Nekromanti Adelstitlar, feodalism och administrativa verksamheter

Kärlekscraft

Swordsman
Joined
31 Oct 2013
Messages
773
Vi har ju den vedertagna adelshierarkin: Kejsare/Kung/Hertig/Greve/Baron
Har grunnat lite på hur andra titlar passar in här såsom ärkehertig & furste, resultatet av historiska eftersökningar: Baron-> Greve->Hertig->Storhertig/Furste->Ärkehertig/Storfurste->Kung->Kejsare
I Italien fanns det storhertigdömen, även kallade kungliga hertigar som helt enkelt var självständiga hertigar – furstar. En självständig hertig blev således furste + storhertig och en ärkefurste är en ärkehertig som har flera furstar under sig. En lägre konung skulle man kunna säga. Även andra adelsmän kunde göra sig till självstyrande – furstar, men det krävdes att det bröt sig loss från landet/hierarkin.

http://en.wikipedia.org/wiki/German_nobility
De tyska titlarna gör hela saken mer komplicerat: där finns det inte endast titlar för en typ av greve utan också för pfalzgreve/palatsgreve + lantgreve/landgreve + borggreve + riksgreve + markgreve/markiser, samt andra som Rhengreve, gammelgreve, bergsgreve som alla hade olika rang. I det tyskromerska riket så fanns det även ordinarie furstar som var belägna mellan en greve och en hertig, likt kurfurstarna som var ”högst” upp och valde kejsaren.

Det kan tilläggas att Markis vanligtvis placeras mellan en hertig och en greve, och inte mellan en greve och en baron.Dagens motsvarighet till feodalism vore att hertigar skulle styra över landskap, grevar över län och baroner över kommuner

Den så kallade lågadeln är de utan ”peerage” d v s förvaltning/egendomar, dessa var oftast baronetter, riddare, väpnare och vanlig Lord/herre. Jag har felaktigt lagt in ”friherrar” som en titel under baronerna, friherrar var egentligen ett annat ord för baroner. Men här blir friherrarna en del av lågadeln – dvs förvaltar delar av ett baroni – ”lesser lords”, men betoningen är verkligen på förvaltar, Lågadeln: Friherrar/Baronetter/Riddare/Väpnare/”Herre/Herrn”

I rikskonungadömet Soldarn har vi hertigdömena som är indelade i grevskap och baronier, efter dem självaste kronojorden där Saschar den vidsynte innehar hertigrollen med markgrevar och markiser som greve & baron - MEN! Markis kommer ifrån Markgreve! http://sv.wikipedia.org/wiki/Markis_(titel) (Marquess), dunderfel, pinsamt och tydande på dålig smak, Neogames står med brallorna nere....

I Consaber har vi kungen samt hertigarna, sedan grevarna, sedan 3 jämlika titlar: Markisen som förvaltar en stad, baronen som äger ett stycke land och godsherren som förvaltar ett stycke land.
Nu när befolkningen i Mundana kommer att mångdubblas – kan det kanske vara på sin plats att lägga till fler titlar, som kanske Larkis, finns inte i svenskan, men skulle vara titeln för en landgreve – markis är ju vårt ord för ’markgreve’. Har för övrigt lagt till titlar som ’Storbaron’ där en särskild baron under en greve(vanligtvis fler baroner) får mer ansvar och övergripande ledarskap/insyn – såvida inte en vicegreve eller landgreve förs in. Sedan kan ju alltid titlarna överlappa varandra upp-och-ner i hierarkin och en adelsman kan både vara hertig och greve tydligen.

I andra kulturer hittar vi de så kallade kommanderierna, http://en.wikipedia.org/wiki/Commandery_(China)
Har lite svårt för att hitta information hur sådana system fungerade, men det talas om ”military-governors”, vilket låter som våra feodalherrar – men skillnaden var att våra adelsmän var mer som självständiga ”mini-monarker” vilka ibland kunde vägra lyda order. Finns ett exempel från Frankrike där kungen blev alltmer isolerade i huvudstaden Paris med intilliggande provins – där adelsmännen styrde som de ville – bara de ställde upp med sina 20 riddare enligt lagen i händelse av krig (en hertig hade 2000 riddare). Fanns också konflikter mellan kronan och adelsmännen där kungen tog hjälp av folket(+borgarklassen) mot adelsmännen.

Jag har tidigare talat om Ebhron och deras styrelsesystem och tog upp dessa:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tetrarki Tetrarker, fyrdelshärskare, sedan tolfedelshärskare – docearker etc. Men dessa var tydligen alldeles för lika feodalismen och Ebhron hade tidigare ett inbördeskrig där thessolarkerna(?) gjorde uppror. Eller är inte dessa uppräknade titlar en del av kommanderisystemet med borgmästare & ståthållare?
Perserna hade ju sina satraper, men ibland var den militära makten separerad från satrapen, och andra ämbetsmän höll koll på dem. Men är det här inte likt kommanderiet i Kina? Där det också fanns regionala guvernör med militära styrkor? Skillnaden från medeltida adelsmän var att dessa var avlönade ämbetsmän än traditionella småhärskare där makten gick i arv.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Satrap
http://en.wikipedia.org/wiki/Satrap
” There were further checks on the power of each satrap: besides his secretarial scribe, his chief financial official (Old Persian ganzabara) and the general in charge of the regular army of his province and of the fortresses were independent of him and reported directly to the shah, periodically, in person. But the satrap was allowed to have troops in his own service.
  • The great satrapies (provinces) were often divided into smaller districts, the governors of which were also called satraps and (by Greco-Roman authors) also hyparchs (actually Hyparkhos in Greek, 'vice-regents'). The distribution of the great satrapies was changed repeatedly, and often two of them were given to the same man.
  • Whenever central authority in the empire weakened, the satrap often enjoyed practical independence, especially as it became customary to appoint him also as general-in-chief of the army district, contrary to the original rule. "When his office became hereditary, the threat to the central authority could not be ignored. Rebellions of satraps became frequent from the middle of the 5th century BCE. (Revolt of the Satraps).
Sedan har vi jarlarna, I mitt Drunok har kungen sin högra hand Riksjarlen(Gameofthrones – hand of the king) som med sina jarlar håller lite koll på övriga adeln – inte så populära. I Asharien får Överjarlen och frijarlarna sällskap av de vanliga jarlarna som håller koll på delprovinserna – där frijarlen styr över hela provinsen (pga ökad befolkning), sedan kommer stormännen (grevar+baroner), lite som satrapsystem + kommanderierna
 

Kärlekscraft

Swordsman
Joined
31 Oct 2013
Messages
773
Sedan skulle man också kunna titta på andra politiska system än enbart feodalism och kommanderier. Hur exakt funkade titlarna bland patricierna i Rom, eller gamla Grekland, Persien, Islamska världen eller hos de Mesoamerikanska kulturerna?
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,292
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Jag förstår inte riktigt vad det är du vill diskutera, exakt?

men jag kan berätta hur jag tänkt kring Västlanden: Momolan och Eumo är mindre stratifierade samhällen än Mûhad, så deras adelshierarkier är inte så invecklade, varvid jag fokuserar på Mûhad här. Tacksam för kommentarer och input!

Adeln i Mûhad kallas för 'Upphöjda'. De åtnjuter ett brett spektrum av privilegier liknande de samurajklassen hade i Japan. De upphöjdas exakta symboliska betydelse är lite komplicerad, men kan enkelt sammanfattas med att de besitter både en värdslig nåd, i egenskap av ättlingar till zhanernas upphöjda fornkonungar, och en gudomlig, i egenskap av ättlingar till Stamfadern:

De Upphöjda är en samhällsklass i Mûhad som ungefär motsvarar andra länders adel. Många av de viktigaste Upphöjda ätterna härstammar från fornzhaniska kungadynastier eller mäktiga historiska hjältar, men innebörden av begreppet och statusen "Upphöjd" är lite mer komplex än så, med rötter i zhanisk teologi. Alla Upphöjda släkter gör nämnligen anspråk på att vara ättlingar till Stamfadern, och därmed besitta ett fragment av Kwarenah, Mhîms heliga ljus. Detta ljus härstammar från Den himmelska elden, och mystiker menar att de kan förnimma det på andeplanet, och därmed skilja sanna från falska Upphöjda. Ljuset förs vidare genom blodet från förälder till avkomma, och även om det tunnats ut genom årtusendena så medför det fortfarande himlens gunst; en ställning höjd över vanliga dödliga män. Ju högre status en individ har, desto större tenderar deras kwarenah att påstås vara; hos de mäktigaste av kefaler strålar himlens vita ljus blandat med det gyllene från zhanernas fornkungar, Mhîmer avbildas ofta med en flammande gloria, och Stamfadern själv som en varelse helt bestående av ljus. Även de lägsta av beier och tarkhaner bär således i sin själ ett fragment av himmelens nåd, och därför behöver de inte lyda Folklagarna, sänka blicken inför andra Upphöjda eller ens bäras av fåglar till himlen - deras själar hittar vägen på egen hand.
Så till specifika titlar:

Mhîmen är Stamfaderns ställföreträdare på jorden, och funktionellt ett helgon. Hans roll kan närmast liknas vid den imamerna fyller i Shia-islam, dvs, han är inte bara en rättmätig ledare, som de sunnitiska kaliferna, utan står särskilt nära Gud. En Mhîms hustrur är formellt ärkedrottningar, hans söner är högfurstar eller ärkeprinsar, och hans döttrar är högfurstinnor eller ärkeprinsessor (beroende på hur man väljer att översätta de mûhadinska begreppen).

