Nekromanti Angående Gudar

[Enshadi]

Får ikläda mig rollen lite som tirakernas företrädare här. Jag är medveten om att tirakerna är styrke-vurmande, aggressiva och oborstade i sitt sätt att vara, särskilt på Takalorr (som Hikage väl vet ). Men samtidigt har de ju format en kultur som avspeglar de förutsättningar de fått leva under i Mundanas historia. Vilka var det som slog sig blodiga mot Urkatz-demonerna? Jo Tirakerna! Inga andra folk talar ens om det kriget, men tirakerna var där och de gjorde sitt. Likaså har de deltagit i fem-sex krig gentemot både alver och dvärgar och alla gånger fått någonslags syndabock roll efteråt. Anno 2967 finns tirakers samhällen bara i de mest krigiska, vildsinta och livsfarliga platserna på Mundanas yta. Varför? För att de förmodligen ses som monster av andra folkslag och blir bortjagade från all form av samexistens, så vida det inte rör sig om grovarbetare eller råskinn i människornas städer. Inte sjunger barderna om tirakernas heroiska uppoffringar. Nej då! Utan snarare om de vackra alverna, eller de stolta dvärgarna som nedgör tirakerna ned till minsta tirakbebis i sina skoningslösa utrotningskrig mot varandra.

Vad blir det om man tvingas leva som monster i vildsinta platser och bara ses som ett instrument för styrka och brutalitet för alla andra folkslag. Jo man blir ett monster! Deras kultur bygger på styrkan, död i krig och sådant, men samtidigt underliggande ser jag tirkaker som ett folk med känslorna utanpå, som inte blundar för vilka de är eller sin roll i världen. De är det modigaste folket i Mundana och de som i slutändan kommer rädda människorna från undergång då alverna flytt ut i världsrymden och dvärgarna djupt i sina gruvor. Det finns många fel och brister, främst deras användande av slav-gûrder och förakt för svaghet. Men man kan vända åtminstone det senare till något positivt. Exempelvis i Minuvuels borg där tirakerna ser styrka som att hjälpa den svage, eller att vägra att använda våld mot en "ovärdig" motståndare.

Ursäkta OT i tråden. Ska komma med ett relevant inlägg

Jag tycker nästan det skulle förstöra om Helmgast beslutade sig för att ge en slutgiltig version av alla gudarna. Tycker det vore bättre om Helmgast istället ger så mycket tvetydig och dubbelsidig budskap om de högre makterna de kan, för att underlätta tolkning för alla spelgrupper och dessutom för att bibehålla mystik (Legender och Hemligheter är ett utmärkt exempel på hur man inte ska göra, då den enligt mitt tycke förstör alldeles för mycket av det mystiska). Hellre att världshemligheter avslöjas subtilt i episka äventyrskampanjer, såsom Pirit, Nordholmia, Hindenburg kampanjen till Mutant: UA. Några gudar kan gärna beskrivas mer som exempelvis Xinu som är en väldigt "närvarande" gud. Medan andra gudar som Vontar och Cirza kanske bara mår bra av lite mindre beskrivning (såvida ni inte förändrar gudarna helt och gör dvärigska präster till tatuerade runmagiker a lá Drakar och Demoner, då får de min uppmärksamhet )

 

[Gemstone]

Har inkarnater = Svag gud?
Jag förstår inte kopplingen. Inkarnater är ju oerhört kraftfulla varelser med makt att högst handgripligen påverka världshändelserna. L'meas i Thalamur till exempel. Och är inte kejsar Jargus egentligen en inkarnat? Mycket tyder på det I "Legender och hemligheter". En tolkningsfråga förståss... Men i min och många andras kampanjer (det senare har jag hört från spelare IRL) är Inkarnater riktigt "bad ass". Så vi ser det snarare som så att Gudar som har makt att skapa Inkarnater är de allra mäktigaste. Det lär gå åt en hel del teotropi för den Gud som skapar en inkarnat. Om man gör paralleller till verkligheten är ju de tre största religionerna skapade av Inkarnater (Jesus, Moses och Muhammed), så hur tänker du då du menar att Inkarnater = en svag Gud? Du får naturligtvis göra som du vill i din kampanj, jag bara undrar hur du tänker. Hos oss är det i alla fall precis tvärtom.

Snarare känner jag det som att Xinu tvingas arbeta genom sina inkarnater, för han har inte styrkan eller de troende att arbeta på något annat sätt.

Jag ser det helt enkelt lite mer som att Xinu i en "last ditch attempt" använde mer eller mindre all makt han hade kvar för att skapa helmgastarna och inkarnaterna. Lite som ett sista försök till ett schack matt innan nästa mörker där han kan etablera sig som en starkare gud än tidigare.

