Nekromanti Alla monsterdiggare, se hit!

[Vitulv]

På wizards hemsida finns det en rätt trevlig artikel om monster. Visserligen är den riktad mot D&D men jag tycker att den är tillämpbar på rollspelsmonster i allmänhet.

Det bör väl tilläggas att den belyser monster ur ett speligt perspektiv som kanske mest tilltalar prestationsrollspelare.

Jag tycker att det är en intressant artikel som delar upp monstren i fler nischer än de gamla vanliga goon/mastermind-rollerna.

- Vulf

 

[lasergreger]

Hmm! Bra artikel tycker jag. Kan ge idéer och andra vinklingar till de flesta rollspel innehållande motståndare tycker jag.

 

[Rickard]

"Jag tycker att det är en intressant artikel..."
Jag tyckte artikeln sög, för den bidrog inte med något.. Den bara raddade upp vilka typer av monster det finns.. Det skulle en 12-åring kunna göra efter att ha spelat Descent eller Quake: "De monstren här är små, tål lite men deras vapen ger fruktansvärt mycket i skada"

Så till en viktigare fråga (för min del).. Vad tyckte du var intressant med artikeln? Vad lyfte den fram som du inte hade ägnat en tanke åt och vad var det du gillade med sättet författaren förde fram sina tankar på?

/Han som trodde det skulle vara en helt annan typ av (standard)artikel av monster när han började läsa, men det mest för att han är korkad och missar saker som " "...belyser monster ur ett speligt perspektiv..."

 

[Havoc]

Säkert bra för D&D. Dock så påminner den mig direkt om varför jag ogillar D&D. Inte min typ av spel helt enkelt.

 

[Rising]

En rätt bra artikel, tycker jag, om man bara kommer ihåg att det är fråga om "monster som skall konfronteras i strid". Man skulle förstås kunna mopsa sig och börja prata om mänskliga monster som är läskiga för att de har hemska åskådningar, osv (jag sätter en krona på att någon redan har gjort det när jag postat detta inlägg och som därför kommer bli indignerad när han läser detta), men då har man inte fattat artikeln.

Förutom med "spoilern" så är han dock väldigt D&D-specifik. Jag skulle gärna vilja prata i lite mer generella termer:

Spoiler kallar han alltså den kategori monster som direkt är vinklad mot en typ av rollpersoner - såsom att ge ett monster ett naturligt försvar mot magi för att förstöra för trollkarlar.

Han listar upp en massa olika sätt att göra det motsatta - att låta ett monster vara extra enkelt att spöa för en viss typ av rollpersoner, men jag tycker faktiskt att de båda är varianter på ett och samma tema - ger man ett monster en immunitet mot exempelvis magi så betyder ju det att monstret blir lite tuffare i allmänhet, och vad innebär det? Jo, att monstret kan förväntas användas mot lite allmänt tuffare rollpersoner (I D&D så löser man detta med CR; ger man ens monster en viss spoilerbonus så skall dess CR också höjas).

Det betyder alltså att en sådan vinklad spoilerförmåga dels drabbar magiker i synnerhet, men iom att CR:en höjs så gynnar det ju samtidigt alla karaktärer som inte förlitar sig på magi.

(Principen fungerar faktiskt likadant i spel som saknar CR - om jag exempelvis har ett DoD-äventyr som rekommenderas för rollpersoner som klarat sig förbi ungefär fem äventyr och som har åtminstone 16-17 i sina stridsfärdigheter och sedan ändrar spelets alla monster så att de tar halv skada mot alla andra än riddare och munkar, då måste jag ju i allmänhet öka mina rekommendationer i äventyret. Då blir det tuffare för de spelgrupper som helt saknar munkar och riddare, medan de grupper som endast består av munkar och riddare kommer klara sig bättre)

Egentligen så är horder med orcher och enstaka mind flayers också två fall av varelser som båda är spoilade mot varsina typer av attacker, men när han pratar om dessa så har han ändå en annan vinkling; här spelar det ju också roll hur enkla varelserna är att administrera.

