Re: Alternativ historia (kanske lite långt)
Nedanstående är en historielektion. Om du inte är jätteintresserad, så kan du skippa så långt fram som "Så" i inledning till nytt stycke.
Habsburgarna var en av de dynastier i Europa som hade störst internationell legitimitet. De, jämte husen Capet, och Este, sågs som något av europeiska garanter. Eftersom Capeterna förlorade sin kärnprovins i och med franska revolutionen, så återstår husen Habsburg och Este, som dessutom är vagt besläktade. Om vi antar att ett adelsvälde hade bestått i europa, och därmed hennes kolonier (möjligen undantaget USA och provinserna fritagna under Bolívar; republikanskt ethos var inte ovanligt ens i adelskretsar, och dessa avskaffade i så fall sig själva), så hade detta inneburit att husen i fråga troligen hade setts som foci för dynastisk legitimitet. Därför hade de med största sannolikhet inte tillåtits falla (Estedynastin anses ha fallit i och med Drottning Victoria:s död, slakten av det habsburgska riket var en effekt av en samling ideologers ideologisk-populistiska klåpande i och med Versaillesfreden).
Emellertid, så var habsburgarna knappast populära på sluttampen. Liberalnationalismen under 1800-talet (en kraftfull tonik av folkrättigheter, god nationalekonomi och nationalromantisk symbolik) hade undergrävt deras främsta styrka, nämligen ett internationalistiskt imperium (kombinationen internationalism och konservatism gav detta imperium symbolvärde för de konservativa, därmed för adeln, som oproportionerligt ofta bekände sig till denna ideologi). Om Habsburgarnas rike hade överlevt "freden" i Versailles, så hade det förmodligen ändå slitits sönder innifrån, på grund av de etniska spänningarna. Under 1800-talet hade man nämligen varit dum nog att låta de tysktalande (och senare de ungersktalande och tysktalande) dominera imperiet. Denna begränsning är nära nog en dödsdom för ett multietniskt imperium - en jämförelse vore om EU krävde att all dokumentation och debatt fördes på, säg, Franska.
Alltså, för att överleva efter kriget, efter många års etnicerande styre, så krävs det någonting nytt: antag, i detta sammanhang, att ett adelsdominerat fredskonvent erkänner principerna för en traditionell fredförhandling; att endast de provinser som är ockuperade av främmande makt kan tänkas avträdas, och är föremål för förhandlingar. Detta skulle innebära att det tyska imperiet hade kvarstått, förmodligen krympt till förkrigsstorlek i väst, och att österrike ungern hade begärt kompensation för sina erövringar på balkan (man hade ockuperat typ hela balkan, utom grekland). Antag att denna kompensastion utgår i form av Vallakiet (kusten i Rumänien) och Bulgarien. Detta extraansvar territoriellt, med de kostnader de medför, ger paradoxalt nog Habsburgarna möjligheter till en större Re-branding. Valakiet var det Osmanska rikets paradprovins av internationalism som fungerade. Det regerades av grekiska och judiska specialister, stödda av en infödd borgarklass med tyska förtecken. En rebranding skulle kunna rädda imperiet tillräckligt mycket för att det skulle kunna hålla ihop till andra världskriget.
Habsburgarnas andra problem var emellertid att landet var underindustrialiserat. Man hade varken kommunikationerna för att kunna utvecklas snabbt, eller intresset hos medelklassen för att utveckla en fungerande marknadsekonomi av modernt snitt. Istället hade man en akademiskt lagd medelklass, vars näringsverksamhet visserligen var god nog att försörja, men betonade kvalitet snarare än konsumtion. Därmed hade de fattiga under Habsburgarna mindre materiellt välstånd under mellankrigstiden än sina motsvarigheter i exempelvis storbrittanien eller frankrike, där en kraftfull industrialisering hade resulterat i fackföreningar och arbetarrörelser, vilka är mycket användbara för att på sikt få en bredare medelklass. Detta innebär också att den lilla medelklass som finns var tydligt stratifierad, där de övre elementen identifierade sig mer med aristokratin de tjänade, och de lägre med liberalare rörelser, såsom nationalisterna.
Så, när ett habsburskt välde gick mot andra världskriget, så skulle man förmodligen ha en missnöjd etnisk grupp av (medelklass)tyskar, vilka hade förlorat sina språkigt grundade privilegier under mellankrigstiden, och en stor samling andra folk vilka börjat se familjen habsburg som sina beskyddare. Dessa jämte aristokratin skulle antagligen vara lojala mot tronen. Deras stöd skulle emellertid knappast vara vatten värt, ställt mot den dominerande folkgruppens ogillande. Det lilla kapital som fanns i landet, utanför rena agrikulturella inkomster, ligger antagligen till största delen i händerna på denna minoritet, liksom tillräckligt stora delar av de militära styrkona. Alltså ser de intelligentare delarna av kungafamiljen till att vara utomlands så mycket som möjligt, framförallt när Anschluss närmar sig.
När de allierade väl råkar i krig med Hitler, så blir dessa familjemedlemmar en propagandamässig tillgång: de har viss lojalitet från folkflertalet, hög från aristokratin och absolut symbolvärde som grunden för den österrikiska civilisationen. Alltså adopterar man dem i Väst,ger dem samma status som de Gaulle, och stödjer deras återinsättande vid makten efter krigsslutet.
Dock, så ger man dem inte fria händer, utan tillser att övervakare och ockupationsstyrkor finns på plats. De stater som kommer att vara mest intresserade av att bidraga med dessa styrkor är dels USA, som ser gränsen mot ukraina som den perfekta fronten för det kalla kriget, dels frankrike, som genom detta kan snabba upp sitt paneuropeiska imperieprojekt, också känt som Kol och Stålunionen. Dessa staters militära närvaro kommer förmodligen kraftigt begränsa familjen Habsburgs rörelsefrihet, så det troligaste är att landet utvecklas till en parlamentaristisk monarki av brittisk modell, och förmodligen en tämligen fattig sådan, åtminstone inledningsvis. Fattig, men brilliant.
För att ge dig en idé om hur brilliant den där semiaristokratiska medelklassen i österrike var, så kan vi väl konstatera att Gaston Glock, Ferdinand Porsche, Daniel Swarovski, och hela klanen Rotschild tillhör deras entrepreneurer; Oskar Morgernstern, John von Neumann, Friedrich August von Hayek och Joseph Schumpeter deras ekonomer; Husserl, Buber, Popper och Ludwig Wittgenstein deras filosofer. Detta endast de tänkare som framsprang från imperiet under perioden.
:gremdrink: