Nekromanti Andra sorters rollspel och vad vi kan lära oss...

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag har börjat skriva min artikel om "portaler" inom djupimmersionistiskt spelande, och samtidigt börjat fundera på ett regelsystem som i sig använder just tydliga portaler och som kombinerar samberättande med djupimmersionism (vilket jag själv hävdat är omöjligt - spännande, inte sant?).

Nå, i skrivandet kom jag på att jag egentligen behöver läsa på lite mer om andra sorters rollspel, och tänkte be er forumiter om hjälp.

* Jag har bestämt för mig att Jung använder en form av väldigt djupinlevande "rollspel" som del i sin terapimetod; där ska det då handla om att ikläda sig olika personas eller arketyper ur det undermedvetna och så. Någon som vet mer om det här? Finns det någon bok jag bör läsa?

* Inom sexuella rollspel och S/M används, har jag fått för mig, tydliga portaler i form av kläder ("när jag har på mig det här blir jag Härskarinnan Kassandra, annars är jag bara vanliga Britta på ekonomiavdelningen"), ljus, kanske ljud... Och dessutom används ju "nödsignaler"/"nödutgångar" som i det här fallet på engelska heter "safe words" (svenskt uttryck?). Någon som vet mer om den här kulturen, eller kan peka mig vidare mot vettiga källor?

* Method Acting är ju så vitt jag begripit det teaterns motsvarighet till djupimmersionismen. Jag gissar mig till att även method actors måste finna sätt att komma in i och ut ur sina roller. Någon som vet mer? Källor?


Där har vi tre sorters rollspel jag tror att åtminstone djupimmersionismen har allt att vinna på att bekanta sig mer med. Alla tips, förslag, kommentarer och källor är välkomna.
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,620
Location
Malmö
Oj, vad spännande.

Kombon rollspel och psykologi går jag igång på, också kombon rollspel och method acting, men det lämnar jag åt de som är lite mer insatta än jag, liksom S/M...

Ja, du, det där med Jung är inte så klockrent och enkelt som man kan tänka sig... Vad jag vet (och är övertygad om) så är det inte så han använder sig av sina arketyper i terapi som en metod- patienter går inte in i terapier och tar på sig rollen av en arketyp.

Jung använder arketyper för att förstå människan och världen- som en del av det kollektiva medvetandet- det psykiska material vi alla delar och som ärvs ner- och som Jung kan visa finns i alla olika kulturer världen över- i skapelseberättelser osv.

För en bra och populärpsykologisk källa om Jung och dramaturgi- läs Den sista myten av Sigge Ekelund... bra bok, faktiskt... även om han inte är någon vidare berättare... Detta är dock en mkt förenklad "förståelse" som mer syftar till att visa hur man gör film- går lätt att koppla till Cambells "The hero with a thousand faces".

Ja, tillbaka till ämnet...

Alltså Jung använder som sagt arketyper för att förstå världen och menar att vi tas över av arketyper och handlar efter dessa arketyper- argh, svårt att förklara. Det finns en helt strålande spännande utgivning i två böcker av Jungs föreläsningar om Sålunda talade Zarathustra där han visar hur Nietsscze övertogs av en arketyp då han skrev boken och hur Nitscze anvädner sig av arketyper i sin berättelse. Mkt spännande föreläsningar och otroligt ögonöppnande...

Ja, som sagt. Rörigt och ganska krångligt. Hmmm...

Hur som helst tror jag att den du söker är en humanistisk eller existenssiell terapeut som lät sina patienter kliva in i andra roller och bli dessa, för att visa flera olika varianter av "jag" som man kunde bli. Jag minns inte vem av dem det var, det var länge sedan jag läste om honom... Kan det var... Hmm, nej, jag vågar inte chansa, men boken där det står om finns på jobbet så jag kan kolla på måndag.

Jag älskar Jung, även om jag aldrig i livet skulle använda mig av honom i jobbet- men i litteratur och rollspel blir han mkt spännande, vill du prata mer om honom så kan jag försöka ge en lite mindre rörig tanke, men då får du säga lite vad du är ute efter...

