Nekromanti Angående inspiration

[Vitulv]

Om barnslig fantasi och inspirationskällor

Minns du känslan av att tycka att något är riktigt, riktigt ballt och fantasieggande? Jag tyckte att He-Mangubbar var det ballaste som fanns när jag var åtta-nio år. Jag avgudade verkligen allt med He-Man (eller Masters of the Universe som produktserien egentligen hette). Jag kunde sitta och rita mastersgubbar i timmar. Jag kunde jobba hur länge som helst med att bara ställa upp gubbarna på ett ballt sätt. Jag byggde äventyrslandskap av tidningspapper och tapetklister (ni vet, ungefär som papier-maché). Jag hade sådana där berättarband med en bok till (när du här den här signalen *ping* är det dags att bläddra framåt), jag hade tecknade filmer och en planch där man kunde samla klistermärken på gubbarna och klistra upp dem i Eternias äventyrsmiljö. Kort sagt; jag levde för Masters of the Universe och jag drömde om Masters of the Universe!

När var senast man kände så för något? När var senast man hade inspiration som räckte längre än till ett inlägg på forumet? Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?

Jag och min lillebror brukade leka en lek. Vi tog varsitt papper och sedan fick man rita en krigargubbe på den. Man skulle också rita krigarens utrustning. Vi fick en halvtimme på oss och sedan jämförde vi varandras gubbar. Berömde varandra för val av utrustning och bråkade sedan om vem som hade gjort den bästa gubben. Inga regler direkt (förutom tidsfaktorn) och högst subjektivt. <font size="1"> Behöver jag påpeka att mina gubbar alltid spöade skiten ur brorsans? </font size>

En annan lek vi brukade köra var också vansinnigt rolig. När vi var ute med båten, och inte hade tillgång till nintendospelet, så brukade vi rita egna tv-spel. En av oss ritade helt enkelt en tvådimensionell bana på ett papper. Vi ritade in fiender och fällor. Sedan fick den andra gå igenom banan (oftast en dungeon) och följa de regler som konstruktören ställt. Man fick några extraliv (kp?) och man slog en tärning när man kom till vissa rum - för att klättra upp för en vägg eller för att spöa ett monster. Hade man tur kunde man hitta ett svärd så att man fick plus på sitt tärningsslag eller en helande dryck så att man fick tillbaks några kp. Vi kunde sysselsätta oss i timmar. Jag skulle göra mycket för att få tag på de banorna idag. De skulle fanimig ramas in, men tyvärr tror jag att de slängdes tillsammans med allt annat man slänger från båten efter säsongen är slut.

Varför håller jag på med rollspel fortfarande? Jo, för jag vill så förtvivlat återuppleva de där stunderna av barnslig fascination och total hängivelse till fantasin. Det är inte ofta jag stöter på det nuförtiden men ibland kan jag få en glimt av det som en gång var. Det är oftast över på en timme, men det finns kvar där, någonstans långt in. Jag känner av det när jag botaniserar i Seters bibliotek av rollspelsprylar. Jag kan förnimma det när jag sitter och filar på en rollperson till D&D. Jag är i närheten av det när Herr Nils leder Ars Magica och vi spelare tillsammans planerar hur vi skall gå till väga. Jag känner ett sug av det när jag hör Dante snacka om konstruerandet av Dungeon of Doom. Och ibland, ibland, spiller det över och låter mig komma på något ballt till ett rollspel som jag skall spelleda.

Men oftast inte.

Varför inte?

/Vulf - nattpratare

 

[Dimfrost]

Jag håller fullständigt med. Den där förtrollande känslan är ett mål man alltid vill tillbaka till. Jag kan ana den när jag lyssnar på någon ny skiva innan den hunnit bli rutin, eller när jag de första gångerna bläddrar igenom något nytt rollspel. Så kände jag inför DoD6R, och inför Unknown Armies. Liksom när jag stöter på något nytt genialiskt koncept: jag minns fortfarande euforin de första dagarna efter att Staden föddes. Starkast är känslan när jag själv kläckt någon till synes genial idé. Det är mycket möjligt att konceptet visar sig vara rätt halvdant efter ett tag, men den första känslan är obetalbar.

