Nekromanti Actual play: varför är så många rollpersoner assholes?

[Magnus Seter]

Jag har lyssnat på en massa actual play-poddar, för att försöka övervinna mitt motstånd mot formen. Vissa klarar jag att jobba mig in i, många går fetbort.

Jag har upptäckt att de som faller bort är de där spelarna konsekvent är assholes mot alla SLP och gör allt för att sabba för spelledaren. Och det är påfallande många AP-poddar där hela poängen är att spelarna ska vara så spelförstörande som möjligt, "for the laughs". Typ lämnar gruppen för soloäventyr, stjäl allting hela tiden, ljuger och tvingar SLP att krypa i stoftet, och så vidare.

Jag blir enbart irriterad av detta och slutar lyssna, eftersom jag inte får någon positiv koppling till rollpersonerna, och då bryr jag mig inte om vad de hittar på. Om de dessutom går ostraffade ur det hela så blir jag ännu mer irriterad! Aaaaargh!

Snackade kort med Stövelkatten om detta och hans tes är att vi alla spelar assholes hela tiden, så det är ju ingen skillnad, men jag köper inte riktigt den teorin.

Hur känner ni kring detta? Är det något ni har funderat på? Vad föredrar ni, AP-rollpersoner som lever rövare och är roliga eller AP-rollpersoner som samarbetar mer med SL och storyn?

/M

 

[Mogger]

Snackade kort med Stövelkatten om detta och hans tes är att vi alla spelar assholes hela tiden, så det är ju ingen skillnad, men jag köper inte riktigt den teorin.

Jag köper den inte alls. De gånger jag (eller någon i gruppen) spelar "asshole" så har det alltid en grund i settingen/RP:n. Alla kan ju vara iditoter ibland, och såklart även RP, men att spela rollspel så som jag spelar vissa TV-spel går fetbort.

Trodde faktiskt inte att folk spelade så. Jag har aldrig lyssnat på någon AP. Men borde kanske göra det någon gång, men jag är rätt kräsen så det kanske inte finns någon för mig

 

[entomophobiac]

1) Jag tar gärna tips på bra AP-poddar! Har generellt också jättesvårt för att lyssna på dem, men vill verkligen göra det. Så om du redan gjort en första sållning tar jag gärna del av den.

2) Det påminner mig nog som mest om hur spelgrupper blev i tidiga tonåren, tror jag. Där det inte gick att spela Western utan att det degenererade till bankrån, tågrån, och mord, till dess rollpersonerna blev övermannade. Idag blir det sällan på det sättet, för det finns nog lite mer respekt dels för att SL lägger en hel del arbete på att organisera och förbereda spelandet, men också för att det är mer intressant med gemensamma historier än med våldsorgier.

Vi brukade spela mer GTA, helt enkelt, men idag är det snarare försök till Godfather.

 

[anth]

Jag har lyssnat på en massa actual play-poddar, för att försöka övervinna mitt motstånd mot formen. Vissa klarar jag att jobba mig in i, många går fetbort.

Jag har upptäckt att de som faller bort är de där spelarna konsekvent är assholes mot alla SLP och gör allt för att sabba för spelledaren. Och det är påfallande många AP-poddar där hela poängen är att spelarna ska vara så spelförstörande som möjligt, "for the laughs". Typ lämnar gruppen för soloäventyr, stjäl allting hela tiden, ljuger och tvingar SLP att krypa i stoftet, och så vidare.

Jag blir enbart irriterad av detta och slutar lyssna, eftersom jag inte får någon positiv koppling till rollpersonerna, och då bryr jag mig inte om vad de hittar på. Om de dessutom går ostraffade ur det hela så blir jag ännu mer irriterad! Aaaaargh!

Snackade kort med Stövelkatten om detta och hans tes är att vi alla spelar assholes hela tiden, så det är ju ingen skillnad, men jag köper inte riktigt den teorin.