Daak skulle mycket väl kunna skapa en mäktig inkarnat, men han har satt sig i ett läge där han inte behöver det utan slipper ödsla en massa kraft på det. Inkarnaterna må vara mäktiga och ha förmågor långt över det en dödlig har, men jag ser det också som att det är en rätt stor uppoffring guden gör för att skapa inkarnaten. Dör den förlorar guden den investeringen och inkarnaten är avsevärt mycket svagare än guden självt.

I mina ögon har Xinu tagit en ENORM risk med att ha så många inkarnater som arbetar på Mundana. Jag menar, i Eons värld kan ju till och med drakar dö av teskedar

 

[Ymir]

Jag skulle verkligen gilla om ni spinner vidare på detta med änglar och även inför det för Daak-religionen (i alla fall för den sabriska, men gärna även för den jargiska, de kan ju ha skilda uppfattningar om vilka änglar som skall betraktas som änglar och vilka som är att betrakta som mörkeränglar eller demoner) officiellt. Har själv redan gjort det och tillämpar artiklar från Fenix på temat änglar.

Tyvärr kommer det nog inte bli så, vi har bestämt att Daaktron inte ska ha änglar för att vi inte vill att den ska kännas för lik kristendomen, och i och med Eon IV gör vi stora ansträngningar att porträttera Daaktron som en unik fantasyreligion, och inte en övertydlig Crystal Dragon Jesus. Men! Detta utesluter givetvis inte att Daak har andra typer av andar och väsen som utför dess vilja i världen, och det finns lite idéer...

 

[Gemstone]

Tyvärr kommer det nog inte bli så, vi har bestämt att Daaktron inte ska ha änglar för att vi inte vill att den ska kännas för lik kristendomen, och i och med Eon IV gör vi stora ansträngningar att porträttera Daaktron som en unik fantasyreligion, och inte en övertydlig Crystal Dragon Jesus. Men! Detta utesluter givetvis inte att Daak har andra typer av andar och väsen som utför dess vilja i världen, och det finns lite idéer...

Det låter som en utmärkt idé då jag alltid stört mig på att Daak-tron så uppenbart är "kristendomen".

 

[Toman]

Änglar får gärna förekomma i en annan religion, gillar estetiken. Dessutom så kan en eon variant på weeping angels beredas plats på så sätt och det argumentet i sig tycker jag är starkt!

 

[Vlad Tepes Draculea]

Tyvärr kommer det nog inte bli så, vi har bestämt att Daaktron inte ska ha änglar för att vi inte vill att den ska kännas för lik kristendomen, och i och med Eon IV gör vi stora ansträngningar att porträttera Daaktron som en unik fantasyreligion, och inte en övertydlig Crystal Dragon Jesus. Men! Detta utesluter givetvis inte att Daak har andra typer av andar och väsen som utför dess vilja i världen, och det finns lite idéer...

Ok. Fast det tåget har väl redan åkt?
Jag menar: det finns väl inte någon allmänbildad spelare som kan undgå att se de övertydliga likheterna mellan Daaktron och kristendomen, såväl som mellan Mhimrätten och Islam? Jag ser vissa svagare paraleller mellan Cirzatron och Judendomen också, men de är mycket vagare.

Jag har förstått att många ser det som ett stort problem att på det sättet efterlikna verkligheten. Jag ser det som en tillgång! Det som känns bekant är oftast lättare att rollgestalta. Man kan även fortsätta på att dra växlar på likheterna då man skriver äventyr och efterlämna bibelcitat som ledtrådar, ha mhimtroende som krigar mot "otrogna", etc. I min kampanj har vi bara haft stor nytta av dessa likheter. Men, men, jag får som vanligt göra som jag vill i min kampanj. Men är jag verkligen så ensam om att tycka som jag gör om änglar, gudagåvor, etc? Det skulle förvåna mig.

 

[Vlad Tepes Draculea]

Snarare känner jag det som att Xinu tvingas arbeta genom sina inkarnater, för han har inte styrkan eller de troende att arbeta på något annat sätt.

Jag ser det helt enkelt lite mer som att Xinu i en "last ditch attempt" använde mer eller mindre all makt han hade kvar för att skapa helmgastarna och inkarnaterna. Lite som ett sista försök till ett schack matt innan nästa mörker där han kan etablera sig som en starkare gud än tidigare.

Daak skulle mycket väl kunna skapa en mäktig inkarnat, men han har satt sig i ett läge där han inte behöver det utan slipper ödsla en massa kraft på det. Inkarnaterna må vara mäktiga och ha förmågor långt över det en dödlig har, men jag ser det också som att det är en rätt stor uppoffring guden gör för att skapa inkarnaten. Dör den förlorar guden den investeringen och inkarnaten är avsevärt mycket svagare än guden självt.