Man kan försöka fånga intrycken de där få gångerna man verkligen får den känslan, så att man kan använda dem senare. Så gjorde jag när jag skulle skriva Vinternatt; jag bläddrade igenom DoD-böckerna och försökte samla ihop alla intryck jag fick när jag bläddrade igenom dem de första gångerna, och sedan bygga ett äventyr kring det.

Det är lite därifrån jag har fått min fascination för långa listor med stödord. Jag tycker att det är ett oslagbart sätt att fånga in plötslig och våldsam inspiration. I och för sig var det länge sedan jag presenterade något inlägg i den stilen nu, men jag jobbar fortfarande så.


/Dimfrost

 

[Rising]

En av oss ritade helt enkelt en tvådimensionell bana på ett papper. Vi ritade in fiender och fällor. Sedan fick den andra gå igenom banan (oftast en dungeon) och följa de regler som konstruktören ställt.

Yeah, vi också. Vi kallade det "Spelklubben" och vi gjorde hur många sådana där spel som helst. Jag gjorde till och med en speltidning där jag låtsades vara en redaktion som recenserade våra spel (mina fick alltid asbra betyg) och en massa serier som handlade om karaktärerna i spelen. Allt var utformat exakt efter Nintendomagasinet (Vi hade också en serie om en powerplayer som "fastnade i spelvärlden"...). Jag kommer ihåg när Gameboy skulle lanseras i Sverige. Då snodde jag Nintendomagasinets reklamsida rakt av för att lansera Rising Games' egna portabla (bräd)spelsmaskin; Game Box (på framsidan ser man en bild av Game Box i naturlig storlek där det står något i stil med "ja, större än så här är den inte! Vilken sensation!"). Game Box hade bara 3x3 rutor, men på något vis lyckades jag ändå göra spel (alla spel i Spelklubben var singelspel där man fick instruktioner i regelboken för hur datormotståndarna rörde sig och hur banorna såg ut) som kunde vara riktigt svåra. Åtminstone mitt Turtles-spel var ordentligt lurigt, kommer jag ihåg..

Jag har kvar det mesta av det där. De äldsta spelen är Xonyx (man går på en karta genom att hålla en stor kartongbit med ett litet hål i ovanför kartan så att man bara ser en liten del av den, och genom att flytta kartongen så kan man röra sig över de olika labyrinterna osv, och när man kommer fram till vissa delar så måste man ta upp "närbildskort" och fortsätta där.) och... öh, något Flipp-Out-spel, tror jag. (Flipp-Out-spelen var vår motsvarighet till ljuspistolspelen. Man flyttar fula fiender fram på en kartbit och sedan får man singla små kartonbitar med explosioner över papperet och försöka träffa fienderna innan de når fram till ens rymdskepp.)

Ja, och så gjorde jag ett jätteambitiöst Phantasy-Star-spel, med hur mycket hemlighetsmakeri, tärningar och kort som helst. Det var helt djävla omöjligt att spela, och så har jag tappat bort kartan, men det går att lira vissa strider, iaf.

---

Jag måste dock säga att det nästan är bättre nu. På den där gamla tiden kände jag alltid att idéerna inte riktigt funkade. Jag ville liksom göra superduperspelet som aldrig skulle ta slut, men jag hade så svårt att gå ifrån förlagorna och inga koncept jag kom på fungerade så där häftigt som jag ville.

Men nu på senare tiden så känner jag verkligen att jag kan. När jag gick i högstadiet gjorde jag inte ett enda AMOS-spel som verkligen var roligt. Nu håller jag på med ett spel i Macromedia Director som verkligen ser ut att kunna bli toppenlattjo. Precis ett sån't spel som jag borde ha kunnat göra redan på den gamla tiden.

När jag i gymnasiet hittade jag på lugnt 6-7 olika CCG's, varav de flesta iofs slutade som proxys (jag skrev bara vad korten gjorde med OH-penna på vanliga spelkort), men inget av dem var särskilt olikt magic och inget fungerade särskilt bra. Idag har jag flera spelmekanismer som skulle vara perfekta för CCG's, och jag har ett par vanliga kortspel hemma som faktiskt är riktigt spelbara och egensinniga.

Liksom, jag känner mig nästan mer som ett barn idag, eftersom jag är så mycket bättre på det nu än vad jag var som ung. Det gäller serier, barnböcker, stämningstexter, illustrationer, rollspelsäventyr och... allt. När jag gör något idag så känns det som att mitt yngre jag står bredvid med stora ögon och säger "Woooaaaw!!!!"

Jag har fortfarande mer entusiasm än den där sortens professionalism som ser till att man någon gång blir färdig med det man börjar med, men varje gång jag tar fram ett papper och börjar anteckna, då spritter det till på det där häftiga sättet i kroppen.

Så... försök att tänka på hur dåliga de flesta av ens gamla spel faktiskt var. De var häftiga och så, visst, men man kunde ju ha gjort dem tusen ggr häftigare idag.

Det är det jag diggar med det här forumet. Här får man liksom ge de där råden till ungarna som man själv hade behövt och velat höra en gång i tiden.

 

[Vitulv]

Otippat att du skulle svara på det här inlägget. Det var en Rising-fälla

Så... försök att tänka på hur dåliga de flesta av ens gamla spel faktiskt var. De var häftiga och så, visst, men man kunde ju ha gjort dem tusen ggr häftigare idag.

Jovisst kan jag göra dem häftigare idag. Jag skriver bättre och tecknar förhoppningsvis bättre också. Dessutom kan jag flasha med fina saker som förståelse för spelbalans och att jag har tio-femton års rollspelande i bagaget.

Men det spelar liksom ingen roll om jag inte tycker att det är lika roligt längre. Och ärligt talat, det gör jag faktiskt inte.

Nu låter jag bitter som fan, men det är jag inte. Jag har kul... men inte lika. Jag blir helt enkelt inte barnsligt fascinerad längre. Och om jag blir det så håller det inte i sig särskilt länge.

Faktum är att det som får mig att känna mest av den gamla förtjusningen är D&D 3.5. Det är något som är så urbota skitroligt med det regelsystemet. Även fast det är meckigt och drygt. Men jag fascineras av reglerna, illustrationerna, grottkrälandet och xp-samlandet. DMG´n är liksom den kommersiella världens svar på mina analoga tv-spel.

Fast idag fastnade jag lite för Fire_Flames inlägg . Det var sött. Så jag var tvungen att svara två gånger. Här och här .

Dessutom blev jag lite sugen på att faktiskt göra något av illrunorna.

/Vulf

 

[Muggas]

Jag avgudade verkligen allt med He-Man

För mig och mina kompisar var det framförallt allt kring Star Wars som gällde. På den tiden bodde mina föräldrar i hus, så vi brukade hålla till i garaget och snickra ihop olika "flipperspel" med olika "settings" (där vi använde små stenkulor och tilltäljda träbitar som "flippers"). De olika tecknade serierna på kabelkanalerna var också en inspirationskälla och naturligtvis också åttiotalets wrestlinghjältar (även om de inte befann sig i någon "fantasieggande" värld). Rollspelen kom först senare och alla var oehört entusiastiska inför den här nya typen av spel.

Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?

Nej, den är bara nedtryckt av alla de element som det ofrånkomliga vuxenlivet dragit med sig. Det är jobb, flickvänner, fester samt de normer vi förväntas rätta oss efter som sätter käppar i hjulet. Ingen ansvarar för allt runtomkring längre, så att vi kan "leka" ostört. Underhåller man inte en aktivitet så bleknar den, vare sig det gäller träning, förhållande eller lekar och rollspel. Jag tror att forumet i viss mån fungerar som "konstgjord andning" för en del som inte får utlopp för sina lekfulla kreativa sidor. Sen handlar det nog även om nyhetens behag. T ex rollspelen var väldigt upphetsande innan man börjat spela dem, men som allt annat kräver rollspel att man förnyar sig för att hålla intresset vid liv.

