Rosen
Myrmidon
<U><B>Minotaurer</B></U>
<B>Allmänt:</B> Rent allmänt ska man komma ihåg vad som står i regelboken: "Minotaurernas ursprung är oklart". De är en så biologiskt sett kufisk art att vissa lärde hävdar att de inte kan ha uppstått naturligt. Andra rycker på axlarna och säger att Vitalis ibland söker sig egendomliga vägar... och pekar på kentaurerna. Det brukar räcka.
<B>Internt:</B> Minotaurer har samma interna organ som människor och de sitter på ungefär samma ställen. Uttagna och lagda bredvid varandra blir skillnaderna tydliga - ett normalt minotaurhjärta är t ex nästan dubbelt så stort som ett människohjärta - men deras mage, lever o dyl är ändå i huvudsak likartade människors, inte nötkreaturs.
Höfter, ben och fötter liknar fauners, med samma typ av balans och "nigande" viloställning, men är anpassad för en större kroppsmassa med grövre ben och kraftigare muskler. Detta gör dem mindre flexibla än fauner men mer uthålliga på långa distanser. Axel- och överarmspartierna är även proportionellt sett avsevärt bredare än hos människor.
Minotaurers händer ser inte ut som människors utan liknar mer modifierade klövar; de har bara tre grova fingrar (inkl en något kortare tumme) på varje hand, och har bokstavligen "tummen mitt i handen"; de andra fingrarna böjs ner på varsin sida om den. Dessa händer har ett stenhårt grepp - och bildar fruktade nävar - men begränsad finmanipulation. Om de måste pilla med något har de dock även en kraftig nagel på varje finger, eller tar en smal sticka el dyl till hjälp.
Minotaurhuvudet är ett biologiskt mysterium; till utseendet identiskt likt en tjurs fastän arten har så radikalt andra levnadsvanor (de själva ser på kor som ganska groteska varelser). Nacken är kort men <I>mycket</I> grov och muskulös; dess förmåga att böjas framåt är starkt begränsad, fast huvudets position ger dem ett ganska "framåtlutat" utseende som det är. De stora
framåtriktade näsborrarna är en fördel på höga höjder där luften är tunn, men är också ett stort problem om de hamnar i vatten; de har extremt lätt att få kallsupar.
Deras horn är riktade uppåt, som hos en fyrfota tjur men rätt opraktiskt för en tvåbent minotaur; för att kunna spetsa en motståndare måste han springa fram närapå dubbelvikt, och har sedan tyngdpunkten för långt framåt för att effektivt kunna lyfta eller kasta motståndaren. Minotaurer som ändå försöker griper tag och lyfter fienden med armarna... men varför har de då dessa enorma nackmuskler? Det hindrar förstås inte dem själva från att betrakta sina horn med ohöljd stolthet, hålla dem rena och blanka, och gärna jämföra deras storlek med varandra.
Slutligen bör det noteras att minotaurer absolut inte är gräsätare; de har <I>inte</I> fyra magar och är helt inkapabla att smälta gräs. Kött är däremot en normal del av deras diet; på Mirak lever de ju främst på att föda upp getter. Trots detta har de växtätar-tänder och har följaktligen problem med att tugga sönder kött, vilket de kompenserar med grundlig kokning (en av
deras vanligaste maträtter är en anrättning jämförbar med välkokta kåldolmar) och tandpetare. En minotaurs tunga har inte lika sträv yta som hos en ko men är lika stor, vilket fö hörs när de pratar...
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> I Vidonia är dimensionerna på minotaurmäns organ minst lika omtalade som fauners. I det här fallet vet man dock att det stämmer; könsumgänge mellan en minotaurman och en människokvinna skulle i normalfall inte vara fysiskt möjligt (skrönor om motsatsen brukar emellertid dyka upp så fort kvinnor som tagits som slavar kommer på tal).
Kvinnorna är förstås dimensionerade i proportion till deras män i det avseendet. En minotaurkvinna är gravid i sju månader, och föder med påtaligt mindre problem än sapienter med mer klotrunda huvuden. Kvinnornas bröst är proportionellt större än människors och producerar mer mjölk, som också är fetare än människomjölk. För minotaurerna har forskningen kring detta förstås bara bevisat vad de redan visste; att deras kvinnor är bättre.
<B>Övrigt:</B> De breda klövarna är <I>inte</I> särskilt väl anpassade för att gå i berg, ett faktum som faun-vana vidonier lätt förbiser; de ger dåligt fotfäste i lutning och uselt dito på grus och lösa stenar. Mirakplatån är i huvudsak en gräsbeväxt slätt och de rutter som leder upp till den är långa och flacka, men minotaurerna skulle ha svårigheter att ta sig ner runt dem om de blev avskurna.
Minotaurer har (liksom kor) en kort päls ovanpå skinnet, tjockast och längst på samma ställen som hos människors kroppshår. Individer som vistats mycket utomhus tenderar att få grövre päls framåt hösten, något som de själva betraktar som ett tecken på styrka och driftighet. Bruket av kläder förtar dock rätt mycket av pälstillväxten.
Minotaurers spädbarn föds hornlösa eller med små trubbiga stumpar på huvudet. De är till en början lika hjälplösa som människo- och faunbebisar, men utvecklas snabbare.
