Rosen
Myrmidon
<U><B>Fauner</B></U>
<B>Allmänt:</B> Minns inte hur det är i grekiskt mytologi, men till skillnad från de flesta fantasyspels satyrer har Gondica-fauner ingen svans. Anledningen är enkel; det såg <I>dödsfånigt</I> ut med en "gylf" baktill på brallorna. Vill SL ha lite kul så kan det ju finnas legender om besvansade fauner uppe i Kordibergen...
Jag har senare läst att getter har mjuka trampdynor under klövarna - det är det som gör att de är så bra på att gå i berg - men visste inte om det när spelet skrevs. Något osäker på den detaljen; å ena sidan stämmer det med artens förmodade ursprung i bergstrakter, å andra sidan skulle det döda en massa kul idéer om klapprande fauniska danser. Lite spansk touch, sådär...
De spetsiga öronen är lite mer känsliga för stark kyla än människors. Det är dock rätt sällan de hamnar någonstans där de riskerar att förfrysa dem, så det har ingen egentlig effekt i spelet.
<B>Internt:</B> De är princip byggda som människor, ner till midjan. Den första stora skillnaden längre ner ligger i det något annorlunda vinklade bäckenet och musklerna som är fästade i det; fauner har märkbart kraftiga lår och skinkor.
Ben/fot-strukturen liknar den hos fyrfota klövdjur fast anpassad för tvåfota tågångare; benen <I>kan</I> sträckas ut helt raka, men den balanserade viloställningen är en aningen "nigande" position med lätt svank. Den upplevs av människor som mer instabil än den är - fast det är de facto lättare att knuffa en stillastående faun ur balans än en människa. Ställningen är inte helt avslappnad; fauner är gjorda för att röra sig, inte för att stå stilla. I gengäld har de lättare än människor att gå lågt hukade långa sträckor (som t ex vid jakt). Själva klövarna är förstås hårdare än mänskliga fötter, men inte mer hårda än att de har nytta av skor och sandaler.
Kullersten är fö ett förrädiskt påfund för dem pga klövarnas mindre trampyta - och en ständig källa till skämt när stadslevande fauner vinglar hem efter en krogrunda. Fauners balanssinne är i själva verket väl utvecklat (kanske en anpassning till ett liv i bergen) och är svårt att störa, vilket också gör att de är ganska okänsliga för sjösjuka.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Rent anatomiskt sett är faunernas fortplantningssystem det bland andra sapienters som är mest likt människors. Barnmorskor och helare upplärda på den ena arten får inga problem med den andra.
Då finns det mer att säga om andras <I>åsikter</I> i ämnet - det vet ju varenda vidonier att faunmän är mer välutrustade än människokarlar. Ifråga om påle såväl som påse, ju. Om det sen stämmer med verkligheten är väl upp till SL. (-: Något liknande brukar sägas om faunkvinnors byst, men det kan enkelt förklaras med deras mer tilltagna urringningar. Det finns ingen notervärd <I>egentlig</I> skillnad mellan de två arterna i det avseendet. Om någon undrar över päls och behåring och sådant, så är det som hos oss; det växer fram till där själva grejorna börjar.
<B>Övrigt:</B> Benpälsen är tjock och något strävare än huvudhår, och kräver regelbunden omvårdnad för att hållas ren och fin (många faunkvinnor använder även krämer och oljor för att göra den mjukare - tänk hårbalsam). Daglig klövvård är också legio för en välvårdad faun; oskötta klövar kan få sprickor och bli infekterade.
Få fauner lämnar sina horn au naturelle (det ser rätt flagigt och vårdat ut) men det finns lokalkulturella, alt könsbaserade, åsiktsskillnader på om man ska vässa eller trubba dem; små barns horn trubbas som regel av. I nåt hörn av Vidonia finns det en gammal sed där man borrar hål i kvinnors horn och hänger smyckeskedjor i dem som hänger ner och runt bakom huvudet. Det här bruket (som förstås har nåt namn) är allmänt välkänt och omtalat, ungefär som afrikanska halsringar och läpp-plattor, men ses av de flesta fauner som en osmaklig stympning - hornen har väl nåt pulpa-liknande på insidan, så seden är nog både riskabel och smärtsam.
Barn föds med mjuka klövar och bara ett par små runda bulor på huvudet, däremot har de som regel päls på benen redan vid födseln. Ålderstigna fauners benpäls grånar ofta och blir lite spretig, men faller inte av.
