Som spelare så tycker jag faktiskt det händer förhållandevis ofta. Kan bero på att jag haft äran att spela med så förbaskat bra spelledare, och kanske på att jag är som en 5-åring mentalt och lever mig in totalt i allting.
En kick jag kommer ihåg som spelledare var när jag körde en ödemarks kampanj, och skickade på mina spelare diverse obehagliga övernaturliga upplevelser. Jag satt i princip och tuggade fradga av alla hemskheter jag fick spela ut för mina spelare. Det hela avslutades med ett litet övergivet barn som satt övergivet mitt ute på slätten, spelande på en liten vevspeldosa och gråtande. Barnet satt med ryggen åt spelarna när de närmade sig. Den enda kvinnan i gruppen (spelades av min flickvän) fick moderskänslorna i gungning och skulle försöka trösta barnet. När hon böjer sig ner och ska lägga handen på barnets axel, kastar det sig runt. Det lilla odöda barnet med ihopsydda ögon och mun och flagande hud vrålar så stygnen runt munnen slits upp "Ni skulle ju inte gå hiiiiiit!!!" (refererar till varningar de fått tidigare), och försvinner sedan i tomma intet. Jag har medvetet sänkt rösten under hela framspelandet hit, och när det här händer sitter alla inlutade över bordet för att höra ordentlig. Mitt vrål får alla att handlöst kasta sig bakåt.
Resultatet: Min flickvän grät hysteriskt, och resten av gruppen satt och stirrade över axeln ut i det mörka rummet vi spelade i.
Jag rös av välbehag.
)
.
