Avidyasattva_UBBT
Veteran
Jag kom att tänka på en sak medan jag skrev mitt sista inlägg som Rasputin-4 i VFX; under den korta tid som matchen pågick hann åtskilliga biroller dyka upp i historien, som snabbt vävdes in i historien för att fylla upp en specifik nisch. Detta är såklart vad de allra flesta SLP är för något, men i mitt huvud kopplade jag detta till något annat; om RP faktiskt är skapade på detta sätt?
Tillåt mig illustrera vad jag åsyftar med någon anekdot från gamla rollspel:
Rollpersonerna bestod av en brokig skara människor i ett kungarike styrt av ett mycket militaristisk adel, med de högsta riddarna samlade i ett stort råd. Rollpersonerna kom att bli insyltade i landets politiska spel, men endast en av rollpersonerna var riddare och fick därmed delta i kungens råd. Spelledaren för sessionen var på väg att starta scenen med endast den spelaren i rummet (kallas det för att bluppa? Det är det enda ord jag har för det, och jag har inte den blekaste vart fan det kommer från), så vi andra fick avlägsna oss tillfälligt. Då föreslog jag, att istället för att avlägsna oss från rummet så antog vi andra spelare en temporär roll som en av riddarna vid rådsbordet. Vi fick delta i spelet, SL fick mindre SLP:er att hålla reda på; kort sagt, win-win.
Den andra gången det hela skedde var vid ett konvent, då små flashbacksekvenser stoppades in i spelet varvid spelarna gavs små lappar med temporära rollpersoner att spela. Det hela var omåttligt effektfullt och roligt, eftersom det hela blir så mycket mer spontant och - åtminstone i min mening - gör det lättare att särskilja mellan olika personer och därmed undviker risken att rollpersonen "assimileras" till sig själv.
Vad jag nu undrar; finns det någon slags officiell etikett för den här typen av intermezzo-rollpersoner, och hur flitigt används det i olika rollspel där ute? Finns det rollspel som rentav bygger på det här konceptet? Har jag bara varit insnöad eftersom jag bara råkat ut för det här ett ynka fåtal gånger?
Tillåt mig illustrera vad jag åsyftar med någon anekdot från gamla rollspel:
Rollpersonerna bestod av en brokig skara människor i ett kungarike styrt av ett mycket militaristisk adel, med de högsta riddarna samlade i ett stort råd. Rollpersonerna kom att bli insyltade i landets politiska spel, men endast en av rollpersonerna var riddare och fick därmed delta i kungens råd. Spelledaren för sessionen var på väg att starta scenen med endast den spelaren i rummet (kallas det för att bluppa? Det är det enda ord jag har för det, och jag har inte den blekaste vart fan det kommer från), så vi andra fick avlägsna oss tillfälligt. Då föreslog jag, att istället för att avlägsna oss från rummet så antog vi andra spelare en temporär roll som en av riddarna vid rådsbordet. Vi fick delta i spelet, SL fick mindre SLP:er att hålla reda på; kort sagt, win-win.
Den andra gången det hela skedde var vid ett konvent, då små flashbacksekvenser stoppades in i spelet varvid spelarna gavs små lappar med temporära rollpersoner att spela. Det hela var omåttligt effektfullt och roligt, eftersom det hela blir så mycket mer spontant och - åtminstone i min mening - gör det lättare att särskilja mellan olika personer och därmed undviker risken att rollpersonen "assimileras" till sig själv.
Vad jag nu undrar; finns det någon slags officiell etikett för den här typen av intermezzo-rollpersoner, och hur flitigt används det i olika rollspel där ute? Finns det rollspel som rentav bygger på det här konceptet? Har jag bara varit insnöad eftersom jag bara råkat ut för det här ett ynka fåtal gånger?
Det är ganska vanligt när man spelar spel som inte utgår ifrån att rollpersonerna är en grupp, utan istället behandlar dem som enskilda personer. With Great Power ... har det reglifierat i systemet, och mer eller mindre alla spelledarlösa spel (The Shab al-Hiri Roach, Polaris, etc.) kör på den metoden. Det är ett effektivt sätt att se till att spelare är involverade i handlingen medan deras rollpersoner inte är närvarande, och att undvika att spelledaren pratar med sig själv.