Hade man tur kunde man hitta ett svärd så att man fick plus på sitt tärningsslag eller en helande dryck så att man fick tillbaks några kp

Fanns det inte ett He-man spel från Alga där man skulle ta sig till Skeletors borg och göra upp? Minns att man kunde spela som bl a He-man och Man-at-arms och att man kunde hitta prylar på vägen som underlättade slutstriden med Skeletor. Det fanns också någon form av "händelsekort", minns jag. Vi spelade sönder det där spelet... Något som ni inspirerades av?

Jo, för jag vill så förtvivlat återuppleva de där stunderna av barnslig fascination och total hängivelse till fantasin.

Jag med. Därför spelar jag väldigt sporadiskt nu för tiden, eftersom vårt spelande gick på tomgång i över ett år. En dag ska jag pånyttfödas igen, mer entusiastisk och barnslig än någonsin tidigare.

Ofta tar den tråkiga vardagen överhanden helt enkelt, särskilt om man är väldigt rutinbunden. Ju vuxnare, desto mer ansvar, desto mindre tid för spontanitet, desto tråkigare liv. Jag tror att man måste bryta negativa rutiner genom att i vissa fall vägra anpassa sig till mönster man ändå inte vill ta del av.

 

[Vitulv]

Fanns det inte ett He-man spel från Alga där man skulle ta sig till Skeletors borg och göra upp? Minns att man kunde spela som bl a He-man och Man-at-arms och att man kunde hitta prylar på vägen som underlättade slutstriden med Skeletor. Det fanns också någon form av "händelsekort", minns jag. Vi spelade sönder det där spelet... Något som ni inspirerades av?

Jo, nu när du säger det så. Men av någon outgrundlig anledning så tror jag inte att jag hade det spelet. Det spel jag älskade mest då var spökhuset (hette det så?) och såklart - Talisman. Drakborgen spelades en del också.

Fan, spökhuset var ballt. Kommer ni ihåg det? När man skulle släppa en liten självlysande dödskalle från tornet på huset och så kunde den utlösa olika fällor beroende på hur den trillade.

/Vulf

 

[DeBracy]

Fan, spökhuset var ballt. Kommer ni ihåg det? När man skulle släppa en liten självlysande dödskalle från tornet på huset och så kunde den utlösa olika fällor beroende på hur den trillade.

Klart man minns spökhuset. Det var skitkul. Talisman och Drakborgen är jag för ung för... men Hero Quest! Det var banne mig grejer det. Har alven (förlåt, alfen!) och en orc, målade, i bokhyllan. Utrustningskorten kan jag fortfarande plocka fram och titta på med en nostalgisk suck och önska att det fanns ett skitsimpelt fantasyrollspel med precis den känslan.

Det var tider det... man skall inte underskatta nostalgins värde - jag är tvärsäker på att nån kommer få en slags nytändning av den här tråden.

 

[Mask_UBBT]

Nu kommer det säkert dyka upp någon som påpekar att jag fortfarande har nära tillbarndommen, men då vill jag faktiskt påpeka för denne gamle torrboll att jag minsann får köpa folköl nu, så pilutta dig!

Aaaanyway, vidare till den här inspirationsgrejjen. För min del är det så att jag fortfarande blir barnsligt exalterad ibland. Man hoppar och skuttar som blir alldeles till sig över att man har en skön idé, ett kul teckarprojekt, ett härligt, roligt dataspel som man bara mååååååste spela! Om och om och om igen. Det senaste är det gamla Desperados som jag nostalgilirat igenom i förrgår. Vidare har jag lite andra nostalitrippar som exempevis Diablos-serien, och vissa saker som växer av ren skapelseglädje, som sisu, hypokognia, några småspel av olika slag.

