Krille
Super Moderator
Jag har börjat fundera på allvar kring schamaner och andetro, och nu känns det som att det är dags att spilla över lite. Det här inlägget är en liten samling tankar om schamaner och andar i rollspel. Syftet är så småningom kanske få en stomme till ett regelverk för schamanism.
---
Problem 1: astralrymder
Problemet med astralrymder och cyberrymder är att de är solospelande som gör att man splittar gruppen i två som inte kan påverka varandra - en virtuell spelgrupp (ofta bara bestående av en person) och en reell spelgrupp (de som lämnas kvar i verkligheten, och oftast bara vaktar den förstes kropp eller släpar på den). Det är inte vackert, och det blir synnerligen aktuellt när det gäller schamaner. Dessutom är det skittråkigt för övriga spelare.
Jag har två möjliga lösningar på det hela. Den ena är att schamanismen helt enkelt ska handla mer om vad man ser på plats i verkligheten. Det ska helt enkelt inte finnas någon astralrymd eller något skäl att kajka in på den. Eftersom kropp och själ är sammanknutna så måste man påtagligt lägga handen på anden som man vill göra något med. Det är lite som att man inte kan utföra exorcism på distans - man måste vara där för att det ska funka.
Den andra är lite samma sak: andar finns i vår fysiska verklighet, och att sticka ut i astralrymden innebär ingen som helst skillnad utom att kroppen inte hänger med. Schamanens ande finns närvarande i spelgruppen, och kan med lite ansträngning projicera sin närvaro så att man kan interagera med anden. Fördelen för schamanen är att han inte kan skadas fysiskt; nackdelen skulle kunna vara att eftersom det inte finns någon fysisk stötdämpare så är han mer känslig för mentala anfall. Likheten med den första är att man måste vara på plats för att kunna göra något. Skillnaden är att man inte är på plats fysiskt, men man är fortfarande på plats.
Eventuellt skulle dessa kombineras: det är oftast enklast med att fysiskt vara på plats, men ibland kan det vara värt att bara vara på plats mentalt.
---
Problem 2: vad en schaman gör
Det största problemet med schamaner är att... tja, vad gör de? På vilket sätt bidrar de till spelgruppens nytta? Vad jag pratar om är helt enkelt vilken sorts dörrar som schamanen öppnar och hur schamanen slår ihjäl gobbos.
Observera att jag i diskussionen bortser från att det kan vara kul att spela rollen av en schaman, och att schamaner kan vara viktiga i spelvärlden. Det är oviktigt i sammanhanget. Nu talar jag om den praktiska nyttan med schamanen i spelgruppen. Låt gärna bli att dra in den aspekten i tråden, och om ni måste, starta en ny tråd på rollspelsforumet.
Det känns på något sätt att schamaner oftast är ett helt nytt sätt att slå ihjäl gobbos eller slå ihjäl specifika gobbos (det vill säga sno gobbosarnas andar respektive slå ihjäl andegobbos). Däremot är dörrproblematiken väldigt sällan angripen i rollspel med schamaner. Tjuvar tjuvar, krigare slåss på värdshus, magiker jagar gamla böcker och artefakter... men vad gör schamaner när de inte slår ihjäl gobbos?
Det här måste förmodligen byggas samman tätt med spelvärlden, men problematiken är ändå intressant att titta på gelémässigt. Det har kommit fram lite idéer om att kunna se kirlian-auror, men det är väl det mesta som jag har sett. Det har antytts att schamaner ska kunna kommunicera med andar i världen, men oftast så glöms andarna helt enkelt bort när världen eller äventyret skapas. Det här leder till intressanta problem, både för spelare som inte själva tar initiativ att använda sina schamanförmågor utan bara väntar på något att reagera på, och för spelledare som inte förberett sig gentemot sina spelares förmågor. En speltestspelledare i Eon hade ett äventyr som förutsatte att spelarna skulle vara vilse. Spelaren som spelade schamanen använde dock sina schamanförmågor för att fråga fåglarna om vägen, och så var det problemet löst. Där var spelledaren inte förberedd (och spelledaren löste förstås problemet på sämsta möjliga sätt: "ehr... det finns inga fåglar här och därför inga fågelandar...").
