Nekromanti Albumet för ett årtionde

[Max Raven]

Upplägget är ganska enkelt: Posta det album som du önskade representerade ett årtionde. Enda riktlinjen är att det borde ligga hyfsat nära det årtiondet.

Och med det sagt ska jag direkt bryta mot riktlinjen själv:
90-talet: Daft Punks Discovery (2001). Ja, inte lika techno som jag själv ibland ser 90-talet som, men en skön groove som gärna skulle velat sammanfattade det årtiondets musik.

Vilka är era album?

 

[android_iv]

Ok. Förstår inte riktigt men gör så gott jag kan..

Jurassic 5 - Jurassic 5 LP (1998)
Jag sätter denna på 00-talet (J5 släppte skivor även -00, -02 & -06, men denna skiva är bäst). Mest för att jag tycker så mycket av den hip hop som kom under det årtiondet (typ 50cent etc) sög åsneballe. 00-talet hade gärna fått vara mer FUNKAAY!

Kan även slänga in
Nirvana - Unplugged in New York (1996)
Satan i gatan vad den skivan är bra! Nu tycker jag kanske inte att all musik på 90-talet skulle varit rå grunge, men få andra band har gett så bra live(in)spelningar, så mycket känsla i musiken och så bra sångröst. Och den plattan har bara bra spår! Det kan man önska att fler 90-tals band hade.

 

[Rising]

00-talet: Radiohead - KID A (2000)
Well, nu tycker jag iofs att Radiohead faktiskt var representativa för hela årtiondet, men det är ett så oerhört djäkla bra album att jag måste nämna det ändå.

90-talet: Chemical Brothers - Exit Planet Dust (1995)
Exit Planet Dust är inte på något vis nittiotalets största, bästa eller viktigaste album. Absolut inte. Varenda en av de typiska Nirvana/Pearl Jam/Green Day/Red Hot Chili Peppers/Offspring/REM/Smashing Pumpkins/Oasis-albumen som brukar nämnas för att sammanfatta nittiotalet var betydligt bättre och mer tongivande. Chemical Brothers gjorde inte ens det bästa dansmusikalbumet - Daft Punks Homework året därpå var fullständigt överlägset - men jag väljer ändå Planet Dust för att det hade ett så djävla oefterhärmligt coolt sound; det var lika råbarkat opolerat som rock n roll och lika urbant stöddigt som hip hop. Och hela grejen med att Chemical Beats utgjorde den definitiva hitsingeln i spelet Wipeout blev startskottet i det förvandlingsnummer som jag tycker var den viktigaste händelsen som skedde under hela nittiotalet: Plötsligt blev det som hade varit nördigt och dweebigt på åttiotalet (såsom TV-spel och datorkunnande) såväl en självklar del av vardagen såsom något häftigt. Tyvärr dog mycket av den magin väldigt snabbt efter Exit Planet Dust, då Chemical Brothers fortsatte med fullständigt gräslig Big Beat-musik, som var bredbent, macho och extremt jobbig. Jag hade gärna sett att fler artister hade fångat och lyckats förmedla den där underbara känslan av att vi som egentligen var töntar plötsligt kunde framstå som coola.

80-talet: Madonna - Like a Virgin (1984)
Material Girl är den coolaste och stöddigaste 80-talslåten; och Madonnas tidiga period fångar det där mopsiga, odrägliga, glammiga och syndiga som var det bästa med 80-talet mycket bättre än någon annan artist, även om albumet Like a Prayer förmodligen måste anses vara ett mycket bättre album (här tvingas jag erkänna att jag går efter minnena av att ha hört min syster spela dem på sitt rum). Jag hade gärna sett att det hade varit mer av Madonnas takter under 80-talet, och färre töntiga och fjompiga artister.

70-talet: Ramones - Ramones (1976)
Okej, jag är född 1978, så det här är ju varken något album som jag känner mig nostalgisk inför - eller ens ett decennium som jag hade velat ha mer på varken det ena eller det andra viset. Men fuck, hur häftigt är inte det här albumet? Och hur snygga är de inte? Och hur klockrena är inte varenda djävla låt? Coolare och stöddigare än så här blir det helt enkelt inte.