I mina ögon har Xinu tagit en ENORM risk med att ha så många inkarnater som arbetar på Mundana. Jag menar, i Eons värld kan ju till och med drakar dö av teskedar

Ok. Du får ju "känna" som du vill, men det är inte ett hållbart logiskt argument att du "känner". Det finns inget objektivt stöd alls för din "kännande" åsikt i modulerna. Men du ska naturligtvis göra som du känner för i din egen kampanj. Jag trodde vi diskuterade den "officiella EON-linjen". Om det går åt väldigt mycket Gudomlig kraft (Teotropi, som jag skrev i mitt tidigare inlägg, tror du missade det) för varje inkarnat en Gud skapar, då borde väl det rimligtvis gå åt väldigt mycket mer kraft för att skapa sex stycken inkarnater!??? Gör Xinu det och förvandlas efter processen till en mycket svag Gud måste Xinu vara väldigt korkad, för som du säger: det är lätt att dö på Mundana. Han borde som Gud rimligen veta det också. Därför är det mer logiskt att han inte är svag, utan mäktig. Men återigen: I din Kampanj gör du som du vill. Men försök inte få det att framstå som att i det officiella Mundana, där är det mer rimligt att Xinu är svag, för då tänker du med dina känslor igen och inte med logik. Självklart är det så att då Inkarnaten dör för sista gången, utan att kunna ÅTERUPPSTÅ eller ÅTERUPPVÄCKAS (som en sådan rimligen borde kunna göra), vilket vi kallar för "Själadöd" i min kampanj, då förlorar Guden som skapade Inkarnaten investeringen. Om du läser om mitt tidigare inlägg borde du inse att det står "mellan raderna där".

Det känns dock rätt märkligt detta med inkarnater i EON, som påfund från spel-skaparna. Missförstå inte, jag tycker att det är ascoolt, men det passar liksom inte in i Grisodlings-spelande med Inkarnater. Att resonera kring Inkarnater i en Grisodlings-setting känns mycket märkligt. För inkarnater BÖR ha Gudagåvor. De BÖR kunna ÅTERUPPSTÅ ett begränsat antal gånger och de bör Kunna ÅTERUPPVÄCKA andra. Med andra ord: de bör ha flera "liv" och även kunna ge sina främsta tjänare några extra "liv". För mig ingår det i själva konceptet med en Inkarnat att de är Gudomliga varelser med Hercules-nivå på sin stridsförmåga och med Moses-Jesus-Muhammed-liknande Maktböner. En sådan varelse bör inte heller kunna dö av en slump eller bli dödad av en tesked, som du påpekar.

 

[Krille]

Moderering:

Ok. Du får ju "känna" som du vill, men det är inte ett hållbart logiskt argument att du "känner". Det finns inget objektivt stöd alls för din "kännande" åsikt i modulerna.

Det där var lite väl passiv-aggressivt. Låt bli sånt. Folk blir så kinkiga och ledsna av den nedlåtande tonen.

 

[Vlad Tepes Draculea]

Moderering:



Det där var lite väl passiv-aggressivt. Låt bli sånt. Folk blir så kinkiga och ledsna av den nedlåtande tonen.

Ok Krille.

 

[Vlad Tepes Draculea]

Får ikläda mig rollen lite som tirakernas företrädare här. Jag är medveten om att tirakerna är styrke-vurmande, aggressiva och oborstade i sitt sätt att vara, särskilt på Takalorr (som Hikage väl vet ). Men samtidigt har de ju format en kultur som avspeglar de förutsättningar de fått leva under i Mundanas historia. Vilka var det som slog sig blodiga mot Urkatz-demonerna? Jo Tirakerna! Inga andra folk talar ens om det kriget, men tirakerna var där och de gjorde sitt. Likaså har de deltagit i fem-sex krig gentemot både alver och dvärgar och alla gånger fått någonslags syndabock roll efteråt. Anno 2967 finns tirakers samhällen bara i de mest krigiska, vildsinta och livsfarliga platserna på Mundanas yta. Varför? För att de förmodligen ses som monster av andra folkslag och blir bortjagade från all form av samexistens, så vida det inte rör sig om grovarbetare eller råskinn i människornas städer. Inte sjunger barderna om tirakernas heroiska uppoffringar. Nej då! Utan snarare om de vackra alverna, eller de stolta dvärgarna som nedgör tirakerna ned till minsta tirakbebis i sina skoningslösa utrotningskrig mot varandra.

Vad blir det om man tvingas leva som monster i vildsinta platser och bara ses som ett instrument för styrka och brutalitet för alla andra folkslag. Jo man blir ett monster! Deras kultur bygger på styrkan, död i krig och sådant, men samtidigt underliggande ser jag tirkaker som ett folk med känslorna utanpå, som inte blundar för vilka de är eller sin roll i världen. De är det modigaste folket i Mundana och de som i slutändan kommer rädda människorna från undergång då alverna flytt ut i världsrymden och dvärgarna djupt i sina gruvor. Det finns många fel och brister, främst deras användande av slav-gûrder och förakt för svaghet. Men man kan vända åtminstone det senare till något positivt. Exempelvis i Minuvuels borg där tirakerna ser styrka som att hjälpa den svage, eller att vägra att använda våld mot en "ovärdig" motståndare.