Jag tycker själv att den här barnsliga inspirationen inte så mycket försvunnit som bytt form. Jag tror jag tänker mer grafiskt numer. Mina mest minnesvärda leksaker från när jag var liten var en strumpa med en rävfäll fastlimmad på när jag var emellan 5 och 7, och även en pinne i ett resårsnöre, som jag hade kul med i veckor i 7-8 års ålder. Jag spelade aldrig tvspel innan jag var 12, eller något, innan dess var jag ute och gjorde fallskärmar till mina turtlesgubbar, linbanor till den där dockan min mamma gjort när hon var gravid med mig, eller bara lekte med tändstrickor och smälte de där disneyplastfigurerna som man fick i någon sorts kexpaket.
Behöver jag nämna att jag diktat upp ungefär fjorton nya reglelsystem till fotboll?

Sedan började jag intressera mig för datorspel och dylikt. En kompis till mig hade en dator, och spelade något spel där man fick springa runt med små militärer och skjuta blåa militärer. Comand&Counquer, hette det, och det dröjde inte länge innan jag la ut en och en halv månands veckopeng på att köpa ett eget ex.

När jag började spela rollspel var en av de absolut roligaste sakerna jag visste att sitta och göra gubbar, och knåpa på scenarion, bara för att det var så HÄFIGT! Sedan började jag göra egna rollspel, kladda bilder, göra kartor, kasta kartor, göra nya kartor, göra ännu fler och glömma bort vad man egentligen skulle rita, etc.

Och så har det fortsatt. Min barnsliga inspiration har inte försvunnit, bara flyttats från olika områden

Jag har en teori om att människans tidsuppfattning inte är något linjärt som går på hela tiden, utan helt enkelt en föreställning skapat av ett kronologiskt arkiveringssystem som registrerar föränding. Jag tror att det är därför vi delar in historien i krigsepoker, järnåldrar, etc. Årtalen 1675-1725 säger inte så mycket specifikt i sig, men "Piratguldåldern" är helt plötsligt en helt annan sak. Det är en era som särpräglas av något, en förändng gentemot övriga 1600-1700-talet såsom vi vagt definierar dem. Jag tror att det är därför jag inte delar upp mitt liv så mycket som "när jag var 6" som "när jag bodde i tyskland" och dylikt. Det är därför jag minns mina semestrar från samma tidsperiod lika väl som hela min tvååriga vistelse i landet. Allting handlar om vareation och särprägling.

Det kanske är därför du känner att du förlorat din inspiration eller att den minskats? För att du helt enkelt tittar på samma ställe? När något nytt dyker upp, som bryter mallen, blir du eld och lågor, eller åtmistone infaller en gnista av det som du eftersöker?

Jag tror att anledningen till att jag inte förlorat min inspiration nämnvärt är att den inspiration jag inhämtar är särpräglad från mina tidigare inspirationkällor och syften. Nuförtiden inspireras jag att bygga rollspel, för några år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att göra ett eget sådant. Därför finns fortfarande något nytt i rollspelsmakandet för mig, och jag roar mig själv genom att ge efter för nya koncept och idéer som jag får, vilket gett uppskov till mååånga sidoprojekt av alla de slag. Vidare stiger och sjunker mina intressen för saker. Ibland inspireras jag att skriva på forumet. Ibland att rita. ibland att skriva. Ibland inspireras jag att lära mig spela munspel. Tja, jag kan fortsätta ett tag. Poängen är i alla fall att hålla sin hjärna och sitt hjärta i rörelse, så att säga.

Men, det kanske bara är jag som fungerar så...

/Mask

 

[Rising]

det spelar liksom ingen roll om jag inte tycker att det är lika roligt längre. Och ärligt talat, det gör jag faktiskt inte.

Ingen har kul för alltid åt något. Men när man känner sig riktigt lökig så kan man ta och titta på "The Grind" på MTV; ni vet, det där programmet där hundratals kulturtroglodyter samlas på någon strand och dansar fuldans medan de ser helt mongo ut och något barbröstat keffo med konstig frisyr rabblar ut rent nonsens varpå alla tar och tjoar rent hysteriskt, precis som om han hade sagt något skämt som ingen förstod. Å så är det alltid äckligt väder med en massa solsken.

