroppen.
Slutligen skall huvud, bål, armar, ben, fötter och händer skickas till Rökvik, Delta, Grishamn, Drakhamn, dvärgfästet och alvenas största by. Där skall de placeras på offentlig plats med plakat som kungör straffet, som ett varnande exempel för andra.
Detta är domstolens utlåtande.”
Ezdo vaknade kallsvettig. Tur att det bara var en dröm och att det inte var han som mördat mäster Mira.

”Siva, jag vill att du under det kommande dygnet skuggar gruppen du jobbat med, utan att upptäckas, och rapporterar vad de gör till mig. Därefter ger du dig till känna igen, och tar boken de har fått av mäster Mira. Du kan ersätta den med den här, så att de inte märker något. Lämna sedan boken till mig.”
”Inga problem, Kentjes.”

?”Siva Acosta, bra att du kunde komma. Vi har en del mycket viktiga saker att säga dig, och det kan inte vänta. Det gäller Blomsteröns framlidna hövding, mäster Mira. Så vitt människorna och dvärgarna och flera av oss vet så dog hon av ålder, 199 år gammal. Så gamla blir inte människorna, men de verkar förklara det med att hennes magiska krafter höll henne vid liv. Ingen dum teori, men det är inte sanningen.
”Du kanske har hört talas om halvmänniskor, åtminstone i sagorna? Alltså barn till en människa och en alv. Det är faktiskt inte omöjligt, bara väldigt sällsynt. Ingen kan se att någon är en halvmänniska – de ser ut antingen som alver eller människor.
”Mäster Miras mor var människan drottning Tiara, som regerade Blomsterön fram till 179 år sedan. Tiara var däremot gift med en av oss, och de fick två barn: Mira och Obian. Just det – den Obian som senare blev din far.
”Mira och Obian var alltså två av dessa sällsynta halvmänniskor. Mira hade kunnat bli betydligt äldre än hon blev. Hon dog ingen naturlig död. Vi misstänker att allting inte står rätt till, och kan inte utesluta att någon försöker ta makten över Blomsterön på ett orättfärdigt sätt. Den som tar makten på det viset kommer med säkerhet att se till att behålla den på samma sätt.
”Kanon Stark och Heidi Katjasdotter har ingen rätt till tronen. Leonira Mirasdotter har rätt till den men gör inte själv några anspråk på den.
”Du är barnbarn till drottning Tiara och har rätt till Blomsteröns tron. Om du vill stiga fram och hävda rätten till den, kommer vi stötta dig. Du kan göra det när ön har samlats till tronföljarmöte om ett par dagar. Vi kommer alla vittna och intyga att du är den du är, och är beredda att skydda dig om du utsätts för hot.”
Siva var förbryllad. ”Varför har ingen berättat detta för mig – eller Ezdo – innan?”
”Förbindelser mellan alver och människor av den sorten har alltid varit kontroversiella. Det var ännu mer så förr, när Mira och Obian föddes. Blomsterön är nog enda platsen i världen där en halvmänniska skulle kunna bli hövding, men det var inget de berättade för omvärlden. Det var förmodligen därför som deras far drog sig tillbaka från palatset efter att deras mor dog. Obian ville hålla det hemligt, för att du och Ezdo inte skulle dras in i några politiska intriger. Nu är läget dock ett annat, och du är gammal nog att fatta sådana beslut själv.”
”Ezdo är ju äldre än jag. Borde det inte vara han som har rätten till tronen?”
”Jo, av ålderns rätt borde det vara så. Men Ezdo har förkastat allt alviskt och blivit mer som en människa. Han talar ju inte ens vårt språk, och han respekterar inte skogens regler.
”Nå, Siva, vad säger du?”

[Detta utgjorde mellansnacket mellan spelmötena. Sivas spelare hade varit borta behövde köras ikapp. Detta kunde också utnyttjas för vissa narrativa effekter.]

”Siva, var har du varit?” Tero var både upprörd över att hon varit försvunnen, och glad att återse henne.
”Jag har haft lite andra ärenden att tänka på. Kan tyvärr inte gå in på några detaljer just nu. Men vad har ni andra gjort?”
Ingen hann dock svara, för i det ögonblicken steg en budbärare från flygargillet upp på ett bord mitt på Grishamns torg.
”Offentlig kungörelse från Blomsteröns befälhavare Kanon: Stor extrainsatt militärövning. Samtliga värnpliktiga och krigsplacerade skall omedelbart infinna sig på Rökviks garnison, eller annan avtalad uppsamlingsplats. Slut på meddelandet.”
Vännerna stod förstummade. Detta satte verkligen käppar i hjulet för alla deras planer, eftersom allihop utom Luna var krigsplacerade. Medicus började genast leta efter en båt som kunde ta honom till Delta, Blomsteröns näst största stad, där helarna hade sin uppsamlingsplats. [Medicus spelare var borta det här spelmötet.] De andra lommade ner till hamnen. Till deras glädje låg Sjöjungfrun fortfarande vid kajen. Det var båten de åkt till Grishamn med, och kaptenen vinkade dem ivrigt till sig.
”Det är du som är Tero, va? Flygarna kom med ett brev till dig” sa hon och lämnade över brevet. ”Vill ni åka tillbaka till Rökvik nu? Det har ni ju ändå betalt för.”
Brevet Tero fått var en frisedel, undertecknad av hans far, befälhavaren Kanon. De andra blev synnerligen långa i synen, men antog att det fanns vissa privilegier som de högsta officerarnas barn tydligen kunde få.
När de seglat en stund med Sjöjungfrun lade de märke till att de verkade hålla en märklig rutt, ovanligt långt från land. Efter en stund insåg de att de inte hade kurs mot Rökvik över huvud taget, och försökte ställa kaptenen till svars. Kaptenen lät sig inte imponeras av deras barska attityd, men för Lunas charm kunde hon ändå avslöja att de inte skulle till Rökvik, utan till någon annan ö. Exakt vilken var inte så noga. Sådan var ordern hon fått från befälhavare Kanon.
”Fartyg föröver!” Fartygen var fyra till antalet, och Luna kunde urskilja den svarta flaggan med orchskallen på. De kryssade mot vinden, understödda av sina roddare, och verkade hålla kurs rakt mot Sjöjungfrun eller Blomsterön.
Kaptenen lät sig övertalas till att göra en undanmanöver från sjörövarna. De verkade inte bry sig om den lilla båten, trots att de var så nära att några av dem fick syn på den. Tero kände igen den stora orchmadamen som nedgjort honom på drakjägarbåten några dagar tidigare.
?”De är på väg mot Srek. Vi måste varna Blomsterön!”
Kaptenen var kluven till att bryta mot sina order, men en vacker rubin som Tero hade med sig från förra årets kampanj fick henne att svänga. Däremot kunde de inte göra mycket mot själva sjörövarna, mer än att se på hur de angrep den lilla träskbyn Srek. I samma ögonblick fick de dock syn på en annan grupp fartyg, också med kurs på Srek. De förde flaggan från De fyrtio öarnas flotta – örikets gemensamma örlogsfartyg.
Vännerna och Sjöjungfruns besättning vinkade uppmuntrande till örlogsfartygen när de passerade varandra.
”Egentligen skulle vi inte hjälpa upprorsmakare som ni, men sjörövarna är ett större problem!” ropade någon från det andra skeppet.
”Vad menar ni? Vi är inga upprorsmakare!”
”Vi menar bara vad prinsessan Heidi säger!”
De såg förbryllade på varandra. Vad hade prinsessan nu hittat på?
Inte långt efter kom Blomsteröns egen flotta med fem fartyg. Antingen hade de blivit varnade, eller så hade de lockats till undsättning av brandröken som nu syntes från Srek.