Ursäkta OT i tråden. Ska komma med ett relevant inlägg

Jag tycker nästan det skulle förstöra om Helmgast beslutade sig för att ge en slutgiltig version av alla gudarna. Tycker det vore bättre om Helmgast istället ger så mycket tvetydig och dubbelsidig budskap om de högre makterna de kan, för att underlätta tolkning för alla spelgrupper och dessutom för att bibehålla mystik (Legender och Hemligheter är ett utmärkt exempel på hur man inte ska göra, då den enligt mitt tycke förstör alldeles för mycket av det mystiska). Hellre att världshemligheter avslöjas subtilt i episka äventyrskampanjer, såsom Pirit, Nordholmia, Hindenburg kampanjen till Mutant: UA. Några gudar kan gärna beskrivas mer som exempelvis Xinu som är en väldigt "närvarande" gud. Medan andra gudar som Vontar och Cirza kanske bara mår bra av lite mindre beskrivning (såvida ni inte förändrar gudarna helt och gör dvärigska präster till tatuerade runmagiker a lá Drakar och Demoner, då får de min uppmärksamhet )

I Alver Sångarens ätt och i Alver Förbannelsens folk står det klart och tydligt i avsnittet "Hemligheter" att alverna förbereder sig inför det kommande mörkret, eller nja - i alla fall delar av Sanari.

Tiraker ses som monster för att de ÄR monster och de SKA vara monster. Vi behöver en tydlig fiende då vi spelar också, det finns tillräckligt många fiender i gråskalan som det är, varför ta bort nöjet av att ha åtminstone några övertydligt onda varelser? Vad gör du härnäst? Börjar försvara de stackars missförstådda demonerna? De hade bara en olycklig barndom de med. (?) Snyft.

Jag tror faktiskt att Tolkien hittade på orcherna som en tydlig kritik till dem som är fascister. Alltså de som dyrkar styrka och föraktar svaghet. De som är fega kräk och mördar kvinnor och barn utan misskund, men som - då de själva står inför döden - tigger om nåd. Vi har en ond värld som svämmar över av exempel på sådana kräk, tex Boko Haram. Jag vill avreagera mig i rollspel en smula på att det finns så tydligt onda fiender, fiender som inte kan ursäktas med någonting. Fiender som SKA vara tydligt onda. Varför vill du mjäka till det och förmänskliga tiraker? De är inte avsedda att vara ett gäng fula människor, missförstådda, utstötta, men annars som oss. Vill du ha en sådan grupp: varför inte skapa eller välja ut en grupp människor istället? Om du gillar gråskalor, varför inte hålla dig till människorna då du spelar? Jag blir väldigt irriterad på den här trenden att förmänskliga alla Icke-mänskliga raser i rollspel. En alv är INTE en människa med spetsiga öron som lever extra länge. En dvärg är INTE en skäggig människa som lever längre än människor och har dvärgväxt, en tirak är INTE en korkad, ful och missförstådd människa. Varför ha andra raser överhuvudtaget i rollspel, om alla ända i slutänden skall vara så förbannat mänskliga? Det är en tråkig utveckling tycker jag - och helt onödig.

 

[Swedish Chef]

Jag tycker inte tiraker ska vara monster, de är brutala, våldsamma och barbariska, men de är ju Raunländarna också, räknar du dem som monster också?

Dvärgarna i Eon har ju en tradition av slavar, är de goda?

Sanari delar inte med sig av sin kunskap fastän världen är på väg in ett nytt mörker, är det godhet?Thism ser ner på andra raser till och med andra alver, jag ser inte dem som goda. Tolkiens alver finner jag tråkiga.

Jag själv gillar inte svartvitt med goda hjältar och onda monster utan försöker bygga upp en mer nyanserad värld. Så att Tiraker föds som onda är inte min stil, varför skulle inte icke mänskliga raser också ha en gråskala?

Tolkien gjorde inte orcher som någon bild av fascister, det är din tolkning, Tolkien själv blev alltid förbannad när folk försökte sätta samman Midgård med vår värld. Jag ser hans orcher som ett avbild av Melkors avundsjuka på att han inte fick vara den Illuvatars favorit, de är ett förvridet och förslavat folk. Sauron och Melkor är industrialiseringens ansikten som vill förstöra den vackra naturen.

Hmm känns som den här diskussionen spårat ur, vi kan diskutera Tiraker och svartvitt rollspel i annan tråd.

 

[Swedish Chef]

Snarare känner jag det som att Xinu tvingas arbeta genom sina inkarnater, för han har inte styrkan eller de troende att arbeta på något annat sätt.

Jag ser det helt enkelt lite mer som att Xinu i en "last ditch attempt" använde mer eller mindre all makt han hade kvar för att skapa helmgastarna och inkarnaterna. Lite som ett sista försök till ett schack matt innan nästa mörker där han kan etablera sig som en starkare gud än tidigare.

