Rosen
Myrmidon
<U><B>Tritoner</B></U>
<B>Allmänt:</B> Det första man bör komma ihåg vad gäller tritoner är att de är däggdjur; den zoologiska grunden för deras anatomi är delfiner, inte fiskar (de har inte fjäll - däremot gälar, vilket djur av valsläktet saknar).
En tanke som ploppat upp är att om tritonerna är jämförbara med delfiner kanske det kunde finnas andra som vore jämförbara med valar; det kanske finns tritonska legender om Jättar långt nere i havsdjupen..?
<B>Internt:</B> Tritonögon är större än människors (som ofta beskriver deras blick som "undrande" eller "nyfiken" - ibland "barnslig") och har mycket stora pupiller med utmärkt nattseende; irisen är mörk, så ögat ser fortfarande stort ut även om pupillen drar ihop sig i ljuset. De kan se med full skärpa både i luft och vatten, men måste låta ögonen ställa om sig en stund när de byter medium.
Tritoner har dubbla andningssystem och kan andas både luft och vatten; deras lungor fungerar som simblåsor under vattnet. Även här behöver de ett par rundor för att ställa om sig när de byter - tömma eller vattenfylla gälar och munhåla, blåsa ur gammal luft ur lungorna. Tritoner har ytterst små näsborrar och andas främst genom munnen på land. Gälarna (på sidorna av halsen, om ingen har upptäckt dem) är dock mycket känsliga för uttorkning; de skadas inte av att utsättas för luft, men det känns mycket obehagligt - ungefär som att andas in kall luft när man är förkyld - så tritoner på land brukar alltid gå omkring med en fuktig halsduk på sig.
Lärde män talar om andra specialiserade sinnesorgan hos tritoner, främst ett särskilt ben i huvudet som de använder med sin sonar, och känselpunkter i huden nedför sidorna på kroppen som styr deras vibrationssinne.
Deras fingrar, och framförallt tår, är proportionellt längre och starkare än hos människor (inte regelmässigt mer STY, men rejälare nypor) och har ett lager kraftig simhud mellan sig. Den senare påverkar deras fingerfärdighet med viss mänsklig utrustning, fast oftast inte så mycket att de inte klarar att hantera den.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Tritoners könsanatomi är anpassad för minimalt vattenmotstånd, något som har skapat ett antal missuppfattningar bland andra folk. Främst orsakas det av att tritonmäns könsorgan normalt ligger indraget mellan två hudveck - vilket i människoögon gör att han ser ut som en kvinna därnere; den kommer bara ut när det är dags, så att säga. Det gör i sin tur att tritoner har sina egna uppfattningar om människo- och faunmän som går med sina permanent ute...
En tritonkvinnas bröst är i normala fall små och platta men växer till människors storlek under graviditeten, och dras så småningom ihop igen när hon slutat amma sitt barn. Detta gör att runda kvinnobröst för tritoner är en än starkare symbol för fruktsamhet och moderskap än de är uppe på land. De föder helst i grunda varma vatten (vissa hamnstäder erbjuder skyddade bassänger för syftet) då tritonbebisar är känsliga för kyla och måste vänjas gradvis vid att andas luft. De kan sprattlande börja simma själva vid ett par månaders ålder.
Kan nämnas att triton-ungdomar ibland ertappas med att ligga på botten och fnissande tjuvkika på människor som badar i floder och vid havsstränder; det kan tyckas lite egendomligt med tanke på att de själva inte använder kläder, men det är alltså manshäng och svällbröst som intresserar.
<B>Övrigt:</B> Tritonhud är <I>mycket</I> slät och har ett rejält lager underhudsfett, vilket ger dem ett lite barnsligt knubbigt utseende och gör dem svåra att brottas med; det är helt enkelt svårt att få grepp utan att glida. Tritoner på land "svettas" mycket; huden håller kvar kroppsfukten sämre än människors
hud. Reglerna säger att de "klarar sötvatten lika bra som saltvatten", men det anser jag är en sanning med modifikation; de är anpassade för ett liv i havsvatten, och simmar de enbart i flod- eller insjövatten så får de saltbrist efter ett tag. Det är dock inte särskilt svårt att kompensera det genom salttillskott i kosten.
Både manliga och kvinnliga tritoner är fullständigt hårlösa frånsett en liten fläck mitt uppe på huvudet - men det håret blir ofta över en meter långt. Det finns stammar som skär av det, men de flesta väljer att knyta det till en fläta eller hårpiska; det är ofta förknippat med status att ha en så lång hårfläta som möjligt.