”Jag släpper av er i en fiskeby en bit från Rökvik, om det går bra för er” sa Sjöjungfruns kapten. Hon ville inte bli sedd när hon släppte av passagerarna hon fått order att föra någon annanstans. Det blev en timmes promenad in till staden. När de kom fram rådde en orolig stämning i staden. Rökpelarna från Srek syntes tydligt, och örlogsskeppen hade nyss seglat förbi.
Rollfigurerna var rejält hungriga. På värdshuset Vita Rosen mötte de skogvaktaren Björn Björk.
”Jag undrar hur det går för er. I morgon är det det nya mötet om vem som ska bli öhövding, och sist jag såg efter så kandiderar prinsessan Heidi och befälhavare Kanon fortfarande. Jag trodde vi hade en överenskommelse. Om ni inte klarar det här får ni säga till. Jag har faktiskt andra jag kan vända mig till i stället.”
Vännerna mumlade lite ursäktande att de jobbat på det, men att det tog ganska mycket tid. Björn lät sig inte övertygas helt, och lämnade dem åt sig själva.
Från värdshuset delade de upp sig. Siva hade åtaganden hon inte kunde berätta för de andra, Ragnar och Ezdo gick för att inställa sig på garnisonen, och Tero och Luna gick för att fråga Kanon varför Tero fått frisedel.

Siva träffade Kentjes, som blev glad att få boken. Han kunde ge svar på en fråga de ställt till honom tidigare.
”Drottningens ambassad har inte haft varken mer eller mindre båttrafik den senaste tiden, men dagarna före och efter prinsessan Heidi dök upp skickade och fick de mer brev än vanligt.”
”Hm, det kanske är något att undersöka” tänkte Siva. ”Du kan väl höra av dig om någon i gillet upptäcker något mer?”
”Ja, inga problem.” svarade Kentjes. ”Här är förresten en frisedel till dig, undertecknad av befälhavaren. Behöver du fler?”

I befälhavare Kanons herrgård verkade det vara en hel del folk. Det fanns mycket hästar utanför, och mycket folk gick in och ut genom dörren. Teros styvbror Twar stormade ut genom dörren, klampade fram till en häst och red iväg, till synes upprörd över något. Tero och Luna gick in och försökte få tag på Kanon.
”Vad gör du här?!” röt Kanon när han fick syn på Tero. ”Fick du inte frisedeln jag skickade?”
”Varför skulle jag inte vara här? Vi tog en annan båt tillbaka.”
”Annan än vilken då?”
”Ja, inte Sjöjungfrun alltså...” började Tero, men insåg att han redan försagt sig. ”Men varför skulle jag få en frisedel.”
”Du, grabben, detta är det militära. Här lyder vi order utan att ifrågasätta. Om jag skriver ut en frisedel till dig så utnyttjar du den utan att ifrågasätta det. Gör det nu.” Kanon stormade ut ur rummet och lämnade Tero både förbryllad och förlägen.
I den långa kön till anmälan på garnisonen träffade de Ragnar och Ezdo. Siva kom precis dit också, och kunde överlämna frisedlar även till dem.

Marskalk Namta hade precis avslutat ett möte med två av domare Pagrafs medhjälpare när vännerna kom in till henne. Efter att ha lyssnat på rollfigurernas iakttagelser kunde hon summera läget.
”Befälhavare Kanon har kallat till en ‘extrainsatt militärövning’, som han utan vidare kan förvandla till en militär aktion om han behöver. Bönderna är inte glada, eftersom det sker mitt i skörden.
”Sjörövarna anfaller Blomsterön mitt på ljusa dagen. I exakt rätt tid för att undsätta oss dyker De fyrtio öarnas flotta upp, trots att de knappt varit här under hela sommaren, och de anklagar oss för att vara upprorsmakare. De skjuter mot sjörövarna, och sänker en av deras skepp, men går inte i land för att hjälpa till att släcka någon brand. Blomsteröns flotta är där så fort de kan, och Srek måste vänta på dem innan någon är i land för att jaga bort orcherna och hjälpa till med bränderna.
”Nu har Fyrtio öarnas skepp ankrat utanför Rökvik, precis utom skotthåll från Domedagsborgens katapulter.
”I morgon ska vi träffas igen för att utnämna en ny tronföljare. Jag har en känsla av att en del av de här händelserna kommer att nämnas då.
”Men inget av detta säger något om varför mäster Mira dog. Personligen vill jag inte ha mäster Miras mördare som öhövding, och ingen av dem som försöker bli det går att utesluta. Fortsätt leta, och hitta bevis. Är det Kanon som gjort det, så hitta bevis. Är det Heidi som gjort det, så hitta bevis. Är det Leonira som gjort, så hitta bevis, som vi kan presentera för domstolen och få mördaren dömd.”

”Jag undrar varför de inte gått i land, utan bara väntar ute i viken” sa Ragnar. ”Jag tycker vi ska försöka ta reda på det.”
De gick ner till hamnen för att låna en båt. På en segelbåt kunde de höra Teros styvbror Twar som skällde på båtens kapten för att de inte avseglat än. Ragnar gick för att prata med honom. Han fick veta att Twar var arg för att hans far skickat honom med ett brev till Nektarön, som en simpel brevbärare, när han borde vara löjtnant vid det här laget och leda trupper i ärorik strid.
Vännerna fick tag på en båt, och började ro ut till De fyrtio öarnas flotta. När de kommit ungefär halvvägs fick de syn på en brevduva på väg mot båtarna. Tero råkade ha sönder sin pilbåge, men Ezdo sänkte duvan som landade i hans knä. Luna använde besvärjelsen ”Öppna sigill”, och strax kunde de konstatera att hennes kungliga höghet prinsessan Heidi försökte varna flottans kaptener för att ha någon kontakt med personer från Blomsterön, eftersom dessa bara var ute efter att dupera dem. Rollfigurerna tog fram en penna och lade till ett PS om att hon också ville ha en rapport via budbärarna hon skickat ut med brevet. Sedan förseglade de brevet igen med hjälp av besvärjelsen Luna använt.
Örlogsfartyget mötte dem med spända pilbågar, men lät dem komma ombord när de sa att de var budbärare från prinsessan Heidi. Kaptenen blev lite förbryllad över brevet, som var lite motsägelsefullt eftersom budbärarna var från Blomsterön. Han kunde i alla fall berätta att de utförde uppdraget som det var sagt, och att de skulle säga till prinsessan att vara försiktig – det är farligt för henne på Blomsterön. Flottans soldater var redo att gå i land när som helst om det behövdes.
Rollfigurerna tackade för sig och rodde tillbaka i land.

”Egentligen har vi inte fått veta så mycket nytt” sa Ragnar. ”Jag tror jag ska besöka drottningens ambassad igen, för att ’få mer stoff’ till ’boken jag skriver’.”
Tero himlade med ögonen, men kunde inte neka till att den täckmanteln faktiskt fått Ragnar insläppt där en gång förut.
På väg till ambassaden sprang de ihop med en stressad person från flygargillet. Eftersom Ragnar och Siva skulle till ambassaden kunde de väl ta med sig det här brevet dit? Ragnar och Siva tog brevet, men gjorde sig ärende till värdshuset där de andra satt och väntade först.
En lyckad ”Öppna sigill” senare kunde de med stor möda stava sig genom ”Mama Gatka”s kråkfötter, som klagade på att hon förlorat två skepp när hon anföll träsk by.
”Det är något riktigt skumt i görningen här!”
Själva intervjun med prinsessan Heidi imponerade inte på Ragnar.
Har du ägnat dig åt politik innan? – Lilla vän, jag är prinsessa, politik är luften jag andas och blodet i mina ådror. Vad tyckte du om mäster Mira? – Vem är det? Jaså hon, jo hon var väl trevlig. En ära att bli hennes efterträdare.
Hon var betydligt mer intresserad av att gulla med sin hund än att svara på Ragnars frågor. Ragnar tyckte att hon var en dålig politiker, men Namtas bedömning var senare att hon bara var arrogant.