60-talet: Beatles - Magical Mystery Tour (1967)
Trots att det pratas så mycket om det mirakulösa popundret under 67-68 så vet alla som någon gång lyssnat på Vinyl 107 (innan de blev som vilken annan Mix Megapol-radiostation som helst, wtf?) att de allra flesta låtarna under hela djävla 60-talet faktiskt var skitdåliga och fantasilöst stöpta i en och samma form, allihopa. Jag väljer således Magical Mystery Tour; inte för att det skulle vara Beatles bästa album, men för att det hade attityd. Om jag fick välja en 60-talslåt att placera som ledstjärna åt hela decenniet - som alla andra talanglösa fejor skulle ha tagit lärdom av och försökt inspirerats av - då hade jag valt "I am the Walrus" (eller kanske Subterranean Homesick Blues, men det hade varit ett tråkigt val) - som blandar fantastiskt knarkig beatpoesi om rinnande senap från döda hundars ögon, med rent sagoboksnonsens om the eggmen och the walrus.

---

50-talet : Here's Little Richard (1955)
Okej, jag har inte hört det här albumet i sin helhet, och borde kanske därför ha valt något i stil med Round About Midnight av Miles Davis som jag faktiskt lyssnat på, men det tänker jag inte. För det räcker nämligen med en enda singel från det här albumet för att veta att det är den här skivan som jag tycker är viktigast från hela decenniet. Förstasingeln Tutti Frutti. Varje gång jag hör den så kan jag inte låta bli att bara blicka tomt framför mig och tänka "herredjävlarns... Kommer det någonsin gå att toppa det här?" Och svaret verkar vara nej. Det här är den mest galet dansanta låt som någonsin gjorts; man vill inte ens dansa - man vill bara bli helt skogstokig och hugga omkring sig vilt med en yxa. Och så har vi attityden sedan; den som trodde att det har var en löjlig lattjolajban-låt med nonsenstext har nämligen inte fattat någonting. Från början var det en smutty sexromp-låt som Little Richard hade dragit på bögklubbar i södern, med en gladporrig homotext (vars refräng - enligt wikipedia - lät "Tutti Frutti, good booty / If it don’t fit, don’t force it / You can grease it, make it easy"). Hur mycket coolare kan det bli? Inte mycket. Och än idag så har ingen låt svängt mer än Tutti Frutti.

---

Bästa album från fel decennium:

I denna lilla bonuskategori - som jag har valt att hitta på helt själv - så utnämner jag Atomic Swing - A Car Crash in the Blue (1993) till det bästa hippiealbumet som inte gavs ut mellan 60- och 70-talet. Det är helt enkelt ett fullständigt perfekt album med finurliga Doors-influerade psykedeliska poprocklåtar, alla med blajiga non sequiteur-texter från Niklas Frisk som försökt skriva låttexter på samma sätt som barn låter när de härmar orden de hört på amerikanska filmer och TV-serier. Alla har hört hitsinglarna Stone me into the Groove och Smile - men varenda låtdjävel är en vinnare på denna helgjutna platta.

Jag älskar psykedelisk rock, men saknar många fler riktigt bra skivor i den genren.

 

[Arfert]

Bra lista Rising, men jag tycker snarare att Ramones markerar början på 80-talsmusiken... eftersom årtionens typiska musik inte exakt följer decennieskifterna.

Mina gränser är:

"60-tal": 1962-1967. Typiskt album: Beatles: "Help!" eller Beach Boys: "Summer Days (And Summer Nights!!)". Poppighet och naivitet. Slutar när den psykodeliska musiken slår igenom.

"70-tal". Sena 1967 till 1976. Startar vid "Sgt Pepper". Flum, konceptskivor etc. Typiska skivor: Pink Floyd: "The Dark Side of the Moon", Mike Oldfield: "Tubular Bells", Bowie: "Ziggy Stardust and the Spiders from Mars" eller Yes: "Tales from Topographic Oceans". Slutar när punk, disco och new wave slår igenom. Inom hårdrocken lever 70-talet längre, 80-talet börjar kanske med "British Steel" 1980. Annan typisk 70-tal är Sweet, Slade, Bay City Rollers och 10CC...

Det långa 80-talet. 1977-1991. Kommersialismens genombrott. MTVs totala dominas. Många parallella stilar, först punk/new vave, disco sedan synth, pudelhårdrock, hiphopens genombrott, etc... slutar ganske vid grunge och techno som är 90-tal. Egentligen kan man tala om två 80-tal, det tidiga och det sena, som har helt olika stil.

MTV innebar även att musiken blev mer lik på båda sidan atlanten. Amerikanskt och europeiskt sextio- och sjuttiotal hade trots allt stora olikheter när det gäller vad folk lyssnade på i allmänhet.