<B>Allmänt:</B> Det första man bör komma ihåg vad gäller tritoner är att de är däggdjur; den zoologiska grunden för deras anatomi är delfiner, inte fiskar (de har inte fjäll - däremot gälar, vilket djur av valsläktet saknar).
En tanke som ploppat upp är att om tritonerna är jämförbara med delfiner kanske det kunde finnas andra som vore jämförbara med valar; det kanske finns tritonska legender om Jättar långt nere i havsdjupen..?
<B>Internt:</B> Tritonögon är större än människors (som ofta beskriver deras blick som "undrande" eller "nyfiken" - ibland "barnslig") och har mycket stora pupiller med utmärkt nattseende; irisen är mörk, så ögat ser fortfarande stort ut även om pupillen drar ihop sig i ljuset. De kan se med full skärpa både i luft och vatten, men måste låta ögonen ställa om sig en stund när de byter medium.
Tritoner har dubbla andningssystem och kan andas både luft och vatten; deras lungor fungerar som simblåsor under vattnet. Även här behöver de ett par rundor för att ställa om sig när de byter - tömma eller vattenfylla gälar och munhåla, blåsa ur gammal luft ur lungorna. Tritoner har ytterst små näsborrar och andas främst genom munnen på land. Gälarna (på sidorna av halsen, om ingen har upptäckt dem) är dock mycket känsliga för uttorkning; de skadas inte av att utsättas för luft, men det känns mycket obehagligt - ungefär som att andas in kall luft när man är förkyld - så tritoner på land brukar alltid gå omkring med en fuktig halsduk på sig.
Lärde män talar om andra specialiserade sinnesorgan hos tritoner, främst ett särskilt ben i huvudet som de använder med sin sonar, och känselpunkter i huden nedför sidorna på kroppen som styr deras vibrationssinne.
Deras fingrar, och framförallt tår, är proportionellt längre och starkare än hos människor (inte regelmässigt mer STY, men rejälare nypor) och har ett lager kraftig simhud mellan sig. Den senare påverkar deras fingerfärdighet med viss mänsklig utrustning, fast oftast inte så mycket att de inte klarar att hantera den.
<B>Manligt/Kvinnligt:</B> Tritoners könsanatomi är anpassad för minimalt vattenmotstånd, något som har skapat ett antal missuppfattningar bland andra folk. Främst orsakas det av att tritonmäns könsorgan normalt ligger indraget mellan två hudveck - vilket i människoögon gör att han ser ut som en kvinna därnere; den kommer bara ut när det är dags, så att säga. Det gör i sin tur att tritoner har sina egna uppfattningar om människo- och faunmän som går med sina permanent ute...
En tritonkvinnas bröst är i normala fall små och platta men växer till människors storlek under graviditeten, och dras så småningom ihop igen när hon slutat amma sitt barn. Detta gör att runda kvinnobröst för tritoner är en än starkare symbol för fruktsamhet och moderskap än de är uppe på land. De föder helst i grunda varma vatten (vissa hamnstäder erbjuder skyddade bassänger för syftet) då tritonbebisar är känsliga för kyla och måste vänjas gradvis vid att andas luft. De kan sprattlande börja simma själva vid ett par månaders ålder.
Kan nämnas att triton-ungdomar ibland ertappas med att ligga på botten och fnissande tjuvkika på människor som badar i floder och vid havsstränder; det kan tyckas lite egendomligt med tanke på att de själva inte använder kläder, men det är alltså manshäng och svällbröst som intresserar.
<B>Övrigt:</B> Tritonhud är <I>mycket</I> slät och har ett rejält lager underhudsfett, vilket ger dem ett lite barnsligt knubbigt utseende och gör dem svåra att brottas med; det är helt enkelt svårt att få grepp utan att glida. Tritoner på land "svettas" mycket; huden håller kvar kroppsfukten sämre än människors
hud. Reglerna säger att de "klarar sötvatten lika bra som saltvatten", men det anser jag är en sanning med modifikation; de är anpassade för ett liv i havsvatten, och simmar de enbart i flod- eller insjövatten så får de saltbrist efter ett tag. Det är dock inte särskilt svårt att kompensera det genom salttillskott i kosten.
Både manliga och kvinnliga tritoner är fullständigt hårlösa frånsett en liten fläck mitt uppe på huvudet - men det håret blir ofta över en meter långt. Det finns stammar som skär av det, men de flesta väljer att knyta det till en fläta eller hårpiska; det är ofta förknippat med status att ha en så lång hårfläta som möjligt.