”Vi vet att hon samarbetar med sjörövarna. Men låg hon också bakom mordet på mäster Mira?”
”Vi kan ta oss in där och se om vi hittar något mer. Jag memorerade en del av planlösningen medan vi var där inne. Yrkesskada.” sa Siva och blinkade.
De lade resten av kvällen på att planera tillsammans med de andra. När mörkret fallit kröp Luna och Ezdo över taket till skjulet bakom ambassaden och slog ut vakten på baksidan med magiska blixtar och Ezdos pilbåge. Det hela gick tyvärr inte helt ljudlöst, och strax kom kockan ut för att se hur det stod till med vakten. Hon fick en pil genom låret och skrek i högan sky.
Ragnar insåg att det var dags att improvisera, kastade sig över planket till innergården, höll fast kockan och höll för munnen på henne. När hon fick loss munnen backade Tero upp honom med hälften av sömnmedlet som de fått av spionledaren Kentjes för ett par dagar sedan, men inte använt innan.
Medan Ragnar höll fast kockan reste Tero och Siva upp en stege från innergården mot taket utan ett ljud. Luna sprang fram till dörren och låste den med en besvärjelse. Siva var uppe på taket snabbt som en vessla, men Tero ramlade ner för stegen när han försökte.
Lampor började tändas inne i huset, flera upprörda röster hördes, och alla insåg att det var dags att dra sig tillbaka. Lika smidigt som innan lade de tillbaka stegen medan Luna på nytt låste dörren varje gång någon låste upp den. Slutligen slängde sig alla över planket och sprang därifrån – alla utom Siva, som tyst låg kvar på taket.
Ett par timmar senare hade det lugnat ner sig i huset, och gruppen återgick till sin ursprungliga plan, förutom Luna som gått hem och lagt sig. Siva fäste sin änterhake i taket och firade ner repet. Hängande i det hade hon sönder sin ena låsdyrk när hon försökte pilla upp fönsterhakarna i fönstret till prinsessans arbetsrum, men på andra försöket fick hon upp fönstret.
Tero och Siva tog sig in i arbetsrummet. En stor hund voffade till i rummet intill, till vilket dörren stod på glänt. Den halvan av sömnmedlet som de inte tvingat i kockan hade de tidigare marinerat en köttbit i. Den sköt de försiktigt in genom dörrspringan, och snart hördes ett glatt glufsande därifrån.
Efter att ha väntat en stund öppnade Siva sin spionlykta och de började leta igenom skrivbordet. Det verkade som att detta varit ambassadörens arbetsrum, som prinsessan fått ta över när hon kommit dit.
Efter att ha hittat flera intressanta papper hörde de fönstren på huset på andra sidan gränden öppnas.
”Det hänger ett rep här” viskade någon.
”Strunta i det, putta det åt sidan” viskade någon annan.
”Titta, fönstret är öppet.”
”Bra, då blir det här enklare.”
Tero och Siva gömde sig och såg hur två plankor sköts in genom fönstret till arbetsrummet. De tog tag i den ena plankan och ryckte in den till sig. I det andra fönstret stod en person på plankorna. Denne tappade balansen, men inte värre än att fortfarande kunna avlossa sin pilbåge mot Tero. Tero lyckades undvika skottet som i stället slog in i dörren bakom honom med en ljudlig smäll.
Siva använde plankan för att smidigt ta sig ner i gränden nedanför. Tero försökte samma sak, men höll på att slå sig fördärvad. Lyckligtvis stod Ragnar där och lyckades fånga honom. [Fummelslag för akrobatik, misslyckat slag för att dämpa fallskada, men jag lät Ragnar använda sin styrka för att dämpa fallskadan i stället.]
Uppe i arbetsrummet slogs dörren upp. Någon skrek ”Mördare!” och en armborstpil for genom båda fönstren och träffade personen i det andra huset.
Med förhoppningsvis komprometterande dokument på fickan ilade gruppen snabbt som blixten hem till Luna, kastade grus på hennes fönster tills hon vaknade och släppte in dem, och tillbringade resten av natten på hennes golv.

 

[Mannen i skogen]

Jag delar upp spelmöte fyra i flera poster.
Fjärde spelträffen – Det sista tronföljarmötet
Medicus satt och åt frukost hemma när det bankade på dörren. Det var hans vän domaren Pagraf.
”Medicus! Kan du hjälpa mig, och har du de där vapenföra kompisarna hos dig? Jag behöver använda er som lagväktare när jag utför en arrestering.”
”Jo, det kanske kan gå för sig. Vem är det vi ska arrestera?”
”Marskalken Namta. Hon är anklagad för stöld. Det är bra att ni hittar inne på palatset också.”
”Vad är det hon har stulit?”
”En bok som tillhör rådhusets bibliotek och som hade varit av avgörande betydelse för undersökningarna som jag utför just nu.”
Medicus väckte vännerna som sov över hos dem. Han hade kommit tillbaka till Rökvik på kvällen innan, och upptäckt nattgästerna på morgonen. Yrvakna tog de på sina vapen och följde med dvärgen.
Det var en ovan känsla att ta med sig vapen in i palatset, men som lagväktare i domarens sällskap var det inga problem.
”Marskalk Namta, i lagens namn arresterar jag dig för stöld och hindrande av domstolsutredning. Var snäll och kom med lugnt och sansat.”
Namta såg på sällskapet som hon själv bett om hjälp att hitta Miras mördare, och såg ut att tänka väldigt fort. Hon var förmodligen förbryllad över hur boken som hon anförtrott sällskapet hade hamnat hos domaren, men hon hade väl också ett par alternativ till hur det kunde gått till. Medicus var ju bästa vän med domaren, och Siva var trogen den manipulativa spionledaren Kentjes. Till sist gick Namta utan ett ord och hämtade sin rock, och följde med till rådhuset, där hon blev inlåst. Lagväktarna fick några mynt var i ersättning, och gick till värdshuset Vita rosen för att äta frukost.
“Vad jag inte begriper är hur domaren fick veta att det var Namta som tagit boken.” sa Tero.
“Någon som är ett ‘trovärdigt vittne’ hade lämnat in den.” förklarade Medicus, som fått veta fler detaljer.
“Men hur kan någon göra det? Boken ligger ju i min väska.” utbrast Tero och öppnade väskan för att försäkra sig om att det var så. I väskan låg en skrivbok full med tomma blad, ungefär lika stor som krönikan han lagt dit ett par dagar innan. “Kentjes, din förbannade tjuv...” väste Tero.
Vännerna kunde inte göra mer åt boken, och började i stället läsa breven som de fått med sig från prinsessan Heidis ambassad natten innan. Av breven att döma var det tydligt att prinsessan hade haft en del med sjörövarna att göra. Med spretig orch-handstil efterfrågades fler skepp att ta, och pengar att ge flygarna. Däremot verkade ingen på ambassaden ha något med Miras död att göra. Det nämndes i ett brev som att “ett tillfälle har öppnat sig”.
På värdshuset fick de höra rykten om att prinsessan fångat två personer som gjort intrång på ambassaden, skadat en vakt med magi, förgiftat tjänstefolket och försökt mörda prinsessan själv. Frågan var om det var lönnmördare eller Blomsteröns soldater – de var nämligen klädda i Blomsteöns arméuniformer. Dessutom hade befälhavare Kanon själv blivit utsatt för ett mordförsök samma natt, men han hade klarat sig med endast några pilar i armen. En av hans livvakter hade däremot blivit allvarligt skadad och var sängliggande. Den som utfört det dådet hade försvunnit i mörkret och var fortfarande på fri fot.
Värdshuspigan som egentligen var spionledaren Kentjes smög till Siva ett brev, förseglat med två sigill.
“Det vore bra om Namta får det här.”
Knappt hade vännerna hunnit utanför dörren förrän Luna förtrollade båda sigillen så att de gick att öppna utan att brytas. I brevet erbjöd sig signaturen “K” att inte vittna mot Namta om de var överens om att spiongillet och inga andra skulle undersöka märkliga händelser i framtiden. Det var inte mycket annat att göra med brevet än att lämna över det, som de var ombedda.