Jag har dock svårt att se att du kan använda dig av honom direkt om du inte:

*Snor från de som "tillämpat" honom
*Snor new age varianter av Jung
*Använder hans struktur för hur människans psyke är uppbyggt för att göra rollpersoner
*Väver in arketyper och symboler i spelet- låter dock märkligt...
*Använder dig av drömmar och symboler- han var tung på att tolka drömmar och förstå människor utifrån detta- mycket mer sympatisk och spännande än Freud...
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jo alltså, jag har bara halvglömda minnen av den kurs i Jungiansk Psykologi A jag gick, och den stolliga kvinna som höll i kursen var själv troende Jungian - med det kollektiva omedvetna och allt - vilket liksom gör att jag mest hade nåtslags idé om att koppla personas/arketyper till rollspel. Men du har antagligen rätt i att jag är lite ute och cyklar där med Jung specifikt, även om jag tycker att det skulle vara tokintressant att diskutera hur hans arketyper och symbolism förhåller sig till rollpersoner och spelvärldar... Om jag minns hans idéer om personas rätt (vilket jag säkert inte gör), är det så att ens persona baserar sig till viss del på arketyper men också på ens överjag, typ? Bah, jag får läsa mer.

Det jag var ute efter var hursomhelst rollspel inom psykologin i stort, framförallt så om det finns nån som låter en spela ut sina drömmar med inlevelse och så. Jag hade för mig att Jung pillade med sånt. Jag vet att Piff och Puff brukade anklaga oss för att använda oss av psykoterapeutiska metoder utan att avprogrammera ordentligt, och det är precis det jag skulle vilja pilla med här liksom... Ännu ett steg mot att låta verkligheten överträffa dikten. =)
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
The Method

Tja, jag har väl något slags yrkesmässig bild av method acting, även om det till stor del gäller kontrasterna mellan den och min egen skådespelartradition. Som när den amerikanske skådespelaren beklagade sig över hur jobbigt det var att leva som en hemlös i flera veckor för sitt rollarbete, varvid den brittiske kollegan frågade, "ever tried acting?" :gremsmile:

Men jag gissar att nedsättande anekdoter inte var vad du letade efter. Vad kan jag försöka hjälpa dig med?

En sak jag kan påpeka gäller skillnaden mellan att arbeta baserat på emotional recall (typiskt för method, baserat på vad lärjungar till den unga Stanislavskij tog med sig till Amerika) och den fysiska handlingens metod (som S föredrog när han hade blivit äldre och klokare och förkastat sina idéer om emotional recall som mentalhygieniskt osunda). Att arbeta utifrån fysiska handlingar och rollpersonens mål/projekt/drivkrafter tycks enligt egen erfarenhet inte vara det minsta sämre för inlevelsen i stunden än att grunda arbetet i rollens och skådespelarens gemensamma bakgrund känslomässiga bagage. Som skådespelare har jag inga problem att skilja mellan mig och min roll, och jag kan på ett bokstavligt ögonblick pendla mellan det ena och det andra, efter vad arbetet kräver, men trots det kan jag ha total inlevelse i rollen medan jag spelar den, det vill säga lånar ut min kropp och röst till den och utför dess handlingar och säger dess ord.

Jag pratade med min spelgrupp just idag om att vi upplever att vårt växlande mellan in character-snack i och metasnack mellan skarpt framade scener verkligen förhöjer känslan av inlevelse i karaktärerna och spelet. Alltså, en spelform som på en strukturell nivå placerar spelarna utanför fiktionen upplevs av oss som främjande för immersionen, snarare än hindrande. Jag tycker det är intressant i relation till hur jag i glimtar har uppfattat ditt mål med djupimmersionism, och till det jag upplever med en tydlig distinktion skådespelaren/rollen i kontrast till vissa filmskådespelares närmast transbaserade arbetsmetod.

Well, det här var kanske inte i närheten av vad du efterfrågade, men jag tyckte det relaterade till frågeställningen på nåt sätt i alla fall... :gremwink:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Re: The Method

Så, nu har jag fått sova på saken och fundera lite. Det borde jag göra oftare innan jag svarar på inlägg...

