Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,540
Jag har läst och gått igenom rollspelet Allt Fläsk Måste Ätas All Flesh Must Be Eaten av Eden Studios från 1999, på rekommendation från @entomophobiac
Det är ett zombierollspel, baserat runt deras hussystem Unisystem, ett allround-system av samma typ som BRP eller White Wolfs Storyteller.
Intryck
Det märks att det här är från nittiotalet - all design känns väldigt mycket som olika delar av WoD. En statisk bård runt alltihop, två spalter, korta intronoveller inför varje kapitel. Prosan är enkel och rak, med tydligt tilltal till läsaren, inklusive lite skämt då och då. De har de ovanliga greppet att redan 1999 ondgöra sig över att man bara brukar titulera spelarna med han, så de löser det genom att säga han i vartannat kapitel och hon i vartannat. Inte den lösning jag hade valt, men det är helt klart mer woke än jag var 1999.
Bilderna är lagom diffusa och stilrena i svartvitt. De mer vinkar och hänvisar till zombier än visar kött, slafs och gore. Rätt stramt hållet, men det eggar för det mesta fantasin. Jag gillar't. Inte den bästa bildkvaliteten, men helt okej. Bättre än mycket annat på nittiotalet.
Innehåll
Här syns det att det är nittiotal, men jag förstår att man valt att ha med stora drösar med fordon och vapen, för det är trots allt viktigt i så gott som varenda zombie-historia. Men nittiotalsbloat är ändå en del av det hela, och det är en del excesser jag skulle vilja trimma bort. Varför finns det regler för dogfighting med stridsflyg, tex? Hellre att de satsade de sidorna på det jag saknar mest - regler för fortifikation och resurshantering (vilket större delen av zombiefilmernas zombiefilm Dawn of the dead kretsar kring) och att bygga en bas.
Reglerna är rätt enkla. En grundegenskap läggs ihop med en färdighet och eventuell feat, och på det rullar man en T10. Vid 9+ har man lyckats. Inga konstigheter. Det finns alternativa regelsystem för att köra utan tärningar, eller med spelkort om man så vill. Rollpersonerna har stresspoäng, viljepoäng och hälsa, och zombierna har inte Health Points utan Dead Points. Bara det, liksom.
Att skapa sin RP gör man med poängköp utefter en stereotyp (the Jock, the Goth, the Cop, the Scientist, osv) och det kan justeras för hur kompetenta rollpersoner man vill ha. Exempelkategorierna går från normala svenssons till cinematiska actionhjältar. Här visar spelet sin styrka.
För det finns ingen värld och ingen absolut sanning. Spelet har istället en klump om tio olika zombiesettingar i slutet, och beskriver hur man gör för att pussla ihop sin egen med olika typer av zombier. Settingarna finns i alla smaker, alltifrån medeltid och kalla kriget till voodoo, utomjordingar och klassisk zombieapokalyps á la Romero.
Det finns en sida med tips för gruppdynamik och att balansera feats (Qualaties/Drawbacks) mot varandra för att trigga stress i gruppen och osämja på det sätt som ofta är viktigt i zombiefiktion. Den sidan hade gärna fått blomma ut till ett regelrätt SL-kapitel för min del, för den var riktigt fin. Bra inbakning i övriga systemet för stressen, bra tips om att stämma av med gruppen först om de är obekväma med sånt och allt möjligt bra. Gärna mer sånt istället för specialregler för femton olika sorters ammunition.
På det stora hela
Ett spel med många kul grejer i, men inget jag känner jag måste spela. Unisystem har sina fördelar och med tanke på när det kom känns det absolut nyskapande. Men det är det inte längre. De många zombiesettingarna var klart kul att läsa, och jag fick mycket bra inspiration till egna kampanjer framöver. Så man kan nog säga att det är ett spel som är bra för sin tid, och som skulle må bra av en rejäl uppdatering nu, tjugoett år senare. Jag skulle gärna se en ny motor i det här, för guldkornen är banne mig på 24 karat.