Det var nu endast några timmar kvar till det nya mötet som skulle ta upp frågan om vem som skulle bli Blomsteröns nya hövding. Vännerna bestämde sig för att visa befälhavare Kanon brevet som bevisade att prinsessan Heidi samarbetade med sjörövarna. Tero blev utnämnd till att frambära brevet och begav sig till herrgården.
Där satt Kanon med bar överkropp och fick armen omplåstrad av en läkare. När han såg Tero flög han upp ur stolen så att såret gick upp igen.
“Vad gör du här!?” gormade han. “Jag sa ju åt dig att fara till Drakön som sändebud.”
“Jag vet, jag var på väg, men båten blev försenad. Och sedan fick jag det här, av en som trodde att du kanske ville se det.” stammade Tero och räckte över brevet från orchledaren.
Kanon läste brevet flera gånger. “Är det här äkta? Var kommer det ifrån?”
“Jag kan inte säga vem som gett mig brevet, men jag lovar att det är äkta.”
Kanon bet ihop och började gnissla tänder, och det verkade ta all hans viljestyrka att inte flyga i taket igen. Till sist tog han ett djupt andetag och talade igen.
“Bra att jag fick se det här. Men nu ger du dig iväg till Drakön. Min son, det finns vissa saker som man ska akta sig för så länge man kan, tills man blir tvingad in i dem. Otäcka saker som gör otäcka saker med människor. Värst av dessa är politik. Och som son till en befälhavare är du i stor fara att bli indragen i läskiga intriger. Så håll dig härifrån tills hela den här tronföljarhistorien är avklarad. Förstår du vad jag säger?”
Tero nickade och gick därifrån.
Han hade egentligen inga avsikter att lämna ön. Fortfarande hängde uppdraget att finna Miras mördare över både honom och de andra fem vännerna. Däremot tänkte han inte visa sig på tronföljarmötet, för dit visste han ju att Kanon skulle gå. I stället gick han in på ett mjödhak tvärs över torget från palatset.
På mjödhaket råkade han höra några som diskuterade nattens dramatiska mordförsök. De som pratade visste att Kanon blivit beskjuten av en bågskytt, och att prinsessan Heidi gripit två personer som varit beväpnade med pilbågar. De visste också att Leonira Mirasdotter hade ihop det med skogvaktaren Björn Björk, och alla skogvaktare är ju bågskyttar. Där deras åsikter gick isär var huruvida Leonira verkligen skulle låta mörda någon.
Tero blev alldeles kall. Det var ju så uppenbart. Varför hade de inte tänkt på det innan? Björn Björk hade ju till och med försökt anlita dem till att se till att ingen konkurrerade med Leonira om att bli öhövding.

Det blev dags för tronföljarmötet, och mycket folk strömmade till palatset. Vakterna hade fullt upp med att ta hand om alla vapen som skulle lämnas in. De sex vännerna gick in och ställde sig i ett hörn, utom Siva som fick syn på spionledaren Kentjes när hon kom in, och lyckades ta en plats bredvid honom. Hon berättade på alviska att Namta blivit arresterad på morgonen.
“Ja, jag hörde det.” svarade Kentjes, också på alviska.
“Hade du något med det att göra? Du hade ju boken som Namta hade... tagit från rådhuset.”
“Namta hindrade ju domarens yrkesutövning, och som en hederlig medborgare var det min plikt att bistå honom. Eftersom jag hade boken var det enda rätta att lämna den till honom.”
“Jo, men jag måste också erkänna att vi öppnade ditt brev till Namta med magi...”
“Aja baja, inte tjuvläsa andras post” sa Kentjes och viftade halvt ironiskt med ett pekfinger, men han verkade inte särskilt förvånad över vad Siva berättade.
“Nä visst, men du använde boken som ett sätt att utpressa Namta, eller hur?”
“Jag tänker inte kommentera grejer du fått veta genom att tjuvläsa.” sa Kentjes och gjorde en kärvänlig puss i luften mot Siva.
Siva bytte ämne. “Vad tror du om tronföljardebatten då?”
“Svårt att säga, men jag hoppas det blir avgjort snart. Det är bara jobbigt med det här kaoset och osäkerheten. Och Kanon vore det bästa alternativet.”
Prinsessan Heidi och hennes följe kom in i salen. Hon hade med sig sin stora hund, sändebudet Ovidia och sex pansarklädda livvakter som såg mycket vaksamma ut. Livvakterna schasade undan lite folk som lyckats få stolar att sitta på, så att prinsessan och Ovidia fick sitta i stället.
Flera i salen började tissla och tassla om vem som skulle leda mötet, nu när Namta inte var där. Till sist var det dags att börja, och palatsets hovmästare äskade tystnad och förklarade att mötet nu började. Sedan blev det tyst och alla tittade på varandra. Till sist steg domare Pagraf fram och tog till orda.
“Ja, jag kanske inte ska leda mötet, men jag kan berätta vad jag kommit fram till genom att granska vår historieskrivning, det som jag fick i uppdrag på förra mötet. När mäster Mira valdes till hövding var det ingen som hade något emot det. Hon valdes enhälligt. Men hon kom på tal och nominerades genom sitt släktskap, att hon var dotter till den tidigare hövdingen.”
Pagraf satte sig igen och genast reste sig prinsessan Heidi upp.
“Blomsterön är ett fantastiskt rike med fantastiska människor, alver och dvärgar. Men detta fantastiska rike befinner sig i en annan situation nu än när hövding mäster Mira blev hövding. Ön befinner sig i anarki och kaos. Sjörövare härjar dess stränder, och senast denna natt blev jag själv utsatt för ett mordförsök i mitt eget hem. Vad ön behöver denna dag är en hertiginna som med makt och fast men varsam hand kan göra det till det fina rike som det är. Det enda ni behöver göra är att enhälligt utse mig till er nya hövding.”
Befälhavare Kanon hade inte varit på plats när mötet började, utan kom in med sina närmaste officerare mitt i prinsessans tal, och höll upp brevet som han fått av Tero.
“Vi kommer aldrig att utse en hövding som konspirerar med sjörövare! Här är ett brev som bevisar att sjörövarna använt sig av prinsessans hjälp.”
“Ge hit det där!” fräste prinsessan och ryckte i befälhavarens arm. Strax återvann hon fattningen. “Lille vän, det där är ju uppenbart en förfalskning. Ännu ett bevis på att Blomsterön befinner sig i kaos.”
“Brevet är äkta och det är ditt fel att Srek är nedbrunnen till grunden!” röt Kanon med ett pekfinger framför ögonen på prinsessan. Hennes hund började morra och visa tänderna. “Försvinn härifrån” Hunden skällde och gjorde ett utfall mot Kanon. “Och ta ditt loppbitna monster med dig!” skrek han och sparkade till hunden så att den flög iväg några meter. Flera personer i salen bestämde sig för att det var dags att lämna mötet, även om inget beslut fattats än. För ett ögonblick hejdade sig befälhavaren, verkade ångra sitt utfall, och tog ett par steg mot hunden, som för att se hur den klarat sig.
“Ditt odjur, det där ska du få ångra!” skrek prinsessan och kastade en kniv på befälhavaren. Kniven studsade på hans rustning, men Kanon såg stint på prinsessan och sa med kusligt lugn och hög röst: “Det där är en krigsförklaring.”
Prinsessans livvakter tog beslutet att prinsessan behövde lämna mötet. En av dem bar iväg prinsessan, en bar hunden, och övriga knuffade undan folk från dörröppningen. “Kalla in flottan! Bränn ner staden!” skrek prinsessan. “Tyst, ers höghet” skrek ambassadören Ovidia, som följde efter så gott hon kunde.
“Ställ i ordning armén” beordrade befälhavaren. “Blomsterön befinner sig från och med nu i krig.”