Simon said:
En sak jag kan påpeka gäller skillnaden mellan att arbeta baserat på emotional recall (typiskt för method, baserat på vad lärjungar till den unga Stanislavskij tog med sig till Amerika) och den fysiska handlingens metod (som S föredrog när han hade blivit äldre och klokare och förkastat sina idéer om emotional recall som mentalhygieniskt osunda). Att arbeta utifrån fysiska handlingar och rollpersonens mål/projekt/drivkrafter tycks enligt egen erfarenhet inte vara det minsta sämre för inlevelsen i stunden än att grunda arbetet i rollens och skådespelarens gemensamma bakgrund känslomässiga bagage. Som skådespelare har jag inga problem att skilja mellan mig och min roll, och jag kan på ett bokstavligt ögonblick pendla mellan det ena och det andra, efter vad arbetet kräver, men trots det kan jag ha total inlevelse i rollen medan jag spelar den, det vill säga lånar ut min kropp och röst till den och utför dess handlingar och säger dess ord.
Jag försöker komma på hur jag ska formulera mig här, men jag tror att vi talar om olika sorters inlevelse, eller kanske olika nivåer.

Efter att ha googlat emotional recall så tackar jag för termen - emotional recall må vara ett medel för method actorn, men för mig som djupimmersionist är det mer eller mindre "målet". Typ. Eller, det är en del av målet.

Jag tror att det kan vara nyttigt att skilja på utlevelse och inlevelse (och för den delen utlevelsebaserad inlevelse och inlevelsebaserad inlevelse, kanske). En skådespelares mål är ju ändå någonstans förmedlandet, själva uttryckandet av något. Det målet behöver inte finnas hos en rollspelare - jag går så långt att jag tycker att vad som utlevs av de andra spelarna är mig fullständigt irrelevant, eftersom jag fokuserar på den inre upplevelsen/inlevelsen av rollpersonen. 90% av det jag tänker och känner som min rollperson kommer aldrig ut i spel - för en skådespelare skulle en sån grej vara rätt värdelös, men eftersom jag inte har någon publik jag bryr mig om så funkar det alldeles utmärkt för mig.

Är jag begriplig?

Simon said:
Jag pratade med min spelgrupp just idag om att vi upplever att vårt växlande mellan in character-snack i och metasnack mellan skarpt framade scener verkligen förhöjer känslan av inlevelse i karaktärerna och spelet. Alltså, en spelform som på en strukturell nivå placerar spelarna utanför fiktionen upplevs av oss som främjande för immersionen, snarare än hindrande. Jag tycker det är intressant i relation till hur jag i glimtar har uppfattat ditt mål med djupimmersionism, och till det jag upplever med en tydlig distinktion skådespelaren/rollen i kontrast till vissa filmskådespelares närmast transbaserade arbetsmetod.
Jag tycker att det där är väldigt intressant - så intressant, faktiskt, att jag sedan jag läste om ert arbetssätt i Stormarnas Tid börjar skissa på ett system som på ett systematiskt och regelmekaniskt sätt använder olika portaler för att gå från djupimmersion till narrativ samberättarnivå. Jag vet inte om jag kommer att gilla systemet, men det är intressant.

Har ni testat med några andra inlevelsefrämjande övningar, t.ex portaler eller att köra ickeepisodiska kampanjer? Har ni testat att t.ex minimera antal "klipp"? Det är såna grejer jag själv stött på som jag upplevt som oerhört djupimmersionsfrämjande.

Jag vill inte skriva er på näsan, men kan det vara så att det ni känner är inlevelse i situationen, berättelsen och/eller världen snarare än rak karaktärsinlevelse?
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,620
Location
Malmö
Jag tror inte att Jung är fel spår- det finns mycket där att hämta, jag ska damma av mina gamla luntor och se om jag hittar ngt.

Annat intressant kan vara narrativ terapi som är en terapiform som lite enkelt handlar om att berätta sin livshistoria och sedan gå tillbaka och hitta punkter som talar för en alternativ bild och sedan skapa nya livsberättelser och på så sätt påverka självbild och sådant. Den är extremt bra, tycker jag, då man arbetar tex med ungdomar som haft skitliv, eller människor som upplevt mycket tragiskt och är fast i svarta bilder av sig själv och inte kan se vissa sidor av sig själva. Man kan då plcoak fram alternativa livshistorier och visa på olika sätt att berätta ens liv och ens jag. MKT trevligt och spännande.

Annars är ju familjeterapi i dess olika varianter ett enormt guldfält. jag tycker lite att rollen som familjeterapeut och spelledare inte är helt olik... :gremwink:

I familjeterapi arbetar man mycket med strukturer inom familjen, vilka olika roller man får mellan varandra, hur samspelsmönster ser ut och man tittar till exempel på vilken funktion ett psykiskt symptom har för samtliga familjemedlemmar. man tänker sig att en depression/ anorexia/ whatever kan ha väldigt olika funktioner. I en familj kan en anorexia ha positiva fördelar för andra familjemedlemmar och dottern blir familjens symptombärare. Så här tänker man också ofta kring arbete med sexuella övergrepp där man ofta måste analysera hela familjebilden och övergreppen inte sällan inte bara är en sak mellan förövare och offer- utan har även "funktioner" även för andra familjemedlemmar.

Precis som i ett rollspel så bollar man runt ordet för att bygga en gemnsam bild eller historia och man avtäcker hur samspelsmönstren i gruppen ser ut- precis som det finns mönster mellan vampyrerna i WoD...

Man tar alltså roller i familjemönstret- och tvingar in varandra i roller. ´Det blir en familjedynamik som skapar vissa funktioner och ger ett visst spelutrymme för olika sorters beteenden/ roller. Ja, mer om det om du är intresserad.

Känns nite riktigt som om jag fick fram vad jag menade...

ja, det finns massvis inom familjeterapi som jag tror skulle vara spännande att kombinera med skapandet av rollpersoner, hur man i spelargruppen kan använda sig av samspelsmönster och hur man kan förstå sin roll (inlevelse) genom samspelmönster, psykiska funktioner för andra och en själv samt att förstå sig själv utifrån relationerna till andra. ja, u get the point liksom...

Som sagt hör av dig om du undrar mer om ngt speciellt...

Jag hittar inte den där boken jag pratar om- men jag tror att det är Carl Rogers psykodynamiska existensiella terapi jag tänker på- där han vill få människor att uppnå sin "fulla potential" genom att bland annat experimentera med roller och olika sidor av sig själva. Det finns ju för övrigt en hel del sådant även inom improvisationsteaer- i alla fall när jag höll på med det...

Good hunting!
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Re: Andra sorters rollspel och vad vi kan lära oss

Shit madicken vilka intressanta tankar, Nils! Sjukt kul att läsa. Tyvärr kommer jag inte på några frågor som kan prodda efter mer svar om just kopplingen mellan terapi och hobbyrollspel, men har du mer att säga så lyssnar jag gärna! :gremsmile:
 

Simon

Swashbuckler
Joined
10 Oct 2000
Messages
2,602
Location
Malmö/Stockholm
Re: The Method

Jag tror att det kan vara nyttigt att skilja på utlevelse och inlevelse (och för den delen utlevelsebaserad inlevelse och inlevelsebaserad inlevelse, kanske). En skådespelares mål är ju ändå någonstans förmedlandet, själva uttryckandet av något. Det målet behöver inte finnas hos en rollspelare - jag går så långt att jag tycker att vad som utlevs av de andra spelarna är mig fullständigt irrelevant, eftersom jag fokuserar på den inre upplevelsen/inlevelsen av rollpersonen. 90% av det jag tänker och känner som min rollperson kommer aldrig ut i spel - för en skådespelare skulle en sån grej vara rätt värdelös, men eftersom jag inte har någon publik jag bryr mig om så funkar det alldeles utmärkt för mig.

Är jag begriplig?
Fullständigt begriplig. Klokt poängterat om skillnaderna mellan teater och rollspel, jag håller med om beskrivningen.

