Nekromanti Absint, franskt bläck och ockulta dagböcker.

[Wallroth]

Absint, franskt bläck och ockulta dagböcker.

Brainstorm
Alkemi, röda rum, drömmar, ockultism, sinnessjukdom, kryptiska brev, rafsig handstil, kvinnohat (omtvistat, ja visst), rufsigt hår, gulnade foton, latinska citat och sekelskiftslägenheter. Mysterium. Jag vet ungefär vilken setting jag vill ha på min Kultkampanj och jag vet att jag ska bygga den runt Strindbergs liv. Jag har flera idéer, men vad för slags plotter tar form innanför er andra kampanjbyggares pannben när ni hör korsningen Strindberg och Kult? Jag väntar med de egna idéerna, för jag är en stark sändare. Vill någon hjälpa mig spåna litet?

 

[Guest]

Låter väldigt mysigt, jag vet inte hur du vill ha det, ska din kampanj utspela sig samtidigt med Strindberg? Eller ska den utspela sig i nutid men flitigt referera till hans liv? Själv tycker jag det andra alternativet låter bäst. I så fall skulle jag bygga upp det som om Strindberg vaknade upp, eller åtminstone lade händerna på en ansenlig mängd makt.
Rp får sedan nys om detta på ett eller annat vis och får även reda på att de kan nå samma makt (de ska givetvis ha någon anledning att jaga efter myter om okult makt).
Men för att få tag på den måste de gå samma väg som Strindberg, gå i hans fotspår så att säga, genom en mystisk bok, hemsida, tavla eller gammal, vis man guidas de sen genom hans liv. De olika stegen kan sen ha olika namn som "Flyktingen", "Svartkonstnären" o.s.v baserade på olika saker som han hittade på i sitt liv.
Varje steg innebär att rp måste uppfylla en radda krav beroende på vilket steg det är, det innebär givetvis även att de måste forska en hel del i gubbens liv.
Ju längre de kommer på vägen desto konstigare blir sakerna, till slut blir det hela fullkomligt surrealistiskt, illusionen börjar rämna kring rp när de vandrar längre och längre ner i den här guidade galenskapen.
Klimax kanske kan utspelas vid Strindbergs dödsbädd, nu har verkligheten fullkomligt flutit ihop med Strindbergs, så de befinner sig i vid hans sida i dödsögonblicket och guiden uppmanar dem att även de dö (antingen genom självmord eller genom att bara acceptera döden och dö på samma vis som Strindberg, eller låtsas dö på något "rituellt" vis).
Givetvis kan rp bli lurade genom hela kampanjen, Strindberg kanske inte hade någon makt och de har bara lurats att plåga sig själv på olika vis.
Eller kan de efter dödscenen vakna upp i ett madrasserat rum efter att i flera månader levt i tron att de rest runt i Europa och låtsats vara Strindberg.

Men det kanske inte var något sådant här du var ute efter, sanningen är att det här passar antagligen bättre in i Unknown Armies.

 

[Rising]

Jag tror personligen inte att Strindberg var så knasig som han stundtals kunde verka, utan att det var rätt mycket spel för galleriet för att han skulle bli känd internationellt.

Men okej, jag tänker mest på Strindberg i Paris och inte så mycket om Röda Rummet eller så. Den sjuke, fattige och ensamme Strindberg. Jag skulle köra på att Strindberg verkligen blivit galen och att han har fått blicka igenom illusionen. Det stormande hav han har fångat i sitt måleri är mardrömsvisioner om sitt eget purgatorium; ett ensligt, kallt, brusande oväder mitt ute i det gapande djupet av en vidsträckt ocean. Strindberg satte igång med en serie experiment för att lura döden och försöka uppnå evigt liv. För att inte väcka misstankar så låtsas han intressera sig för alkemi och bibehåller på så vis en ofarlig fasad som inte drar till sig några nyfikna blickar. Strindberg känner inte till sanningen om demiurgen, Metropolis eller arkonterna, men anar ändå att allt omkring honom i verkligheten bara är en illusion, och att denna illusion säkert bevakas med någon form av väktare. Strindbergs ensamhet är till stor del självvald. Han tror dock att den sanna världen är helvetet, vilket får honom att döpa sin bok till just "Inferno".

Spelarna... Får gestalta människor i Strindbergs närhet som på något sätt dras in i hans eskalerande vansinne och desperation efter att få evigt liv. Öh, näh, jag vet inte om jag får ihop det. Det blir en lite för fantasifull tolkning av Strindberg, tror jag.

Vad sägs om att Strindberg är död, då, och så får spelarna gestalta människor som blir indragna i Strindbergs numera övergivna drömvärld, där spillror av hans liv finns återgivna? På så vis kan rollpersonerna få möta och undersöka olika delar av Strindbergs historia på ett sätt som inte känns sökt.