 

[Mannen i skogen]

Brummelibrum
Omtumlade kom vännerna ut på torget. Där sprang folk om varandra. Officerare började ge order, soldater sprang mot sina posteringar. Tero hittade de andra vännerna och berättade insikten han gjort på mjödhaket. Lite svältfödda på ledtrådar som tagit dem närmare Miras mördare valde de att försöka få tag på Björn Björk och undersöka om inte han hade legat bakom även mordet på mäster Mira. Siva undersökte via spiongillet, som inte kunde säga mer än att han inte synts till i Rökvik under det senaste dygnet. Ragnar och Ezdo kollade med inskrivningen på armén, där de var tvungna att visa sina frisedlar igen, men sedan fick veta att han anmält sig för tjänstgöring i ett bågskytteförband, tagit ut uniform och pilar, men sedan inte varit på plats vid den första uppställningen.
Medicus och Luna gjorde ett besök hos Leonira. Hon var rödgråten av allt hemskt som hände nu, och klandrade delvis sig själv – om hon gått in och tagit platsen som hövding hade det kanske inte blivit krig. Men det var svårt när hon kände sig tvingad av Björn, han sa att han skulle bana vägen för henne till tronen, och det lät otäckt. Dessutom var ju Björn försvunnen nu. Förmodligen gömde han sig i skogen, och där kunde han nog förbli dold så länge han ville. Ingen kände ju till skogen bättre än han.
När vännerna samlades igen och lade ihop pusselbitarna stod det klart att den stora skogen var nästa anhalt. Enklaste sättet att ta sig dit var med båt till staden Drakhamn på Blomsteröns norra strand. Att ta sig dit var inte omöjligt, men dyrt, nu när hela ön mönstrades för krig.
Drakhamn var en väderbiten liten stad som var huvudorten för Blomsteröns havsdrakejägare, och det fanns flera hus som var byggda av bröstkorgar från havsdrakar. Väl framme där sökte vännerna upp tingshuset för att få en arresteringsorder utskriven. De sa att Tero var befälhavarens son som kom från armén och skulle fånga en deserterad soldat som gömde sig i skogarna. Med det här papperet hade de laglig rätt att överträda besöksförbudet i skogen som Ragnar och Ezdo var belagda med.
Ragnar mindes fortfarande var Björns stuga låg, så det blev första anhalten att leta på. Den fanns några timmars promenad in i skogen. De närmade sig försiktigt när de såg stugan, men de såg varken levande varelser, ljus eller rök därifrån. Snart gick det att konstatera att stugan var tom och ostädad. Någon verkade ha varit där och snabbt rivit omkring i lådor och säckar, och tagit med sig saker för att klara sig i vildmarken några dagar.
Ezdo hittade spår som ledde i den riktning som Ragnar hade för sig att Björn hade en jaktkoja, så de bestämde sig för att följa spåren. Det blev ytterligare en lång promenad i duggregn och dimma, men till sist kände de lukten av rök. Mellan träden skymtade de en koja med rök ur en öppning i taket.
Tero gick försiktigt fram, tills han hörde Björns röst från kojan.
”Stanna där! Vad vill ni?” frågade Björn barskt.
”Vi har en arresteringsorder på dig. För dessertering.” svarade Tero och höll upp papperet.
”I så fall får du en chans på dig att gå härifrån och inte komma tillbaka.” svarade Björn, och Tero kunde höra hur han spände sin pilbåge inne i kojan.
”Du har en chans att ge dig frivilligt. Annars kommer vi ta dig i alla fall.”
”Som du vill.” svarade Björn och satte en pil i benet på Tero.
Tero skrek och Ragnar och Ezdo stormade mot kojan. Siva slängde sig upp i ett träd för att försöka ta sig framåt och över den. Ragnar och Ezdo blev beskjutna av pilar som inte kom från kojan. Ezdo blev svårt träffad i buken och svimmade, men Ragnar tog sig hukande framåt. Tero och Björn sköt på varandra, men det var svårt att träffa Björn inne i kojan. De gömda bågskyttarna fortsatte att peppra Ragnar tills även han föll. Luna tog sig fram till Ezdo och lade en läkande besvärjelse på honom, så att han återfick sansen och knappt kände någon smärta längre.
Rätt var det var gjorde Björn uppehåll i sitt skjutande, och ljudet av en lång hornstöt hördes från kojan. Medicus, Luna och Tero försökte få syn på bågskyttarna i terrängen, och lyckades nedgöra ett par av dem med bågskytte och magiska blixtar.
Siva hade lyckats klättra på grenar mellan träden och befann sig nu ovanför kojan. Hon hoppade ner, drog sitt kortsvärd medan hon föll genom luften, stampade till på taket när hon landade så att hon fortsatte genom detta, och landade bredvid en häpen Björn Björk med draget svärd. En kvick slagväxling följde, där Siva lyckades fälla Björn till marken och satte svärdet mot hans strupe.
Plötsligt upptäckte de som var utanför kojan något stort som rusade mot dem ute i dimman. Medicus och Tero slängde sig in i kojan, men lyckades inte få igen dörren i tid, innan en gigantisk brunbjörn kom fram och rev Tero.
”Få bort björnen!” skrek Siva till Björn, och tryckte svärdet hårdare mot hans strupe. Björn sträckte sig efter hornet som han blåst i tidigare. Medicus försökte få igen dörren igen, men björnen utanför kojan lyckades greppa hans arm och drog ut honom. Björnen skulle precis hugga in på Medicus när den avbröts av en hornstöt, och förvirrat tittade sig omkring, och i stället lommade iväg ut i skogen.

Efter att Medicus utfört en del läkonst på de övriga, Björn Björk blivit bunden och hans medhjälpare smitit iväg eller blivit inlåsta i kojan, satte sällskapet kurs mot Drakhamn igen. Det hann bli mitt i natten innan de var framme, och de fick vakta Björn själva tills tingshuset öppnade på morgonen.
Siva skickade brev till Kentjes och frågade om han hade råkat få veta något mer om mordet på Mira.
Björn var tyst och surmulen hela tiden, men när Luna talade med honom en stund på tu man hand öppnade han sig lite grann. Luna lyckades då få veta att han inte hade någon aning om att Miras död inte var naturlig. Så vitt han visste hade hon dött av ålder, och nu kom uppkomlingarna Kanon och Heidi och försökte sno Leonira på hennes rättmätiga arv.
Siva fick svar från Kentjes, och han bad henne att skicka alla bevis som de hade hittat. Han kunde också berätta att Rökvik nu var belägrat. Invånarna i byarna runtomkring hade evakuerats in i staden, och soldater från de Fyrtio öarnas flotta belägrade Rökvik.
Gruppen lät sig övertygas om att Björn inte hade något med mordet på Mira att göra, och lämnade honom i häktet i Drakhamn. Kentjes hade nu blivit föremål för deras misstankar, och de begav sig av mot Rökvik igen.

 

[Mannen i skogen]

