Så där står vi, vi håller den enda bron mellan allting vi slagits för under hela kampanjen och de välorganiserade legionerna från Serak. Vi kommer inte lämna den här platsen levande. Vi är nivå 9 och vi har klöst oss upp till den nivån en avskuren hobgoblin hals, en alv krossad med yxor stärkta av ohelig magi och en grupp bönder brända till döds med magiska eldklot i taget. Vi är inte eliten, vi började alla som 3d6 rakt ner och vi har varit tvungna att prioritera för att hålla oss levande en nivå till. Vi är inte de effektivaste, vi har fått stryk lika ofta som vi har vunnit och det har varit många segrar där vi skrapat oss genom blödandes och moraliskt nedtryckta. Vi är inte de noblaste, vi har slutit mörka pakter och dödat oskyldiga för att skydda Serkonis. Men allt vi har gjort har varit för att skydda Serkonis. Och vi har misslyckats. Som tur är har diplomaterna sett till att vi kan evakuera resterna av vår befolkning till lågländerna, ett par riken vi hjälpt kommer ta in de delar av vår befolkning som inte redan är döda eller förslavade. Våra brutala taktiker och lagar vi fått genom senaten har gjort att det är få slavar tagna av fienden. Vi har bränt vårt eget folk, vårt eget land och våra egna själar över de senaste tre sessionerna. Innan det var det faktiskt ett krig som barderna skulle kunna sjunga om i en session. Men nu står vi här, på den sista bron och vi behöver hålla den tillräckligt länge för att folket och senaten skall hinna fly huvudstaden.
Där är jag, Praetor Xion, antipaladin av tyranni med en bortkastad ungdom (Rogue 1/Barbarian 1/Antipaladin 7. LE. Human.). Jag har varit drivande i att använda allt brutalare taktiker istället för att vika oss för fienden. Jag har inte varit en tillräckligt bra taktiker för att vinna kriget, men håller vi dem vid den här bron länge nog kommer de flesta av fiendens armé svälta till döds. Jag har också varit en politisk katastrof och orsakat enorma uppror, skapat revolutionära terror celler och annat dåligt. Så ja... Det var mitt fel att vi hamnade här... Men jag gjorde mitt bästa!
Professor Elisabeth Ahrweiler var från ett land långt västerut men hade slutit upp med oss efter att hennes make och hans älskarinna tragiskt dött under en resa i Serkonis. Enligt Serkonisk lag ärvde hon allt istället för hennes makes oäkta söner vilket gav henne motiv att stanna. Hennes skicklighet med magi gjorde henne snabbt ovärderlig för oss (Sorcerer 9. CE. Half-Elf). Professorns spelare var en helt ny rollspelare som älskade att beskriva hur hennes karaktär torterade ihjäl sina fiender på slagfältet och valde magier som lät henne kasta syra eller göra fiender permanent blinda av ren sadism. Rollspelsmässigt var Elisabeth nästan lika dålig på politik som Xion och eftersom de var de primära politiska karaktärerna var det ett problem. Elisabeth lyckades göra oss till fiende med nästan alla större handelshus på kontinenten och vi var tvungna att dela ut adelstitlar och gifta bort folk för att fixa det.
Ax-Lakai var vår präst och följare av den stora guden Lakai som hen kanske var barn till. Ax var uppväxt på landet och var vår expert på att hantera hästar och liknande. Ax var på ett sätt den minst fruktansvärda av våra gruppmedlemmar i det att hen brydde sig om något större än henom men också den värsta av våra gruppmedlemmar i att hen var en absolut fanatiker. Lakai var guden av renhet och rening om han dyrkades i sin goda form men guden av utrensningar och intolerans i sin onda form. Ax spelare hade sett Serenity filmen kort innan kampanjen började och baserade sin karaktär delvis på The Operative i att båda karaktärerna inser att de är onda men är beredda att göra ont för något större. Ax tog också upp slagordet "För en värld utan synd". I spelet var karaktären dock mycket mer av en support och moralisk kompass karaktär än någon som gjorde saker själv. Men speciellt Xions öron blev ofta viskade i. (Cleric 7/ Ranger 2. LN. Aasimar)
Astraeus den godhjärtade (Rogue 5/ Assassin 4. NE. Tiefling) var inte så godhjärtad. Han var dock folkets hjälte i att han kom från de fattiga klasserna, spred pengar bland folket, skyddade folket från giriga adelsmän och tillhörde en socialtutsatt folkgrupp men hade lyckats arbeta sig upp till en viktigt position i militären och politiken. Det är svårt för mig att förneka att Astraeus var den bästa av oss på sitt jobb (PR och politik) eller sin position i gruppen (speja och ta ut ledare hos fienden). Det är dock också svårt att förneka att karaktären fick folk att "försvinna" ibland och sedan dök det upp mänskliga kvarlevor som det bland annat var tuggade på. Ibland hittade vi folk som fortfarande levde fast nu var utan ögon eller tungor och hade spikar inslagna i skallen. Då brukade Astraeus vissla lite och fälla en kommentar om "Vart är världen påväg egentligen?". Vi kollade aldrig upp det här och fick inte reda på att Astraeus var delvis besatt av en demon. Men till vårt försvar var vi rädda för honom och ingen viktig försvann ju så...
Så vi står på bron, vi har 100 man med oss som vi gett bågar. De kommer bara vara i vägen på bron när vi börjar kasta områdestäckande magier. Så de är placerade bakom oss så de kan skjuta in i bron. Vi sprider ut oss över bron för att undvika fiendens eldklot och artilleri projektiler och sedan väntar vi. Fienden kommer och de är 10.000 tals. De börjar peppra oss med pilar men vi har skydd och den planen kommer inte fungera. De skickar fram vågor mot oss först och vi slaktar tre av dem. Det tar nästan alla våra resurser men vi mejar ner dem och varje grupp som kommer ser mindre glada ut att möta oss. Det kommer inte en fjärde våg. En grupp av deras hjältar leder huvuddelen av armén rakt mot oss. Så många trupper att vi inte kan vinna. Vi bryr oss inte, vi fortsätter slåss på vägen ner. Astraeus dör först, han sänker en av deras riddare men blir överväldig av vanliga trupper och stampas till döds. Sedan dör Elisabeth, hon använde sina bästa formler först och försöker nu kämpa av fiender med lägre former av magi. En av deras hjältar klättrar över berget av smälta och brända döda och sätter en dolk i hennes hjärta. Jag och Ax går ner samtidigt, jag har slut på andra förmågor och har fallit i bärsärkagång, vilt svingandes min yxa mot allt som kommer nära och soldaterna är för nära Ax för att han skall kunna använda sin båge och har reducerats till att använda närstridsmagier. Vi lyckas ta varsin hjälte med oss ner.
Vi överlevde i 9 rundor. Ett jäkla mirakel. Vi behövde överleva i 20 för att rädda vårt folk. Vi dör uselt, meningslöst och bortkastat en blodig bro mitt i ett bränt kungarike. Det var fantastiskt kul!