Problemet härstammar till stor del från att schamanerna är undanskuffade till schamanismkapitlet längst bak i regelboken. Innan dess spelar de ingen roll och efter det spelar de heller ingen roll. Så okej, jag får ta tillbaka lite: det är viktigt att schamaner är viktiga i världen, men framförallt ur spelarnas synvinkel. Men det behövs styras upp bra mycket mer än ett par stycken i religionskapitlet.
En tankte kunde vara att införa någon slags "formulär" eller "mall" för platser och personer, där andar och totemdjur är viktiga. Platsen eller personen är helt enkelt inte komplett utan att det finns en ande, totem eller andemässig förnimmelse av platsen. Den "astrala" beskrivningen ska helt enkelt vara lika intressant och välgjord som den fysiska: "andeförnimmelser" ska vara lika naturligt som "färg" eller "lukt".
---
Problem 3: Interaktionen
Det sista problem med schamanism som jag tänker ta upp här är interaktionen. Antag att en person beskrivs som trevlig, hjälpsam och vänlig, utom för schamanen som uppfattar personen som ett slemmigt parasitiskt monster eftersom det är precis vad schamanen ser.
Naturligtvis kan man förutsätta att spelarna är såpass bra rollspelare att de kan hantera det, men det gör inte jag. Jag förutsätter att de inte kan det, och att det därför måste hanteras på annat sätt. Då uppstår en klase problem. Först har vi metanivån. "Aha, schamanen ogillar Sune, då måste Sune vara otäck egentligen, även om han är trevlig." Sen har vi ett rent administrativt problem: hur ska schamanen få sin information rent praktiskt?
---
Slutsats?
Applåd om du orkat läsa hit.
Alla dessa problem härstammar från det enkla faktum att schamanens verklighet inte riktigt är samma verklighet som de övriga rollpersonerna skuttar omkring i (och då menar jag mer påtagligt än bara skilda meningsuppfattningar). Problemen ligger helt enkelt i hur man hanterar de inte riktigt samma men nästan verkligheterna, och det är det som ger mig gråa hår.
---
Problem 1: astralrymder
Problemet med astralrymder och cyberrymder är att de är solospelande som gör att man splittar gruppen i två som inte kan påverka varandra - en virtuell spelgrupp (ofta bara bestående av en person) och en reell spelgrupp (de som lämnas kvar i verkligheten, och oftast bara vaktar den förstes kropp eller släpar på den). Det är inte vackert, och det blir synnerligen aktuellt när det gäller schamaner. Dessutom är det skittråkigt för övriga spelare.
Jag har två möjliga lösningar på det hela. Den ena är att schamanismen helt enkelt ska handla mer om vad man ser på plats i verkligheten. Det ska helt enkelt inte finnas någon astralrymd eller något skäl att kajka in på den. Eftersom kropp och själ är sammanknutna så måste man påtagligt lägga handen på anden som man vill göra något med. Det är lite som att man inte kan utföra exorcism på distans - man måste vara där för att det ska funka.
Den andra är lite samma sak: andar finns i vår fysiska verklighet, och att sticka ut i astralrymden innebär ingen som helst skillnad utom att kroppen inte hänger med. Schamanens ande finns närvarande i spelgruppen, och kan med lite ansträngning projicera sin närvaro så att man kan interagera med anden. Fördelen för schamanen är att han inte kan skadas fysiskt; nackdelen skulle kunna vara att eftersom det inte finns någon fysisk stötdämpare så är han mer känslig för mentala anfall. Likheten med den första är att man måste vara på plats för att kunna göra något. Skillnaden är att man inte är på plats fysiskt, men man är fortfarande på plats.
Eventuellt skulle dessa kombineras: det är oftast enklast med att fysiskt vara på plats, men ibland kan det vara värt att bara vara på plats mentalt.