Fördelen med vandaler från de 40 öarnas flotta
När de närmade sig Rökvik över kullarna såg de redan på långt håll att staden mycket riktigt var belägrad. Det utkämpades inga strider, utan de 40 öarnas flotta höll sig på avstånd från stadsmuren och stadsportarna var tillbommade. Likadant såg det ut vid brohuvudet till Domedagsborgen, ön i Rökviken på vilken Rökviks beskyddande fort låg.
”Om vi gör en kringgående rörelse kanske vi kan ta oss runt flottisterna och till Domedagsfortet. Därifrån borde det gå att ta en båt in till Rökvik. De släpper förmodligen in små båtar som kommer från fortet.” sa Ragnar. Ingen invände, och de gav sig iväg.
Det var svårt för sällskapet att gömma sig på slätten, och när de närmade sig bron förstod de att de var upptäckta. Lyckligtvis var det bara en ensam ryttare som närmade sig i kort galopp från den belägrande armén. Det var förmodligen en budbärare, men Tero och Ezdo gjorde sina bågar redo.
”Hallå! Vänta! Ska ni in i Rökvik?” frågade ryttaren när han närmade sig.
”Kanske.”
”Kan ni framföra ett budskap till Rökviks ledare? Det enda vi vill ha är prinsessan Heidi utlämnad till oss. Det är drottningens order. Ge oss prinsessan så kommer vi häva belägringen och ge oss iväg. Vi kan släppa fram er till stadsporten om ni kan hälsa ledaren detta.”
Vännerna gick med på det, och eskorterades genom militärlägret, så att de kunde gå vidare till stadsporten. De fick låna en vit flagga när de skulle gå den sista biten. Det tog en stund att övertyga vakterna på muren om vilka de var, men till sist blev de i alla fall insläppta.
Tero tog på sig att gå till Kanon med hälsningen från de 40 öarnas flotta. Han skulle säga att han försökt åka till Drakön, men att hans båt blivit bordad av flottan och att de släppt honom i utbyte mot att han framförde deras meddelande. Kanon trodde på detta, men undrade om det skulle vara så enkelt att häva belägringen. I vilket fall som helst var det värt ett försök.
Siva försökte få tag på Kentjes för att prata med honom, men det visade sig vara svårt. Några spionkollegor sa att det var bråda dagar nu under belägringen. Armén skrek efter uppgifter om fiendestyrkorna, så alla var upptagna med att ta reda på sådana saker.
Gruppen samlades återigen på Vita rosen för att ta igen sig. Det gick att få lite mjöd, även om allt var hårt ransonerat. Medan de satt där kom tre av mäster Miras lärlingar in. Vännerna kände igen dem sedan de frågat ut dem om Miras död.
”Hur står det till med er nu under dessa tider?” frågade Tero.
”Det går väl ingen nöd på oss direkt, men kvällskursen som vi driver ligger nere så länge det råder krigstillstånd. Tråkigt, jag gillar verkligen den.” sa den ena.
”Jag med, jag saknar alla eleverna. Särskilt hon Semalia, hon är jätteduktig för att vara nybörjare.” fortsatte den andra.
”Men hon har ju inte kommit på ett par veckor nu, även innan det blev krig.”
”Semalia?” sa Medicus. ”Jag bytte ett par ord med en Semalia när jag var och anmälde mig för tjänstgöring i Delta. Hon var magiker, men de tyckte skickade hem henne eftersom hon var nybörjare.”
”Semalia?” utbrast Tero. ”Det är ju min fostermor – befälhavare Kanons fru.”
”Där ser man. Världen är liten.”

Tidigt nästa morgon gick en grupp från drottningens ambassad mot Rökviks stadsport. Det var prinsessan Heidi och hela hennes följe, eskorterade av två trupper från Blomsteröns armé. Siva beskådade deras vandring från en taknock hon klättrat upp på. Hon såg hur stadsporten öppnades på glänt och släppte ut prinsessans följe, och hur hon togs emot av flottisterna på andra sidan. Därefter eskorterades prinsessan genast iväg mot stranden, till ett väntande fartyg. Strax därpå började de belägrande styrkorna att packa ihop sitt läger, och även de ge sig av mot stranden. Någon timme efter att de sista gett sig av vågade Rökviks vakter öppna porten, och tillät trafik in och ut till staden.
Fortfarande hade Siva inte fått någon kontakt med Kentjes. Misstankarna att han låg bakom mordet på Mira ökade, men det var omöjligt att komma åt honom om han höll sig gömd.
Tero blev uppsökt av sin fosterfar, befälhavaren Kanon, med ett enkelt ärende:
”Åk iväg till vår herrgård och se om den fortfarande står kvar, eller om de där vandalerna har rivit alltihop.”
Tero fick sällskap av de andra, som ändå inte hade något för sig så länge de inte hade någon aning om var Kentjes höll hus. Inne i herrgården var det stökigt, och en uppriven hushållerska förklarade var som hade hänt.
”Tre soldater från Härskarön kom in här och rotade i alla lådor och skåp. Jag försökte stoppa dem, men de bara knuffade undan mig och fortsatte. De gick omkring i hela huset. Men till sist blev jag så arg så jag tog en kvast och rök på en av dem och till sist förstod de att de måste ge sig av för sitt eget bästa. Sen blev de i och för sig utskällda av sin officer när hon upptäckte det hela, men skadan var ju redan skedd. Jag har städat här nere sedan dess, men inte hunnit till övervåningen. Om unge herrn vill gå upp och se om något saknas, så gör det.”
På övervåningen var det likadant – utdragna lådor och tömda skåp. Lite pengar saknades, men huset var inte direkt plundrat.
Inne i Kanons och Semalias sovrum hittade Siva några papper som hon inte kunde läsa. Det kunde däremot Medicus och Luna.
”Det här magiska pergament. Alltså instruktioner för hur man lägger vissa besvärjelser. En magiker kan studera dem för att lära sig nya besvärjelser.” förklarade Medicus.
”Detta är besvärjelserna ‘Luktfri’, ‘Flyga’ och ‘Osynlighet’” fyllde Luna i. Allihop stelnade till.

”Luktfri och osynlig, så ingen märker blodbetan. Flyga, så hon kan ta sig upp och in genom fönstret, men råkar knuffa ut en ljusstake på vägen ut.”
Tero rusade ner för trappan och letade rätt på hushållerskan. ”Hur länge har min mor varit bortrest?!” frågade han.
”Kära hjärtanes, vad står på? Hon reste väl för drygt en vecka sedan. Hennes systerdotter, lilla Niva, hade varit här och hälsat på under sommaren, men hon blev plötsligt sjuk, så fru Semalia reste med henne tillbaka hem till Delta.”
”Det var inte Kanon, som vi trodde.” tänkte Ragnar. ”Men det var väldigt nära.”
Tillsammans rusade hela gruppen tillbaka till Rökvik. Tero sprang till Kanon för att berätta att han skulle lämna staden ett par dagar. De övriga gick till hamnen för att hitta en båt som kunde ta dem till Delta.
”Jag kommer åka till Delta. Jag har förstått att Semalia är där, och vi måste prata med henne.” förklarade Tero.
”Jag förstår. Lycka till i sökandet.” svarade Kanon.
Gruppen steg ombord på båten, och den lade ut. Några av sjömännen delade med sig av de senaste ryktena de hört: Blomsterön befann sig formellt sett fortfarande i krig, och nästa strategiska steg för riket var att kröna befälhavare Kanon till kung.

 

[Mannen i skogen]

Där blodbetorna växer
Det tog en halv dag att åka runt Blomsterön. Delta låg på andra sidan ön, och var Blomsteröns näst största stad.
Medicus hade varit där några dagar tidigare, eftersom magiker av någon anledning anmälde sig på den lilla garnisonen i Delta, och inte i Rökvik som alla andra. Han hade också råkat slå följe med Semalia när han vandrat mot stranden, och visste vilket hus hon – eller snarare hennes syster – bodde i. Därför var det inga svårigheter att hitta huset och låta Luna knacka på. En flicka i 11-årsåldern öppnade dörren. Flickan var lite blek, som om hon precis återhämtat sig efter att ha varit sjuk.
”Hej, jag heter Luna. Vi kommer från Rökvik och letar efter Semalia. Är hon här?”
”Nä, hon har åkt.” svarade flickan.
”Jag förstår. Är din mamma eller pappa här?”
”Ja, mamma är i grönsakslandet på baksidan.” sa flickan och gick ut och visade vägen runt huset. På baksidan fanns en imponerande täppa, värdig en trädgård på Blomsterön, med både blommor och grönsaker. Bland de prunkande bestånden var flickans mamma hukad och rensade ogräs.
Medan de gick runt huset kände Ragnar plötsligt igen färgen på flickans tunika. Det var exakt samma färg som tygremsan som han hittat, fastnad i fönstret till bankettsalen.
”Hej Niva, vilka är det du har med dig?” frågade kvinnan när vännerna närmade sig.
”De kommer från Rökvik och letar efter moster Semalia.” förklarade Niva.
”Det stämmer, och Semalia är min mor. Det är jag som är Tero.” inflikade Tero.
”Nämen säger du!” sa kvinnan. ”Niva, då är det här din kusin.”

Medan Tero pratade med sin kusin och moster gick Siva omkring i grönsakslandet och såg ut att vara intresserad av vad som odlades där. Samtidigt letade hon mycket noggrannt efter en viss växt, som Medicus visat henne en bild på i en flora. Längst in vid ett plank hittade mycket riktigt det hon sökte och befarade, men för att vara på den säkra sidan hämtade hon Medicus.
”Är det där vad jag tror att det är?” frågade hon.
”Ingen tvekan om saken. Det är blodbeta.” konstaterade Medicus.
En enda blodbeta växte tätt intill andra plantor, men bredvid sig hade den också ett matchande hål i marken, som om det tidigare vuxit en likadan beta där.
Under tiden småpratade Ragnar med Niva.
”Vilken fin tunika du har.” sa han.
”Ja, men den är trasig här. Mamma har inte lagat den än.” svarade Niva och visade en liten reva i tyget. Ragnar fick sina misstankar bekräftade, men låtsades inte om att han hade den saknade tygbiten i sin väska.

Efter att ha fått se hela trädgården bjöds resenärerna på rabarbersaft i köket. [Ja, spelarna blev rätt ängsliga.]
”Vilken otur att ni missade Semalia. Det är bara någon timme sedan hon gav sig iväg. Hon fick ett brev via flygargillet, och plötsligt hade hon väldigt bråttom. Hon reste väl tillbaka till Rökvik, antar jag. Det sa hon inte, nu när jag tänker på saken, men vart skulle hon annars åka?”
”Nej, vilken otur. Vad var det för brev hon fick?”
”Det sa hon inte heller, och jag frågade inte. Jag bara antog att det var något viktigt och brådskande.”
”Ja, det var verkligen oturligt. Men vi får väl tacka för hjälpen och resa tillbaka igen. Och tack för den goda saften.”

”Hur visste hon att vi var på väg?” frågade Siva på vägen tillbaka.
”Tero hade ju berättat för Kanon att vi skulle hit och leta efter henne. Han varnade henne. Han är alltså medskyldig trots allt.”
”Jag kan inte tro det! Inte nog med att Kanon och Semalia konspirerade mot mäster Miras liv, de använder en 11-årig flicka till att utföra själva mordet, och lilla Niva blir själv sjuk på kuppen.” Tero var utom sig av bestörtning hela båtresan hem. Sjösjukan gjorde inte saken bättre.

I Rökvik hade Namta blivit släppt ur häktet. Nyckelvittnet som skulle intyga att den försvunna boken hittats hos henne hade plötsligt dragit tillbaka sitt vittnesmål, och det fanns ingen annan möjlighet än att släppa henne i brist på bevis.
När gruppen kom tillbaka till Rökvik efter turen till Delta sökte de upp Namta och meddelade att de nog hade klarat uppdraget hon givit dem. Namta följde med dem till domare Pagraf, och förklarade hela historien för honom.
”Om ni har alla de bevis ni säger att ni har, och alla är beredda att vittna mot honom, så finns det inga hinder för att åtala befälhavare Kanon och hans fru i en rättegång.” var Pagrafs bistra utlåtande. Han skrev ut en arresteringsorder och lämnade till Namta.
”Om han har hela armén på sin sida så kommer vi ha problem om han inte följer med lugnt och stilla.” konstaterade Ragnar på vägen mot palatset. Eftersom Blomsterön formellt sett fortfarande var i krig hade Kanon och de andra officerarna inte lämnat bankettsalen som de använde som stabsrum.
”Men Luna, du kan ju en besvärjelse som låser dörrar. Om vi är ensamma med honom kan han i alla fall inte kalla på förstärkningar. Och gör han motstånd har vi rätt att använda så mycket våld som krävs för att föra honom till tingshuset. Så jag hoppas han inte gör motstånd.” sa Tero.
När de kom in i bankettsalen höll Kanon och några officerare som bäst på att planera kröningsceremonin. Salen var möblerad med bord och dukar för en bankett, och en trave tallrikar stod vid ena bordskanten.
”Befälhavare Kanon” började Tero med ett omärkbart darr på rösten. ”Härmed anhåller vi dig för mord på mäster Mira. Kom med oss lugnt och stilla.”
Allt i rummet stannade upp. Officerarna såg oförstående ut. Till sist talade Kanon.
”För det första är det där en civilrättslig fråga, och just nu befinner sig Blomsterön i krig. Sådant måste alltså vänta. För det andra är det en krigshandling eller ett förräderi att försöka tillfångata arméns befälhavare. För det tredje, Tero Stark, var det precis såna här händelser som jag varnade dig för och försökte skydda dig från!”
”Det spelar ingen roll, vi...”
”Nu tiger du!” vrålade Kanon och slungade en stol mot Tero. Han undvek med nöd och näppe. Luna låste dörren. Alla drog sina vapen.
Ragnar kämpade mot en löjtnant med tvåhandssvärd, som dock föll relativt fort. Siva rusade fram över ena flankbordet med sitt kortsvärd draget, men drevs tillbaka av en sergeant med yxa och svärd. Till sist snubblade hon baklänges över tallrikshögen och landade i en hög av krossat porslin.
Två av officerarna visade sig vara magiker, och Medicus och Luna fick lägga all sin kraft på att kontra och skingra deras besvärjelser, och kom knappt åt att hela sina kamrater.
Kanon flög först på Tero med sin tvåhandsyxa, och Tero tog emot ett par otäcka hugg. Det gick att se smärtan och ångern i Kanons ögon ögonblicket därpå. Ezdo steg fram och bistod Tero med sitt svärd, och snärtade till befälhavaren på fingrarna så hårt att han tappade yxan. Ursinnig gav sig Kanon på Ezdo med bara sina bepansrade knytnävar.
Bakom högbordet stod en kapten kvar med sin pilbåge och fick gång på gång in träffar på Tero och Ragnar.
”Det här funkar inte. Jag måste hämta Leonira.” sa Medicus till Luna. ”Lås upp dörren.” Luna gjorde så och Medicus satte iväg uppför trappan, men i sin panik snubblade han gång på gång.
Inne i salen föll Ragnar för magikernas blixtar och sergeanten med stridsyxa, och Luna var för långt bort för att kunna hela honom. Tero försökte fälla magikerna med sin pilbåge. Den ena magikern helade Kanon från de skador han fått av Ezdo. Siva använde de största tallriksskärvorna som kastvapen men utan större framgång. Kanon lyckades få tag på sin yxa igen och fällde Ezdo.
”Om ni ger er iväg och håller er borta, så kan vi glömma att det här hände.” sa Kanon. ”Men det här är enda chansen ni får.”
Då slogs dörren till bankettsalen upp. Där stod Leonira Mirasdotter med vild blick.
”Du... mördade... min mamma!” skrek Leonira och pekade på Kanon. ”Domstolen ska ge dig ditt rättmätiga straff!” Hon lade en hand på Tero och lade en helande besvärjelse, men inget hände. [Jepp, även mästermagiker kan slå fummelslag.]
”Det är för sent för det nu.” sa Kanon, och det gick att höra en sorgsen ton i hans röst.
Icke desto mindre svingade han yxan mot Leonira, som undvek med en hårsmån. Siva kastade ännu en tallrik på Kanon. Leonira koncentrerade sig och lade en eldsbesvärjelse på Kanon. Små eldkvastar sprutade ut ur varje skarv på hans rustning, och rustningen började glöda, men Kanon stod fortfarande upp. Han måttade ännu ett hugg mot Leonira, men hans kraft räckte inte till. Leonira lade ännu en eld på Kanon. Befälhavaren föll. Leoniras ögon glödde av de magiska krafter hon åkallat, och befälhavarens underlydande gjorde inga fler anfall utan släppte sina vapen.

