Rising
Vila i frid
urvändningar
"Hmm... det oroar mig att du läst mina inlägg utan att se att jag försökt bygga upp det argumentet."
Nejdå; spänning, man vet inte vad som kan komma att hända, man ska riskera samma faror som alla andra för att känslan av att vara på ett slagfält ska vara autentisk, osv, du har varit mycket övertygande. -För de som eftersträvar en stor del av simulationism. Jag bara menar att man kan ha andra målsättningar också, och de är inte nödvändigtvis sämre än det du har valt. Och om man exempelvis har min målsättning, då fungerar inte helt opartiska regler särskilt bra över slagfältets skeenden. Och det är på den här punkten jag tycker att vi inte riktigt når varandra. Du är väldigt övertygande om din sak, men jag har inte ens försökt säga emot att det fungerar för din målsättning. Jag bara menar att min spelstil inte nödvändigtvis blir bättre om den blir mer lik din.
"Jag har observerat att du många gånger i en argumentation försöker dra in svepande bedömningar av debattmotståndarens beteende i andra debatter. Det är oklart vad du vill uppnå med detta... men du kanske kan upplysa mig om det? "
Well, främst är det förstås för att jag är en osympatisk skitstövel, men det är också ett utslag över att vi forumiter väldigt sällan verkar diskutera ämnet vi samlats kring, för vi pratar mycket utan att egentligen kommunicera med varandra. För mig tycks det som att vi ibland bara använder diskussionerna som svepskäl för att pröva våra personligheter mot varandra. Här känns det som att vi kört fast. Jag märker att jag börjat rygga tillbaka och säger "kan vi inte alla spela på varsitt sätt, måste vi trycka ner varandra?" (vilket jag ofta gör), delvis som ett utslag av min konflikträddhet och delvis som ett lömskt retoriskt drag för att alla andra åsikter än mina skall framstå som misogyna och elitistiska.
Jag vet inte, tänkte mest kolla om någon annan kände som jag, att det bara är våra dåliga sidor som tjafsar med varandra, min slemma ryggradslöshet mot din envishet i det här fallet, och att ingen av oss längre är intresserade av vad vi kan få ut av diskussionen.
"Med en uppsättning regler var det 5% chans att fel plats och fel tillfälle skulle vara där Ackbar var just då... med ett annat regelset var det nästan säkert att Ackbars punkt i rumtiden var ganska skyddad. Utan regler är det helt upp till spelledaren."
Nja. Nu jämför du olika fall av simulationism (med olika regler eller utan regler alls). I det fallet håller jag självklart med dig om att man måste ha någon form av regler. Men jag pratar ju egentligen inte om simulationism överhuvudtaget för egen del, utan om min spelstil.
Där låter man det (till största delen) vara upp till rollpersonerna istället. Inte Spelledaren (med eller utan slumpgenerator), utan man låter Ackbars öde ligga i händerna på gänget nere på Endor. Dödsstjärnan låter man skjuta på andra skepp för att Ackbars spelare ska få en klar, tydlig och spännande uppfattning om att fienden har tiden på sin sida, och han skall hela tiden undra över vad hans vänner egentligen kan hålla på med därnere. Ska han retirera? Som spelledare ger vi Ackbar en rimlig chans att överleva, det beror på hur snabbt Endor-gänget kan slå ut energiskölden.
Den lösningen kan du fnysa åt och anse vara orealistisk, och det gör du i så fall egentligen rätt i. Grejen är att den passar mig, eftersom jag tycker den gör slagfältet mer spännande.
Spänning för mig är nämligen inte bara att riskera att förlora.
Ju mindre roll min förmåga spelar, desto mer övergår det spännande till att bli ett uthärdande. Ett slagfält där jag närhelst kan dö utan att ha en rimlig chans att påverka mitt öde, det gör mig faktiskt bara avtrubbad och desillusionerad. Och jag vill inte vara avtrubbad som spelare, då rycker jag bara på axlarna istället för att engagera mig i min rollpersons liv. Om Ackbars öde är mer eller mindre oavhängt hans agerande, då skulle jag som spelare nog bara fjärma mig från spelet och sluta bry mig om det.
Jag kan förstå att du tycker att det blir bäst om man aldrig slutar tillåta rollpersonerna från att dö på snöpliga vis. Det är ingen dålig inställning. För dig. Däremot funkar den dåligt för mig.
"Jag skall ta detta enkelt: Utan regler och spelarinverkan har spelledaren absolut makt."