<B>Allmänt:</B> Minns inte hur det är i grekiskt mytologi, men till skillnad från de flesta fantasyspels satyrer har Gondica-fauner ingen svans. Anledningen är enkel; det såg <I>dödsfånigt</I> ut med en "gylf" baktill på brallorna. Vill SL ha lite kul så kan det ju finnas legender om besvansade fauner uppe i Kordibergen...
Jag har senare läst att getter har mjuka trampdynor under klövarna - det är det som gör att de är så bra på att gå i berg - men visste inte om det när spelet skrevs. Något osäker på den detaljen; å ena sidan stämmer det med artens förmodade ursprung i bergstrakter, å andra sidan skulle det döda en massa kul idéer om klapprande fauniska danser. Lite spansk touch, sådär...
De spetsiga öronen är lite mer känsliga för stark kyla än människors. Det är dock rätt sällan de hamnar någonstans där de riskerar att förfrysa dem, så det har ingen egentlig effekt i spelet.
<B>Internt:</B> De är princip byggda som människor, ner till midjan. Den första stora skillnaden längre ner ligger i det något annorlunda vinklade bäckenet och musklerna som är fästade i det; fauner har märkbart kraftiga lår och skinkor.
Ben/fot-strukturen liknar den hos fyrfota klövdjur fast anpassad för tvåfota tågångare; benen <I>kan</I> sträckas ut helt raka, men den balanserade viloställningen är en aningen "nigande" position med lätt svank. Den upplevs av människor som mer instabil än den är - fast det är de facto lättare att knuffa en stillastående faun ur balans än en människa. Ställningen är inte helt avslappnad; fauner är gjorda för att röra sig, inte för att stå stilla. I gengäld har de lättare än människor att gå lågt hukade långa sträckor (som t ex vid jakt). Själva klövarna är förstås hårdare än mänskliga fötter, men inte mer hårda än att de har nytta av skor och sandaler.
Kullersten är fö ett förrädiskt påfund för dem pga klövarnas mindre trampyta - och en ständig källa till skämt när stadslevande fauner vinglar hem efter en krogrunda. Fauners balanssinne är i själva verket väl utvecklat (kanske en anpassning till ett liv i bergen) och är svårt att störa, vilket också gör att de är ganska okänsliga för sjösjuka.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Rent anatomiskt sett är faunernas fortplantningssystem det bland andra sapienters som är mest likt människors. Barnmorskor och helare upplärda på den ena arten får inga problem med den andra.
Då finns det mer att säga om andras <I>åsikter</I> i ämnet - det vet ju varenda vidonier att faunmän är mer välutrustade än människokarlar. Ifråga om påle såväl som påse, ju. Om det sen stämmer med verkligheten är väl upp till SL. (-: Något liknande brukar sägas om faunkvinnors byst, men det kan enkelt förklaras med deras mer tilltagna urringningar. Det finns ingen notervärd <I>egentlig</I> skillnad mellan de två arterna i det avseendet. Om någon undrar över päls och behåring och sådant, så är det som hos oss; det växer fram till där själva grejorna börjar.
<B>Övrigt:</B> Benpälsen är tjock och något strävare än huvudhår, och kräver regelbunden omvårdnad för att hållas ren och fin (många faunkvinnor använder även krämer och oljor för att göra den mjukare - tänk hårbalsam). Daglig klövvård är också legio för en välvårdad faun; oskötta klövar kan få sprickor och bli infekterade.
Få fauner lämnar sina horn au naturelle (det ser rätt flagigt och vårdat ut) men det finns lokalkulturella, alt könsbaserade, åsiktsskillnader på om man ska vässa eller trubba dem; små barns horn trubbas som regel av. I nåt hörn av Vidonia finns det en gammal sed där man borrar hål i kvinnors horn och hänger smyckeskedjor i dem som hänger ner och runt bakom huvudet. Det här bruket (som förstås har nåt namn) är allmänt välkänt och omtalat, ungefär som afrikanska halsringar och läpp-plattor, men ses av de flesta fauner som en osmaklig stympning - hornen har väl nåt pulpa-liknande på insidan, så seden är nog både riskabel och smärtsam.
Barn föds med mjuka klövar och bara ett par små runda bulor på huvudet, däremot har de som regel päls på benen redan vid födseln. Ålderstigna fauners benpäls grånar ofta och blir lite spretig, men faller inte av.