TL/DR
Ett kul spel, men inte ett måste för någon ens om man gillar zombier.
Det är ett zombierollspel, baserat runt deras hussystem Unisystem, ett allround-system av samma typ som BRP eller White Wolfs Storyteller.
Intryck
Det märks att det här är från nittiotalet - all design känns väldigt mycket som olika delar av WoD. En statisk bård runt alltihop, två spalter, korta intronoveller inför varje kapitel. Prosan är enkel och rak, med tydligt tilltal till läsaren, inklusive lite skämt då och då. De har de ovanliga greppet att redan 1999 ondgöra sig över att man bara brukar titulera spelarna med han, så de löser det genom att säga han i vartannat kapitel och hon i vartannat. Inte den lösning jag hade valt, men det är helt klart mer woke än jag var 1999.
Bilderna är lagom diffusa och stilrena i svartvitt. De mer vinkar och hänvisar till zombier än visar kött, slafs och gore. Rätt stramt hållet, men det eggar för det mesta fantasin. Jag gillar't. Inte den bästa bildkvaliteten, men helt okej. Bättre än mycket annat på nittiotalet.
Innehåll
Här syns det att det är nittiotal, men jag förstår att man valt att ha med stora drösar med fordon och vapen, för det är trots allt viktigt i så gott som varenda zombie-historia. Men nittiotalsbloat är ändå en del av det hela, och det är en del excesser jag skulle vilja trimma bort. Varför finns det regler för dogfighting med stridsflyg, tex? Hellre att de satsade de sidorna på det jag saknar mest - regler för fortifikation och resurshantering (vilket större delen av zombiefilmernas zombiefilm Dawn of the dead kretsar kring) och att bygga en bas.
Reglerna är rätt enkla. En grundegenskap läggs ihop med en färdighet och eventuell feat, och på det rullar man en T10. Vid 9+ har man lyckats. Inga konstigheter. Det finns alternativa regelsystem för att köra utan tärningar, eller med spelkort om man så vill. Rollpersonerna har stresspoäng, viljepoäng och hälsa, och zombierna har inte Health Points utan Dead Points. Bara det, liksom.
Att skapa sin RP gör man med poängköp utefter en stereotyp (the Jock, the Goth, the Cop, the Scientist, osv) och det kan justeras för hur kompetenta rollpersoner man vill ha. Exempelkategorierna går från normala svenssons till cinematiska actionhjältar. Här visar spelet sin styrka.
För det finns ingen värld och ingen absolut sanning. Spelet har istället en klump om tio olika zombiesettingar i slutet, och beskriver hur man gör för att pussla ihop sin egen med olika typer av zombier. Settingarna finns i alla smaker, alltifrån medeltid och kalla kriget till voodoo, utomjordingar och klassisk zombieapokalyps á la Romero.
Det finns en sida med tips för gruppdynamik och att balansera feats (Qualaties/Drawbacks) mot varandra för att trigga stress i gruppen och osämja på det sätt som ofta är viktigt i zombiefiktion. Den sidan hade gärna fått blomma ut till ett regelrätt SL-kapitel för min del, för den var riktigt fin. Bra inbakning i övriga systemet för stressen, bra tips om att stämma av med gruppen först om de är obekväma med sånt och allt möjligt bra. Gärna mer sånt istället för specialregler för femton olika sorters ammunition.
På det stora hela
Ett spel med många kul grejer i, men inget jag känner jag måste spela. Unisystem har sina fördelar och med tanke på när det kom känns det absolut nyskapande. Men det är det inte längre. De många zombiesettingarna var klart kul att läsa, och jag fick mycket bra inspiration till egna kampanjer framöver. Så man kan nog säga att det är ett spel som är bra för sin tid, och som skulle må bra av en rejäl uppdatering nu, tjugoett år senare. Jag skulle gärna se en ny motor i det här, för guldkornen är banne mig på 24 karat.
TL/DR
Ett kul spel, men inte ett måste för någon ens om man gillar zombier.
