Nu börjar datumet då den efterlängdade alvmodulen släpps närma sig på allvar. Efter att ha läst igenom mitt korrekturexemplar vill jag säga något, som en liten aptitretare som kanske kan få det att vattnas lite i smaklökarna.
Det känns som om Eon tar ett nytt steg i och med Ljusetsriddares alster. Det som för tolv år sedan började som orealistisk grisodling, har i Alver utvecklats till hyperrealistisk high fantasy.
I princip varenda by i Sunari är beskriven i detalj känns det som, och det är inga dåliga grejer. Sebastian har tänkt på allt - jordbruksproduktionen (med inte allt för mycket regler till dock, endast fyra förvisso ganska fullmatade sidor) tar ganska stort utrymme, bland annat med en halv sida äventyrsuppslag där spelarna gestaltar thismbönder som tvingas ta strid då utomstående kiriyaalver upptäcker en starkt hallucinogen blomma på deras marker.
Samtidigt är epiken ständigt närvarande. I varje alvisk familj är det alltid en som skolas i stridskonst av en gammal mästare, och skickas ut att leta de artefakter som man betalar in som skatt till sanarialverna. Det låter lite fånigt, men jag skulle vilja se den rollspelare som inte dreglar sig fördärvad över några av de grymma stridskonster som tas upp som exempel på vad man kan lära sig. Flera nya tekniker beskrivs, allt ifrån Drakklor som man utför med två vapen och som har karaktärsdraget Heder som inlärningsslag, till Den skrattande björnen, i grund och botten en ganska uppboastad variant av någon slags Stridsvrål-Uppresning-hybrid.
Boken är full av episka äventyrsuppslag, och de mörka hemligheterna vimlar överallt. Bland annat finns en detalj om pyaralverna med som jag tror kommer att kasta omkull mycket av det vi tidigare har trott om Mörkret, men jag ska inte avslöja för mycket. Ödesmättnad genomsyrar boken, liksom spelskaparens kärlek till alver - den kanske lite smutsiga bild av alver som getts tidigare blir ganska bortsopad, här är alverna åter de ädla, upphöjda varelser som de bör vara i varje seriöst fantasyrollspel.
Det finns ett par detaljer i boken som jag ska erkänna att jag inte gillar så mycket, då de skändar lite av den bild man haft av Mundana sen tidigare - tirakerna visar sig ha haft en mycket "ondare" roll i Mörkret än tidigare till exempel - men på det hela taget är boken djärvt och modigt skriven, med ett helt nytt sätt att presentera svensk fantasy på. Den luddiga sagostämning som följt med DoDT kommer nog att hamna i skuggan rejält för Ljusetsriddares "detaljism-epik".
-Hjalle, hoppas att alla andra ska bli lika förtjusta som han.
Det känns som om Eon tar ett nytt steg i och med Ljusetsriddares alster. Det som för tolv år sedan började som orealistisk grisodling, har i Alver utvecklats till hyperrealistisk high fantasy.
I princip varenda by i Sunari är beskriven i detalj känns det som, och det är inga dåliga grejer. Sebastian har tänkt på allt - jordbruksproduktionen (med inte allt för mycket regler till dock, endast fyra förvisso ganska fullmatade sidor) tar ganska stort utrymme, bland annat med en halv sida äventyrsuppslag där spelarna gestaltar thismbönder som tvingas ta strid då utomstående kiriyaalver upptäcker en starkt hallucinogen blomma på deras marker.
Samtidigt är epiken ständigt närvarande. I varje alvisk familj är det alltid en som skolas i stridskonst av en gammal mästare, och skickas ut att leta de artefakter som man betalar in som skatt till sanarialverna. Det låter lite fånigt, men jag skulle vilja se den rollspelare som inte dreglar sig fördärvad över några av de grymma stridskonster som tas upp som exempel på vad man kan lära sig. Flera nya tekniker beskrivs, allt ifrån Drakklor som man utför med två vapen och som har karaktärsdraget Heder som inlärningsslag, till Den skrattande björnen, i grund och botten en ganska uppboastad variant av någon slags Stridsvrål-Uppresning-hybrid.
Boken är full av episka äventyrsuppslag, och de mörka hemligheterna vimlar överallt. Bland annat finns en detalj om pyaralverna med som jag tror kommer att kasta omkull mycket av det vi tidigare har trott om Mörkret, men jag ska inte avslöja för mycket. Ödesmättnad genomsyrar boken, liksom spelskaparens kärlek till alver - den kanske lite smutsiga bild av alver som getts tidigare blir ganska bortsopad, här är alverna åter de ädla, upphöjda varelser som de bör vara i varje seriöst fantasyrollspel.
Det finns ett par detaljer i boken som jag ska erkänna att jag inte gillar så mycket, då de skändar lite av den bild man haft av Mundana sen tidigare - tirakerna visar sig ha haft en mycket "ondare" roll i Mörkret än tidigare till exempel - men på det hela taget är boken djärvt och modigt skriven, med ett helt nytt sätt att presentera svensk fantasy på. Den luddiga sagostämning som följt med DoDT kommer nog att hamna i skuggan rejält för Ljusetsriddares "detaljism-epik".
-Hjalle, hoppas att alla andra ska bli lika förtjusta som han.