Re: Gammal-som-tiden [Mina spelare - ärkespoiler]
Han hette Gammal-som-tiden, hade varit ung när henéa först fängslades i Kraalen-renk-Roghan, och inte skådat ljuset på årtusenden, blind sedan århundraden tillbaka. När världen var ung hade Roghandvärgarna offrat hans dotter till Rekhem, Khazimbergens gyllene drake, och det var genom hennes spöke, en blek skugga av ett sargat, skändat folk, som han kallade på hjälp. Zoriánorderns utforskande av Nimtos gamla fäste i Kraalen-bergen stördes av mullrande läten från Kraalen-renk-Roghans håll och hemsöktes av små, blodiga fotspår djupt inne i tunnlarna, och arbetarna sade att de kände sig iakttagna. Några zoriánmunkar undersökte grottorna, och fann också blodiga handavtryck på grottväggarna i mörkret...det lilla henéaspöket från forntiden hade inte makt nog att manifestera sig, men hennes blodspår ledde zoriánmunkarna rätt. De kom till en högmagisk kammare, Roghans offerplats en gång fordom, och där hade Gammal-som-tiden makt nog att sända ett budskap, och be om hjälp. Det var subtilt, den skimrande gestalten av den uråldriga henéaalven pekade mest mot en gång vidare in i mörkret, men från den hittade munkarna ut i en isolerad dal, och det var i den dalen som Roghans sprängämnen hade öppnat en väg upp i ljuset för de bleka spillror av alver som klättrade upp ur Kraalens mörker.
Gammal-som-tiden var med dem, stödd på sina döttrars döttrar i oräkneliga led, Bergskristall och Vindlyssnare. Den senare hade fått tungan avskuren av Roghandvärgarna och skadat benet i flykten, och infektionen var ganska långt gången vid det här laget. Flickornas far, Bergshjärta, var också med dem, likaså Ljusskådare, som tog hand om Gyllenöga, som var havande med hans broders barn. Brodern var kvar i Kraalen. Av denna lilla grupp var det bara Gammal-som-tiden som någonsin hade sett världen ovan dvärgfästets dystra gångar, och enbart han och Ljusskådare hade sett dagsljuset genom luftschakt i gruvorna. Nu fick de alla skåda den värld Gammal-som-tiden hade berättat sagor om, sagor fyllda av hopp...och kanske, kanske hade det hoppet tillslut funnit dem, efter årtusenden i fångenskap under bergen.
De var fria, nyanlända i en värld de inte i sina vildaste drömmar kunnat föreställa sig, närmast förblindade av solljuset, som de aldrig förr känt. Och bara vetskapen om deras existens kunde sätta deras nya, underbara värld i brand, och ärra den för evigt...
Ja. Roghandvärgarna håller fortfarande Henéaalver i fångenskap i Kraalen-renk-Roghan. Långt ifrån alla lyckades fly med Noloin, och världen glömde bort dem som blev kvar. Och frågan var, när en liten grupp lyckades fly genom Gammal-som-tidens försorg och ett stenras som dels avskärmade dem från deras fångvaktare och dels öppnade en väg ut i ljuset, om världen var redo att komma ihåg dem.
Ett omättligt intressant problem att låta rollpersonerna syltas in i. Bara genom att hitta dessa flyktingar, som är i desperat behov av deras hjälp, kommer rollpersonerna mer eller mindre få Mundanas öde i sina händer. Minsta felsteg skulle kunna provocera Thism att starta ett nytt stort krig, och Roghandvärgarna skulle knappast tveka att svara med samma mynt. Kan rollpersonerna låta nyheten komma ut utan att det får katastrofala följder? Finns det något sätt att rädda de henéa som ännu är kvar i fångenskap utan att tusentals liv går till spillo? Och vad händer med de sex som redan flytt, och tyr sig till rollpersonerna? Att få dem i säkerhet, bort från Roghans patruller, är blott det första problemet i sagan.
Kanske finns det ingen fredlig lösning, kanske måste Gammal-som-tiden och hans fränder tillbringa återstoden av sina liv undangömda, och lämna sina vänner i Kraalen-renk-Roghan?
Det första min spelare gjorde var att föra henéaalverna till Khazim-renk-Ghor och be dess konung om råd, men han stod lika handfallen inför problemet. Tyvärr kom kampanjen inte mycket längre än så, men idén är sagolikt intressant i mitt tycke, och jag tvekar inte att återanvända den så småningom. Då som del i en annan kampanj, emellertid. Min nuvarande, kanske?
- Ymir, tyckte bäst om Vindlyssnare. Hon var så gulligt envis...