Från 90-talet blir gränserna allt otydligare, trenderna flyter ihop och avlöser varandra fort... på 00-talet kanske man kan prata om MTV-s död, och mindre likriktad musik tack vare internet som kanal. Skivbolagen börjar tappa det totala grepp de hade från andra halvan på 80-talet. "Smala" artister som Regina Spektor kan slå igenom internationellt, vilket hon knappast kunna gjort på "MTV-åldern". Om nån genre blivit stor på sent 90-tal och 00-talet så är det väl den j-la glassiga trist-RnB;n, men det känns som de stora skivbolagens "last hurrah".

Tillägg: Intressant också att när man lever i ett årtionde så är det svårt att se vad som egentligen var stort... på 80-talet så trodde man att musik som Ultravox, Boomtown Rats, Elvis Costello, Yazoo, New Order, Spandau Ballet och Simple Minds (som dominerade musikpress då) skulle bli bestående, men egentligen handlar 80-talet om giganterna: Michael Jackson, Prince, Madonna, U2 och Springsteen.

Slutsats: det man TROR är stort då kanske inte alls var det.

Sen kan det finnas överraskande influenser, som att Krafwerk hade en avgörande influens på Hiphopens skapelse.

 

[Rising]

jag tycker snarare att Ramones markerar början på 80-talsmusiken

Yeah, det kan jag köpa.

Jag tänkte typ så här: "Vilken sorts musik var särdeles dålig under decenniet? Och vilken platta var det som gjorde uppror mot denna dålighet?" Så under sjuttiotalet tänkte jag dels på fjompiga artister såsom Kansas, och dels på alla de artister som inte hade vett att avsluta sina låtar i tid (Derek and the Dominoes' "Layla" är ett utmärkt exempel på en fantastisk låt som hade mått bra av mindre flumknark i studion), och sedan tänkte jag "okej; vilka var det då som satte stopp för fjomperiet och flummet?" och svaret blev Ramones.

Av samma anledning blev det så att jag valde en respektlös flumskiva för sextiotalets del; eftersom det stod längst ifrån den typen av unisont, formulärstöpt The Boppers-musik som jag tycker var det sämsta med det decenniet.

Av ganska naturliga skäl blev det alltså att jag valde skivor som markerade brytpunkten från ett musikaliskt paradigm till ett annat.

 

[Arfert]

....din tidsuppfattning "laggar" en aning.

"The Boppers-musik" är en nostalgi-hyllning till femtiotal (innan killar började ha beatles-frissor och tjejer började med kortkorta kjolar), inte sextiotal (bandet är ju såklart senare, de kom sent 70-tal). "Sista natten med gänget" (American Grafitti)/"Happy Days"-låtar... på sent sjuttiotal fanns det ju en extrem femtiotalsnostalgi unde några år... se "Grease" till exempel.

Den musiken dog ju tidiga 60-talet med Love Me Do, She loves You ochI Wanna Hold Your Hand.

"Sextiotal" är snarare engelsk musik än amerikansk... som Herman and the Hermits eller The Animals, utöver de självklara Beatles och Stones. "The British Invasion", som det kallades då i USA. Även om det såklart fanns viktig amerikansk musik då, som det som skivbolagen Stax och Motown som började producera då.

Förresten: började lyssna på tidig Kansas häromåret, och upptäckte till min stora förvåning att de är skitbra.

 

[Arfert]

Förresten: vilka skivor skulle jag VILJA representera ett årtionde (vilket inte nödvändigtvis betyder att de gör det i det allmänna medvetandet):

60-tal: Beatles, Rubber Soul
Tidigt 70-tal: Genesis, Selleing England by the Pound eller The Lamb Lies Down on Broadway
Sent 70-tal: Bowie, Heroes eller kanske Low
Tidigt 80-tal: Joy Division: Closer
Tidigt 80-tal: U2, The Joshua Tree
Tidigt 90-tal: Metallica, Metallica

...sen vette fan, måste få lite mer distans.

 

[Rising]

The Boppers-musik" är en nostalgi-hyllning till femtiotal

Det var exakt den sortens koppling jag avsåg.

Vad jag tänkte på var att jag tycker att band såsom Manfred Mann är skitbra i Quinn the Eskimo och Fox on the Run; men att de blir ganska tråkiga när de spelar gammal Rythm n' Blues - såsom i Got my Mojo Working. Jag försökte vara lite rolig och elak genom att kalla Rolling Stones-delen av sextiotalet (till skillnad från Beatles-delen) för The Boppers-musik.

Förresten: började lyssna på tidig Kansas häromåret, och upptäckte till min stora förvåning att de är skitbra.

Fast du är väl lite av en progrockare? Jag har för mig att du nämnt att du gillar Yes, (gamla) Genesis, Jethro Tull, m.m. Då är väl inte steget så långt till Kansas.