<B>Allmänt:</B> Rent allmänt ska man komma ihåg vad som står i regelboken: "Minotaurernas ursprung är oklart". De är en så biologiskt sett kufisk art att vissa lärde hävdar att de inte kan ha uppstått naturligt. Andra rycker på axlarna och säger att Vitalis ibland söker sig egendomliga vägar... och pekar på kentaurerna. Det brukar räcka.
<B>Internt:</B> Minotaurer har samma interna organ som människor och de sitter på ungefär samma ställen. Uttagna och lagda bredvid varandra blir skillnaderna tydliga - ett normalt minotaurhjärta är t ex nästan dubbelt så stort som ett människohjärta - men deras mage, lever o dyl är ändå i huvudsak likartade människors, inte nötkreaturs.
Höfter, ben och fötter liknar fauners, med samma typ av balans och "nigande" viloställning, men är anpassad för en större kroppsmassa med grövre ben och kraftigare muskler. Detta gör dem mindre flexibla än fauner men mer uthålliga på långa distanser. Axel- och överarmspartierna är även proportionellt sett avsevärt bredare än hos människor.
Minotaurers händer ser inte ut som människors utan liknar mer modifierade klövar; de har bara tre grova fingrar (inkl en något kortare tumme) på varje hand, och har bokstavligen "tummen mitt i handen"; de andra fingrarna böjs ner på varsin sida om den. Dessa händer har ett stenhårt grepp - och bildar fruktade nävar - men begränsad finmanipulation. Om de måste pilla med något har de dock även en kraftig nagel på varje finger, eller tar en smal sticka el dyl till hjälp.
Minotaurhuvudet är ett biologiskt mysterium; till utseendet identiskt likt en tjurs fastän arten har så radikalt andra levnadsvanor (de själva ser på kor som ganska groteska varelser). Nacken är kort men <I>mycket</I> grov och muskulös; dess förmåga att böjas framåt är starkt begränsad, fast huvudets position ger dem ett ganska "framåtlutat" utseende som det är. De stora
framåtriktade näsborrarna är en fördel på höga höjder där luften är tunn, men är också ett stort problem om de hamnar i vatten; de har extremt lätt att få kallsupar.
Deras horn är riktade uppåt, som hos en fyrfota tjur men rätt opraktiskt för en tvåbent minotaur; för att kunna spetsa en motståndare måste han springa fram närapå dubbelvikt, och har sedan tyngdpunkten för långt framåt för att effektivt kunna lyfta eller kasta motståndaren. Minotaurer som ändå försöker griper tag och lyfter fienden med armarna... men varför har de då dessa enorma nackmuskler? Det hindrar förstås inte dem själva från att betrakta sina horn med ohöljd stolthet, hålla dem rena och blanka, och gärna jämföra deras storlek med varandra.
Slutligen bör det noteras att minotaurer absolut inte är gräsätare; de har <I>inte</I> fyra magar och är helt inkapabla att smälta gräs. Kött är däremot en normal del av deras diet; på Mirak lever de ju främst på att föda upp getter. Trots detta har de växtätar-tänder och har följaktligen problem med att tugga sönder kött, vilket de kompenserar med grundlig kokning (en av
deras vanligaste maträtter är en anrättning jämförbar med välkokta kåldolmar) och tandpetare. En minotaurs tunga har inte lika sträv yta som hos en ko men är lika stor, vilket fö hörs när de pratar...
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> I Vidonia är dimensionerna på minotaurmäns organ minst lika omtalade som fauners. I det här fallet vet man dock att det stämmer; könsumgänge mellan en minotaurman och en människokvinna skulle i normalfall inte vara fysiskt möjligt (skrönor om motsatsen brukar emellertid dyka upp så fort kvinnor som tagits som slavar kommer på tal).
Kvinnorna är förstås dimensionerade i proportion till deras män i det avseendet. En minotaurkvinna är gravid i sju månader, och föder med påtaligt mindre problem än sapienter med mer klotrunda huvuden. Kvinnornas bröst är proportionellt större än människors och producerar mer mjölk, som också är fetare än människomjölk. För minotaurerna har forskningen kring detta förstås bara bevisat vad de redan visste; att deras kvinnor är bättre.
<B>Övrigt:</B> De breda klövarna är <I>inte</I> särskilt väl anpassade för att gå i berg, ett faktum som faun-vana vidonier lätt förbiser; de ger dåligt fotfäste i lutning och uselt dito på grus och lösa stenar. Mirakplatån är i huvudsak en gräsbeväxt slätt och de rutter som leder upp till den är långa och flacka, men minotaurerna skulle ha svårigheter att ta sig ner runt dem om de blev avskurna.
Minotaurer har (liksom kor) en kort päls ovanpå skinnet, tjockast och längst på samma ställen som hos människors kroppshår. Individer som vistats mycket utomhus tenderar att få grövre päls framåt hösten, något som de själva betraktar som ett tecken på styrka och driftighet. Bruket av kläder förtar dock rätt mycket av pälstillväxten.
Minotaurers spädbarn föds hornlösa eller med små trubbiga stumpar på huvudet. De är till en början lika hjälplösa som människo- och faunbebisar, men utvecklas snabbare.