Har ni testat med några andra inlevelsefrämjande övningar, t.ex portaler eller att köra ickeepisodiska kampanjer? Har ni testat att t.ex minimera antal "klipp"? Det är såna grejer jag själv stött på som jag upplevt som oerhört djupimmersionsfrämjande.

Jag vill inte skriva er på näsan, men kan det vara så att det ni känner är inlevelse i situationen, berättelsen och/eller världen snarare än rak karaktärsinlevelse?
Jag har ännu inte riktigt greppat vad du menar med portaler, men förklara gärna. Det närmaste inlevelsefrämjande övningar vi har använt skulle jag säga är den stämningsskapande introduktion för kvällen som vi brukar låta spelledaren starta med och som kan vara som en kamerasvepning över miljön och den allmänna situationen i settingen eller som en levande cut scene med rollpersoner och ett aktivt nu fast utan egentligt dramatiskt spel, eller en kollageliknande resumé av vad som hänt sist eller sedan sist.

Jag skulle beskriva vår (min?) inlevelse som flerbottnad, inlevelsen i stunden är av olika natur beroende på vilket perspektiv jag för ögonblicket har. I scener med Håkans figur där jag är frånvarande har jag helt publikens (och vännens) perspektiv, men kan ändå känna inlevelse i både situation och berättelse, såväl som i karaktären, på samma sätt som jag som filmpublik kan leva mig in i en rollfigur jag bara ser utifrån genom en kameralins.

När jag själv är central i scener upplever jag det lite annorlunda. Där växlar min inlevelse tydligt mellan karaktären och berättelsen, beroende på om jag är mitt inne i en spelscen och liksom på scen lånar ut min röst, mitt ansikte och delar av mina rörelser åt rollfiguren eller om vi metapratar om vilken scen som ska komma härnäst. Men även i metapratet finns ett element av karaktärsinlevelse kvar i det att jag kan sitta och hoppa upp och ner i min fåtölj i min iver att få frama en scen som för mitt/karaktärens viktigaste projekt vidare.

Att minimera antalet klipp har jag dåliga erfarenheter av från innan vi blev strikta med scenframing. Känslan av att det bara goes on and on and on and on gör spelet tråkigt, i min smak, och är det tråkigt försvinner motivationen att investera den energi som krävs för nåt slags upplevelse av inlevelse. Suspension of disbelief och allt det där som kräver en vilja att hänge sig åt fiktionen. Känns spelet poänglöst finns inte den viljan, och då finns ingen inlevelse. Det är därför jag upplever det som jag skrev i förra inlägget, att strängare scenframing har förhöjt känslan av inlevelse i vårt spel under det senaste året.

Hur menar du med ickeepisodiska kampanjer? De grejer vi prövande har kört igång den senaste tiden, parallellt med och efter Stormarnas tid, har använt Solar System mer rent, och det är gjort för ett spel som inte är episodiskt i den bemärkelsen att varje spelträff/episod/äventyr är en påbörjad och avslutad båge med nollställda skaderutor och påfyllda pölhögar inför varje ny sådan understory. Istället är Solar skrivet för att mekaniken, med pool refreshment scenes och förbättringsköp mitt i scener, ska stimulera ett växlande tempo i fiktionen och en dramatisk intensitet som liksom böljar som i många romaner, till skillnad från teveseriedramaturgin som Spirit of the Century inbjuder till, tillsammans med kanske alla spel där erfarenhetspoäng är menade att spenderas mellan spelepisoder istället för mitt i dem.

Men du kanske menar något annat med episodiskt och ickeepisodiskt spel?

Rolig tråd, förresten! :gremsmile:
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Alltså, Jung är skitintressant - men i sammanhanget där jag håller på och skriver en artikel om hur man med en djupimmersionistisk agenda för ögonen kan begagna sig av portaler (alltså tydliga markeringar av in- och utgång ur rollen) i rollspel känns han lite malplacerad.