Javisst. Jag vill inte nödvändigtvis röra någon av dem. Jag låter rollpersonerna nere på Endor spela med spelarinverkan och regler, med full realism och hela köret, i ett miniäventyr där deras påverkan faktiskt är betydligt större än vad det är för den sittande ankan Ackbar uppe i rymden. Jag tar visserligen bort Ackbars möjligheter att i någon större utsträckning kunna påverka dödsstjärnan, men i gengäld så tar jag också bort alla mina egna möjligheter att döda Ackbar som den lilla fluglort han är för alla de enheter som står till mitt förfogande. Är det jag eller Ackbar som förlorat mest makt, tycker du? Spelarnas inverkan blir ju mångfaldigt viktigare för äventyrets utgång, eftersom jag har ställt dem mot ett motstånd nere på Endor som de faktiskt kan värja sig mot och konfrontera på sina egna villkor. Jag har således begränsat både dem och mig själv, men eftersom spelarna bara är en handfull personer medan jag har flera tusen soldater och militära enheter, så är det helt klart jag som ger upp den större delen av makten. Såsom jag ser det.
"De har dock med regler att göra eftersom de alla kan lösas eller abstraheras bort med regler."
Eftersom det inte finns något rollspel som har regler för alla beslut som fiendetrupperna måste ta under ett fältslag så är inte det här med att slå tärningsslag istället för att fatta beslut något som jag vill betrakta som "regler". Skall fienden avancera på den delen av kullen som rollpersonerna står på eller på den andra sidan? 50-50. Om den ena sidan är mer passande för deras trupper, medan den andra sidan har ett glesare försvar? Fortfarande 50-50? Om motståndarna har dålig sikt över slagfältet och inte riktigt vet hur försvaret är på andra sidan? 60-40? 75-25? 80-20? Inga regler i världen kan svara på det. Du kan förstås fortfarande använda slump, men eftersom du inte har några regler som grund så är det ändå, först och främst, ett utslag över vad du som spelledare beslutar. Och ditt beslut kan vara avgörande för rollpersonernas chanser.
Det är den här spelledarmakten som jag, personligen, känner att jag inte vill ha. Jag avsäger mig därför makten att själv (eller med hjälp av slump) kunna göra så stora avgöranden för hur striden skall komma att gå för rollpersonernas del.
Jag förstår din spelstil. Ser du någon enstaka tillstymmelse till poäng i min?
/Rising
"Hmm... det oroar mig att du läst mina inlägg utan att se att jag försökt bygga upp det argumentet."
Nejdå; spänning, man vet inte vad som kan komma att hända, man ska riskera samma faror som alla andra för att känslan av att vara på ett slagfält ska vara autentisk, osv, du har varit mycket övertygande. -För de som eftersträvar en stor del av simulationism. Jag bara menar att man kan ha andra målsättningar också, och de är inte nödvändigtvis sämre än det du har valt. Och om man exempelvis har min målsättning, då fungerar inte helt opartiska regler särskilt bra över slagfältets skeenden. Och det är på den här punkten jag tycker att vi inte riktigt når varandra. Du är väldigt övertygande om din sak, men jag har inte ens försökt säga emot att det fungerar för din målsättning. Jag bara menar att min spelstil inte nödvändigtvis blir bättre om den blir mer lik din.
"Jag har observerat att du många gånger i en argumentation försöker dra in svepande bedömningar av debattmotståndarens beteende i andra debatter. Det är oklart vad du vill uppnå med detta... men du kanske kan upplysa mig om det? "
Well, främst är det förstås för att jag är en osympatisk skitstövel, men det är också ett utslag över att vi forumiter väldigt sällan verkar diskutera ämnet vi samlats kring, för vi pratar mycket utan att egentligen kommunicera med varandra. För mig tycks det som att vi ibland bara använder diskussionerna som svepskäl för att pröva våra personligheter mot varandra. Här känns det som att vi kört fast. Jag märker att jag börjat rygga tillbaka och säger "kan vi inte alla spela på varsitt sätt, måste vi trycka ner varandra?" (vilket jag ofta gör), delvis som ett utslag av min konflikträddhet och delvis som ett lömskt retoriskt drag för att alla andra åsikter än mina skall framstå som misogyna och elitistiska.
Jag vet inte, tänkte mest kolla om någon annan kände som jag, att det bara är våra dåliga sidor som tjafsar med varandra, min slemma ryggradslöshet mot din envishet i det här fallet, och att ingen av oss längre är intresserade av vad vi kan få ut av diskussionen.
"Med en uppsättning regler var det 5% chans att fel plats och fel tillfälle skulle vara där Ackbar var just då... med ett annat regelset var det nästan säkert att Ackbars punkt i rumtiden var ganska skyddad. Utan regler är det helt upp till spelledaren."