Kefalerna är 99 till antalet och motsvarar symboliskt Stamfaderns ursprungliga följeslagare (liksom Guds namn). Många kefaler är mer eller mindre direkta ättlingar till fornkungar och på grund av Mûhads rikedom och relativa status anses de symboliskt stå över andra länders hertigar i rang - en kefals hustru tituleras som en drottning, khana, hans söner är prinsar och hans döttrar prinsessor. Det finns interna hierarkier bland kefalerna; de trettiotre iktaharerna är de mäktigaste, då dessa besitter landegendomar och härmakter och därför kan utöva konkret militär och ekonomisk makt. Efter dessa kommer en komplicerad flora av kefaler i egenskap av höga ämbetsmän i olika symboliska eller reelt betydelsefulla befattningar, till exempel Mûhads krigsherre, kairkhanen, befälhavaren över Mhîmens livgarde samt de gudabenådade elefanterna, ir-kairkhanen, Sjöherren, Herren över Alkarzans akvedukter och fontäner, med flera. Eventuellt kunde det även finnas en sub-grupp av kefaler som är nån slags dúnedain, det vill säga överlevande adel från Edron - men detta kom jag att tänka på först nu så vi får se. Kefalerna svär lojalitet till mhîmen personligen men i praktiken intrigerar ganska många av dem för att själva bli mhîm istället för mhîmen. Det finns kefaltitlar som inte automatiskt går i arv; Mhîmens favoritsöner tilldelas till exempel ofta kefaltitlar uttöver sina andra titlar.

Under kefalerna finns två likvärdiga titlar, som oftast men inte alltid är ärftliga. Emirerna är zhanernas traditionella krigsherrar, och motsvarar ungefär grevar och baroner i andra länder - de besitter antingen landområden, eller styr över en nomadstam. Emirer är krigaradel och skyldiga att hålla sig med krigare - och slåss ofta inbördes mot varandra utan att någon högre upp i hierarkin lägger sig i.

Beier är ämbetsmän och handelsmän som i egenskap av likvärdiga med emirer åtnjuter de särskilda privilegier som kommer med statusen som Upphöjd. Det finns klaner av beier där statusen går i arv, men lika ofta tilldelas den av lokala kefaler som belöning för särskilt stora tjänster och bedrifter. Jag behöver fortfarande fundera lite mer på vad exakt beiernas funktion är i samhället, och i vilken mån de kan styra över jordegendomar på samma vis som emirer.

Under emirerna och beierna kommer tarkhanerna, zhanernas traditionella hjältekrigare, som motsvaras av andra länders riddare. Dessa besitter nästan aldrig några större jordegendomar, utan tjänar som huskrigare, hovmän och dylikt åt sina feodalherrar. Tarkhan-titeln går alltid i arv.

Under tarkhanerna står en krigarkast som kallar ansarer. Dessa är inte Upphöjda, men de har en särskild värdighet i det att de härstammar från en stamkonfderation som stod nära Stamfadern, och de mer framgångsrika av dem kan för all del eftersträva att en gång bli Upphöjda som belöning för trogen och modig tjänst.

Granasch är en särskild Upphöjd titel som tillfaller medlemmar av granaschsekten, som anses stå särskilt nära Gud då de helt har vänt mundana intressen ryggen och hängett sig åt evig och blodig jihad. Jag vet inte än om granaschorden accepterar icke-upphöjda som medlemmar, då detta isåfall vore en väg (om än tämligen kontraproduktiv ) till upphöjdhet. Granascher står i praktiken över tarkhaner i rang och tilldelas mer prestigefyllda uppdrag; detta beror primärt på att en typisk fight mellan en granasch och en tarkhan vore lite som en Space Marine mot en Imperial Guard...

Gharbawi och Gharbawia (femininum) är upphöjda hederstitlar som tilldelas särskilt hjältemodiga krigare som anses ha kämpat tappert för Guds sak. En gharbawi som tidigare varit icke-upphöjd motsvarar en tarkhan i rang - jämför med att bli dubbad till riddare, liksom. Men gharbawi-titeln kan även tilldelas redan upphöjda; isåfall är den bara en ren hederstitel utan egentlig funktion. Jag har en känsla av att det är svårt för en icke-upphöjd att bli tarkhan; den titeln ansarer oftast aspirerar på är därför gharbawi. Jag är väldigt osäker på i vilken mån gharbawi-värdigheten går i arv.



