Nekromanti Action!

[Eksem]

Jag ber om ursäkt för att jag är rätt ostrukturerad i vad jag skriver, men var vänliga ha överseende med mig.

När jag spelar rollspel är en svärdfajt alltid ett bombsäkert sätt att få in lite action i äventyren och en välkommen paus från allt jävla rollspelande (och för vissa t.o.m själva behållningen med spelet).

Det finns ju dessutom en hel hög andra sätt att få in action i sina äventyr. En jakt är t.ex. ett jättebra sätt att höja tempot!

I teorin.

Vi har alldeles för lätt att låta såväl slagsmål som jakter förfalla till tärningsrullande. Så mina undringar är dessa:


1. Vilka olika tempohöjare, eller snarare actionelement, finns det att tillgå?

2. Hur undviker man att t.ex. slagsmål degraderar till tärningsrullande? Vi provade att använda oss av målande beskrivningar och regelsystem som uppmuntrade kreativitet i slagsmålen vilket gav en schysst Matrix-effekt, men det blev ultra rapid-fajting av alltihop. Action-momentet försvann.

 

[Rising]

Reaction!

"Vilka olika tempohöjare, eller snarare actionelement, finns det att tillgå?"

Alltså, är det bara jag som tycker att actionsekvenser i rollspel är rätt slöa? Där är ju rollspel och film två väldigt olika saker, i rollspel går det ju snabbast när man spelar i realtid och inte berättar vad ens rollperson gör utan bara för en direkt dialog. Så fort rollpersonerna skall göra något så går det långsamt.

För mig är det alltså snarast tvärtom: Det blir lite segt när rollpersonerna håller på och gör utredningar, letar ledtrådar, gör inbrott, desarmerar fällor, osv, så för att liva upp stämningen och få lite mer fart runt bordet så introducerar jag någon spelledarperson som snackar mycket och är rolig att snacka med (plus, det skall inte vara så avgörande för äventyret vad man säger till speledarpersonen, för då hamnar man ju återigen i ett läge där man tänker för mycket och det blir för lite röj)

Om det är seg stämning runt bordet vill jag absolut inte ha någon strid (särskilt inte mot många kombatanter och med tröga regler för intiativ och sånt).

Jakter tycker jag är väldigt speciella och jag har bara fått rätt fartkänsla under friform. Annars tycker jag de inte riktigt funkar.

Vill man verkligen få upp farten runt bordet så tycker jag det handlar om att få spelarna att prata med varandra. Det är då det blir riktigt tät stämning runt bordet. Så en handout kan vara perfekt. Att få en karta att lägga mellan sig medan man planerar ett attentat, osv. Det är sånt som man verkligen får upp ångan av.

Men okej; action:

Olyckor (vulkanutbrott, eldsvådor, sjunkande fartyg)
Flykt (från fängelse, exempelvis)
Inbrott
Oh-oh! (någon satte visst igång en fälla)
Attentat (planera, eller försöka avstyra)
Deal (typ knark- eller vapenaffär i undre världen)
Rättegång
Tebjudning

Nä, vänta...

"2. Hur undviker man att t.ex. slagsmål degraderar till tärningsrullande?"

Ärligt talat, som spelare blir jag inte lurad av några stämningsbeskrivningar, hur bra de än är. Ger jag 12 skada i bröstkorgen så är det det som händer och ingenting annat. Ett visst mått av beskrivningar är naturligtvis ett måste för att det ska bli ballt överhuvudtaget, men det mesta lyckas jag brodera ut imitte get huvud, oavsett om jag får höra det från SL eller ej. Det är fortfarande bara tärningsrull om man inte spelar ett spel med någon form av interaktivitet.
Så allra helst börjar man lira Duellito istället och hjälper mig med respons.

...eller så försöker man framförallt brodera ut de riktigt stämningslösa tärningsslagen där ingenting händer. Intiativslagen är en riktig öken, exempelvis. Många slag, men inget händer. Jag önskar att jag hade simultankapaciteten att kunna slå fram dem medan jag pratade om andra saker, berättade om miljön de slogs i, hur fienderna agerar, vad de säger, hur de står i formation, osv. Jag tycker det är svårt, så jag väljer istället helt enkelt att ta bort det där med intiativ.