Epiloger
När Leonira insett att hennes mor inte bara levde, utan också dog, för att vara Blomsteröns hövding, gick det också upp för henne att detta inte var en uppgift för vem som helst. Onda krafter hotade hela tiden vilket samhälle som helst, och med den insikten gick hon med på att bli Blomsteröns nya öhövding. Folket gladde sig över detta, och det var en stor dag när hon kröntes. Drottningen över de 40 öarnas rike var där, och skänkte också Blomsterön en kista guld som plåster på såren för prinsessan Heidis lömska tilltag.

Prinsessan Heidi fick husarrest i kungliga slottet på Härskarön, och förbjöds att skicka och ta emot post som inte kontrollerats. Det satte sjörövarna i en mer utsatt position, och det dröjde inte länge innan de inte längre hade råd att muta flygargillet, som strax i stället tog emot flottans belöning för att avslöja var sjörövarna hade sina tillhåll. Därefter var det en smal sak för flottan att driva bort sjörövarna ur öriket.

Björn Björk blev släppt ur häktet när ingen från armén följde upp anklagelsen om desertering (de hade mer akuta problem att tänka på). Däremot tog det slut mellan honom och Leonira. Leonira körde dessutom över honom med ett beslut om att Ragnar skulle återfå rätten att vistas i skogen, och därmed möjligheten att bo i sin egen stuga. Det är osäkert om han fortfarande är kvar på Blomsterön, eller surmulet flyttade någon annanstans.
”Riddar Ragnar” blev för övrigt riddare på riktigt.

Tero och hans bror Twar ärvde sina föräldrar Kanon och Semalia (Semalia avrättades förstås för mordet på Mira). Tero lät Twar få herrgården, och bodde kvar i sin lilla stuga på landet. Däremot tog han deras lilla fartyg med besättning.

Luna tyckte förstås det varit spännande med äventyren på Blomsterön, men snart drabbades hon återigen av Rastlösheten och gav sig iväg på nya resor tillsammans med sin trogna resekompanjon, råttan Ralf.

Ezdo belönades med en riktig jaktlicens för Blomsteröns skogar.

Siva och Leonira gjorde en överenskommelse, som innebar att spiongillets ledare Kentjes utnämndes till Blomsteröns ambassadör på en av de mer avlägsna öarna, och Siva tog över ledarskapet för spiongillet. Hon jobbade därefter på att stärka gillet inbördes, och överlappa alla de splittringar som den listige och manipulative Kentjes orsakat.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar... ända till nästa rollspelskampanj.

 

[Mannen i skogen]

Eftertänk
När vi började spelet använde vi till viss des relationsbyggarsystemet som finns i de tidiga testversionerna av Järn. Jag hade ändrat de roller man kunde välja att sätta namn på. Rollfigurerna härrörde från en tidigare kampanj, där Blomsterön bara figurerat som gemensam bakgrundshistoria, men genom relationsbyggandet fick de fler band sinsemellan.

Rollfigurerna blev således följande:

• Siva Acosta. Alv. Spion. Bra på att gömma sig och upptäcka saker.
  • Syskon till Ezdo
  • Blodsbunden till spiongillets ledare Kentjes
  • Tero är utfrusen av henne
• Medicus. Människa. Magikunnig läkare. Kan sätta på bandage och hela andra. I teorin också sätta eld på fiender, men det lyckas inte så ofta.
  • Högaktas av arvtagaren Leonira
  • Har en skuld till skogsmästaren Björn
  • Bästa vän med domaren Pagraf
• Tero. Människa. Spejare. Duktig bågskytt och svärdskämpe. Inte direkt vacker att se på.
  • Är utfrusen av Siva
  • Har en innestående skuld från spiongillets ledare Kentjes
  • Är (foster-)barn till befälhavaren Kanon
  • Är rival med Ezdo
• Ragnar. Människa. Skogvaktare. Duktig på närstrid och att tåla stryk. Kallar sig ”riddar Ragnar”, men det är han rätt ensam om.
  • Dyrkar befälhavaren Kanon
  • Är förskjuten av skogsmästaren Björn
  • Är beroende av skogsmästaren Björn
• Ezdo Lupi. Alv. Jägare. Duktig bågskytt och svärdskämpe. Inte jättesocial.
  • Är rival med Tero
  • Är syskon till Siva
  • Avskys av skogsmästaren Björn
  • Avskyr domaren Pagraf

Efter första äventyret kom dessutom:

• Luna. Ganska charmig magiker. Har rest omkring i världen ett par år.
• Lillasyster till Medicus
• Tam råtta: Ralf

Spelledarfigurer som vi uppfann tillsammans blev

• Mäster Miras arvtagare Leonira Mirasdotter är älskvärd och vild. Hon stöttas av de inflytelserika och dominanta vasallerna.
  • Högaktar Medicus.
  • Högaktas av marskalken Namta.
  • Skogsmästaren Björn är hennes älskare
• Mäster Miras marskalk Namtas är snarstucken och vis. Hon stöttas av Miras tjänstefolk, vilka är egensinniga men populära.
  • Högaktar arvtagaren Leonira.
• Domaren Pagraf är en altruistisk och bildskön dvärg som stöttas av det tålmodiga men våldsamma rättsväsendet.
  • Avskys av Ezdo
  • Bästa vän med Medicus
• Befälhavaren Kanon är stark och har kort stubin. Han stöttas av den flertaliga och krävande armén.
  • Tero är hans fosterbarn
  • Ragnar dyrkar honom
• Spiongillets ledare Kentjes är en listig och manipulativ alv. Han stöttas av det diskreta och splittrade spiongillet.
  • Siva är blodsbunden till honom
  • Tero har en innestående skuld från honom
• Skogsmästaren Björn Björk är maktgalen och mystisk. Han stöttas av det konservativa och intoleranta skogvaktarrådet.
  • Älskare till arvtagaren Leonira
  • Ragnar är beroende av honom
  • Ragnar är förskjuten av honom
  • Ezdo avskys av honom
  • Medicus har en skuld till honom

Tankar
Det var ett fantastiskt kul sätt att bygga spelvärld, och precis som jag förväntat mig så investerade spelarna mer i spelvärlden. Jag kommer gärna spela på samma sätt i framtiden. Det hade varit bra att ha fler spelmöten, men nu hade vi kommit överens om att hålla kampanjen till fyra möten. Hade vi haft mer tid hade vi kunnat utforska de olika relationerna mer.
Det var en utmaning att få med spelledarfigurernas olika karaktärer och låta dessa styra deras handlande. Särskilt gällde detta Kentjes – när han ville ha något gjort så gjorde han det aldrig direkt, utan manipulerade alltid sin väg fram. (Det gick inte att säga till Namta att han var arg på henne, han måste lirka in henne i fängelse först och utpressa henne.) Vissa karaktärsdrag kom helt enkelt inte med – fortfarande vet vi t ex inte vad som gjorde Björn Björk så mystisk.
Jag skyller detta på tidsbrist och att jag kanske inte spelade enligt modellen fullt ut. Jag hade förberett ett mordmysterium bland politiska intriger, och relationsscheman fick anpassa sig till det. Befälhavaren var mördare innan han blev far till en av rollfigurerna.

 

[Mannen i skogen]

Detta var hela kampanjen. Fritt fram för kommentarer. Jag ska sova. ????

 

[.113]

Läst igenom hela tråden nu på morgonen, jag gillar äventyret och att mördaren var Far till en spelare är väl bara mer intressant? Jag tänker nästan att man borde komma på sådant i förväg, bara för att det i teorin kan bli så (för jag antar det är nån sorts randomisering, eller val av spelare?)

Jag har ju inte läst järn än så kan ju inte reglerna men det låter rätt intressant och om jag får möjlighet så kommer jag testa det med en egen grupp vid tillfälle.

 

[Mannen i skogen]

Nej, jag hade utsett befälhavaren till mördare innan vi satte några relationer. Det blev lite pirrigt för mig när jag såg att en av dem ovetande utsåg mördaren till sin egen förälder. Samtidigt hade jag tänkt att det vore bra om Leonira hade en mer eller mindre okänd pojkvän på Blomsterön, och precis så blev det. Björn Björk passade när allt kom omkring rätt bra på den rollen.