En sak värd att notera med adelsintriger i Mûhad är att män har goda möjligheter att gifta upp sig, medan kvinnor nästan alltid måste gifta ned sig. Detta beror på att riktigt rika män ofta inte gifter sig överhuvudtaget, utan nöjer sig med att få barn med lågättade konkubiner och slavinnor - det anses allmänt att fadern har större vikt för barnets egenskaper än modern. Släktbanden och förpliktelserna som äktenskap med Upphöjda kvinnor skapar uppfattas som överflödiga belastningar - eller rentav en risk, då andra släkter på så vis får in en fot i ens inre krets och därmed blir ett större hot. En prinsessa har därför ganska små chanser att få gifta sig med någon av samma rang som hon själv, samtidigt som hon måste gifta sig eftersom hon annars är totalt och fullkomligt värdelös; matematiken här går givetvis inte ihop, och resultatet är att många emirer till exempel springer runt och är gifta med döttrarna och systrarna till sina egna furstar. För emirerna är detta symboliskt givetvis en stor ära, men det ger också faktiskt kvinnorna ett mått av agens de annars inte hade haft, då deras högre status jämfört med maken inte helt kan ignoreras, och han knappast kan kröka ett hår på deras huvud utan risk för repressalier - de måste helt enkelt bemötas med en viss vördnad. Samtidigt ställer det hårda krav på emiren själv att alltid bete sig på ett sätt så att han inte för vanära över sig - för då kommer den vanäran även by proxy (dvs hustrun) att drabba hans herre kefalen - vilket i sig leder till en komplex kedja av repressalier och försoning då kefalen inte gärna kan avrätta maken till sin egen syster, och därmed ofta får nöja sig med kreativa åthutningar - åtminstone tills måttet är rågat och allt går överstyr totalt. Systern kan alltid gifta om sig...
Kärlekscraft said:
Adelssystemen generellt. Om befolkningen ska ökas måste titlarna ses över och möjligen utökas, en viss klarhet behövs också - de soldiska titlarna för kronojorden är felaktiga, eftersom de är samma titel.
Har också diskussionsfrågor angående Ebhron och kommanderisystem - hur exakt var de uppbyggda och vilka titlar fanns, hur skiljdes sig dem från de feodalistiska? Hur ska den så kallade lågadeln se ut? Den lägsta länsherren blir nu den påhittade friherren(trodde det var en titel skild från baron när jag var yngre :) ) Vill då veta hur andra har tänkt kring detta och vad de har för system i Mundana.
Läs igenom en gång till./
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
Här skulle jag kunna ladda upp två fierl jag distribuerar till nya spelare, men av någon anledning tycker inte forumet att jag får göra detta (för stor), så jag får klippklistra istället.
Handout 6: Etikett
[h=3]Det feodala systemet[/h] Det feodala systemet är grunden för nästan all etikett på mundana; dels för att det är den överlägset vanligaste styrelseformen i världen, dels för att den är hierarkisk, och hierarkin är ett fundamentalt drag inom etiketten, vars mål trots allt är att undvika onödiga missälligheter, genom att ge alla vad de är förtjänta av – eftersom risken för svält och ohyggligheter är ständigt närvarande på mundana, är konflikter, vilka medför potentiellt resursslöseri, något som måste undvikas till varje pris.
Denna sista punkt är kanske den mest centrala: Don Efter Person är en regel som alla spelare bör memorera. Själva iden om att behandla människor lika, oberoende av rang, förefaller lika främmande som förolämpande alla västerländska mundanabor som inte är extrema republikaner – trots allt innebär detta att man fråntar den ”bättre” parten den vördnad de förtjänar.
Detta innebär dels att personer i en högre samhällställning har rätt att förvänta sig servilitet från dem som är deras sociala underhuggare, dels att de förväntas bete sig på sätt som markerar deras högre ställning, genom att betala mer än vad som förväntas, komma med storslagna gåvor, och så vidare; deras storslagenhet är en direkt mosvarighet till vilken respekt de förväntar sig, och vilken rätt de har att befalla. Ett specialfall utgörs av medborgarskapet: Medborgare skall formellt sett agera som om de vore varandras sociala likar; emellertid så vet alla inblandade att denna likställdhet är en illusion, och beter sig därefter. [h=3]Hantering av Barn[/h] Barn värderas vanligen högt på mundana: emellertid, så är deras värde ansett som varandes i proportion till deras ålder. Även om det inte är ovanligt att föräldrar engagerar sig i ett barns utveckling –i bättre kretsar är det norm att de får sin första informator (vanligen i form av en välutbildad slav) samtidigt som de avvandes från sina ammor. Amman stannar vanligen i ett barns liv fram till ett första äktenskap, inte sällan ännu längre, och blir ofta en viktig del av familjen.
Från och med ungefär sju-tio års ålder, så blir emellertid barnet en definitiv del av familjen, eftersom de då har överlevt den farligaste tiden i sitt liv. Vid denna ålder börjar yrkesträningen för barnet, antingen hemma, med föräldrarna, eller också med en av familjens allierade. Barn anses vara myndiga först vid 25 års ålder; vuxna anses de emellertid vara vid 14.
Ett barn skall hanteras med respekt, och de förväntas ställa frågor; däremot förväntas de också lyda. Därutöver varierar synen på barn med klass och kultur (se slutet av dokumentet för appendix, kring klasser). [h=3]Hantering av Tjänare, daglönare och slavar[/h] Det finns två attityder till tjänare och slavar: Den ena av dessa menar att de skall behandlas med respekt, för att vinna deras lojalitet; den andra menar att man skall behandla dem som daglönare, dvs. man skall vinna deras respekt genom att skrämma dem. Attityden till daglönare är emellertid uniform. Dessa kan man inte lita på, menar menigheten. Daglönare tilltalas vanligen i tredje person neutrum (den/det) – att tilltala någon annan så, istället för med titel, honorifica, eller i alla fall namn, är en dödlig förolämpning. [h=3]Hantering av Hovet[/h] I kommunikationen med hovet så är det viktigaste att betrakta hovets natur: återigen hänvisas till sidan Hovens Typologi på wikin. Kort kan man säga att man vid ett symposium förväntas vara allas like; vid en privat audiens förväntas vara informell men vördnadsfull; vid en offentlig audiens förväntas vara korrekt formell; vid en bal förväntas vara självironiskt, synbarligen apolitiskt, skämtsam, extra mycket så om balen är en maskeradbal; vid en bankett avslappnad – det är då man vanligen bäst kan hantera shoptalk. Vid audienser i informella sammanhang, eller hovets aktiviteter såsom jakter av olika slag så gäller informella regler, om än med fokus på protokoll. Den första saken man bör fundera över vid en jakt är om den är beriden eller företagen till fots. Om den är beriden, så är det vanligen en drevjakt; annars är det stalking som gäller. Vid en beriden jakt så förväntas man vara riktigt intim; inte sällan förväntas dessa vara tillfällen för älskande att mötas. Vid en drevjakt som är till fots, så har man också chans att umgås; emellertid så tenderar dessa att endast vara enkönade, eftersom de vanligen är farligare. Detta gör dem till fokus för intriger.
Falkjakter är snäppet formellare än vanliga jakter. Detta eftersom man genast ser en individs status på storleken på hens falk. Falkjakt är ofta förenade med pic-nicar och underhållning, vilket samman med den mindre fysiska ansträngningen gör dem populära bland damer. [h=3]Hantering av gåvor[/h] Gåvor är det främsta sociala smörjmedlet. Inte sällan betalar en länsherre för en tjänares barns utbildning, i utbyte mot dennes framtida lojalitet. [h=3]Klädkoder[/h] Vanligvis förväntas man bära någonting diskret. I akademiska sammanhang bärs en binish. Vid hovet, om ingenting annat anges, förväntas man bära en houppeland.
APPENDIX:
Aristoi Aristokratin, som väl får innefatta både adeln, och de (vanligen rikare) storhandelsmännen, tenderar att ha flera bostäder, i olika delar av världen. Dessa tenderar att vara placerade i omedelbar anslutning till ett ekonomiskt eller politiskt intresse som familjekorporationen måste bevaka. Generellt sett så tenderar sysslolösa - eller oansvariga - aristoi att sällan förbli det särskillt länge. Nästan allting handlar om makt, pengar, dynastism eller anseende (vilket i slutändan är det enda sociala skyddsnät de har, och vilket fungerar som samlingsnamn på alla Webers auktoritetsformer ).
Vid livets början, så får en individ ur denna grupp en amma, och en stab om två tre personer som tar hand om hen. Vid sjuårsåldern kompletteras dessa med privatlärare, i de ämnen som anses viktiga av familjekorporationen. Vanligen rör det sig om ett flertal ämnen, inom både det vi ser som (natur)vetenskap (matematik, jordbruk och växtförhållanden, naturgeografi, styckning, droglära, mekanik, båthantering); krigskonsterna (självförsvar, maktförhållanden, heraldik - dåtidens främsta signalverktyg -, artilleri, taktik, etc.); socialt viktiga färdigheter (statusspråken, retorik, statusvapnen, stil och god smak, etc.); och de färdigheter familjen använder för att överleva.Inte sällan tillåts barn till mindre bemedlade släktingar, eller tjänarnas barn, att studera tillsammans med aristoiynglet. Dessa hoppas familjen skall bli en del av ynglets stab i framtiden. Vanligen drivs barnen hårt - lärarna antar att eleverna skall kunna och förstå allt vad de själva kan, när deras femåriga anställningar är över. Studierna tar upp all tid ifrån gryning till omkring kl 17.

I allmänhet tillbringas barndomen i en vänlig och relativt öppen miljö; frågor uppmuntras, liksom olydnad, kritiskt tänkande och ansvarstagande. Förhållandet mellan familjen och livtjänarna, liksom mellan familjen och familjens nyckelanställda, är informellt; för en utomstående hade de förefallit var vänner, snarare än herre och vasall.

Vid 15-årsåldern händer något. Nu skickas ynglet iväg, antingen på en flerårig bildningsresa (res runt i världen, och lär dig från andras exempel; kom hem med nya ideer som genererar makt, pengar eller anseende), eller också till Universitetet (lär dig en expertis som familjen behöver), eller också till en stor generals stab (skaffa militära kontakter; försvinn från de områden som kostar familjen pengar!), eller till hovet (tm) (skaffa kontakter åt familjen, för att bygga på anseendet). Skillnaden mellan män och kvinnor är här mindre än vad man kan tro - kvinnor skickas sällan till militären, eller universitetet, utan farmas istället ut till kyrkliga staber, eller mäktiga änkor. Detta sagt, så förekommer undantag, framförallt i soldatfamiljer, som menar att familjens överlägsna "genetik" (blod/öde/sköld) gör till och med deras döttrar till mer män än vad andras söner är.

På bildningsresan, eller dess motsvarigheter (i fortsättningen kallar vi allt för "resan"), stannar ynglet i minst fem år, vanligen omkring 10. Därefter förväntas hen skaffa sig ett ämbete, eller börja fylla en funktion i familjeföretaget. Dessutom antas det att ynglet har skaffat sig en stab under resan; familjen skickar med favoritlärarna, eller några goda vänner, men under de tio åren har ynglet som mest fem personer med sig - övriga antas hen möta på plats. Hemkommen är hoppet att följet är omkring 15-20 högkompetenta individer, oavsett plats ynglet återvänder ifrån.

Den viktigaste tillgången från (och på) bildningsresan är introduktionsbrev - kontakter som tillförsäkrar ynglet mat, husrum och privatlärare på resan. Det vanligaste är att familjen ordnar de tre första anhalterna (från sveriges sida, vanligen hamburg, köln, strassbourg; från englands Antwerpen, Paris och någon mellanstation; fransmännen reste vanligen inom eget rike, eller mot Italien och Österut). Efter att dessa förstaanhalter är besökta, är det upp till ynglet att själv bedöma resans gång.

När tioårsperioden är över, är ynglet en vuxen aristokrat, som inte sett sitt hem eller sina föräldrar sedan de skiljdes åt. Då börjar förhandlingen om makt och identitet, och allt börjar handla om hur den nya korporationsmedlemmen kan stödja helheten.

Metic Meticer, eller residenta utlänningar, tenderar att isoleras i egna kvarter, men lever annars som den klass de tillhör. Om utlänningarna tillhör mäktigare makter, eller har "kontakter", så är det vanligt att de har extraterritorialrätt, dvs. har rätt att bli dömda av sina egna, enligt sina egna lagar. Det vanliga är i så fall, att man har en "konsul", den mäktigaste utlänningen, som tar ett antal etniska grupper under sin domvärjo. Metiser är unika, i det att de nästan alltid har kontakter inom flera av de övriga socialgrupperna.