Själv kan jag älska enskilda progrocklåtar, men tycker överlag att det ofta blir för mycket och för högtravande. Därför: Mer Ramones'ifiering! Inga djäkla åttaminuterslåtar! Mer riff! Mer refränger! Inga trumsolon! Inget jammande! För min del, alltså.

 

[Arfert]

åttaminuterslåtar är ju KORTA.

Förresten, Fox on the Run är Sweet, inte Manfred Manns Earth Band.

Finns inget "jammande" i progrock, de är skrivna, varenda jävla not (har noter till Yes, exempelvis). Du tänker på jazzrock. Där jammas det...

 

[Rising]

Förresten, Fox on the Run är Sweet, inte Manfred Manns Earth Band.

Manfred Manns Earth Band har jag inte pratat något om. Jag pratar om den klassiska Manfred Mann-låten från sextiotalet. Glamrockarna Sweet har visserligen spelat in en låt med samma namn. Men det är ju för det första två helt olika låtar, och sedan kom sweet långt senare.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/2MDCbIhTa_w"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/2MDCbIhTa_w" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/zXf3QttUPlI"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/zXf3QttUPlI" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

---

Finns inget "jammande" i progrock, de är skrivna, varenda jävla not (har noter till Yes, exempelvis). Du tänker på jazzrock. Där jammas det...

Nog kunde väl Emerson, Lake & Palmer såväl som Jethro Tull ibland tråka ut lyssnaren med långa, tråkiga jams. Men de kanske är mer jazzrock.

 

[Mekanurg]

For mig är den här låten och albumet med samma namn starkt förknippat med tidigt 70-tal.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/tr-BYVeCv6U"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/tr-BYVeCv6U" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Arfert]

Ah, den räven hade jag faktiskt aldrig hört... så gammal jag är.

...annars är bandet Manfred Mann på 60-talet och Manfred Manns Earth Band byggda kring samma Manfred Mann (keybordisten), men med olika musiker. Han byter ju "kompband" då och då. Fast det visste du säkert. Han släppte ju för övrigt en schysst liveversion av Mighty Quinn på skivan Watch 1978. Som Manfred Manns Earth Band då.

Sen hade band som ELP och Jethro Tull visserligen långa solon och instrumentella passager, men de var inte jammade, de var "skrivna" som klassisk musk, komponerade helt enkelt. Det gillar jag, om det är bra (som exempelvis i Genesis låtar Cinema Show eller Firth of Fifth på Selling England by the Pound). Är det dåligt är det givetvis olidligt. Men det gäller all musik.

Jamma syftar ju på när musiker sitter och improviserar ihop grejer. Bara kör på i evigheter. Det var de jag hängde upp mig på.

Sen kan man ju tycka långa instrumentala passager är trista överhuvudtaget, hur de än har skapats, men det är ju en annan grej.

 

[Organ]

Jag håller med om att årtiondena musikaliskt inte börjar och slutar med de faktiska decennieskiftena. Jag håller även med om de gränser du sätter upp, utom på en punkt; mämligen att jag inte anser att 70-talet slutade i och med punken. Ett skifte var det frågan om, kanske det största inom den efterkrigstida populärmusiken. Men enligt mig så är punken definitivt en 70-talsföreteelse. Så jag ser det som att det musikaliska 70-talet gick över i fas två snarare än att mätaren klickade över till 80-tal. 80-talet tycker jag började först 1981-82, ungefär samtidigt som punkens första våg dog ut och den andra började ta fart på allvar och postpunken tog form som ett bredare begrepp än bara något som enskilda band sysslade med. Ett lysande exempel på 70-talets död och 80-talets födelse är när The Jam lades ner och bandets huvudman Paul Weller istället startade The Style Council. Det som de förstnämnda representerade, arga arbetarklassungar som hävde pints på den lokala puben, byttes ut mot sofistikerade apolitiska internationalister som drack espressos på kontinentaleuropeiska kaféer. En annan händelse, bara en bland flera men ett utmärkt exempel på sådant som tog död på 70-talet, var ABCs oerhörda framgång med albumet The Lexicon of Love från 1982.

70-talets andra hälfts hjärta fanns i England. När det flyttade därifrån började 80-talet.

/Anders

 

[Arfert]

..uppenbarligen håller jag inte med.

Punk/New Wave sent 70 tal är ett enormt paradigmskifte från perioden 67-76. Inte bara på hur musiken låter, utan på en massa andra saker inom populärkultur, som mode, formspråk, tidningar etc. Det är nästan ett lika stort stilbrott (och på vissa sätt större) som när 50-talet byts ut mot 60-tal. Och dess inverkan håller på länge...