Det kan man nog lära sig mycket av; såsom att man i ett rymdkrigsspel med fördel skulle kunna använda sig av två olika kategorier av vapen: Dels små pjuttiga vapen med oändlig ammunition och dels stora, coolare vapen med begränsade slots eller som måste rechargas i ett antal stridsronder efter avlossning. Då kan man enkelt sköta mooks med oändliga skottmöjligheter och större bossar med intressantare vapen som kräver mer administration.

I artikeln pratar han om Nutcrackers såsom några som alltid ger lite skada på alla rollpersoner (oavsett hur hög AC de har). Där faller han dock tillbaka litet på Spoilertanken - han förstör för krigarna och ger en fördel för barbarerna. (Det lustiga är dock att i BRP så är en "nutcracker" (=såsom i benämningen ett monster som alltid kan åsamka litet skada på alla typer av rollpersoner) snarare en vig ninja med hög träffchans och små skademöjligheter än det som han pratar om i den här tråden.)

Jag skulle vilja att han hade ett annat perspektiv; alltså, det är ju skillnad på ett monster som man som spelledare kan tänka "ja, den här kommer ge rollpersonerna vissa problem, men de kommer helt klart att klara sig ur konflikten och gå vidare" och ett wildcard som kan betyda massor med trubbel om bara spelarna har otur.

Säkra, kontrollerbara monster passar bra i inledningen på ett äventyr, medan oberäknerliga wildcards ger mer dramatik i spelets slutskede. (I BRP är troll typiska wildcards - de träffar sällan men gör asmycket skada när det väl sker)

---

Slutligen skulle jag vilja definiera arketyper för de typer av monster som fungerar som spoilare för spelarna också. Alltså monster som inriktar sig på vissa beteenden och taktiker snarare än förmågor hos rollpersonerna. Såsom monster som lägger sig i bakhåll (särskilt bra mot dumdristiga personer) och sådana som öh... skaffar sig fördelar gentemot överförsiktiga personer på något vis.

 

[Eksem]

"och sådana som öh... skaffar sig fördelar gentemot överförsiktiga personer på något vis. "

Typ, mörkerseende? Jag är förstås gräsligt dålig på sånt här, men jag tänker att en överförsiktig spelgrupp där många har mörkerseende försöker få initiativet genom att mörklägga platsen för strid, och blir helt överrumplade av att monstrena skiter fulltständigt i det?
Jag minns också nåt exempel från Dunegon of Doom där en grupp hade ett gäng identiska rollpersoner som alla var typ, osynliga eller hade höga värden i att gömma sig och inte synas, och strök med direkt eftersom de stötte på monster som ändå inte kunde se utan upptäckte rollpersonerna genom andra sinnen och förmågor.
Är det vad du menar, eller tänker jag fel nu?

 

[lasergreger]

Jag tycker den lyfter fram, em en enkelt, som det inte är nåt fel på, hur man kan använda monster på olika sätt. Alla har inte DMat i flera år.

Hmm, jobbfika!

 

[Eksem]

Framförallt är artikeln bra för oss som är lite gröna på det här med D&D-reglerna, eftersom den pekar på exakt vilka regelmekaniker som ger vilka resultat, och hur det blir roligare för spelarna. T.ex. borde jag själv ha dragit slutsatsen att anledningen till att roguen i partyt som jag spelleder har varit så kass i strid är att alla monster har varit svåra för att de haft hög AC och balanserats med att ha ganska få HP. Men det har jag inte, och det var ett jättebra tips för mig som jag ska använda redan nästa gång vi spelar.

Jag tyckte nog inte artikeln var sååå himla bra utanför D&D, men för en kille som jag som är ny på det här med spelbalans och D&D (och för den delen monster) var den guld.

 

[Rickard]

Ah, då förstår jag [NT]

/Han som satt och kollade ut i den soliga hösten medan han funderade på vad han skulle skriva för signatur

 

[Rising]

Jag är förstås gräsligt dålig på sånt här, men jag tänker att en överförsiktig spelgrupp där många har mörkerseende försöker få initiativet genom att mörklägga platsen för strid, och blir helt överrumplade av att monstrena skiter fulltständigt i det?

Mmm... sure.

Själv tänkte jag på regeneration. Alltså, säg att du slår på ett monster, han verkar bli rädd och flyr.