Det jag är intresserad av just nu är ju just hur man inom psykologin kan tänkas arbeta med det här med att gå in i/ut ur roller, om man nu överhuvudtaget håller på med den sortens djupa fantiserande eller om det bara är något Piff och Puff hittat på...
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Re: The Method

Simon said:
Jag har ännu inte riktigt greppat vad du menar med portaler, men förklara gärna.
Det är det jag försöker. Jag skriver ju högst upp att jag håller på och skriver en artikel om saken =)

Men allvarligt talat - en "portal" är alltså en tydlig ritual eller övning som tar en in i resp. ut ur rollen.

Några exempel:

- Man tänder ett ljus i början på varje spelmöte, som får vara den enda belysningen.

- Man spelar alltid en viss bakgrundsmusik eller liknande.

- Spelledaren inleder varje spelmöte med orden "Det var en gång..."

- I början av varje spelmöte får spelarna sitta tysta med ögonen slutna och föreställa sig hur de är sina rollpersoner och hur då rollpersonerna sitter eller står just i ögonblicket som snart ska påbörjas in-game, man tänker på kroppshållning, hur man känner sig, vad man tänker om de andra i rummet.

- Som ovan, men spelarna får i jagform svara på frågor om rollpersonens förflutna eller tankar. "Beskriv din första kärlek", till exempel.

- Varje spelmöte inleds med att SL läser upp en nyhetsbulletin som handlar om vad rollpersonerna höll på med förra gången och hur detta gestaltades i media.

- Varje spelare har någon liten bit rekvisita som hör till rollpersonen. En tändare, en hatt, en kavaj, en käpp, en värja - något som ger taktil upplevelse och direkt association. Man handhar bara föremålen när man är in character.

...och så vidare. Förstår du hur jag menar, ungefär?


Simon said:
Det närmaste inlevelsefrämjande övningar vi har använt skulle jag säga är den stämningsskapande introduktion för kvällen som vi brukar låta spelledaren starta med och som kan vara som en kamerasvepning över miljön och den allmänna situationen i settingen eller som en levande cut scene med rollpersoner och ett aktivt nu fast utan egentligt dramatiskt spel, eller en kollageliknande resumé av vad som hänt sist eller sedan sist.
Låter för mig som en klockren portal. Framförallt om ni gör likadant varje gång =)

Simon said:
Jag skulle beskriva vår (min?) inlevelse som flerbottnad
Jag också. Och utifrån vad du skriver så förstår jag också att ditt perspektiv verkligen inte är djupimmersionistiskt, eftersom ju djupimmersionismen är mer enkelspårig - det är rak karaktärsinlevelse, medan du lever dig in både som ett slags berättare och som betraktare och så vidare. Det är inlevelsen och spänningen i "Hur ska det gå för oss nu" mer än den personliga förstapersonsinlevelsen jag talar om.

(Och här vill jag för säkerhets skull poängtera dels att jag själv haft en hel del skoj med liknande inlevelse i mina dagar, och att jag inte för en sekund menar att ditt sätt är "sämre" eller så.)

Simon said:
Det är därför jag upplever det som jag skrev i förra inlägget, att strängare scenframing har förhöjt känslan av inlevelse i vårt spel under det senaste året.
Mjo, jag förstår det. För mig har det blivit tvärtom; en rejäl öghonöppnare var en SL som bara "hoppade" när det var absolut nödvändigt; annars fanns det alltid tillräckligt med konflikter inom gruppen och mellan gruppen och folk vi umgicks med för att förgylla den tråkigaste bilresa. Vår dötid blev inte dötid, helt enkelt. Och att vi aldrig gick "ur rollen" som det ju gärna blir när man klipper ökade min upplevelse enormt, just för att det blev som att leva ett kontinuerligt liv snarare än att berätta någons berättelse, om du förstår hur jag menar...

Det har nog varit den största ögonöppnaren för mig de senaste åren, faktiskt. Tillsammans med ickeepisodiska kampanjupplägg.

Simon said:
Men du kanske menar något annat med episodiskt och ickeepisodiskt spel?
Alltså, det jag menar är att man går ifrån uppdelningen äventyr/kampanj helt och hållet, undviker klockrena början/slutgrejer och helt enkelt låter saker och ting mest fortgå, så som de gör i verkligheten. Man besegrar inte vampyrprinsen, utan man försvagar honom tillfälligt. Man gifter sig inte med prinsessan, utan man mest fortsätter ragga på henne. Och om man gifter sig med henne så fortsätter ändå kampanjen.