Daak skulle mycket väl kunna skapa en mäktig inkarnat, men han har satt sig i ett läge där han inte behöver det utan slipper ödsla en massa kraft på det. Inkarnaterna må vara mäktiga och ha förmågor långt över det en dödlig har, men jag ser det också som att det är en rätt stor uppoffring guden gör för att skapa inkarnaten. Dör den förlorar guden den investeringen och inkarnaten är avsevärt mycket svagare än guden självt.

I mina ögon har Xinu tagit en ENORM risk med att ha så många inkarnater som arbetar på Mundana. Jag menar, i Eons värld kan ju till och med drakar dö av teskedar

Ljusbringaren, Fexior och Ingnarios kan väl ses som inkarnater av Daak. I övrigt håller jag med, jag tror Xinu tagit en rövare och placerat alla sin makt i mundana för att försöka ta kontroll över mörkret.

 

[Vlad Tepes Draculea]

Jag tycker inte tiraker ska vara monster, de är brutala, våldsamma och barbariska, men de är ju Raunländarna också, räknar du dem som monster också?

Dvärgarna i Eon har ju en tradition av slavar, är de goda?

Sanari delar inte med sig av sin kunskap fastän världen är på väg in ett nytt mörker, är det godhet?Thism ser ner på andra raser till och med andra alver, jag ser inte dem som goda. Tolkiens alver finner jag tråkiga.

Jag själv gillar inte svartvitt med goda hjältar och onda monster utan försöker bygga upp en mer nyanserad värld. Så att Tiraker föds som onda är inte min stil, varför skulle inte icke mänskliga raser också ha en gråskala?

Tolkien gjorde inte orcher som någon bild av fascister, det är din tolkning, Tolkien själv blev alltid förbannad när folk försökte sätta samman Midgård med vår värld. Jag ser hans orcher som ett avbild av Melkors avundsjuka på att han inte fick vara den Illuvatars favorit, de är ett förvridet och förslavat folk. Sauron och Melkor är industrialiseringens ansikten som vill förstöra den vackra naturen.

Hmm känns som den här diskussionen spårat ur, vi kan diskutera Tiraker och svartvitt rollspel i annan tråd.

Ja, Jag borde ha satt ordet monster inom citattecken, thus: "Monster". Jag menade typ i den aspekten vi kallar seriemördare och massmördare för monster...

Dvärgarna är ju uppdelade i klaner. Det är väl endast Drezin som har slavar? Och Drezin-dvärgar är onda i mina ögon.

Sanari: Att inte dela med sig av hemligheter är god underättelsetjänst och strategisk kompetens. Det är inte ondska. Är SÄPO onda för att de hemligstämplar dokument?

Jag har en väldigt nyanserad värld med mycket gråskalor jag också. Jag tycker dock verkligen inte att det behöver finnas "Chaotic-neutral" - tiraker eller "Goda tiraker. Du får självfallet göra som du vill i din kampanj, men att pracka på alla EON-spelare det konceptet i en officiell linje med tiraker som är en gråskala gillar jag inte alls. Har därför gjort om tirakerna i min kampanj. De är mer som i DoD. Är inte ensam om det.

Alver och dvärgar kan ha en gråskala, det stör mig inte. Men att göra orcher till en gråskala - eller demoner- det tycker jag bara känns fjantigt och naivt. För handen på hjärtat, ni som vill ha "grå" tiraker eller "goda" tiraker tror väl inte att det finns Ondska på riktigt? Är det inte egentligen pudelns kärna? Eran skepsis om att det skulle finnas onda människor på riktigt får er att vilja ha en spelvärld där det inte heller finns några onda varelser? För ni vet inte hur ni ska hantera ondska? Gråskalor är ni bekväma med, för de ser ni överallt i er verklighet. De blir därför lättare att spela. Men riktig ondska eller godhet har ni själva aldrig träffat på, därför känner ni er djupt osäkra på hur ni skall hantera sådant i rollspel? En fråga bara...

En annan fråga: Varför anser ni att det är nödvändigt att precis alla raser/arter på Mundana skall vara uppdelade i en gråskala på ont och gott? Varför skall det inte få finnas genuint onda eller goda raser/arter? För att det inte är PK?

Tolkien själv blev alltid förbannad när folk försökte sätta samman Midgård med vår värld.

Har du källa på det?

Ja. Det har nog blivit för mycket OT. Detta blir därför mitt sista inlägg med inriktning på tirakerna i EON, i denna tråd. Ni får därför "sista ordet", angående ämnet tiraker, om ni vill. (Jag har ju ställt en del frågor).

 

[Krille]

Tolkien själv blev alltid förbannad när folk försökte sätta samman Midgård med vår värld.

Har du källa på det?

“I cordially dislike allegory in all its manifestations, and always have done so since I grew old and wary enough to detect its presence. I much prefer history – true or feigned– with its varied applicability to the thought and experience of readers. I think that many confuse applicability with allegory, but the one resides in the freedom of the reader, and the other in the purposed domination of the author.”