Okej, en dumdristig spelare skiter i sina polare och sätter iväg efter monstret, ivrig att hinna ifatt honom medan han är svag. Ett sådant beteende skulle kunna straffa sig om monstret bara spelar svag och i själva verket lockar bort enskilda krigare för att slå ut dem i bakhåll.

Men en regenererande varelse kan ha jätteproblem med just dumdristiga rollpersoner som hackar ihjäl dem innan de får hela sig. Så helande monster föredrar att istället spöa försiktiga spelare som vägrar följa efter sårade fiender när de flyr. Sådana regenrerande monster kan alltså gradvis nöta ner sina försiktiga motståndare eftersom de har tiden på sin sida.

 

[Vitulv]

Lägg ner

"Jag tyckte artikeln sög, för den bidrog inte med något.. "

Well, jag tycker att du suger när du kör med den här överlägsna attityden. Jag ogillar att bli idiotförklarad i stil med; "Det skulle en 12-åring kunna göra efter att ha spelat Descent eller Quake". Jag kanske är överkänslig, men du får gärna hålla igen lite på den tillbakalutade bonddrygheten.

"Vad tyckte du var intressant med artikeln?"

Läste du inte mitt inlägg? Jag citerar mig själv:

"Jag tycker att det är en intressant artikel som delar upp monstren i fler nischer än de gamla vanliga goon/mastermind-rollerna."

Jag tycker altså att artikeln är intressant för att den ur ett spelmekaniskt perspektiv lyfter fram fler typer av monster än de mest uppenbara. Den förklarar varför orchkrigare funkar bättre som hordelings än ghouls. Du har ju en fantastisk tilltro till din egen förmåga, vilket jag saknar, så du kan säkert lista ut sådant på egen hand. För min del puttar artikeln mig i rätt tankeriktning. Återigen; det här är inte specifikt för D&D utan fungerar som riktlinjer för prestationsorienterat rollspelande i allmänhet.

"Vad lyfte den fram som du inte hade ägnat en tanke åt och vad var det du gillade med sättet författaren förde fram sina tankar på?"

För mig behöver inte en artikel vara revolutionerande och nyskapande för att jag ska tycka att den är bra.Vore jag så kräsen skulle jag inte kuna uppskatta vare sig dagstidningar eller det här forumet. Igenkänning är en lika behaglig känsla som överraskning, och artikeln i fråga tar upp saker som jag möjligtvis visste om, men som jag inte tänker på alla gånger.

- Vulf

 

[lasergreger]

Re: Lägg ner

Vulf här säger ungefär allt jag ser som bra i den, men jag var för upptagen med att stoppa i mig bullar för att skriva ner allt!

 

[Vitulv]

Re: Lägg ner

Egentligen hade Eksem redan tagit upp allt som jag ville säga i det här inlägget, men eftersom Han ritade en fråga till mig känsde jag mig tvungen att svara.

Skojigt att du har börjat bli mer aktiv under senaste tiden förresten. Du verkar vara en kul prick. Och bullar är ett giltigt skäl att inte hinna skriva saker på forumet. Bullar är skitgott!

- Vulf

 

[Vitulv]

En till monsterartikel...

En artikel om varför vissa monster som skapas blir mer tilltalande och ikoniska finns här . Den är också intressant utan att komma till slutsats och har en del fiffiga tips till rollspelsmakare såväl som spelledare.

- Vulf

 

[lasergreger]

Re: Lägg ner

Tebaks på jobbet nu, så då kan man ödsla torrtid här, fina grejor. *Tar av kepsen och bockar*

 

[Rickard]

Re: Lägg ner

"Well, jag tycker att du suger..."
Skiter väl jag i vad du tycker..

Läste du inte mitt inlägg? Jag citerar mig själv:



"Jag tycker att det är en intressant artikel som delar upp monstren i fler nischer än de gamla vanliga goon/mastermind-rollerna."

Jag tolkade bisatsen mer som att du förklarade vad artikeln handlade om..

"Jag tycker altså att artikeln är intressant för att den ur ett spelmekaniskt perspektiv lyfter fram fler typer av monster än de mest uppenbara. Den förklarar varför orchkrigare funkar bättre som hordelings än ghouls."
Fast just det var inte så svårt att lista ut, va?