Samt att det sker en massa olika trådar samtidigt snarare än klara, tydliga plots. Stormarnas Tid verkar ha varit väldigt bra här, som jag ser det. Flera olika trådar som inte riktigt avslutas nångång utan mest fortsätter och gör det asynkront.

Om jag ska visa min datornördiga sida: Windows 3.1 fixade bara att köra ett program i taget, typ. Man kunde antingen lyssna på musik eller så kunde man skriva i word. Det är det klassiska: Man gör ett äventyr i taget, och nästa äventyr påbörjas när det gamla slutade. och varje pryl är separat.

I modernare operativsystem kan man göra många saker samtidigt, och dessutom både asynkront och ändå sammankopplat. Jag kan lyssna på musik och chatta och surfa och skriva i word och göra en backup samtidigt, och dessutom finns det chatprogram som kan infoga vilken låt jag just nu lyssnar på och så vidare. Det blir Ett Enda Megagigantiskt Mischmasch, precis som ens riktiga liv.

Är jag begriplig nu, eller snackar jag bara goya?
 

Nässe

Myrmidon
Joined
3 Jan 2006
Messages
3,620
Location
Malmö
Shit- krankovitch!

Jag tänkte på två självskrivna metoder som jag missat.

Jag vet inte vad du känner till om mindfullness, och mindfullness-terapi?

Det handlar alltså om att göra terapi av gamla asiatiska meditationsläror... Kontentan är att uppleva nuet fullt ut, vara i stunden och hindra jaget-i-tankarn från att befinna sig någon annastans än just här och nu och i de upplevelser som kroppen genom sina sinnen mottar- utan att värdera dessa intryck som vare sig goda eller onda. man kan alltså mindfullt uppleva känslan av hat, känslan av kärlek, känslan av att känna ett lövs yta mot sin fingertopp etc

Via jobebt gick jag för typ 2-3 år sedan i mindfullness-meditation och upplevde det som något mycket speciellt och nytt. Det var helt enkelt en helt annan form av närvaro, och att vara jag- som gick bortom vanliga upplevelser utan att vara "knarkig" eller trippad. Man höll på i tio minuter att rulla runt ett russin i tungan och förundras över det- utan att man fattade att det var ett russin man hade i tungan! Man upplevde bara sinnenas intryck utan att värdera.

Så vad har då det här med rollspel att göra. Jo, det här är ju ett väldigt tydligt sätt att uppleva, att vara sig själv. Att känna efter, på ett annan sätt än klassiska. Det finns en mängd mindfullness- övningar man kan göra som är lätta och bra- hur många böcker som helst.

Tänk om man skulle göra mindfullness-övningar in charakter...!

Tänk om man skulle uppleva hur russinet smakade i munnen genom den person man är och lever sig in i? Tänk om man skulle uppleva känslan av kärlek som överflödar ens inre system- i den karaktär man trätt på sig...

Låter ganska psycho- men kanske kan det vara något? Du får nog hitta rollspelare som vågar och vill bolla med sina egna jag, och inte bara är ute efter en karusell-rolighets-vända...

Det andra jag tänkte på är hypnos.

Jag höll på med hypnos som lekman för några år sedan med några kompisar som liksom jag gillade att experimentera. Jag skulle vilja säga att hypnos är ett alldeles eget medvetandetillstånd- som skiljer sig radikalt från mindfullness. Man är absolut inte borta eller omedveten, eller oförmågan att kontrollera sig. man är bara i ett annan medvetandetillstånd som är väldigt starkt och tydligt.

I hypnos ingår det ofta en inledande och en avslutande ritual. Till exempel går man ner för tio trappsteg och för varje trappsteg når man längre och längre ner i trance. Detta är något som tränas i- man lär sig att hela tiden lättare och snababre gå ner i trance. Väl i hypnos kan man hitta på en massa kuligheter...