Hoi Oligoi Medelklasser tenderar att vara rätt tunna (hence namnet - de få), även om de är den dominanta gruppen i städerna. Det som kännetecknar deras liv, är att de är betydligt bekvämare i sin livsstil än de andra klasserna. Aristoi:s livsstil centreras kring den egna dynastin, och makt går före komfort; bland metiserna är utrymmet ett premium, eftersom väldigt många utlänningar ofta trängs ihop på en väldigt liten yta. Hoi Polloi har helt enkelt inte råd; hoi oligoi däremot har det, och har inga intressen att bevaka. Man lever ett gott liv, genom sin egen expertis, och vet att man har exakt det liv som man förtjänar genom sin egna förmåga. Barn har ofta ungefär samma liv som aristokraternas, med två viktiga undantag. Först och främst har man en auktoritär internkultur - barn och tjänare skall alla lyda husbon, och husfrun, och inte ställa frågor. Dessutom förväntas avkomman själv arbeta sig runt sin bildningsresa, och får alltså inga stipendier med sig, och inte heller något följe. Det sociala skyddsnätet existerar inte för medelklassen, annat än genom kyrkan, vilken ofta fungerar som organisatören av medelklassens intressen (oavsett religion, märk väl). Genom Kyrkan har Hoi Oligoi tillgång till stiftelser, fackförening, möteslokaler, och ofta till och med sjukvård och utbildning, inte sällan av kvalitet som inte är så mycket sämre än aristoi:s. Skillnaden mellan de två grupperna kan bäst beskrivas genom konceptet standardavvikelse - medelsklassen har ofta en god tillgång till bra institutioner, men de varierar betänkligt i kvalitet från stad till stad, etc. Aristoi:s institutioner har samma baskvalitet, men är alltid lika bra. Det mesta bland Hoi Oligoi cirkulerar kring den egna yrkesgruppen, och kring konceptet "kvalitet". Ofta har man en fetisch för Aristoi, baserad på iden om att dessa har bättre kvalitet än den egna gruppen, vilket aristoi naturligtvis utnyttjar skamlöst.


Hoi Polloi (dvs de många, resten) lever ofta som interner eller tjänare hos någon av de andra grupperna, och gillar sällan situationen. De har sällan stabila relationer, eftersom många parter ofta tvingas flytta. Av den anledningen tenderar denna grupp att vara sexuellt friare än de andra, men också i högre grad sexuellt utnyttjad. Generellt sett får man ingen utbildning av någon som avkomma till hoi polloi. Denna får man möjligen genom sin förälders arbetsgivare, men alla skyddsnät är baserade på de kontakter man skaffar sig själv.


Handout 5: Titlar och tilltal
Kolumn ett är titeln, kolumn två är den historiska beskrivningen och en riktningsvisare på makt, kolumn tre är det korrekta tilltalet (numera), kolumn fyra är det rekommenderade informella direkta tilltalet, med forward-slash som ett sätt att representera stigande informalitet.

KejsareLedare för ett kejsardöme, konungars mästare”hans kejserliga höghet””hans kejserliga höghet”/ ”ers kejserliga höghet”
Konung/DrottningLedare för ett kungadöme, fullvärdig och like till alla andra regenter och härskare över alla andra.”Hans majestät””Hans nåderike (eller annat smickrande ord) majestät”/ ”husbon”/"konungen"
Furste/regerande prins/regentLedare för ett kungadöme, eller en annan monarkisk stat. Ansedd för mindre än fulla konungar”Hans excellens””Ers Excellens” / ”Furst (namn)”
Prins/-essa /prinsgemål /icke regerande drottningAvkomma eller S/O till någon av de ovanstående”Hans nåd (titel)/majestät (beroende på)””ers nåd” / ”min prins(-essa)”
(Vicekonung/ Försteminister)Någon av ovanståendes vizir”Hans excellens (titel)””Ers excellens”/ ”(titeln)”
FrihertigEn hertig vars hertigdöme inte har svurit trohet till någon furste eller konung”Hans högvärdighet””Ers nåd”
HertigEn av en konungs bördsguvernärer”Hans högvärdighet, Hertigen av NN””ers nåd”
(Guvernör)En av en konungs guvernörer”hans excellens (titel och plats)””herr guvernör”
MarkgreveEn greve med privilegier som placerar grevskapet direkt under konungen, och ger markgreven röst som en hertig”Hans nåd””ers nåd”
LantgreveEn greve med en hertigs formella rang”hans nåd””ers nåd”
Vice-HertigEn hertig, frihertig, eller markgreves ärvande avkomma”hans nåd”Tilltalas efter någon av hans andra titlar
GreveEn territoriell magnat med titel under en hertigs, utan oberoende, men vanligen med domsträtt på sin mark”hans nåd””herr greve”/ ”greven”
ViconteEn greves avkomma eller ställföreträdare”hans nåd””viconten”/”namn”
FriherreEn baron med rätt att sitta i parlamentet, om en adelsförsamling finns, skall, i mån av plats, friherren beredas sådan.”högvälborne baronen””högvälborne baronen”/
”Friherre ’namn’”
BaronEn självägande godsherre, med en egen liten armé, som lyder under en hertig”högvälborne baronen””högvälborne baronen”/
”min baron”
SlottsherreEn godsherre-vasall till någon av de ovanstående. Vanligen adlig, även om det inte är nödvändigt.”högvälborne””högvälborne”/
”herr ’namn’”
Notera att ca 1% av adeln tillsammans utgör de 11 första rangerna.
Till dessa ranger kommer riddersrangerna, där en individ har en livstidstitel, samt baronettstiteln, där en familj givits riddarvärdighet.
Tell said:
rangerna är givetvis i fallande ordning, och ranger som chevalier/hövälborne (obetitlad adel) är helt utelämnade. Dessa är ickelaneägande ranger, och tituleras formellt högvälborne/esquire/riddar och informellt "herr".
Kärlekscraft said:
Hur funkar lantgreven? "En greve med en hertigs formella rang"
Tell said:
Lantgrevstiteln hålls av personer vars län är för viktigt för att inte ha rätt att fungera på samma nivå som ett hertigdöme vad gäller statens styrning, men som inte är lämpade att ges självstyre (vilket marker, och hertigdömen, vanligen är, i någon mån). I sverige hade skåne varit en utmärkt kandidat - strategiskt och ekonomiskt viktigt, men olämpligt att ges en guvernör som har frihet att interagera med utlandet, eller besluta om egen politik. I motsats till, säg, karelen, som hade varit ett utmärkt markgrevskap (lika strategiskt viktigt som skåne, men i en situation där beslut fattas bättre närmare marknivån).

Rangen var från början tysk, men har motsvarigheter i exempelvis frankrike, som dock tillämpade strikt territorialrang, vilket innebar att man inte fick den hierarki som det angelsaxiska rangsystemet (till skillnad från det angelsaxiska ättesystemet) gav.

I frankrike var ett gods baroniet såochså, och ett annat grevskapet såochså - sedan ingick de båda i provinsen X, motsvarande ett hertigdöme - därför blev rangen irrellevant, annat än som statusmarkering, till skillnad från det andra systemet, där baronien abc ingick i grevskapet d, som ingick i hertigdömet e.
Kärlekscraft said:
Tycker de är intressant med förläningar som placeras direkt under konungen - som markgreve. Kan med fördel placeras i Soldarn istället för den ganska orörliga feodala hierarkin - där grevarna/baronerna/alla-andra lyder under sin hertig (ses i samband med det stundande inbördeskriget), även om underliggande vasaller till sin respektive hertig(greve/baron) kan vägra underordna sig. Vissa av Hertig Silversparre(?) baroner vägrar ställa upp på ett krig mot den sittande rikskonungen - och såldes belägras dom. De 'självständiga' adelsmännen med hertigvärdighet skulle då bli ett intressant inslag i intrigerna.
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
KC: RE: Soldarn (lite långt att lägga som kommentar)-
Jag får det till att den hierarkin är hyfsat dynamisk - låt mig beskriva:

Riket är uppdelat i Hertigdömena:
1: Kronomarken - feodalanarki
2: Cathar -frihertigdöme
3: Daan Hammal - frihertigdöme? - tidigare kungaätts domän
4: Hadarlon - hertigdöme, tidigare huvudstad, etnisk minoritet
5: Jalmo Tamatz - hertigdöme
6: Borons ängar - kyrkofurstendöme - åtminstone delad auktoritet!
7: Västerbrygga - frihertigdöme? -köpt län.
8: Trollhem - anarki
9: Östmark - hertigdöme.
= 9 stycken. Varav minst 4 är mer eller mindre självständiga redan (#2,3,6,7; möjligen #4), medan 2 är semianarkier (#1, 8).
Jag får det till att Jalamo Tamatz, Hadarlon och Östmark är de vanliga riksdelarna.

#1. Kronomarken är uppdelad på mäktiga magnater som står direkt under konungen, men inte är utsedda av henom (honom i detta fall). Det är en beväpnad lokalaristokrati med direktkontakt till huvudstaden, och möjligheter att bedriva divergent politik, eftersom både talon renkh ghor och kusten till västmark ligger precis där. De har konungen gisslan, tillräckligt mycket för att han skall föredra att stödja sig på klanlänet (#6).

