Aristoi Aristokratin, som väl får innefatta både adeln, och de (vanligen rikare) storhandelsmännen, tenderar att ha flera bostäder, i olika delar av världen. Dessa tenderar att vara placerade i omedelbar anslutning till ett ekonomiskt eller politiskt intresse som familjekorporationen måste bevaka. Generellt sett så tenderar sysslolösa - eller oansvariga - aristoi att sällan förbli det särskillt länge. Nästan allting handlar om makt, pengar, dynastism eller anseende (vilket i slutändan är det enda sociala skyddsnät de har, och vilket fungerar som samlingsnamn på alla
Webers auktoritetsformer ).
Vid livets början, så får en individ ur denna grupp en amma, och en stab om två tre personer som tar hand om hen. Vid sjuårsåldern kompletteras dessa med privatlärare, i de ämnen som anses viktiga av familjekorporationen. Vanligen rör det sig om ett flertal ämnen, inom både det vi ser som (natur)vetenskap (matematik, jordbruk och växtförhållanden, naturgeografi, styckning, droglära, mekanik, båthantering); krigskonsterna (självförsvar, maktförhållanden, heraldik - dåtidens främsta signalverktyg -, artilleri, taktik, etc.); socialt viktiga färdigheter (statusspråken, retorik, statusvapnen, stil och god smak, etc.); och de färdigheter familjen använder för att överleva.Inte sällan tillåts barn till mindre bemedlade släktingar, eller tjänarnas barn, att studera tillsammans med aristoiynglet. Dessa hoppas familjen skall bli en del av ynglets stab i framtiden. Vanligen drivs barnen hårt - lärarna antar att eleverna skall kunna och förstå allt vad de själva kan, när deras femåriga anställningar är över. Studierna tar upp all tid ifrån gryning till omkring kl 17.
I allmänhet tillbringas barndomen i en vänlig och relativt öppen miljö; frågor uppmuntras, liksom olydnad, kritiskt tänkande och ansvarstagande. Förhållandet mellan familjen och livtjänarna, liksom mellan familjen och familjens nyckelanställda, är informellt; för en utomstående hade de förefallit var vänner, snarare än herre och vasall.
Vid 15-årsåldern händer något. Nu skickas ynglet iväg, antingen på en flerårig bildningsresa (res runt i världen, och lär dig från andras exempel; kom hem med nya ideer som genererar makt, pengar eller anseende), eller också till Universitetet (lär dig en expertis som familjen behöver), eller också till en stor generals stab (skaffa militära kontakter; försvinn från de områden som kostar familjen pengar!), eller till hovet (tm) (skaffa kontakter åt familjen, för att bygga på anseendet). Skillnaden mellan män och kvinnor är här mindre än vad man kan tro - kvinnor skickas sällan till militären, eller universitetet, utan farmas istället ut till kyrkliga staber, eller mäktiga änkor. Detta sagt, så förekommer undantag, framförallt i soldatfamiljer, som menar att familjens överlägsna "genetik" (blod/öde/sköld) gör till och med deras döttrar till mer män än vad andras söner är.
På bildningsresan, eller dess motsvarigheter (i fortsättningen kallar vi allt för "resan"), stannar ynglet i minst fem år, vanligen omkring 10. Därefter förväntas hen skaffa sig ett ämbete, eller börja fylla en funktion i familjeföretaget. Dessutom antas det att ynglet har skaffat sig en stab under resan; familjen skickar med favoritlärarna, eller några goda vänner, men under de tio åren har ynglet som mest fem personer med sig - övriga antas hen möta på plats. Hemkommen är hoppet att följet är omkring 15-20 högkompetenta individer, oavsett plats ynglet återvänder ifrån.
Den viktigaste tillgången från (och på) bildningsresan är introduktionsbrev - kontakter som tillförsäkrar ynglet mat, husrum och privatlärare på resan. Det vanligaste är att familjen ordnar de tre första anhalterna (från sveriges sida, vanligen hamburg, köln, strassbourg; från englands Antwerpen, Paris och någon mellanstation; fransmännen reste vanligen inom eget rike, eller mot Italien och Österut). Efter att dessa förstaanhalter är besökta, är det upp till ynglet att själv bedöma resans gång.
När tioårsperioden är över, är ynglet en vuxen aristokrat, som inte sett sitt hem eller sina föräldrar sedan de skiljdes åt. Då börjar förhandlingen om makt och identitet, och allt börjar handla om hur den nya korporationsmedlemmen kan stödja helheten.
Metic Meticer, eller residenta utlänningar, tenderar att isoleras i egna kvarter, men lever annars som den klass de tillhör. Om utlänningarna tillhör mäktigare makter, eller har "kontakter", så är det vanligt att de har extraterritorialrätt, dvs. har rätt att bli dömda av sina egna, enligt sina egna lagar. Det vanliga är i så fall, att man har en "konsul", den mäktigaste utlänningen, som tar ett antal etniska grupper under sin domvärjo. Metiser är unika, i det att de nästan alltid har kontakter inom flera av de övriga socialgrupperna.
Hoi Oligoi Medelklasser tenderar att vara rätt tunna (hence namnet - de få), även om de är den dominanta gruppen i städerna. Det som kännetecknar deras liv, är att de är betydligt bekvämare i sin livsstil än de andra klasserna. Aristoi:s livsstil centreras kring den egna dynastin, och makt går före komfort; bland metiserna är utrymmet ett premium, eftersom väldigt många utlänningar ofta trängs ihop på en väldigt liten yta. Hoi Polloi har helt enkelt inte råd; hoi oligoi däremot har det, och har inga intressen att bevaka. Man lever ett gott liv, genom sin egen expertis, och vet att man har exakt det liv som man förtjänar genom sin egna förmåga. Barn har ofta ungefär samma liv som aristokraternas, med två viktiga undantag. Först och främst har man en auktoritär internkultur - barn och tjänare skall alla lyda husbon, och husfrun, och inte ställa frågor. Dessutom förväntas avkomman själv arbeta sig runt sin bildningsresa, och får alltså inga stipendier med sig, och inte heller något följe. Det sociala skyddsnätet existerar inte för medelklassen, annat än genom kyrkan, vilken ofta fungerar som organisatören av medelklassens intressen (oavsett religion, märk väl). Genom Kyrkan har Hoi Oligoi tillgång till stiftelser, fackförening, möteslokaler, och ofta till och med sjukvård och utbildning, inte sällan av kvalitet som inte är så mycket sämre än aristoi:s. Skillnaden mellan de två grupperna kan bäst beskrivas genom konceptet standardavvikelse - medelsklassen har ofta en god tillgång till bra institutioner, men de varierar betänkligt i kvalitet från stad till stad, etc. Aristoi:s institutioner har samma baskvalitet, men är alltid lika bra. Det mesta bland Hoi Oligoi cirkulerar kring den egna yrkesgruppen, och kring konceptet "kvalitet". Ofta har man en fetisch för Aristoi, baserad på iden om att dessa har bättre kvalitet än den egna gruppen, vilket aristoi naturligtvis utnyttjar skamlöst.
Hoi Polloi (dvs de många, resten) lever ofta som interner eller tjänare hos någon av de andra grupperna, och gillar sällan situationen. De har sällan stabila relationer, eftersom många parter ofta tvingas flytta. Av den anledningen tenderar denna grupp att vara sexuellt friare än de andra, men också i högre grad sexuellt utnyttjad. Generellt sett får man ingen utbildning av någon som avkomma till hoi polloi. Denna får man möjligen genom sin förälders arbetsgivare, men alla skyddsnät är baserade på de kontakter man skaffar sig själv.