 

[Wallroth]

Jag tror personligen inte att Strindberg var så knasig som han stundtals kunde verka, utan att det var rätt mycket spel för galleriet för att han skulle bli känd internationellt.

Visst finns det anledning att tro så, det är en utbredd uppfattning att Strindberg arrangerat stora delar av sitt liv, exempelvis Infernokrisen, samt skrivit sina berömda brev med deras litterära "samlarvärde" i åtanke. Vidare var Strindberg väldigt mån om sin image och skrev knappast för sin samtid, snarare för odödligheten. Det är därför jag personligen tycker att han är fascinerande, hans personlighet är minst sagt motsägelsefull. Strindbergs självbiografiska stil ger i själva verket uttryck för en romantiserad dröm som han genom sitt författarskap lyckas förverkliga.

Mina egna tankar kretsade inte kring någon historisk episod. Jag funderade på att låta rollpersonerna vara litteraturvetare som i examinationsuppgift får att skriva en biografi om Strindberg, men får upp spåret på något konstigt och ej tidigare dokumenterat. Det finns väldigt mycket roligt material att utgå från, ta bara alla brev som exempel.

En annan variant vore att jobba med tidsrevor, men jag är litet osäker där. Ett tidigare okänt verk, bara tryckt i några hundra ex, dyker upp i ett suspekt bokantikvariat utan att ägaren vet hur det har hamnat där. En man med ålderdomligt språk och stirrig blick har sökt rollpersonen men bett att få återkomma. Någon drömmer att han sitter med Strindberg i Röda rummet och har ett långt, besynnerligt samtal med denne (en smula Twin Peaks, kanske). En av rollpersonerna kan vara Strindbergs inkarnation (hur det nu kommer sig att Strindberg rening går så kvickt).

Vidare kan man vinkla det mer åt litteraturen och göra skruvade saker med karaktärer, platser, intrig och dialog ur hans pjäser.

 

[Wallroth]

I så fall skulle jag bygga upp det som om Strindberg vaknade upp, eller åtminstone lade händerna på en ansenlig mängd makt.

Det där är en eggande idé.

Klimax kanske kan utspelas vid Strindbergs dödsbädd, nu har verkligheten fullkomligt flutit ihop med Strindbergs, så de befinner sig i vid hans sida i dödsögonblicket och guiden uppmanar dem att även de dö (antingen genom självmord eller genom att bara acceptera döden och dö på samma vis som Strindberg, eller låtsas dö på något "rituellt" vis).

Dödsscenen bör man helt klart kunna göra någonting av.

Tack, det var ett uppslag som fick mig att tänka litet annorlunda.

 

[Ghoulz]

För att undvika ett intensivt studium av litteraturhistoria skulle jag undvika att dra in Strindberg för mycket i handlingen. Att utgå från Inferno är kanske ingen dum idé, men jag tror på ett vidare studium av perioden i fråga och satsa mer på absinthen, det franska bläcket och de ockulta dagböckerna. Varför inte göra som Strindberg själv och luta sig mot Swedenborg? Och utifrån Swedenborg gå mot Dante och arbeta mot principen att syndaren åtrår helvetet (vilket kanske kan göras till en genombrottsidé för Strindberg, det som fick honom att vända tillbaka till kristendomen - och dessutom känns den idén ganska relevant för Kult). Läs lite Rimbaud och Lautréamont (fina nyutgåvor finns på Alastor Press). Kanske Baudelaire. För epoken gör sig verkligen alldeles utmärkt. Vill man gå in för mer konkret samtida ockultism så finns det ju alltid det ultimata rollspelssupplementet "The Golden Dawn" från Pagan Publishing vilken gärna kan kompletteras med en titt på valfri biografi över Crowley och Yeats. Hm. Nu blir jag själv sugen på epoken. Igen.

 

[terje]

Lustigt, jag började för en tid sedan skriva ett äventyr satt i 1890-talets Paris där rp (absinth-drickande bohemer) dras in i händelserna kring Strindbergs inferno-kirs. Än är äventyret systemlöst men jag har lekt med tanken på Kult eller CoC.

Efter att ha läst in mig lite på Strindberg i allmänhet, Inferno i synnerhet, samt utdrag ur ockulta dagboken, har jag bla tagit fasta på de paranoida fantasier han bygger upp kring sin teosofiska vän. Han ägnar ju några sidor åt att oroa sig för att teosoferna vill lura av honom hans alkemiska hemligheter och kanske döda honom med hjälp av deras hinduiska svartmagier... Swedenborg är som redan påpekats absolut given att ta med.

Det dåtida Paris hade ju en rik levande ockult undre värld som absolut kan vara värd att titta närmare på. Förutom redan nämnda författare finns också Huysmans "La Bas".