#2. Klassiskt frihertigdöme - Cathar må officiellt lyda under Soldarn, men med tanke på hur självständig hertig Basur beskrivs vara, så skulle jag beskriva det som ett rike till allt utom namnet.

#3. Daan Hammal förefaller av allt att döma vara en lugn landsända, men det är en tidigare kungaätts familjedomän, och sådana tenderar att göras självständiga innan man lämnar tronen. Två av rikets stora hamnstäder ligger därutöver i hertigdömet, som alltså kan antas vara ekonomiskt urstarkt, i förhållande till övriga delar av landet. Jag ser D.H. som ett sk. pivotterritorium - ett territorium som måste med på varje förändring, för att den skall vara genomförbar. Oavsett hur monolitisk maktstrukturen internt blir, så kommer samtliga faktioner i riket därför försöka ta över hertigens lojalitet, med diplomati och vänskap om möjligt, annars genom intriger och utpressning. Det bör alltså vara en lätt kokande plats.

#4. Hertigdöme utan kontroll på sitt territorium. Att alverna har extraterritorialrätt i soldarn är rätt markerat, och det är i Hadarlon de lever - jag tycker gott att man kan koppla ihop övergivandet av den gamla huvudstaden med detta, och låta relationen mellan hertigen och alverna vara tidvis stormig, tidvis ärkelönsam. Låt dig för hadarlon inspireras av länen i afghanistan/indien, och konstatera att alvnärvaron gör att bevakning av gränsmarken är riskabel, något som gör att både baroner och härjare blir självständigare än på andra platser, vilket i sin tur naturligtvis lockar både sekter, fritänkare, äventyrare och laglösa. Kontakten med de högteknologiska och dekadenta alverna ger dessutom en komparativ kapitalrikedom till hertigdömet, som innebär att de som baseras här kan "slå över sin viktklass" vid kontakt med andra hertigdömen. Effekten blir att Hadarlon närmast blir en till riket allierad grupp stadsstater och halvnomadiserande hov; som bäst en tillgång och källa till utveckling - men för det mesta en källa till upprorsmakare, anarki och delad suveränitet. Eftersom det är den gamla huvudstaden, är det dessutom rätt troligt att man fortfarande delar suveränitetens symboler, vilket blir förvirrande för bönder och andra som "inte vet bättre".

Förmodligen konkurrerar Hadarlon med Daan Hammal om rätten att vara rikets förnämsta hertigdöme. Rent praktiskt kommer förmodligen Cathar att få hedersbetygelserna först, varefter dessa får slåss om tvåan, men det lär i första hand handla om behovet av att hålla Cathar kvar i riket, vilket alla (inklusive Cathar) är medvetna om. Det gör att man kan hävda att Cathar inte räknas, och fortsätta slåss om rätten att vara först bland rikets domäner.

#5 Tamatz har ett namnskick som är på tvärs med resten av rikets, vilket gör att jag misstänker att det är en falisk exenklav. Praktiskt sett har detta förmodligen ingen jättestor påverkan på dess politik, men det bör göra att man identifierar sig som "någonting eget", och förmodligen har närmare band norrut, mot Chadarian m.m. Bestäm dig för hur Tamatz blev en del av riket - om det var den första platsen som gjorde uppror mot falierna, men som senare övergavs, finns en känsla av att vara renare än resten av soldarn (och vill därför styra det); om det är Soldarns Albi- tja, då är det förmodligen sett över axeln och ser sig själv som renare än resten av soldarn (och vill därför bort från det). Namnet är här nyckeln i ett annars ganska tråkigt hertigdöme.

#6 Borons ängar är hemmet åt Zorianorden, vilken beskrivs som det informella ramverket för både det Soldiska samhället, och för den soldiska tron. Deras frimurare, med allt vad populärkulturen vill stoppa in i begreppet. Härifrån stammar ätten Leijon, men det är svårt att tro att det är en ätt som klarar av att stå fri från orden, eller om den kan det, som klarar att inte fylla hertigdömet av lågintensiva inbördeskrig mellan kyrka och stat.
Jag hade personligen föredragit det förra, och lagt Borons ängar till handlingarna som Zorianordens lekplats, med kungaätten (utanför den regerande familjen i riket, men inkluderande den regerande familjen i hertigdömet) som dess inofficiella vasall. Effekten blir ännu ett frihertigdöme, men ett som står under en religiöskonservativ, semiextremistisk, militärstyrkas inofficiella reglemente. Effekten blir att Borons ängar blir ett ständigt vortex för att samla nya territorier under den soldiska kyrkan, ur vilket följer, under den soldiska kronan. Denna drift gör dock liten eller ingen skillnad på allierades län, och län som är legitima att försöka ta, vilket gör det till ett svårt hertigdöme att ha i sitt rike. Dessutom uppstår det problem om Zorianordens ledare inte håller med konungen i någon fråga - om han kontrollerar ett helt hertigdöme, och är den högsta religiösa ledaren, så kan han förmodligen ställa konungen remi, om än inte slå honom av det politiska brädet.
Samtidigt är det för rikt, för viktigt, och för heligt för att inte ha kvar. I princip blir detta en religiös version av Hadarlon - problematiken är den omvända (för mycket fanatiker, istället för för många fritänkare), men spektrat problem är det samma.

#7 Västerbrygga är territorium vars titel har sålts av kronan till en handelsfurst. Detta i sig är talande!
Om du har tillräckligt mycket pengar för att köpa ett hertigdöme, och har tjänat tillräckligt många av dem själv för att inte ärva en titel, så är du förmodligen inte en dumskalle. Väljer du att köpa ett till synes värdelöst bergsdistrikt med för liten befolkning, så har du förmodligen en anledning till det, och med tanke på hur dysfunktionellt Asharien är, så är det inte att det var billigt, för du hade förmodligen kunnat göra dig till "konung av järnforsen" för mindre än du spenderade - och det vore en finare titel, med mer makt. Du köper dig förmodligen samtidgt fri från kontroll från kronan, för det har du med viss sannolikhet råd med, om du köper ett hertigdöme, utan att behöva göra extremavkall på andra handelsoperationer (Handelshuset lanrnbrou beskrivs, vad jag minns, som "aktivt".
Oavsett vad Larnbrou har planerat, så har han investerat i ett eget rike bland bergen, nominellt under soldisk överhöghet. Du har en chans att bygga vilka äventyr som hälst här, så länge de är storslagna. Tänk Lex Luthor.

#8 Trollhem är en anarki. Du har tillräckligt med problem för att göra en tidigare rövarledare till hertiginna, i hopp om att hon skall stabilisera länet, medan den tidigare härskarklanen väntar i flyglarna, och fortfarande är hertigdömets första familj. Detta är som upplagt för att spela ut någonting ur 3 kingariken, eller motsvarande kinesiskt drama, och det är knappast statiskt - om ett samhälle förfaller tillräckligt för att de tidigare brottslingarna skall hyras som ordningsmakt, finns ingen respekt för titlar kvar. Placera baroner eller rövare över grevar, grevar över andra grevar, och lägg ett redigt utrymme under "Samor den andre", en bazirktrukh och sektledare som med stor karisma predikar en krigisk variant av den sanna läran, och som eggar sina troende att försöka göra henne till den nästa härskaren över hela Asharinahalvön.

#9 Östmark är ett klassiskt och respekterat hertigdöme, vars ledare dessutom har tid att vara rikets förnämsta jurist. Det innebär att det förmodligen är både fredligt och relativt rikt.

...Så, det var baselementen. Delar vi upp dem efter välstånd, och efter konungens perspektiv, så får vi:

Rika
* Kronomarken, feodalanarki
* Daan Hammal, frihertigdöme, rikets förnämsta pivot
* Hadarlon, problembarnshertigdöme
* Boron, allierad teokrati där den egna släkten lever
* Östmark, hertigdöme

Medelrika
* Cathar, kan vara rikt, beroende på hur thalassokratiskt du vill göra hertigdömet. Oavsett vad, frihertigdöme med kontroll över rikets kust, och därmed i kontroll över den handel som försörjer landet.
* Tamatz, annorlunda hertigdöme.


Fattigare
* Västerbrygga, kontrollerat av en handelsman som helt säkert har en agenda.
* Trollhem, anarki

Det här är inte en uppmuntrande läsning för konung Saxar. Av de rika hertigdömena är endast Östmark oproblematiskt - de fyra andra är antingen splittrade, eller också alldeles för självständiga, medan de två medelrika hertigdömena båda är illojala. Endast de två fattigare områdena har hertigar som är beroende av Saxars goda vilja.

Med viss sannolikhet måste Saxar ha åtminstone tre av de rika herigdömena på sin sida för att kunna regera riket i varje enskilt ögonblick, framförallt om vi tar hänsyn till situationen med de två illojala medelstarka hertigdömena.