Nja. Nu jämför du olika fall av simulationism (med olika regler eller utan regler alls). I det fallet håller jag självklart med dig om att man måste ha någon form av regler. Men jag pratar ju egentligen inte om simulationism överhuvudtaget för egen del, utan om min spelstil.
Där låter man det (till största delen) vara upp till rollpersonerna istället. Inte Spelledaren (med eller utan slumpgenerator), utan man låter Ackbars öde ligga i händerna på gänget nere på Endor. Dödsstjärnan låter man skjuta på andra skepp för att Ackbars spelare ska få en klar, tydlig och spännande uppfattning om att fienden har tiden på sin sida, och han skall hela tiden undra över vad hans vänner egentligen kan hålla på med därnere. Ska han retirera? Som spelledare ger vi Ackbar en rimlig chans att överleva, det beror på hur snabbt Endor-gänget kan slå ut energiskölden.
Den lösningen kan du fnysa åt och anse vara orealistisk, och det gör du i så fall egentligen rätt i. Grejen är att den passar mig, eftersom jag tycker den gör slagfältet mer spännande.
Spänning för mig är nämligen inte bara att riskera att förlora.
Ju mindre roll min förmåga spelar, desto mer övergår det spännande till att bli ett uthärdande. Ett slagfält där jag närhelst kan dö utan att ha en rimlig chans att påverka mitt öde, det gör mig faktiskt bara avtrubbad och desillusionerad. Och jag vill inte vara avtrubbad som spelare, då rycker jag bara på axlarna istället för att engagera mig i min rollpersons liv. Om Ackbars öde är mer eller mindre oavhängt hans agerande, då skulle jag som spelare nog bara fjärma mig från spelet och sluta bry mig om det.
Jag kan förstå att du tycker att det blir bäst om man aldrig slutar tillåta rollpersonerna från att dö på snöpliga vis. Det är ingen dålig inställning. För dig. Däremot funkar den dåligt för mig.
"Jag skall ta detta enkelt: Utan regler och spelarinverkan har spelledaren absolut makt."
Javisst. Jag vill inte nödvändigtvis röra någon av dem. Jag låter rollpersonerna nere på Endor spela med spelarinverkan och regler, med full realism och hela köret, i ett miniäventyr där deras påverkan faktiskt är betydligt större än vad det är för den sittande ankan Ackbar uppe i rymden. Jag tar visserligen bort Ackbars möjligheter att i någon större utsträckning kunna påverka dödsstjärnan, men i gengäld så tar jag också bort alla mina egna möjligheter att döda Ackbar som den lilla fluglort han är för alla de enheter som står till mitt förfogande. Är det jag eller Ackbar som förlorat mest makt, tycker du? Spelarnas inverkan blir ju mångfaldigt viktigare för äventyrets utgång, eftersom jag har ställt dem mot ett motstånd nere på Endor som de faktiskt kan värja sig mot och konfrontera på sina egna villkor. Jag har således begränsat både dem och mig själv, men eftersom spelarna bara är en handfull personer medan jag har flera tusen soldater och militära enheter, så är det helt klart jag som ger upp den större delen av makten. Såsom jag ser det.
"De har dock med regler att göra eftersom de alla kan lösas eller abstraheras bort med regler."
Eftersom det inte finns något rollspel som har regler för alla beslut som fiendetrupperna måste ta under ett fältslag så är inte det här med att slå tärningsslag istället för att fatta beslut något som jag vill betrakta som "regler". Skall fienden avancera på den delen av kullen som rollpersonerna står på eller på den andra sidan? 50-50. Om den ena sidan är mer passande för deras trupper, medan den andra sidan har ett glesare försvar? Fortfarande 50-50? Om motståndarna har dålig sikt över slagfältet och inte riktigt vet hur försvaret är på andra sidan? 60-40? 75-25? 80-20? Inga regler i världen kan svara på det. Du kan förstås fortfarande använda slump, men eftersom du inte har några regler som grund så är det ändå, först och främst, ett utslag över vad du som spelledare beslutar. Och ditt beslut kan vara avgörande för rollpersonernas chanser.
Det är den här spelledarmakten som jag, personligen, känner att jag inte vill ha. Jag avsäger mig därför makten att själv (eller med hjälp av slump) kunna göra så stora avgöranden för hur striden skall komma att gå för rollpersonernas del.
Jag förstår din spelstil. Ser du någon enstaka tillstymmelse till poäng i min?
/Rising