– Tolkiens förord till Fellowship of the Ring (andra tryckningen)

 

[Swedish Chef]

Ja, Jag borde ha satt ordet monster inom citattecken, thus: "Monster". Jag menade typ i den aspekten vi kallar seriemördare och massmördare för monster...

Dvärgarna är ju uppdelade i klaner. Det är väl endast Drezin som har slavar? Och Drezin-dvärgar är onda i mina ögon.

Sanari: Att inte dela med sig av hemligheter är god underättelsetjänst och strategisk kompetens. Det är inte ondska. Är SÄPO onda för att de hemligstämplar dokument?

Jag har en väldigt nyanserad värld med mycket gråskalor jag också. Jag tycker dock verkligen inte att det behöver finnas "Chaotic-neutral" - tiraker eller "Goda tiraker. Du får självfallet göra som du vill i din kampanj, men att pracka på alla EON-spelare det konceptet i en officiell linje med tiraker som är en gråskala gillar jag inte alls. Har därför gjort om tirakerna i min kampanj. De är mer som i DoD. Är inte ensam om det.

Alver och dvärgar kan ha en gråskala, det stör mig inte. Men att göra orcher till en gråskala - eller demoner- det tycker jag bara känns fjantigt och naivt. För handen på hjärtat, ni som vill ha "grå" tiraker eller "goda" tiraker tror väl inte att det finns Ondska på riktigt? Är det inte egentligen pudelns kärna? Eran skepsis om att det skulle finnas onda människor på riktigt får er att vilja ha en spelvärld där det inte heller finns några onda varelser? För ni vet inte hur ni ska hantera ondska? Gråskalor är ni bekväma med, för de ser ni överallt i er verklighet. De blir därför lättare att spela. Men riktig ondska eller godhet har ni själva aldrig träffat på, därför känner ni er djupt osäkra på hur ni skall hantera sådant i rollspel? En fråga bara...

En annan fråga: Varför anser ni att det är nödvändigt att precis alla raser/arter på Mundana skall vara uppdelade i en gråskala på ont och gott? Varför skall det inte få finnas genuint onda eller goda raser/arter? För att det inte är PK?


Har du källa på det?

Ja. Det har nog blivit för mycket OT. Detta blir därför mitt sista inlägg med inriktning på tirakerna i EON, i denna tråd. Ni får därför "sista ordet", angående ämnet tiraker, om ni vill. (Jag har ju ställt en del frågor).

Roghan höll ju Henea som slavar i flera generationer, så nej det är inte bara Drezin.

Drezin offrade sig i kriget för att de insåg att Tirakerna skulle behövas för att bekämpa mörkret, känns inte särskilt ont, tvärtom faktiskt. De ger upp vänskap med sitt folk för att rädda världen, rena Schindlers list.

Sanari vet om att mörkret kommer och gör för att informera andra, detta gör de enligt mej för att de vill komma ur mörkret helskinnade som ledare för den civiliserade världen. Det är som att SÄPO inte skulle stoppa ett terrordåd för att få mer pengar i sin verksamhet/ få möjlighet att ändra lagar.

Tiraker är inte Orcher, de är Tiraker, det är du som gjort om dem till Orcher för att det passar din värld, jag ser dem inte som monster utan som icke mänskliga varelser, det är inte jag som prackar på någonting, jag följer det officiella materialet. Jag spelar mitt spel i game of thrones anda, (exempel wildlingsen är inte onda men anses onda, the Kingslayer gör grymma dåd men det finn en anledning) . Det finns mörka krafter i mitt mundana men det finns en förklaring på varför, inte : De är orcher.

Demoner har andra drivkrafter än folkslag, de behöver livsenegi för att stanna på mundanasplan, jag ser dem som rovdjur som jagar en svagare grupp, alltså inte ondare än människor som jagar och äter djur.

Jag tror inte på Ondska som begrepp, det är därför jag vill ha en gråskala, det har inget med PK att göra, för mej är det sunt förnuft. Folk kan göra hemska saker, men de har alltid ett mål varför de gör dem, och en bakgrund som dem kapabla att göra dem ,fet empatibrist är ett måste, generell okunskap vanligt.

Att klassa Boko Haram och ISIS som onda är en förenkling av verkligheten som jag inte tror på ( jag försvarar inget de har gjort) om man ser dem som antagonister i en rollspels kampanj hade jag försökt måla upp deras mål och deras tro, inte bara sagt: de är ONDA de dödar folk stoppa dem.

Detta är mitt sätt att spela på, jag förstår att du har gråskalor i din värld, jag har möjligen fler i min. Vi spelar som vi insett i andra trådar Eon på olika sätt, fortsätter gärna diskussionen i ett annat träd.

Krille gav dej ett citat hoppas det räcker.

