Men jag undrar hur Uni-Systemet står sig? Är det bra?
Uni-systemet är ungefär som BRP; du har en metod för att slå ihjäl gobbos, ehr, zombies, och en metod för att dyrka dörrar. Därpå finns lite administration och lite subsystem för att slå ihjäl gobb... zombies på övernaturliga sätt (dvs psi/magi/whateva). Det har en poängbaserad rollpersonsgenerering med för- och nackdelar, och systemet bygger på att du slår tärning plus värden minus svårigheter över 9. Det finns lite olika förslag på hur man varierar Uni-systemet för kort, andra tärningar och inga tärningar alls.
Så frågan är riktat till er som har erfarenhet av spelmekaniken och All flesh must be eaten framförallt. Hur bra förmedlar rollspelet Zombiekänslan och allt det andra härliga kring just det konceptet? Vad ger rollspelet mig som spelledare för fördelar och hur bra stödjer det zombietänket. ÄR det ens värt att köpa?
Vi svarar på den sista först: det
är värt att köpa. Du borde kunna hitta det billigt med lite tur också.
Det som All Flesh Must Be Eaten gör bra är att variera konceptet. Man får inte stats på en zombie, utan man får ett zombie-byggarsystem som tar upp allt från hur zombies rör på sig till hur man har ihjäl dem till hur smittan sprids, som dessutom gör att man kan balansera dem mot rollpersonerna. Smarta zombies, dumma zombies, få zombies, många zombies, snabba zombies, grävande zombies, släpande zombies, "endast skott i ryggmärgen"-zombies... you name it, you got it. Eller snarare, you could build it.
Därtill får du elva stycken förslag på zombie-kampanjer, allt ifrån medeltid till postapokalysm. Och som inte det var nog får du en rätt genomgående analys av zombie survival horror-genren, vad som kännetecknar den och vad man ska tänka på när man gör den i rollspel.
Kort sagt, du får en verktygslåda för din egen zombievision.
---
Min kampanj Skövde Matfestival - som förvånande nog handlade om en zombie-infektion i Skövde - hade tre zombiestadier. I ett första stadium var de inte riktigt döda, utan snarare något i stil med 28 dagar senare - i högsta grad vid liv, toksnabba och jefligt hungriga. Ett andra stadium var döda zombies, långsamma släpare men som enbart kunde has ihjäl med att ryggraden mosades. Det tredje stadiet var amöbablobbar, då cellerna brytits ner till en slemmig massa och som enbart kunde has ihjäl genom att frysa eller bränna dem.
Jag hade inga problem att göra de tre zombiestadierna, och det var jefligt kul att spelarna inte hade någon aning om hur zombiesarna var. När de listat ut hur de funkade så bytte de plötsligt uppträdande och blev helt annorlunda, och det höll dem på tårna hela tiden.
Det enda jag kände hindrade mig var att spelarna upplevde det som svårt att göra sig själva som rollpersoner, som var den ursprungliga tanken. Det var klart mycket lättare om de gjorde en slags "film-version" av sig själva. Utöver det hindrades jag inte av regelsystemet alls. Tvärtom känner jag att utan zombie-byggarsystemet så hade jag inte kunnat göra mina tre zombiestadier alls.