Orc warriors set the standard for the mobster monster -- they have good attack bonuses for their CR and deal considerable damage. Ghouls, on the other hand, make terrible mobsters because their attack bonus is simply too low for them to threaten 7th-level characters.

Hallå liksom.. Det han skriver är "vandöda är inte så bra på att döda level 7-karaktärer för de får inte så hög bonus".. Jaha? Med enkel matematik kan man faktiskt se sådant själv.. "Jaha, rollpersonerna har en AC på 24, så någon med attack bonus på minst 4 kan inte döda dem (eftersom tärningen sträcker sig till max 20)"..

Nu kan jag inte D&D:s system så bra, så siffrorna vet jag inte hur nära verkligheten de ligger.. Jag kanske också missade någon viktig (och smart) information i artikeln för att jag förbisåg vissa regeldelar..?

Very few creatures at higher CRs make good mobsters. Most extant creatures beyond CR 7 typically have so many special abilities that it’s hard for the DM to track them...

Stating the obvious again.. Sådant kan man väl ana själv? Ok, en nybörjare kanske inte har den erfarenheten heller, så det kanske är ett vettigt tips för dem.. Men det är väl ändå rätt uppenbart att fler förmågor innebär mer krångel? Vissa spelledarpersoner brukar jag anse vara 2-3 karaktärer när jag räknar ihop antalet deltagare i striden som ska komma.. Jag vet ungefär min gräns för hur många jag kan ha med.. En nybörjare har det antagligen inte, men något sådant nämns inte ens i artikeln..

"För mig behöver inte en artikel vara revolutionerande och nyskapande för att jag ska tycka att den är bra.Vore jag så kräsen skulle jag inte kuna uppskatta vare sig dagstidningar eller det här forumet. Igenkänning är en lika behaglig känsla som överraskning, och artikeln i fråga tar upp saker som jag möjligtvis visste om, men som jag inte tänker på alla gånger."
Tack för svaret i alla fall..

"Jag ogillar att bli idiotförklarad i stil med; 'Det skulle en 12-åring kunna göra efter att ha spelat Descent eller Quake'."
Det var mer en idiotförklaring av skribenten, för att han påpekar - för mig - uppenbara saker (därav kommentaren att jag tyckte artikeln sög).. Om du som läsare vill ta åt dig av kritiken så är det väl upp till dig.. Det är väl ungefär som alla de som gillar Eddings känner sig när folk dissar författaren.. Enda dissen jag kan tänka åt dig är att det här faktiskt är rätt D&D-specifikt, då regelmomentet var det som (mestadels) var artikelns huvudargument till varför ett monster var si eller så..

"...men eftersom Han ritade en fråga till mig..." - citat från annat inlägg i denna tråd
Ja, du har ju så svårt att förstå ord..

/Han som brukar sitta ner och analysera rollpersonernas svagheter

 

[Magnus Seter]

Men för i ...

... bara för att man KAN analysera en sak och komma fram till samma sak som någon som skrivit en artikel, betyder väl inte det att artiklar ALLTID måste handla om saker man inte kan komma på själv.

Jag har inte tid att sitta och fundera ut sånt här, så jag tycker att det är otroligt bra att det presenteras på ett vettigt, pedagogiskt sätt.

Sen finns det ju alltid universalgenier som kan allt själva och som inte tycker att det är värt nått att andra tänker, formulerar och presenterar sådant som andra kanske inte funderar så mycket på, men de är faktiskt sällsynta.

Tack och lov, tycker jag, annars skulle de flesta av mina egna artiklar vara helt poänglösa.

/M

 

[Rising]

Re: En till monsterartikel...

Det var en mycket bättre artikel. Jag skulle gärna vilja ha läst mer om de riktigt gamla klassiska monstren, såsom Displacer Beasts, om hur de vann traction och om kreatörerna själva blev förvånade över hur vissa monster emottogs bland spelarna. Om det var några som snabbt blev populära och om det var några andra som vann mark på sikt efter att länge ha gått oanvänd i många officiella produkter.