 

[Telephalsion]

För att återkoppla till Gudavärlden och andevärlden.
Det finns två bitar av popkultur som visar upp en bild av demoner som jag skarpt gillar. Dels Dragon Age, som i mina ögon och mitt minne av Origins visar upp demoner som primala energier för idéer och koncept, som på grund av påverkan från dödliga givits någon form av självmedvetande och agenda. Dels Bleach i vilken demonerna käkar själar och varandra och de demoner som slukar tillräckligt många både ökar i makt men också i medvetande.

I min huvudkanon så florerar många olika sätt att se andeplanet på. En modell jag har funderat kring är att det finns ett rikt ekosystem av gudar, andar och demoner. Alla i varierande grad av medvetande. Det finns svaga andar som likt musslor filtrerar andeplanet efter energi för att fortsätta existera. Det finns växtätande demoner som äter icke-medvetande ansamlingar energi, det finns predatorer som aktivt jagar energi. För mig symboliserar daimotropi "form" eller "verklighet". Och då en kraftsamling, låt säga eld, stöter ihop med ett daimotropiskt flöde så skapas en primitiv elddemon. Om denna demon på något sätt skulle matas eller äta tillräckligt med psykotropi skulle den få medvetande, och därmed också drivkraft och agenda. Daimotropin ger dels energimassan form på andeplanet men låter också massan manifestera på andra plan. Daimotropins förmåga att ge form är en anledning till varför demoner är eftertraktade kraftkällor. De kan manifestera lite vadsomhelst. (Ett annat håll jag ibland tolkar demoner åt är att daimotropi står för "förändring", daimotropi kan transformeras lätt till alla andra aspekter utom psyko- och teotropi varför demoner både är eftertraktade kraftkällor p.g.a. daimotropins flexibilitet men också gör demonerna till väldigt ombytliga oberäkneliga väsen.) Gudarna skulle också följa denna uppdelning, vissa gudar har medvetande, andra inte.

Dock så står det i L&H att gudar är oförstörbara, hur passar detta in? Kan gudarnas energi delas upp? Det låter rimligt då solen representeras av mer än en gud. Kanske är Aurias och Pelias inte gudar, utan snarare mäktiga helgon/änglar eller tjänardemoner, kanske till och med demoner som gått ihop för att stjäla Helions makt. Ponera att från början fanns endast en Solgud, Helion. Någonting hände som fick Helions välde över solen att fördelas på två andra entiteter. Ett gäng alternativ finns. Kanske delades Helion upp, kanske gav Helion av sin makt, eller kanske så utförde två mäktiga demoner/andar en kosmisk coup-d'etat och likt en flock lejon anföll en elefant och gick segrande därifrån med magarna fulla av gudomligt solelefantkött.

Jag gillar gudar äter tro, men för de som inte gillar det så spekulerar jag i att gudar kanske inte äter tro, så mycket som att de lånar kraften. Om min idé ovan, att gudar kan få sin kraft stulen av andra väsen, stämmer. Då kanske gudar behöver troende för att med deras psykotropi bygga upp ett psykotropiskt skydd. Om guden blir anfallen eller utmanad så tappar inte guden sitt äkta väsen vid förlust, utan endast en del av den kraft som hens troende givit denne. Detta kan ju vara sant även om gudar äter tro.
Varför ett andligt ekosystem? Jo för det ger kontext och syfte till att själar kan ätas/bytas av andra.
Jag kommer inte ihåg vem, men någon på forumet länkade deras husregler för schamanism. I de reglerna så hade de gjort ett system för hur stor rang en flocks djurande hade. Rangen var beroende på hur stor flocken var. Större flock, mäktigare totem. Och om jag inte minns fel, större flock, mer medveten totem. Spontant tänker jag att många gudar blir lite som totemandar för dödliga, men på grund av dödligas själar så är besjälades totem sjukt annorlunda jämfört med obesjälade totems.

Om vi ska tänka oss att L&H's skapelseberättelse är kanon så fanns det någon slags ur-panteon av sanna gudar som var på riktigt odödliga. Frågan är om dessa gudar förändrades, delades upp eller förökade sig för att skapa den nuvarande mundanska panteon. Eller är alla gudar på mundana bara aspekter av den gudomliga energin, och trots att de alla är en del av samma energi så står vissa aspekter i schism med varandra. Tänk Guden Jekyll och Guden Hyde.

Jag gillar idén om att varje gud skapar sitt paradis kring sig själv på andeplanet. Mäktigare gudar har större domäner, mums. Fast om så är fallet så kanske upprätthållandet av ett paradis är ansträngande, och att gudar som Daak är handlingsförlamade eftersom deras närområde är proppfyllt av rätttrogna själas som ska huseras och tillfredställas. Isåfall kan andra gudar som inte upprätthåller ett paradis vara praktiskt mäktigare, trots att de har färre troende?

 

[Ymir]

Ok. Fast det tåget har väl redan åkt?
Jag menar: det finns väl inte någon allmänbildad spelare som kan undgå att se de övertydliga likheterna mellan Daaktron och kristendomen, såväl som mellan Mhimrätten och Islam? Jag ser vissa svagare paraleller mellan Cirzatron och Judendomen också, men de är mycket vagare.

