Nöjet är helt på min sida
"Rygar gör väg för Marukusu's entré i tråden"
Tack, tack. Ladies and tjänstemän, let me introduce Marukusu's list of Mundane Deaths(TM)!
Har man en gång tagit livet av en RP så kan man knappt bärga sig tills man får göra det igen. Det är i högsta grad beroendeframkallande.
Den första RP som jag dödade var nog en taupisk/jargisk tempelriddare som muckade med fel person på fel plats. Det var nämligen i Jarla där han frågade varför en kåpförsedd nisse glodde på honom och resultatet blev efter en stunds verbal strid en förgiftad dolk i riddarens buk. Giftet var mycket kraftigare än jag trott och vår hjälte dödförklarades några timmar senare i sitt rum på Clebeias Pärla. Lyckligtvis var han polare med en viss sanariälva tillika biomantiker, men det är en annan historia...
Under ett av mina äventyr i den ursin-hatande byn Timmerby som ligger i utkanten av Mitheraskogen så kunde en samoripräst i sällskapet inte tygla sin religiösa vrede och stormade ensam in i en pluton jargiska soldater med sänkta bilor. "Vad händer?" frågade spelaren, varpå jag svarade "Du dör." So be it, han dog och tjurade resten av dagen. En annan RP (legosoldat?) gav upp och erbjöd sig att lämna information åt jargierna. Han hördes aldrig mera av... Två ytterligare andra nissar (legoknektar?) blev nerridna av jargiska spanare under samma äventyr och de två kvarvarande spelarna var smarta nog att fly... (meningen med äventyret kändes helt fel när vi börjat spela, så jag improviserade ihop en jargisk attack... om spelarna bara hade varit smarta nog att varna byn så hade de kanske haft en chans)
Den enda av mina rollpersoner som dött gjorde det med stil. Den ashariske äventyraren Ryan Mennerson och två andra RP skulle stjäla en überhelig artefakt från en katedral i Tibara, självklart misslyckades de och alla tre dömdes till döden. I ett sista försök att fly så kastade han sig dock mot rättsalens vakter trots att han var bunden och mötte sin död där som en äkta man.
Ett annat intressant fall var när en i vår spelgrupp dog två gånger under samma äventyr. Först i en ärelysten väpnares skepnad som irrat sig in i en grotta i de damariska khazimbergen. Han lyckades urskilja en skepnad i dunklet, "det är en humanoid varelse" sade SL och då den så kallade humanoida varelsen inte svarade på tilltal och agerade hotfullt så gick väpnaren till anfall. Dessvärre så visade det sig att motståndaren sitt humanoida utseende till trots var en vrakh och den heroiske väpnarens liv gick inte att rädda utan han dog av blodförlust trots intensiva räddningsförsök.
RP nummer II med samma spelare gjorde entré i form av en vidskeplig magiker som gått vilse i bergen och slog följe med oss övriga. Vi nådde till sist äventyrets mål: en grotta med inneboende drakmamma vars ägg vi skulle stjäla (detta var innan drakboken kommit) och efter mycket om, men och tumult så blev bara aska kvar av trollkarlen. Vi andra var smarta nog att fly i tid.
Äventyret Sorgernas Brunn blev mycket blodigt. Under ett nesligt försåt så dog två RP av skäktor som träffade olyckligt, och vi andra var oförmögna att rädda dem då det med största säkerhet skulle ha bidragit med vår egen död (eller?
).
Och som Rygar nämnde så finns det få saker här i världen som ger en så mycket njutning som att ge RP permanenta men. Thismalven Fëanor är ett praktexempel, och offer för en plan som jag gått och grubblat på många veckor innan äventyrets start:
RP skulle segla till Mûhad för att där utföra diverse uppdrag i den helt egenkomponerade fristaden Alhazen på västkusten. En av de ombord var alven Fëanor som lämnade äventyret krumryggad, halvörad och med svåra psykiska men.
Mässuppassaren ombord (skeppet var en Galloz med mestadels cirefalisk besättning), som jag beskrev som aningen androgyn till utseendet, var ingen mindre än kaptenens dotter som uppträdde som man av förklarliga skäl. Hon föll för den bildsköne och intelligente alven och ordnade en liten romantisk middag på tumanhand med honom. Den homofobiske alven var övertygad om att det var en person av mankön som satt på andra sidan bordet och småflirtade med honom så han bestämde sig för att det vore bäst att avlägsna sig snabbt. Det gick dock inte den andra parten med på och hon kysste honom ömt och passionerat under ett flyktigt tillfälle då Fëanor sänkt sin gard. Följden blev att Fëanor blev helt galen och kastade sig över henne med sin sahlamdolk och skar sönder hennes ansikte som hämnd för ärekränkningen. När kapten fick reda på vad som hänt hans ögonsten blev även han fly förbannad och Fëanor dömdes till ett tjog piskrapp följt av kölhalning UTAN tyngder. Han överlevde med nöd och näppe och var på benen bara någon vecka efter straffet (jag sade om och om igen att han skulle vara glad för att han levde).
Naturligtvis så blev skeppet anfallet av pirater, med ett avskjutet öra på Fëanor som följd och väl i Mûhad så blev densamme såld som slav av sina elaka "kamrater". Som grädde på moset blev han nattligt terroriserad av en efterhängsen lamia och han misstror nu i princip allt och alla och sitter numer mest för sig själv och åmar sig över hals- och ryggsmärtor, eller så skrattar han maniskt över sin egen (och andras) olycka.
Fëanors äventyr är dock ingalunda slut här, han håller just nu på att segla Mundana runt på order av självaste Verdurakh. Fan, jag skall nog skriva en novell om hans små missöden...
Yarr, hur mycket jag är skriver så känns det som om jag har missat mer än hälften. Andra i min spelgrupp är fria att fylla i.
"Arr, ze blood on Marukuzu'z zword iz almozt dry!" Jag måste döda igen...
MVH
Danne, i vars vokabulär SL står för "Sadistic Laughter"...