Jag gillar iaf hela inställningen; att hitta på monster som om det handlade om popsinglar. Det slog mig också att inget svenskt rollspelsmonster borde kunna mäta sig med ens de halvklassiska D&D-monsterna. Alltså, inte ens för mig som är en Äventyrsspel-fanboy så finns det något monster jag direkt skulle haja till om jag såg som en action figure eller liknande. Jo, DoD-ankan, men den är ju rippad (och inte så "monstruös"). Landhajen, kanske (också rippad, väl?). Finns det några namn på svenska monster som direkt får en att haja till? Tja, svartnisse. Och kanske nefarit, men ingen av dem är ju särskilt originella. Eon måste anses vara sveriges monstermästare med hyggelmonstret, vrakhen, misslorna (okej, inte så monstriga, de heller) m.m.

Jag har sökt efter traction med raser, men inte så mycket med monster. För mig har det handlat mycket om att göra varelserna sexiga för att mina spelare ska gilla dem. Chronopias drakoniter var exempelvis skittråkiga för oss så länge som jag körde på att deras honom var feta slagghögar som bara låg och födde barn hela tiden, men när jag införde att de såg ut som slanka små salamanderamfibier innan de blivit gravida, då tog det hus i helvete och de fick traction på en gång.

Fast nu blir jag skitsugen på att försöka få till traction med något riktigt "monster", oavsett om jag måste göra det i ett befintligt rollspel eller till ett eget projekt. Lite småtraction bara här på forumet, liksom? Till att börja med i alla fall...

/Rising
fem poppigaste rollspelsmonster (som jag tycker just nu):
1. Displacer Beast
2. Beholder
3. Grell
4. Den där Inevitablen som ser ut som en centaur.
5. Otyugh

 

[Nightowl]

Geniet uttalar sig

Sen finns det ju alltid universalgenier som kan allt själva och som inte tycker att det är värt nått att andra tänker, formulerar och presenterar sådant som andra kanske inte funderar så mycket på, men de är faktiskt sällsynta.

Själv är jag ett sådant universalgeni, men det är så jobbigt att formulera saker, så jag ser gärna att de mindre begåvade sammanfattar dem åt mig så jag slipper predika för folket.

Något som är enkelt är däremot att dissa folk. Därför gör jag det regelbundet.

(Nä, man kanske skulle läsa artikeln ordenligt och kommentera den istället för att hänga upp sig på det här lilla utviket... )

Erik, allvetare

 

[Nightowl]

Landhaj

Landhajen, kanske (också rippad, väl?).

Landhajen är det allra mest rippade monstret i Mutant - det är mer eller mindre tagit direkt från Gamma World.

Och hyggelmonstret regerar, för övrigt!

Själv har jag ju just grävt ned mig nostalgiskt i OD&D, och mina bästa OD&D-monster är (utan inbördes ordning):

Actaeon , en sorts älgminotaur som är ungefär som en ent fast sexigare. Eller som steroid-skogsmulle: om du skräpar ned i naturen förvandlar han dig till ett litet beskedligt djur, en lövsångare eller så. Denna elaka magiska attack har ett save, men bara mot huruvida förvandlingen är permanent eller inte...

Thoul , en sorts muterad hobgoblin som har en del troll och en del ghoul (nekrofili?) i sig. De brukar förekomma som livvakter för hobgoblin-kungar. De skojsiga är att de ser ut som hobgoblins, vad vargkusinerna skulle kalla ett "fint knep" ("Vi kör väl aldrig med fula knep")

Revener , en mojs-som-ser-ut-som-en-odöd men inte är det. Dessa attacker stjäl, slumpmässigt, ett av motståndarens sinnen. Det roliga är förstås efter dom nedkämpat monstret och man står där med ett antal slumpmässigt handikappade rollpersoner.

Giant Bees och Giant Ants får dela på en plats. De är bägge samhällsbyggnade jätteinsekter som samlar skatter (magisk honung respektive guld). Skojsiga för mini-quests. Jättebin har sådant där typiskt OD&D-gift som är sava eller dö, men likt verkliga bin dör de om de sticker någon... så varje lyckad attack kan sänka en rollperson men sänker definitivt en av motståndarna.

Amber Golems är jättelika bärnstensstatyer som är skulpterade som tigrar; de är urskickliga spårare, så förutom tempelväktare är de balla att skicka som hämnare efter rollpersonerna som stulit jätterubinen från templet (ni vet, som är avgudabildens öga). Mysigt.

Erik