Även om vi antar att Östmark alltid är given, innebär det att han måste få åtminstone två av de andra fyra att stödja honom; och dessa fyra har med viss sannolikhet väldigt olika intressen. Kronomarken lär vilja ha samma särbehandling som Stockholm vill ha i Sverige (oproportionerliga investeringar, motiverade av resultaten av tidigare investeringar); Daan Hammal lär stödja politik hertigen vill se (dvs. konservativ politik under nuvarande hertig); Hadarlon lär vilja ha en handelstillvänd och rätt radikal politik, med viss sannolikhet en som uppmuntrar resor i riket, eftersom det egna hertigdömet inte tjänar på livegenskap (skog brukas bäst som svedja, om timmer inte är en exportvara); Boron lär vilja vad kyrkan känner för, för ögonblicket. Troliga allianser är Daan Hammal-Boron, eller Boron Hadarlon. Jag har svårt att se att Kronomarken skulle samarbeta med någon annan av de starka - om man inte gör Cathar starkt också - då blir riket dock ännu mer volatilt.

Föga förvånande att riket alltså är tungrott, och att konungen söker varje stabilitet han kan få.

Däremot tror jag att det är ett långt ifrån tråkigt rike, ens i grundutförande. Betänker vi att ätterna uppenbarligen har territoriella grevskap, så kan vi t.o.m. slänga på det franska godssystemet utan förlust, och alltså låta hertigarna styra över en myriard gods, och godskorporationer, vilka har ranger mellan landgrevskap och rena gods, utan att nödvändigtvis ha makt som korresponderar mot värdigheterna.
Enshadi said:
Jag tycker du ger många poänger varför Soldarn är ett såpass bra och roligt rike för rollspel och många idéer jag inte har tänkt på. Hertigdömena har stora olikheter och det är det jag gillar såpass mycket med det.

Jag vill ändå slå ett slag för Jhamalo Tamatz som jag anser är det viktigaste hertigdömet efter rikskonungens. I sin orginalversion saknas en hamn, men i Sjöfarare och Pirat får staden plötsligt en betydande ingång i sin handel. Det är den enda staden med kust på nordliga Soldarn, dessutom närhet till Asharien och mycket mark och invånarantal.

Det jag också gillar med Soldarn är Inbördeskriget. I min bild företräder rikskonungen den absoluta monarkin, medan hertigen av Jhamalo Tamatz företräder den konventionella monarkin. Han vill ha mer adligt styre och större beslutsmakt i Soldarns "riksdag". Han flörtar febrilt med köpmän både inom och utanför landet (därmed har han större kopplingar till både jargier, cirefalier och dvärgar).

Kungen däremot har stödet av templet just för att de är paralella organisationer som tjänar på sin överhöghet gentemot adeln. Zorianorden växte trots alltfram som ett resultat av pest och missväxt som ödelade ädlingars ekonomier, som sedan köptes upp för en spottstyver av det ekonomiskt starka Zorianorden. En stor splittring finns där, mellan orden och de som inte är initierade (vilket kungen är för den delen).

Kathar passar också väl som lite av en anarki för mig. Ädlingarna är vana att göra på sitt sätt och tjänar stora inkomster inom illegala aktiviteter som Korsarkrigen och slavhandel. Det är trots allt från Kathar som den lukurativa slavhandeln med alver sker. Om kungen skulle gå in med vapenmakt skulle han möta lite initialt motstånd, men Kathars folk i sig har lätt för att bilda motståndsgrupper och genomföra gerillakrigsföring om de blir pressade.
Tell said:
Enshadi: Tack snälla för komplimangen - mycket riktigt skrev jag utan att ha pirater framför mig - en större hamnstad gör onekligen landsändan mindre beroende av Asharien, vilket bör öka dess rikedom - samtidigt kommer den utvecklingen dock att isolera dem ifrån Asharien som allierade.
Tidigare var deras funktioner komplementära - Ashariska kölar som fraktar Soldiska varor - om det inte är så att man i Tamatz har en överproduktion av säd eller andra varor som gör länet komplementärt till Asharien igen, så kommer man med viss sannolikhet förlora i alliansköpenskap mer än vad man skulle vinna i egen hamn; i mundana är fortfarande kapital (varor och fysiskt gods) bristvaror, vilket innebär att två hamnar för nära varandra bör innebära att båda dör.
Om det istället finns en komplementaritet, så återuppstår detta förhållande, vilket naturligtvis är till Tamatz fördel, då man istället blir en mer jämställd partner till Ashariens köpmän. Om så, innebär det att din bild av Silversparre som en handelsorienterad internationalist blir väldigt följdriktig.

Jag delar din bild av att inbördeskriget är delorsakat av Leijons vilja till större centralisering - däremot inte kring Silversparres motskäl att initiera krig. Jag tror att en blind soldisk aristokrat kan se att den nuvarande modellen är ohållbar - uppebarligen är man tvungen att sälja delar av landet som klientkungadömen, och när det är så illa så tenderar landets dekadens att vara uppenbar för de flesta tänkande individer. Jag skulle hellre se det som olika idéer om åt vilket håll riket bör utvecklas. I från det perspektivet kan skönjas:
1 - Leijons ordensstat (teokratisk absolutism, med cesarepapistiska drag)
2 - En köpmanna-adelsrepublik, förmodligen på västmarks manér (kronomarkens förmodade önskesituation, med viss sannolikhet stödd av din version av Cathar, om än inte av min)
3 - En handelsabsolutism (din Silverfjäder, som jag tror väljer bort hertigarna till förmån för medelaristokratin och köpmännen - undantaget de hertigar han erbjuder klientkungaskap (förmodligen Hadarlon, Västerbrygga och Cathar))
4 - Ett modernt feodalrike med mariginellt starkare kungamakt (företräds vad jag vet inte av någon, men kräver egentligen bara att kapitalet från handel och goda jordar förvaltas genom infrastrukturinvesteringar och strategiska garnisoner).

Ur ett statsbyggarperspektiv, så är Avizorden och situationen i portugal kring 1300 rätt snarlik situationen för soldarn, om man fortsätter vägra introducera krut, eller använda trollkarlar som belägringsvapen.
Enshadi said:
Det intressanta är att hertigen aldrig beskrivs i några moduler. Hans livvakt har mer beskrivet om sig än han själv som person. Därmed är det fritt att bygga upp honom efter det porträtt man tycker passar. Det enda som är säkert är att han är förbaskad på kungen som ger den ena fördelaktiga administrativa posten efter den andra till sina familjemedlemmar och inte tar hänsyn till andra adelsätter.

Min bild av honom är en retorisk och karismatisk medelålders man med ärr från Trollkrigen och gott om inflytande. En populär man framförallt bland handelshusen och belevade adelsätter. Han deltar själv i tornerspel för att visa sitt värde och bjuder ofta till jakt och fest i sitt hertigdöme. Han rör sig på staden, stämmer träffar med handelshus, har gott samarbete med både det lokala templet och borgmästarrådet. Zoriánorden har svårt att vinna inflytande då han har kontroll som hertig och ser till att tempelorden inte får några fördelar framför andra. Han är helt enkelt populär utav alla förutom Zorian-orden och den rojalistiska allmogen i övriga landet.

Då kriget väl blossar ut är det en självklarhet för alla äkta soldier att gå emot rebellerna. Konungen ska försvaras till varje pris. Brandtal mot hertigens uselhet och hans allians med pirathertigen Basur gör att det är lätt att se vem som är god och ond. Men undan för undan börjar fler adelsmän att förstå fördelarna i hertigens anförande. Särskilt de stora ätterna Spegelsköld, Slottsbyggare, Sol och Måne och Bonde kan mycket väl bli intresserad av ett kungarike med färre skyldigheter och fler rättigheter. Det måste alltid finnas en kung! Lojaliteten till kronan är för stark i landet för att äventyra den positionen. Men kanske kan ett nytt system där konungarna väljs, eller för den delen roterar bland ädlingarna. En klassisk taktik är ju att välja den närmaste arvingen till den föredetta kungen vilket ofta är ett barn. Med ett barn på tronen kan ädlingarna styra om landet på sitt sätt och dessutom uppfostra kungen att inte utöva krav på absolut monarki. Dessutom försvinner Zorianordens inflytande vilket varit en nagel i ögat på andra adelsmän ända sedan de tog makt under missväxtåren.
 