Kuligheterna var ju inte direkt poängen utan mer hur hypnosen använder sig av en portal för att föra medvetandet bortom sitt vanliga jag och in i något annat. Detta "annat" skulle kunna vara en annan karaktär.

Kolla biblioteket- den bästa bok jag hittat med konkreta portaler var en urgammal bok för tandläkare där man lärde sig använda hypnos istället för smärtstillande (och, ja, det fungerar...).

Kanske bör man ta sig en funderar innan man kastar spelgruppen in i hypnotiska tillstånd som enligt uppgift ska vara möjliga att fastna i, och som dessutom kan vara skadliga- det är inte vad jag föreslår. Men du kan nog lära dig mer om portaler från dessa källor.

Observera att viss andel av alla människor saknar förmågan att gå ner i hypnotisk trance...

För övrigt använde sig vår mindfullness-ledare sig också av olika sorters portaler- ritualer som inledde och som fick en in i det andra medvetandet.

Nu låter allt detta lite out-there, vilket det i verkligheten inte är. Kolla själv. Mycket spännande.

Nils
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
NilsH said:
Jag vet inte vad du känner till om mindfullness, och mindfullness-terapi?
Inte ett smack.

NilsH said:
Det handlar alltså om att göra terapi av gamla asiatiska meditationsläror...
Jag är ju allergisk mot allt som sätter upp "gammal asiatisk visdom" på nåtslags piedestal, men jag ska försöka se det med öppna ögon... =)

NilsH said:
Kontentan är att uppleva nuet fullt ut, vara i stunden och hindra jaget-i-tankarn från att befinna sig någon annastans än just här och nu och i de upplevelser som kroppen genom sina sinnen mottar- utan att värdera dessa intryck som vare sig goda eller onda.

(...)

Låter ganska psycho- men kanske kan det vara något? Du får nog hitta rollspelare som vågar och vill bolla med sina egna jag, och inte bara är ute efter en karusell-rolighets-vända...
Jag kanske inbillar mig, men jag tror inte att karusellfolket är ute efter djupimmersionism ändå =)

Men det låter dödscoolt hursomhelst. Om inte annat skulle det kunna bli en schysst portal - man spenderar några minuter med att mindfullness-meditera i sin roll innan man börjar...

NilsH said:
Det andra jag tänkte på är hypnos.
Har jag också funderat på...

NilsH said:
I hypnos ingår det ofta en inledande och en avslutande ritual. Till exempel går man ner för tio trappsteg och för varje trappsteg når man längre och längre ner i trance. Detta är något som tränas i- man lär sig att hela tiden lättare och snababre gå ner i trance. Väl i hypnos kan man hitta på en massa kuligheter...
Låter väldigt bekant =)

NilsH said:
Kuligheterna var ju inte direkt poängen utan mer hur hypnosen använder sig av en portal för att föra medvetandet bortom sitt vanliga jag och in i något annat. Detta "annat" skulle kunna vara en annan karaktär.
Absolut.

NilsH said:
Kolla biblioteket- den bästa bok jag hittat med konkreta portaler var en urgammal bok för tandläkare där man lärde sig använda hypnos istället för smärtstillande (och, ja, det fungerar...).
Du kommer inte ihåg namnet på boken?

NilsH said:
Observera att viss andel av alla människor saknar förmågan att gå ner i hypnotisk trance...
Plötsligt blir jag jättenyfiken på sambandet mellan hypnotisk trance och det djupimmersionistiska tillståndet. Kanske har de mer att göra med varandra än man tror? Kan det vara så att vissa människor helt enkelt inte kan komma in i det djupimmersionistiska tillståndet? om så, kan det vara samma folk?
 

terje

xenomorf mystiker
Joined
21 Jan 2001
Messages
1,752
Location
Demokratiska Republiken Latveria
Psychodrama kanske är nått att titta på?

Det polska lovecraftianska brevskrivarrollspelet De Profundis utgår delvis från sånt. Intressant ur ett djupimmersionistiskt perspektiv är att psychodramats syfte i det spelet är att sudda ut gränsen mellan rollperson och spelare.
 
Top