Nekromanti Allt är trist och apa... Konflikter bland Rp...

[Greymourn]

Tänkte jag att jag skulle höra efter om folks erfarenheter av ett litet problem (eller iaf. vad jag tror är ett mindre vanligt inslag i mångas rollspelande) närmare bestämt interna uppgörelser inom gruppen...

Har spelat med en och samma skara människor i 10-12 år...
Under den tiden har allt från småstölder av potenta föremål till belägringar/fängslande av grupp medlemmar förekmmit...

Priset tar nog vårt första Eon äventyr där en barabar och en dvärg kom ihopsig så till den mildagrad att övriga gruppen beslöt korsfästa de båda... Resultatet blev istället att de två som inte kom överens till en början gaddade ihop sig mot de tre övriga och när de släpptes lösa beslöt de sig för att göra processen kort med dem...

... dock nedkämpades de med hjälp av stadsvakter... Som hämnd ritualmördades de sedan med sina egna vapen...

[Till mitt och övrigas försvar bör nämnas att vi var mellan 10 - 13 år när följande utspelade sig]

Nog för att interna konflikter kan leda till att ett äventyr totalförstörs, men jag har ändå alltid känt att mycket intressant rollspelande uppstå i sådana situationer...
Om det finns en risk att spelarna tar det hela på en personlig nivå (vilket man för eller senare gör så till vida att man blir irriterad) och tar ut sina aggresioner på varandra "utanför" rollpersonen är det förstås inte speciellt trevligt... Detta har vi dock lyckats undvika, och SL har ju makten ordna upp situationen om den går överstyr...

Det finns en chans att jag är ensam om att uppskatta fenomenet, men jag tycker det är ett mycket bra sätt få spelarna att agera sina roller på, att få fram andra sidor av ex. snälla präster och godhjärtade paladiner...

Jag e lite störd, men det finns ju en chans att någon upptäckt det tidigare...

 

[Bosse Brottsling]

Nog för att interna konflikter kan leda till att ett äventyr totalförstörs, men jag har ändå alltid känt att mycket intressant rollspelande uppstå i sådana situationer...

Håller helt med, det bästa rollspelandet förekommer mellan spelarna i gruppen, inte mellan sl och spelarna. Mitt favoritminne är när jag spelade en helerska som trodde hon var bästa kompis med en ankkrigare i gruppen, som tyvärr inte besvarade vänskapen. Han fick till slut ganska stora bekymmer att stöta bort helerskan och vara tuff eftersom hon var ganska efterhängsen...

 

[Feuflux]

Jag e lite störd, men det finns ju en chans att någon upptäckt det tidigare...

Men det är jag också så det gör ingenting.

Nog för att interna konflikter kan leda till att ett äventyr totalförstörs, men jag har ändå alltid känt att mycket intressant rollspelande uppstå i sådana situationer...

Avundsjuk på dig för att du har fått ut vettiga saker ur interna konflikter, det har inte jag fått. Eller njao, det har jag kanske, men jag har en tydlig majoritet av negativa erfarenheter och föredrar därför att SL:a gäng som samarbetar.

Men jag är en "äventyrs"-SL och inte en "intrig"-SL så en grupp som vill spela massa interna intriger ska nog undvika mig som SL..

Mitt skräckexempel på internt bråk är med kusingänget (vi var väl runt 11-14 år kanske). Då spelade en "den stolte riddaren" som kallade de andra för patrask och en spelade den ohyfsade dvärgkrigaren som kallade riddaren för snobb. Spelmötena slutade med att 2 rollpersoner (och även dess spelare, dock i mindre grad) bråkade och en satt och hade astrist eftersom de andra bara bråkade. Noll glädje.

Annat exempel (som jag har dåliga minnen av) är när spelare har assnåla dvärgar. Så fort man ska hyra rum blir det pengabråk. Visst, han gestaltar sin roll, men det minskade spelglädjen och en sådan rollgestaltning ska man ge f*n i enligt mig.

Samma kusingäng nu för tiden: En LysandeVägenKrigarmunk, en Barbar som dyrkar en egenpåhittad krigargud och en ateistisk tjuv. Upplagt för lite religöst käbbel men det blir aldrig allvarligt (och de håller inte på så länge). Så det är helt klart en mognadsgrej.

Nu har jag nog svamlat klart, tala om för mig om det var nåt att ha.

 

[entomophobiac]

Re: Allt är trist och apa... Konflikter bland Rp..

Jag tycker konflikter mellan spelarna är den bästa formen av konflikt. Monster i all ära - men en dolk i ryggen är otroligt mycket mer oväntad.

När jag spelar eller spelleder scenarier i AFMBE så brukar det vara otroligt vanligt med konflikter i gruppen, men oftast bra mycket lugnare än att folk dör. Snarare bråk om vem som egentligen ska vakta den där jäkla dörren eller vems tur det är att vara vaken och hålla vakt hela natten.

Blir man irriterad på andra spelare för att de använder sina rollpersoner mot en så behöver man växa upp. RP och spelare är två skilda saker - och den normala reaktionen för folk när någon jävlas är att bli sur, så låt din RP bli sur. Men blir du sur själv så kan du lika gärna gå och låsa in dig i en skrubb eller dylikt. För en tvär spelare kommer sätta hela spelet på tvären om han eller hon får en chans att göra det.