 

[Organ]

Punk/New Wave sent 70 tal är ett enormt paradigmskifte från perioden 67-76.

Inte nödvändigtvis. Det sena 60-talet var mer mångfaceterat än så. Redan mitt under flower power-erans topp så kom det en motreaktion där band som t.ex. Velvet Underground, MC5 och The Stooges medvetet distansierade sig från den rådande hippienormen genom nihilism, heroin och svarta solglasögon. Tillsammans med 60-talets garagerockband startade dessa den genre vi nu kallar protopunk och banade väg för Patti Smith, New York Dolls, Richard Hell m.fl. som utgjorde stommen i hela CBGB-rörelsen som skeppades över till London och sedan blev det som kallas punk. Så punkens rötter, och då menar jag omedelbara rötter och inte bara de släkttrådar som löper bakåt genom populärmusikhistorien och som nästan all modern västerländsk musik är ihopkopplade med, startade redan i mitten på 60-talet.

Därför har jag svårt att se den klassiska punkens tillblivelse 1976 som en företeelse som kan kopplas ihop med 80-talet.

/Anders

 

[Arfert]

om man ska hålla på så där och fippla med detaljer kan man ju bevisa vadsomhelst... den här tråden skulle ju handla om det dominerande, inte nischföreteelser. Och Velvet var jävligt "hippie" utan att ha kläderna, med flummet, drogerna och scenshowen. Bara att lyssna på hur Venus in Furs låter, till exempel... Alla typiska 70-talsband hade ju inte blommor i håret, som Black Sabbath.

Tidig punk kan kopplas ihop med 80-tal på samma sätt som tidig progressive 1966-67 kan kopplas till 70-talet. Då den blev mainstream.

/Tomas (som vart på CBGB)

 

[Rising]

den här tråden skulle ju handla om det dominerande, inte nischföreteelser

Egentligen ska den inte handla om musikaliska paradigmer alls. Den ska ju handla om album som vi önskade definierade sina respektive decennier i större utsträckning än de gjorde.

Vi började diskutera gränsdragningen för musikaliska paradigmer ändå, för att vi är wrnu.

 

[Arfert]

den här tråden skulle ju handla om det dominerande, inte nischföreteelser

Egentligen ska den inte handla om musikaliska paradigmer alls. Den ska ju handla om album som vi önskade definierade sina respektive decennier i större utsträckning än de gjorde.

Vi började diskutera gränsdragningen för musikal
iska paradigmer ändå, för att vi är wrnu.

Menade nog det, men min poäng är att The Dark Side of the Moon eller Alladin Sane definerar 70-talet betydligt bättre än Never mind the Bollocks eller Ramones som är början på "nästa grej". Typ.

 

[Organ]

Menade nog det, men min poäng är att The Dark Side of the Moon eller Alladin Sane definerar 70-talet betydligt bättre än Never mind the Bollocks eller Ramones som är början på "nästa grej". Typ.

Där måste jag ge dig rätt. Även om jag fortfarande anser att punken tillhör 70-talet så är, om man nu bara får välja en platta, t.ex. Dark Side of the Moon en bättre representant för 70-talet än nån tidig platta med The Clash, The Stranglers eller The Damned.

/Tomas (som vart på CBGB)

Jag var aldrig inne men jag har i alla fall passerat utanför på gatan.

/Anders

 

[Organ]

Bästa album från fel decennium:

I denna lilla bonuskategori - som jag har valt att hitta på helt själv - så utnämner jag Atomic Swing - A Car Crash in the Blue (1993) till det bästa hippiealbumet som inte gavs ut mellan 60- och 70-talet. Det är helt enkelt ett fullständigt perfekt album med finurliga Doors-influerade psykedeliska poprocklåtar, alla med blajiga non sequiteur-texter från Niklas Frisk som försökt skriva låttexter på samma sätt som barn låter när de härmar orden de hört på amerikanska filmer och TV-serier. Alla har hört hitsinglarna Stone me into the Groove och Smile - men varenda låtdjävel är en vinnare på denna helgjutna platta.

Jag älskar psykedelisk rock, men saknar många fler riktigt bra skivor i den genren.

Kul att någon uppmärksammar den gamla plattan. Det var år och dar sedan jag hörde den men jag har för mig att jag tyckte den var bra. Uppföljaren, Bossanova Swap-Meet, var tyvärr inte alls lika lyckad.

En annan platta som jag tycker faller inom samma kategori är The Soundtrack of Our Lives debut Welcome to the Infant Freebase. Fan vad jag lyssnade på den när den var ny.

/Anders, gillar också psyk-rock