Hur känner ni kring detta? Är det något ni har funderat på? Vad föredrar ni, AP-rollpersoner som lever rövare och är roliga eller AP-rollpersoner som samarbetar mer med SL och storyn?

/M

Jag tittar inte på AP för jag tycker inte det är värt tid-investeringen.
Vad jag menar är:
En session AP tar lika lång tid att se som en miniserie på TV.
Så jag har att välja att se en AP -kampanj med dåliga spelare eller ett dussin bra miniserier på samma tid.
Det är en retorisk fråga vad man väljer.
Men det var OT, nu tillbaks till ämnet:

Är inte Assholes sammankopplat med Murderhobos?
Handlar inte rollspel om att få gestalta någon man inte är?
Handlar inte spelare som löper amok om att spelledaren inte lyckas skapa realistiska reaktioner från omgivningen?
Jag har haft ett par spelare som betett sig som svin - resultatet brukar bli att de är efterlysta överallt efter en spelsession, för jag försöker få spelvärlden att reagera realistiskt.
Har inte "assholes"-rollpersoner att göra med att många rollspel har dåliga regler och riktlinjer för hur man ska ROLLspela och hur man skapar personlighet till sin rollperson?

 

[kwarnberg]

Här är en som både är med i en hyfsat populär AP-podd och har en förkärlek för att spela assholes. Dock lär mina tankar om frågan skilja sig en hel del från många andra som faller inom samma kategori, men så här tänker jag.

Personligen gillar jag att börja spelet som asshole, med något slags mål att utvecklas bort från det. Jag gillar också när det går dåligt för mina asshole-karaktärer. Jag spelar dem väldigt sällan för att gotta mig i det eller för att utnyttja rollen som idiot för att få fria tyglar att göra vad jag vill. Jag spelar det för att karaktärer som är assholes ofta är personer med stor potential för karaktärsutveckling. Dock brukar mina assholes vara begränsade till oneshots, och allt som oftast leder deras assholery till deras undergång om de inte lyckats få bukt med det innan scenariot är slut.

En annan bra anledning till att spela assholes är för att rubba maktdynamiken i gruppen och introducera konfliktytor – två grejer som är fantastiska för att skapa drama. Men det är också extremt viktigt att jag som spelare inte står på rollpersonens sida i hens rövighet. Jag som spelare måste se till att rollpersonens dåliga vanor, personlighet och handlingar får negativa konsekvenser. Konflikterna får inte heller bli endimensionella och den asymmetriska maktdynamiken får inte användas för att ställa till det. Det måste göras med finkänslighet. Jag kan förvägra en annan rollperson vad den vill, med förhoppningen att det kommer och biter mig i baken. Mitt mål med att använda min makt är inte att få inflytande över andra rollpersoner eller få som jag vill, utan att få dem att agera mot mig och sätta mig i sämre positioner. Jag strävar alltid efter att bestraffa mina rollpersoners rövighet, för rövighet ska inte belönas.

Jag håller för övrigt helt med om problematiken med assholes överlag i poddar (eller spelgrupper överlag). För i de allra flesta fall spelar man inte asshole av de anledningar jag skrivit ovan. De ses i stället som frikort för att få bete sig illa och göra vad man vill för att det är kul att härja. Det man ofta missar är att det då kanske inte bara är rollpersonen som är ett asshole.....

 

[Rangertheman]

Jag misstänker att det blir en tävling om rampljuset när mikrofonen kommer fram på bordet och att det leder till att fler utmärker sig negativt. Jag håller med om att alltför många AP-poddar blir en orgie av gapighet och assholeness, även om det är långtifrån alla som är på det viset. Det är ett av flera skäl till att jag sällan lyssnar på AP-poddar längre.

 

[anth]

Jag misstänker att det blir en tävling om rampljuset när mikrofonen kommer fram på bordet och att det leder till att fler utmärker sig negativt. Jag håller med om att alltför många AP-poddar blir en orgie av gapighet och assholeness, även om det är långtifrån alla som är på det viset. Det är ett av flera skäl till att jag sällan lyssnar på AP-poddar längre.