---
Problem 2: vad en schaman gör
Det största problemet med schamaner är att... tja, vad gör de? På vilket sätt bidrar de till spelgruppens nytta? Vad jag pratar om är helt enkelt vilken sorts dörrar som schamanen öppnar och hur schamanen slår ihjäl gobbos.
Observera att jag i diskussionen bortser från att det kan vara kul att spela rollen av en schaman, och att schamaner kan vara viktiga i spelvärlden. Det är oviktigt i sammanhanget. Nu talar jag om den praktiska nyttan med schamanen i spelgruppen. Låt gärna bli att dra in den aspekten i tråden, och om ni måste, starta en ny tråd på rollspelsforumet.
Det känns på något sätt att schamaner oftast är ett helt nytt sätt att slå ihjäl gobbos eller slå ihjäl specifika gobbos (det vill säga sno gobbosarnas andar respektive slå ihjäl andegobbos). Däremot är dörrproblematiken väldigt sällan angripen i rollspel med schamaner. Tjuvar tjuvar, krigare slåss på värdshus, magiker jagar gamla böcker och artefakter... men vad gör schamaner när de inte slår ihjäl gobbos?
Det här måste förmodligen byggas samman tätt med spelvärlden, men problematiken är ändå intressant att titta på gelémässigt. Det har kommit fram lite idéer om att kunna se kirlian-auror, men det är väl det mesta som jag har sett. Det har antytts att schamaner ska kunna kommunicera med andar i världen, men oftast så glöms andarna helt enkelt bort när världen eller äventyret skapas. Det här leder till intressanta problem, både för spelare som inte själva tar initiativ att använda sina schamanförmågor utan bara väntar på något att reagera på, och för spelledare som inte förberett sig gentemot sina spelares förmågor. En speltestspelledare i Eon hade ett äventyr som förutsatte att spelarna skulle vara vilse. Spelaren som spelade schamanen använde dock sina schamanförmågor för att fråga fåglarna om vägen, och så var det problemet löst. Där var spelledaren inte förberedd (och spelledaren löste förstås problemet på sämsta möjliga sätt: "ehr... det finns inga fåglar här och därför inga fågelandar...").
Problemet härstammar till stor del från att schamanerna är undanskuffade till schamanismkapitlet längst bak i regelboken. Innan dess spelar de ingen roll och efter det spelar de heller ingen roll. Så okej, jag får ta tillbaka lite: det är viktigt att schamaner är viktiga i världen, men framförallt ur spelarnas synvinkel. Men det behövs styras upp bra mycket mer än ett par stycken i religionskapitlet.
En tankte kunde vara att införa någon slags "formulär" eller "mall" för platser och personer, där andar och totemdjur är viktiga. Platsen eller personen är helt enkelt inte komplett utan att det finns en ande, totem eller andemässig förnimmelse av platsen. Den "astrala" beskrivningen ska helt enkelt vara lika intressant och välgjord som den fysiska: "andeförnimmelser" ska vara lika naturligt som "färg" eller "lukt".
---
Problem 3: Interaktionen
Det sista problem med schamanism som jag tänker ta upp här är interaktionen. Antag att en person beskrivs som trevlig, hjälpsam och vänlig, utom för schamanen som uppfattar personen som ett slemmigt parasitiskt monster eftersom det är precis vad schamanen ser.
Naturligtvis kan man förutsätta att spelarna är såpass bra rollspelare att de kan hantera det, men det gör inte jag. Jag förutsätter att de inte kan det, och att det därför måste hanteras på annat sätt. Då uppstår en klase problem. Först har vi metanivån. "Aha, schamanen ogillar Sune, då måste Sune vara otäck egentligen, även om han är trevlig." Sen har vi ett rent administrativt problem: hur ska schamanen få sin information rent praktiskt?
---
Slutsats?
Applåd om du orkat läsa hit.
Alla dessa problem härstammar från det enkla faktum att schamanens verklighet inte riktigt är samma verklighet som de övriga rollpersonerna skuttar omkring i (och då menar jag mer påtagligt än bara skilda meningsuppfattningar). Problemen ligger helt enkelt i hur man hanterar de inte riktigt samma men nästan verkligheterna, och det är det som ger mig gråa hår.