Här hittar du en serie inlägg där Mörkrid frågar och jag svarar. Diskussionen rör ett experiment jag gjorde i form av en kampanj där spelarna intrigerade mot varandra, istället för att intrigera mot SLP. Något som jag ser som det bästa exemplet på spelarkonflikter, eftersom de skedde i skymundan.

Och överlag kan jag väl säga att RP-konflikter är tusen gånger bättre än spelledar-dito, eftersom spelarnas påhitt ofta är mycket mindre förutsägbara än vad SL hittar på. Särskilt när det är SL som förmedlar det hela.

Bara för att jag känner för det så tar jag ett exempel till, som var en metod jag använde för att dölja ett par kättare i ett gammalt Mutant Chronicles scenario:

Två RP i en grupp var kättare, de andra hade ingen aning om detta. När de hamnar i en lagerlokal så är det en av kättarna som sabbar belysningen och sedan tar chansen att börja skjuta på de andra rollpersonerna. Jag slog skada och färdighetsslag bakom den allsmäktiga SL-skärmen, så dessa trodde givetvis att det var några elaka SLP som sköt på dem. Därför öppnade de också eld på måfå i mörkret (kättarna kunde se i mörker).

Men efter ett tag var det någon som började titta efter, och insåg att eldgivningen kom bakifrån. Då gick det upp ett ljus för de andra spelarna och eldstriden avslutades mellan spelarna själva. Otroligt kul scen, och ett av få rollspelsminnen jag har kvar sedan tiden innan Cthulhu

 

[Rickard]

Re: Allt är trist och apa... Konflikter bland Rp..

"Här hittar du en serie inlägg där Mörkrid frågar och jag svarar."
Du, den där tråden ska jag tametusan läsa igenom! Jag var ju inte aktiv på forumet under den tiden.. Du har ju helt rätt i det du skriver.. Dina "två segment" och detta nedan var det jag mest reagerade på och höll med om..

(saxat från inlägget)
"Min tanke var att spelledar-skapade intriger på denna nivå ofta blir ganska förutsägbara; men om spelarna själva tillverkar intriger utefter små händelser, alternativt feltolkningar, så blir det många fler nivåer med intriger."

Helt klart att det blir förutsägbart när spelledaren skapar intriger mellan spelarna rollpersoner.. Det har jag också upplevt.. Jag är, precis som Feuflux, mer av en äventyrsspelledare än en intrigspelledare.. Det jag har som erfarenhet är att gräl bara mestadels är till ondo om de mynnar ut i att pågå länge (i sträck, inte över en lång tid).. De gånger som jag faktiskt har tyckt det varit skitkul med intriger är faktiskt, som du skriver, när spelarna utifrån små sidohändelser spinner vidare.. Jag lade till "sido" då de lyckade intrigerna jag varit med om aldrig varit planerade av spelledaren..

De skräckexempel jag kan ge när gräl har spårat ur var när en dvärg plockade en anka i DoD efter att ankan kapat halva dvärgens skägg för att jäklas (jag var spelledare då).. Ett annat exempel var när en annan spelare strippade två torpeder (som var ute efter oss) på kläder, tog deras plånböcker och var beredd att hugga huvudet av dem med svärd bara för att tvinga ur dem deras kreditkortskod.. Jag, som då spelade en moralisk dvärg som ogillade onödigt våld, sköt den andre killen i benet när han precis skulle hugga huvudet av dem.. Vår dåvarande Shadowrunspelledare visste inte riktigt hur han skulle ta sig till och lät våra gubbar få en sporadisk minnesförlust så att vi båda glömde händelsen..

Notera att jag tycker inte att gräl och intrig är samma sak, även om de båda är konflikter..

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som ogillar att spelarna har en tendens att ta till för mycket våld när de spelar rollspel

 

[walderik]

Inte lag utan individuellt på convent

I början av conventssveriges historia så fanns det alltid ett individuellt alternativ bland alla rollspelsscenarion. Jag brukade alltid vara först att anmäla mig.
Då tussades man ihop med spelare man inte kände, slapp ifrån de gamla vanliga kompisarna och lärde känna nya spännande människor.
Sedan handlade det hela inte om att åstadkomma något bra som lag, utan bara spela så bra som möjligt själv. Man kunde skita i de andra, om det var så. Huvudsaken var att man spelade bäst själv (fick mest skatter, rollspelade snyggast eller whatever).
Det blev jätteskoj spel av det.

 

[Greymourn]

Jag är nu ingen konvents människa...

Men det känns som att spelandet iaf. i mitt fall skulle bli bättre om jag spelade med främmande människor än om jag spelade med min grupp och en främmande SL, har spelat på konvent en gång och det gick ganskaså käpprätt då ingen riktigt vågade spela sina karaktärer, det var iofs sex sju år sedan så man borde kanske ge konventsspelandet en chans...

Fast då får jag gå ditt som forum-anonym, annars får jag en käftsmäll...