Skall man ha riktig interaktivitet och inlevelse i striderna så vill jag kunna göra något i striden. Jag vill kunna vinna, inte bara vara den som slår bäst.

/Rising

 

[Krille]

Transaction!

"Skall man ha riktig interaktivitet och inlevelse i striderna så vill jag kunna göra något i striden. Jag vill kunna vinna, inte bara vara den som slår bäst."

Håller med, faktiskt. Problemet är, precis som du säger, att målande beskrivningar bara är målande beskrivningar och att strid mest är taktiskt sifferskyfflande. De få regelsystem som låter spelaren att själv hitta på något mer konstruktivt än en ny motivering varför man ska slå mot samma spelvärde igen är ofta tunggrodda och hemska.

Det var en av anledningarna till att jag fastnade så stenhårt för Brawl (även om det av praktiska skäl aldrig kommer att fungera väl i rollspel) och Usagi Yojimbo RPG. Speciellt det senare släpper in spelarens taktiska val på ett enkelt och icke-tunggrott sätt, så att det blir fart, man behöver inte ta till de målande beskrivningarna, och man ändå får känslan av att spelarna är med.

Så därför snodde jag och förfinade idén med taktikval till Skymningshem. Bland annat lyckades jag göra mig av med initiativet.

 

[Rising]

Aktion

"Det var en av anledningarna till att jag fastnade så stenhårt för Brawl (även om det av praktiska skäl aldrig kommer att fungera väl i rollspel)"

Jag har faktiskt funderat på att göra en brawlmodell i ett rollspel, eller i vart fall ett realtidskortspelsystem. Det hade ju varit perfekt för att fånga snabbheten och öset i en strid, särskilt om man spelade vilt kung fu-fightande.

[color:\\"brown\\"]för er andra: Brawl är ett Cheapass-spel som spelas med kort i realtid; alltså man väntar inte på sin tur, utan du bara slänger ut kort så fort som du ser en möjlighet att använda dem. Systemet kan man säga i grunden går ut på att lägga kort i olika färger på varandra, och med lite taktiska val (som att sopa undan de delstrider där du inte har någon möjlighet att vinna, eller lägga kort i färger som är dåliga på motståndarens sida) så kan alla olika kombatanter slåss på lite olika sätt och passa olika typer av spelare.[/color]

Jag tror inte att själva Brawl-systemet skulle passa rollspel något vidare, det har en del konstiga kort såsom Reverse som är svåra att förklara vad de egentligen betyder i riktig strid, men något liknande skulle säkert funka.

Nackdelen är väl mest att det då lätt handlar om lite väl mycket spelarskicklighet för min smak, men det är inte omöjligt att det går att balansera på något vis.

---

Realtidsstrategistridssystem kanske blir nästa fluga? Något som alla kommer posta trådar om?

/Rising
sätter sig ner och klurar

 

[entomophobiac]

I ett Cthulhu-scenario jag spelledde var det en RP som traskade in hos en präst som hade hängt sig själv. På skrivbordet hittade han ett par saker som alla hade fysisk form (=handouts). Det var diverse papper och en bok, men framförallt en träfelefant som fungerade som ett bokstöd.

När man knackade på den här elefantens ena ände (som hade formen av en bok) kunde man höra att den var ihålig. Spelaren började således dra och pilla för att försöka öppna den, samtidigt som jag då och då, ganska högt, utropar att polissirener, grannar och annat traskar omkring i närheten. Samtliga gånger utan några som helst förvarningar.

Att se honom febrilt pilla med det här bokstödet var högst intressant...

Scenen var raskt över med att han till sist - mot sina samvetskval - stoppade ned allting i sin väska och traskade ut för att bemöta polisen. Han hann för övrigt inte öppna träelefanten... Och som vanligt hade det nog varit bäst att de aldrig gjort det...

Hela scenen fortlöpte förståss utan tärningsslag, eftersom det var något konkret som försiggick hela tiden, och liknande fenomen har både jag och andra spelledare använt sig av tidigare.

Helt enkelt stressmoment som bygger på upprepningar av krav; "ex. vad gör du? tio gånger inom loppet av lika många sekunder" eller en snabb händelseföljd "sirener. polisen svänger in på gatan. bildörren öppnas. fotsteg i trappan" - etc. Helst med en halvt hetsk ton, så spelaren blir lite irriterad