Jag har varit med om inspelade sessioner ett par gånger (för eget bruk, inte för att lägga ut på nätet).
Min anektdotiska erfarenhet är att rövhålsfaktorn är densamma oavsett om mikrofonen är på eller ej.

 

[ceruleanfive]

Vi i Fummelpodden har bara kört en sväng AP, då med Blades in the Dark och riktiga skitstövel-karaktärer. Det berodde nog mer på feltänk när vi utformade gruppen än på att det var AP. Men så värst roligt var det inte att vara elak i längden. Skulle vi göra någon mer skulle vi nog satsa på att få till vår normala, hyfsat gemytliga stämning.

 

[God45]

Jag har inte tänkt på det men du har helt rätt i att det är många anti-hjältar och värre i Actual Plays. Det är
narurligt i spel som Vampire och Cyberpunk men det stämmer även i saker som D&D och Star Wars där det inte alls är nödvändigt. Jag har inte störts av det men du har rätt i att det är en trend.

Jag har ju spelat en hel del moraliskt bättre karaktärer på senaste tiden (Cybot, tjalla inte på mig nu!) än jag gjort historiskt. Men jag vet inte...

Att det är spelförstörande har jag sett mindre av, men det beror säkert på vilka podcasts man lyssnar på.

 

[anth]

Personligen tycker jag att skitstövlar fungerar bättre i längre kampanjer än i one shots - just för att rollpersonens handlingar kan få konsekvenser och denne kan utvecklas.

Sedan kopplar jag ihop skitstövel-rollpersoner med koboldspelare i yngre tonåren.

Äldre/mognare rollspelare har ofta ett syfte om de spelar skitstövlar, som saknas hos kobolder.

 

[kwarnberg]

Personligen tycker jag att skitstövlar fungerar bättre i längre kampanjer än i one shots - just för att rollpersonens handlingar kan få konsekvenser och denne kan utvecklas.

Det svåra med det är att de övriga måste stå ut med skitstöveln under en längre tid utan att bestämma sig för att överge hen. I oneshots är omfattningen oftast så begränsad att de övriga inte bara kan avsluta sin vänskap med skitstöveln eller överge hen, men i kampanjer blir det svårare att motivera varför skitstöveln fortfarande hänger med.

 

[God45]

Det svåra med det är att de övriga måste stå ut med skitstöveln under en längre tid utan att bestämma sig för att överge hen. I oneshots är omfattningen oftast så begränsad att de övriga inte bara kan avsluta sin vänskap med skitstöveln eller överge hen, men i kampanjer blir det svårare att motivera varför skitstöveln fortfarande hänger med.

Ah, men dettar om en person är en anti-hjälte. I D&D tex brukar moralen vara likriktad åtminståne och ofta tempererad av hård, kall kapitalism. Det ger gruppen utrymme att alla vara badguys.

I tv typ Firefly där alla börjar som skurkar.

 

[Khan]

Att en spelare är en skitstövel är ett problem. Att en rollperson är en sktitstövel är inte ett problem.

Enda problemet med rollperson som stjärtkeps är om det är det enda spelaren kan skapa, och spelar samma typ av arsel i spel efter spel, kampanj efter kampanj, oavsett om det synkar med värld/kampanj/tema/stämning eller inte.

Att spela mot spelet, mot spelledaren och allmänt ställa till med ofog för the lulz har aldrig varit kul. Att lyssna på andra som gör det är ännu mindre kul.

 

[Genesis]

Jag har länge tyckt att den bästa sortens rollpersoner är sådana där du aldrig riktigt kan bestämma dig om peronen är en skitstövel eller inte. Den där limbozonen av kvasiskitstövelhet är guld. Om personen uppenbarligen är en skitstövel faller empatin bort och jag slutar bry mig.