Enshadi

Warrior
Joined
11 Aug 2003
Messages
381
Location
Göteborg
Jättebra skrivet allihop. Det märks att ni har stora förkunskaper angående feodalism, adel och hur ett sådant samhälle borde vara uppbyggt. Men tyvärr måste jag ge mig in i diskussionen på motsatt håll. Inte för att jag har något emot att man utvecklar Eon utan för att Soldarn är den biten jag är ganska nöjd med som den är. Undantaget folkmängden på landsbygden som gärna Demographica Mundana kan ändra, men vad gäller antalet landägande adelsmän, armé, avstånd och antalet städer tycker jag att det redan är bra. Adeln gillar jag just för att den är såpass tydlig redan. Kung-hertig-greve-baron-riddare med varianten kung-markgreve-markis räcker gott och väl. Ansatsen är ändå inte att bygga ett historiskt verklighetstroget land så vilka begrepp som passar eller inte tycker jag inte spelar någon roll. Markgreve och markis har gemensamt med att de börjar på mark-. Perfekt, kopplingen är solklar och det känns begripligt. Min bild är att i Soldarn är baroner/markiser just små landskap liksom de blir i Riddarens förläningssystem. Grevarna nära dubbelt så stora län, men samtidigt med max 4-5 riddare och 50-100 soldater. De enda storspelarna är hertigarna och ordnarna. Anledningen varför jag gillar Soldarn som det är, är att det känns intimt och lättöverskådligt. Heller inga jättelika arméer och stort inflytaånde. Sådana länder finns och de är Jargien, Mûhad, Consabers osv. I jämnförelse om Jargien är USA så är Soldarn Vietnam som blir en symbolisk konfliktzon med Damarien som Daak-kyrkans representant. Krångla inte till det mer än det måste. Finns ett jättebra dokument på Drunoks Drängar (tror jag) där en driftig person gjort en sammanställning av alla adelsfamiljer i Soldarn. Så enkelt vill jag ha det. Ändra såklart för att passa in i era spel, men innan det blir kanon så tänk på att de små länderna i Mundana passar utmärkt för spelledare som mig som vill ha det just enkelt och överskådligt.
Enshadi said:
Ledsen för ingen styckesindelning. Det här forumet stödjer inte tydligen när man gör inlägg via iPhone.
Kärlekscraft said:
1. Markis och Markgreve är samma benämning, samma titel, samma funktion och samma ord, markis kommer från marquess som kommer ifrån tyskans 'markgreve', alltså är det samma ord/titel. Om det inte var för det franska låneordet(svenskan är rätt franskinfluerad) skulle det ha hetat markgreve. En ny titel måste således skapas/användas.

2. Soldarn har en just nu en extremt liten befolkning, motsvarande storleksökning som andra länder har, ger i mitt tycke 1.4-1.7 miljoner invånare jämfört med 90.000 idag. Det feodalistiska systemet var också tämligen komplext, baron-greve-hertig gör det rätt simpelt, det behålls i vårat, men det finns undantag som landgreve/larkis(eget påhitt) som inte är del av kronojorden, men som är självständig under kronan utan någon överordnad hertig. Sedan kommer också den egentliga lågadeln. Å andra sidan besitter vi just de ordentliga fackkunskaperna så vi har inga problem med om det inte är lättöverskådligt och simpelt(dock glasklart för oss).

3. Lär dig att styckeindela, iPhone är ingen ursäkt, hehehe.
Enshadi said:
1. Håller med om att titeln är fel. Men bara ur ett historiskt perspektiv. I försvenskningen fungerar markgreve och markis superbra. Det låter som två olika ord och eftersom titlarna är såpass specialiserade känns det som att kopplingen inte kan göras enklare. Men samtidigt, ingen stor grej och du har givetvis en poäng i syftningsfelet.

2. Har jag förstått det rätt om Mundana ska bli större? Det är visserligen ok men risken är att det blir Trudvang av alltihop. I min mening - Trudvang är för stort för att man ska orka bry sig om det överskådliga bilden. Oändligt antal länder med oändligt antal kungar, hövdingar och stora arméer. Eons småskalighet och detaljrikedom gör det greppbart och man bryr sig om hela världen istället för delar utav den. Exempelvis tycker jag att det är mysigt att det bara finns 7 öar tillhörande Consaber på Stora arkipelagen och 2 tillhörande Cirefalierna. Man behöver inte göra en skalenlig modell av Karibiska havet för att få in kolonialsspel.

3. Jag har lärt mig och sitter vid en PC nu :)

(4). Varför måste Soldarn vara stort? Eller för den delen Asharinahalvön? Är inte problemet å andra sidan att det finns för få länder som är i deras storlek snarare än för få länder i Consabers storlek. Jag kan tänka mig en extra nolla på befolkningen, men gärna bara så det täcker upp principen 90% av invånarantalet är bönder (i min uträkning 200 - 250 000). Hör inte de komplicerade statsskicken överdrivet stora länder som Jargien till. Där kan jag verkigen tänka mig hundratals av titlar som gör heraldiken till ett enda virrvarr. Men i Soldarn mår jag bra av att några hundra riddare, 60-talet baroner, 10-talet markiser, 20-talet grevar, ett par markgrevar och 9 hertigar håller hyfsad koll på varandra. Det gör det som sagt intimt och mysigt.
Kärlekscraft said:
1. Titeln är urfel. Markis och markgreve är samma ord/titel, inte ok att vi i svenskan har valt den förfranskade titeln och sedan tro att vi också kan införa markgreve!!

2. Mundana ska tekniskt inte bli större, dock ska befolkningen växa och fler städer växa fram, samt att man kan få lägga till lite fler småstäder. Har inga kunskaper om Trudvang, men vet att världen i Forgotten realms ska vara väldigt stor - dock är det inte applicerbart på Mundana då världen har betydligt färre länder och länderna är i sig betydligt mer utvecklade och identifierbara än andra länder.

3. Befolknigen i Soldarn är för nuvarande EXTREMT liten, dessutom är det politiska systemet inte så jätteavancerat - mest till för att större eller mindre delar blir "självständiga" vid eventuella konflikter, en hertig förråder kungen, medan någon av hans baroner/grevar går emot honom - ett spel om troner kan man säga :D

4. Befolkningstillväxten för nuvarande planering: Asharien: 1,9 eller 2,9 miljoner, Soldarn: 1.3,1.4-1.7 miljoner, Drunok: 1, 1.5 eller 2 miljoner. Jargien: 12-14 miljoner, Thalamur: 8 miljoner. De stora länderna får dubbel befolkning medan de små mångdubblas. Är inget problem, Sverige hade t.ex. 1.3 miljoner invånare precis innan digerdöden - tog sedan ett bra tag att komma upp till den nivån igen. Medeltida Frankrike hade som mest 10-20 miljoner invånare tydligen. Ej omrimligt att Mundana får nästan motsvarande, Soldarn har ju nu istället 70 eller 90.000 invånare - dunderfantligt lite!!! "Hertigdömet Jahamloz Thamatz(?) har 6000 invånare varav 3000 bor i provinshuvudstaden" - ehumm???
Med detta redovisat kan man lugnt säga att endast ha någon miljon invånare inte kan klassas som "stort", se bara på vår moderna värld. Stockholm med sina 800.000 invånare är en liten stad i jämförelse med riktiga världsmetropoler.
Enshadi said:
1. Du har givetvis rätt. Vi ser bara problemet ur olika synvinklar.

2. Trudvang är precis som Faerun en väldigt stor och ambitiös spelvärld, men vad jag tycker är för stor för att man ska få en översiktlig bild. För många länder, för många kungar, för många möjliga konflikter att ta hänsyn till helt enkelt.

3-4. Som jag ovan skrev håller jag med om att ländernas folkmängd måste ses över. Däremot behöver inte allt ändras och spelvärlden byta skepnad. Landet Soldarn ser jag redan som färdigt vad gäller antalet städer, landsägande adel och storlek på armé. Jag ser gärna att städerna är just så små som de nu beskrivs och ärligt talat var väl inte svenska städer så värst mycket större på medeltiden. Stockholm hade vad jag ser som mest 6-7000 invånare och de flesta städer nådde sällan över 2000 (efter snabb googling, ta siffrorna med en nypa salt). Småstäder i meningen byar med mellan 100-500 invånare kan jag förstå, men de är ju redan markerade på kartan.

