Rising
Vila i frid
Jag klurade lite på diskussionen om olika raser som finns längre ned på forumet och började fingra på en teori om vilka raser vi gillar att spela med.
En teori värdig Siegmund Freud.
Jag menar nämligen att själva idén om människoliknande raser härstammar från våra undermedvetna idéer om hur vi själva skulle vilja vara. Idéer om människosläktets fortlevnad och utveckling, med andra ord. På så vis kan man tolka våra favvo-val av raser, som en underliggande önskan till hur vi egentligen skulle vilja vara själva. -Och till vilka vi finner tilldragande.
Små koboldiga ungar vill ju alltid själva vara större och starkare, därför väljer de att spela med boffiga muskeldunderraser. De drömmer förstås också våta drömmar om storvuxna amazonkvinnor i pälsar och läderstövlar.
Övervintrade hippies och skäggmiffos med konstiga saker i pipan, de föredrar att spela dekadenta libertiner som fauner och lättfotade älvfolk. Mycket riktigt tänder de också på små försynta älvlika varelser eller håriga, satyrliknande beatniks. (Well, kvinnliga hippies, i varje fall)
Sedan har vi sådana som jag, kulturellt högstående organismer med sansade sinnen och social begåvning (ehrm). Vi personifierar oss förstås med de graciösa alverna och trånar efter lika finlemmade och skarpsinnade alvlika varelser som oss själva.
Vidare kan man nämna de vildhjärnor som spelar med kattmän och vargmän. Dessa är förstås ute efter rå, bestialisk, svettig CENSUR med lika våldsamt passionerade CENSUR och stoppa upp CENSUR och upp i takkronan, där han greppar efter CENSUR och majonäs och boston gurka på hans CENSUR och... ;^D
Sist har vi alltså de som väljer att spela med skäggiga dvärgar. De tillhör vårt släktes mest depraverade, sorgliga figurer som inget hellre önskar än att ägna sig åt syndaktiga perversioner med skäggiga damer. ;^D
Hela det här inlägget är på låtsas.
Jag ville bara fira att jag blivit Krigare.
/Rising
"De som vill spela med ankor, då?"
"Bleuuurgh!"
En teori värdig Siegmund Freud.
Jag menar nämligen att själva idén om människoliknande raser härstammar från våra undermedvetna idéer om hur vi själva skulle vilja vara. Idéer om människosläktets fortlevnad och utveckling, med andra ord. På så vis kan man tolka våra favvo-val av raser, som en underliggande önskan till hur vi egentligen skulle vilja vara själva. -Och till vilka vi finner tilldragande.
Små koboldiga ungar vill ju alltid själva vara större och starkare, därför väljer de att spela med boffiga muskeldunderraser. De drömmer förstås också våta drömmar om storvuxna amazonkvinnor i pälsar och läderstövlar.
Övervintrade hippies och skäggmiffos med konstiga saker i pipan, de föredrar att spela dekadenta libertiner som fauner och lättfotade älvfolk. Mycket riktigt tänder de också på små försynta älvlika varelser eller håriga, satyrliknande beatniks. (Well, kvinnliga hippies, i varje fall)
Sedan har vi sådana som jag, kulturellt högstående organismer med sansade sinnen och social begåvning (ehrm). Vi personifierar oss förstås med de graciösa alverna och trånar efter lika finlemmade och skarpsinnade alvlika varelser som oss själva.
Vidare kan man nämna de vildhjärnor som spelar med kattmän och vargmän. Dessa är förstås ute efter rå, bestialisk, svettig CENSUR med lika våldsamt passionerade CENSUR och stoppa upp CENSUR och upp i takkronan, där han greppar efter CENSUR och majonäs och boston gurka på hans CENSUR och... ;^D
Sist har vi alltså de som väljer att spela med skäggiga dvärgar. De tillhör vårt släktes mest depraverade, sorgliga figurer som inget hellre önskar än att ägna sig åt syndaktiga perversioner med skäggiga damer. ;^D
Hela det här inlägget är på låtsas.
Jag ville bara fira att jag blivit Krigare.
/Rising
"De som vill spela med ankor, då?"
"Bleuuurgh!"