 

[God45]

Jag har länge tyckt att den bästa sortens rollpersoner är sådana där du aldrig riktigt kan bestämma dig om peronen är en skitstövel eller inte. Den där limbozonen av kvasiskitstövelhet är guld. Om personen uppenbarligen är en skitstövel faller empatin bort och jag slutar bry mig.

Jag är fortfarande på om folk är karismatiska/intressanta skitstövlar. Jag hade en spelare som startade en kokain och blodskult bara för att kunna döda flera människor i Vampire. Och den karaktären var guld. Alla karaktärerna i den gruppen var den nivån av monster men de var också ganska djupa och intressanta.

Det är som Game of Thrones elle House of Cards där man också hejar på skurkar för att de är så charmiga/kul/kompetenta/torterar Theon.

 

[Rickard]

När jag växte upp på landet var jag tvungen att vara snäll mot mina kompisar, annars hade jag inga vänner i närheten.

Minns en gång när en person störde mig och en kompis rejält på en buss. Vi var tydliga med att vi inte ville prata med honom men han fortsatte ändå. När vi väl hade hoppat av bussen så sade kompisen "Det där hade varit mycket enklare i rollspel. Då hade man tryckt ned honom i sätet och satt en kula i honom".

Jag skulle väl säga att folk uppför sig som rövhål då de inte får några konsekvenser av det (och i vissa fall blir bestraffade om de är "goda"). Jag går på linjen att vi alla är rövhål om vi skulle vilja vara det. Så mycket lättare än att behöva vara diplomatiska.

Sedan är det säkert en kulturell grej också men jag vet om det är amerikanska eller svenska poddar du mest lyssnar/tänker på.

 

[Magnus Seter]

Sedan är det säkert en kulturell grej också men jag vet om det är amerikanska eller svenska poddar du mest lyssnar/tänker på.

När det gäller AP-poddar så är det uteslutande engelskspråkiga sådana. Dock är de producerade i flera olika länder. De som är mest irriterande är amerikanerna och australiensarna.

Just nu sitter jag och irriterar mig på Forbidden Lands-avsnitten av Terrible Warriors. Critical Role orkade jag inte med, inte Reckless Dice, inte DragonFriends heller.

Konstigt nog lyckades Adventure Zone vara såpass intressant att jag övervann min antipati gentemot rollpersonerna som var "flaming raging assholes" i början. Men där utvecklades rollpersonerna tillräckligt för att jag skulle fastna, och storyn var awsum.

 

[kwarnberg]

På svenska AP-poddscenen skulle jag nog säga att (av de jag lyssnat mest på och känner mig bekväm att uttala mig om) är Svartviken, Soloäventyret, PodCon och Red Moon som tar spelet på största allvar och har minst rövhattiga rollpersoner. Mängden skratt och flams är rätt minimal och man spelar inte rollspel som en kul grej, utan som en seriös berättandeform snarare än skojig lättsam hobby.

Utländska poddar har jag extremt dålig koll på. Orpheus Protocol har jag för mig ska vara rätt seriösa och göra vettiga rollpersoner och inte flamsa för mycket.

 

[Robert Jonsson]

Kan instämma i allt Guran89 säger - och vill understryka att The Orpheus Protocol är seriösa. Det är för övrigt det enda utländska podden som jag lyssar på av just den anledningen.

 

[Feuflux]

I tv typ Firefly där alla börjar som skurkar.

Du sa det magiska ordet och fick mig att tänka på en grej från när jag SLade Firefly. 3 av 4 rollpersoner var Jayne (dvs lite för mycket "egen vinning" och för lite "pålitlig besättning") och det störde mig. Jayne funkar så bra just för att han bara är en. Blir majoriteten skitstövlar fallerat det, det måste finnas en majoritet som röstar ner vid passande tillfällen för att kunna spela sin skitstövel på Firefly-humoristiskt korrekt sätt.

Jmf t.ex.
"I bet little Kaylee is sad you aren't a gynecologist"
"Leave this table"
med
"I bet little Kaylee is sad you aren't a gynecologist"
"Damn straight, *dude-bro-high-five*"