Jag har förstått att många ser det som ett stort problem att på det sättet efterlikna verkligheten. Jag ser det som en tillgång! Det som känns bekant är oftast lättare att rollgestalta. Man kan även fortsätta på att dra växlar på likheterna då man skriver äventyr och efterlämna bibelcitat som ledtrådar, ha mhimtroende som krigar mot "otrogna", etc. I min kampanj har vi bara haft stor nytta av dessa likheter. Men, men, jag får som vanligt göra som jag vill i min kampanj. Men är jag verkligen så ensam om att tycka som jag gör om änglar, gudagåvor, etc? Det skulle förvåna mig.

tja, paralleller till vår värld är en sak; all bra fantasy måste bygga på inspiration från vår världs historia, eftersom det är vår enda befintliga referensram.

Övertydliga allegorier, ripp-offs eller lazy writing är en helt annan. För ett otränat öga, som bara fäster sin uppmärksamhet vid yttre attribut ("men de är ju araber! de har en Muhammed-gestalt och en koran!") liknar Mhîmrätten islam, men om man tänker efter, är det så himla likt? Stamfadern -är- Gud, dvs han är Jesus snarare än Muhammed, fast Jesus som krigsledare, dvs en blandning av Jesus och Muhammed. Vidare är reinkarnation och ett himmelskt urväsen a'la Brahman centrala delar av Mhîmrättens lära, och kosmologin blir därmed ett hopkok av abrahamitiska och dharmiska idéer som jag skulle säga at the end of the day närmast påminner om sikhismen, men temat med eld och fåglar för även tankarna till zoroastrianismen, och dvaja-begreppet som tas upp i Tarkasartikeln är inspirerat av tantriska mantran.

Förstå mig rätt; jag håller alltså med dig om att det kan finnas en styrka i att saker är igenkännliga och lätta att relatera till. Men är de -för- igenkännliga, -för- lika verkligheten, då känns fantasyn bara billig och oinspirerad för mig (iaf så länge inte GG Kay har skrivit den:..) Visst, fantasy kan vara rena historiska paralleller, och om det ens är en syfte (hej GG Kay, igen), visst, då kan det funka, men Mundana är inte en sådan värld; Mundana är så mycket mer.

Men i synnerhet är Mundana -spelarnas- värld, givetvis, så allt jag försöker göra här är att förklara hur jag som Eon-skribent resonerar, inte på något vis insinuera att du tvunget borde hålla med.

 

[Gemstone]

...jag tror Xinu tagit en rövare och placerat alla sin makt i mundana för att försöka ta kontroll över mörkret.

Detta är mer eller mindre exakt vad jag också tror eftersom Xinu endast dyrkas av små sällskap runt omkring Mundana. Nu har jag inte läst Religioner på sistone, men jag har för mig att det inte riktigt finns en organiserad religion runt omkring Xinu. Han försöker helt enkelt spela ut alla sina kort nu, ta den kontroll han kan och bli så stark som möjligt inför nästa eon, precis som legender och hemligheter diskuterar i gudarnas olika taktiker.

 

[Vlad Tepes Draculea]

Detta är mer eller mindre exakt vad jag också tror eftersom Xinu endast dyrkas av små sällskap runt omkring Mundana. Nu har jag inte läst Religioner på sistone, men jag har för mig att det inte riktigt finns en organiserad religion runt omkring Xinu. Han försöker helt enkelt spela ut alla sina kort nu, ta den kontroll han kan och bli så stark som möjligt inför nästa eon, precis som legender och hemligheter diskuterar i gudarnas olika taktiker.

Enligt "Nekromanti och vandöda", samt äventyret "Av blod komna" har Xinukulten en organisation. Sedan kan man ju även låta sig inspireras av Andreas Romans böcker - och där har de också en rätt stark organisation. I Thalamur-modulen antyds det att L´meas är ledare för Silverskäran, har jag för mig. (Eller var det jag som bestämde det? Minns ej.). Nåja, kolla de modulerna i alla fall, det finns absolut stöd för att Xinukulten har en organisation i alla fall, men du gör ju som du vill.

 

[Fahnen]

Fast grejen med Eon är ju att det inte finns några objektiva värden. Den som är ond enligt vissa är godheten personifierad enligt andra. Därtill så är det svårt att göra anspråk på realism etc om man inför objektiv ondska. Så vare sig demoner eller tiraker är eller kommer vara onda. Vill man ha spel med objektiva värden så är Eon inte rätt spel (eller så får man husregla). Enligt mig ska saker vara i gråskalor, annars är det inte Eon. Att jag vill inte ha raser som alltid är "onda" och "fiender" beror helt enkelt på att det inte skulle kännas Eon och har inget att göra med så kallad politisk korrekthet (vilket i sig är synnerligen subjektivt).