Det jag är rädd för är att nu när Mundana ritas om finns en risk att världen förvandlas från övergriplig och detaljrik till svårförståelig och för stor. Jag tycker inte Mundana behöver vara en spegelbild av medeltidens Europa, varken storleksmässigt eller kulturellt.
Kärlekscraft said:
Mundana kommer inte att ritas om (inte ännu iaf, kanske till 5:e upplagan), sedan kan nog inte Mundana beskrivas som Sverige på medeltiden, en miljon invånare sisådär för Soldarn är fortfarande inte stort. Nu blir det kanske att en soldisk baron för herravälde över ett antal tusen människor istället för ett antal hundra(egentligen 10-tal om man ska ser till den nuvarande extremt lilla populationen!). Sedan kanske inte behovet behövs just att man måste vara så extremt mikro där verkligen ALLA byhus kring borgen är detaljerat beskrivna och en hemlig lönngång finns i matkällaren som leder ner till resterna av en underjordisk civilisation där vandöda häckar. Istället har man ett visst antal utvalda objekt som en specifik bagare på en specifik gata - sedan bor det massa statister runt omkring.
Enshadi said:
Hur ska det kombinera med Riddarens förläningsregler som byggts just för Soldarn? Där landar ett baroni på runt 4-500 (visserligen arbetande, ej räknat små barn) och baronen har ändå råd med hög levnadsstandard, borgbygge och även en liten här. Är lite synd om redan befintligt material måste strykas o förändras, särskilt då det funkar bra. Hoppas ni författare till Demographica tar lika stor hänsyn till Eons redan etablerade material om Mundana som vår världs historia. Lite rädd för att Demographica (som verkligen är efterlängtad) utvecklas till mer än som var tanken. Kanske går i linje med Eons förändring av hela systemet i övrigt iofs men en så rik spelvärld som Mundana kanske inte behöver en total make-over.
Kärlekscraft said:
Riddarens förläningsregler går att anpassa! Vapenpriserna i Eon IV kommer att divideras med 10 vid försäljning till försäljare för att undvika att man kan sälja ett armoborst för 1400 silver och leva furstligt i ett år eller två. Anpassa förhållanden så att det blir svårare/dyrare/krävs mer befolkning för åtaganden. Istället för en antecknad skogsdrift där man har 10 anställda skogshuggare krävs istället ex. 50. Bara att höja nivåerna för samma resultat/pris. Att ett baroni får 40-50.000 invånare istället för 4-5.000 ser jag inget problem med eftersom vissa utvecklings- och produktionsstandarer & "teknologisk" nivåer redan ligger i överkant sett till befolkningen.
Enshadi said:
Jag tror vi nått vägs ände i den här diskussionen. Tyvärr får jag för min del ändra min uppfattning om Demographica. Jag hoppas dessa ändringar sker som ett alternativ, men inte att det blir kanon. Ett baroni med 40-50 000 invånare tar effektivt död på allt jag trodde var Eons vision med Sodlarn. Ta exempel baronierna i äventyret Trollbane där baronen bara har två soldater, eller äventyret Regnsynd där baroniet har ca 900 invånare. För den delen markiserna i äventyret De fördömdas sista hopp som bara har små legostyrkor att tillgå.
Kärlekscraft said:
Två soldater?! Snarare lågadelsaktigt (under baron etc.) Som det är nu så är det alldeles för lite människor i varje land. Det där att det enbart får bo några tiotals invånare i ett barnoi är helt befängt. Neogames vision har präglas av alldeles för lite invånare sett till vad som beskrivs, där invånartalet snarare blir den övre nordliga gränsen till det medeltida Sverige som också ligger vid världens ände. Att Riddaren beskriver allting i baroniet detaljerat och utelämnar sånt som egentligen ska vara med i verkligheten är barockt, dessutom är inte alla de 900 invånarna beskrivna i detalj, varav tusentals då kan läggas till: Hertigdöme - Landskap, Grevskap - Län, Baroni - Kommun, Lågadeln - kommundelar, om vi i dagens Sverige skulle ha haft kvar feodalismen.

Demografica Mundana kommer tydligen inte heller släppas som en ny modul, utan som ett komplement: som stencil/pdf vilket kan ses som alternativ - den enda skillnanden är kartan som får fler städer utplacerade.
Enshadi said:
Men baron är ju just lågadeln enligt böckerna. Riddare som äger markhar typ 1-2 byar, baroner och markiser som är lågadel har 4-6 byar, grevar och markgrevar har någonslags mellanadel och har typ 15-talet byar och hertigar kanske ett 30-tal +egen stad. Någon ytterligare lågadel behövs alltså inte. I slutändan går det typ en rik person på 100 vilket jag inte tycker är orimligt.

Om man översätter till idag kanske det är mer fair att jämföra med ett fåtal svenska lanskap där kommundelar styrs av baronerch vidare uppåt.
Kärlekscraft said:
Näää, http://sv.wikipedia.org/wiki/Pärsvärdighet 'Baron' är den lägsta formen av Högadel, lågadeln är de som inte har någon pärsvärdighet(England) eller så att säga förläning. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lågadel
Enshadi said:
Verkar som vi landar vid historia igen. Har för mig att lågadel i Eon betyder just inte så inflytelserik. Jag är medveten om att baronerna i t ex England var tokmäktiga, men då jag byggt min uppfattning efter Neogames beskrivna baroner i diverse äventyr har jag fått intrycket att de snarare bor i befästa gårdar eller stentorn än borgar med en handfull byar omkring och iaf i Soldarns fall förtjänar att kallas låg i förhållande till grevar o hertigar som snarare har små härar och riktiga borgar.
Kärlekscraft said:
Adelsmännen äger inte bara borgar, utan kan också ha gårdar & dyl vid sidan av sin borg. Och baron tillhör fortfarande högadeln samt kan också inneha borgar. Lågadeln blir heller inte speciellt inflytelserik eftersom de inte egentligen äger några förlänningar - dock kan somliga av dem förvalta ex. ett baronis beståndsdelar.
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
ok, lite snabbt re kommentarsbarraget i senaste inlägg.
1. Baron är en lågadlig titel. Peerhod/pärskap har inget med den saken att göra. Att titta på UK vad gäller saken kan onekligen ge det intrycket, men det handlar i princip om att UK:s historia väldigt länge var abnormt restriktiv vad gäller titlar, framförallt av juridiska skäl, vilket innebar att alla ädlingar gavs titel i peerage - burkes motsvarar en bättre version av sladdran ungefär, och är alltså inte jätteanvändbar. I andra länder, där pärskapet faktiskt fyller sin avsedda funktion, är baronialrangerna utanför det.
För att förklara UK: I framförallt england, kallade man figurer som ägde halva landet för "greater barons", att jämföra med normalfallet med en störe bondgård (ett "gods"), ett antal mindre gårdar som arrendatorer, och juridiska privilegier i området är en barons fulla domvärjo.
2. Pärskap handlar om rätten att tituleras som om man hade varit en like till konungen, dvs undkomma ceremonielen. Det är alltså, mycket riktigt, en lista över högadeln. Denna slutar i nerkant vid grevarna, som mest. Den arkitypa, franska, listan innehåller enbart prinsrangerna, dvs. slutar vid hertigarangernas nederkant.
3. En förläning är en markegendom som givits som belöning för utfört arbete, och har alltså ingenting alls att göra med någonting av ovanstående, annat än genom association. Titlar "av XYZ/de XYZ/von und zu XYZ" är för det mesta just titlar, och har väldigt lite att göra med verkligheten. Habsburgarna har inte besuttit Duvhöksslott sedan 1400-talet, eftersom stället ligger i Aar i Schweitz, men de kallade sig likförbannat för von Habsburg; min stamsläkts län existerar inte ens i verkligheten, men vi kallar oss fortfarande von... Det är därför det semimoderna tyska adeln använder von und zu, eller bara zu. Det markerar ägarskap, på samma sätt som vi idag säger v.Rosen till Rockelsta - även om den släkten nu inte äger stället längre.
4. En borg är en försvarsanläggning - vanligen en dyr och kall sådan. Gårdar är relativt bekväma, stadspalats eller bostadshus ännu bekvämare (och lyxigare). Även om din baron/dyl. äger en borg, vilket inte nödvändigtvis är fallet (eftersom de är dyra), kommer denna att användas som tjänstebostad, till vilken man veckopendlar/motsv. Personer med militärbakgrund bör koppla till livet i en bunker, vilket ungefär lär motsvara det.
5. Lösningen som användes, var att bygga befästa hus, dvs. börja i andra ändan. Dessa kunde mycket väl fungera som borgar också - Urbino slott är ett strålande exempel på detta - men huvudfunktionen är bekvämlighet snarare än försvar. I klassiska koncentriska slott av engelsk karaktär, är de huvudsakliga boytorna hus byggda mot murarna - i de tyska Bergfried struntar man öht i att bygga boytor, och satsar på lätt transport till den anslutande byn istället. I frankrike löste vattengårdarna problemet - genom att bygga slottet på en artificiell ö, utan vidare mark, mitt på en sjö, kunde man spara in på försvarsverken till förmån för bekvämlighet, vilket gjorde det drägligt att leva där. Att bo i tornen/slottet, var vanligen något som knektar och krigsfångar fick göra, för det kortade livet med några decennier.
 

Kärlekscraft

Swordsman
Joined
31 Oct 2013
Messages
773
Har blivit rätt förtjust i dessa 'landgrevar', eller 'larkiser' som jag nu kallar dem(egen-skapat!], kommer ifrån 'markis' som kommer från franskans marquess vilket innebär 'markgreve'.
I Soldarn ska det då finnas ett par sådana grevskap - med landgrevar/larkiser som ej har några hertigar över sig - utan är "självstyrande", dom går således direkt till kronan - men är ej del av den direkta kronojorden. De blir såldes ett par jokrar i leken, i ett av dessa speciella grevskap, så ska den nöjde landgreven inte ha några baroner[som räknas till högadeln] under sig - utan istället för de kalla sig godsherrar, alternativ slottsherrar/borgherrar - vilket har hållit på ett par generationer.

De underlydande måste således lisma och ställa in sig hos denne landgreve, "curry favors" som det heter på engelska. Men ett helt grevskap är ju ganska mäktigt - med lite truppreserver utav soldater.
Och vi har ju ett analkande inbördeskrig mot en viss hertig som kräver kronan - denne kan då också börja kalla sig för 'ärkehertig' tills han blivit rikskonung, samt att han har konverterat till Daak i smyg för jargiernas fulla stöd.
Game of Thrones någon? :grin:
 
Top