När man ser sån't, då lyckas jag alltid hitta på något projekt bara för att ha en ursäkt att stänga av dumburken och börja rita och göra anteckningar istället.

The Grind; det är toppen.

---

Dessutom blev jag lite sugen på att faktiskt göra något av illrunorna.

Jag kom inte på något sätt att svara dig, men du fick till ett par riktigt grymma formuleringar i den tråden, och det var ascool läsning. Dessutom lyckades du komma med något helt nytt som kändes spännande. Jag ska ta med mig illrunorna till mitt eget Trudvang.

---

Men, tja, när det gäller inspiration och så. Jag tror inte att det hjälper att hålla på och gräma sig för att man inte har lust. Jag tappar lusten hela tiden på de projekt jag jobbar med. Liksom, när blir Duellito klart egentligen? När blir Eskapix klart? När orkar jag ens rita någon ny bild till CCC? Man fastnar och tröttnar hela tiden. Jag bara skakar av mig det och kör på med något nytt istället. För två veckor sedan var det barnböcker som var grejen, nu håller jag på med ett munchkin-liknande kortspel istället. Förra hösten fick jag en knäpp och började bygga mitt eget korsord bara för att se om jag kunde.

Jag tror det är bäst att bara lägga ner grejerna när man tröttnat på dem och låta dem finnas kvar i bakhuvudet. Efter ett tag så ser man något som gör en sugen igen och då kan man ta vid där man slutade senast. Något som är bra är att göra teasers åt sig själv. Jag har lärt mig ungefär hur långa textstycken jag behöver skriva för att det ska bli roligt för mig själv att läsa det när ett par veckor har passerat. Genom att förse ens skisser och anteckningar med småtexter på det där viset så vet jag att jag kommer bli tänd när jag letar upp mina gamla block och bläddrar i dem för att få inspiration.

 

[Troberg]

För mig så är det inte så att inspirationen försvunnit, snarare att den bytt form.

Förr så blev man inspirerad, hoppade på en ide direkt och gjorde något av den. Så är det inte längre, istället så går den där första vågen av inspiration över, men man släpper inte iden, den ligger kvar i huvudet och mals runt och putsas mot en massa andra ideer tills den är slipad och klar. Ibland liknar den startpunkten, ibland har den blandats med andra ideer och märks nästan inte alls.

Jag tror att det är en erfarenhetsgrej, man lär sig att det funkar bättre om ideer får mogna lite först.

Programmering däremot, där har jag en total inspirationsbrist och har inte gjort något större eget program på länge. Hoppas inspirationen kommer tillbaka där.

Saker som inspirerar mig just nu:

- Monster Garage
- Måla tangentbord (fick färg över efter en lackskada på bilen och har nu ett tangntbord i blå metallic med över 10 tjocka lager högblank klarlack (sån som används för båtar) och av bara farten målade jag ett med röd hammarlack också)
- Generica (mitt spel)
- Radiostyrda modellflygplan
- Pulsjets (så klart, alla är inspirerade av pulsjets!)

 

[Krille]

Barnslig fantasi är oerhört tidskrävande

"När var senast man kände så för något? När var senast man hade inspiration som räckte längre än till ett inlägg på forumet? Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?"

Problemet är inte inspirationen. Den har jag så att det räcker och blir över. Problemet är tiden att göra något av den.

Du säger själv att du kunde rita mastersgubbar i timmar och jobba hur länge som helst med att ställa upp dem i timmar. Visst, men det var en grej, och det var på den tiden då man hade tid att göra sånt.

Spola framåt tjugo år. Du har villa, volvo, vovve å sånt. Du har tjugofyra timmar till ditt förfogande. Nu försvinner inte längre enbart sex timmar om dygnet till skolan, nu försvinner tio timmar (lunch och resa till och från inräknat) till jobb. Dessutom vill du fortfarande sova åtta timmar om dygnet. "Lov" har förvandlats till "semester" och krympt från fyra månader om året till fem veckor. Flickvännen tycker heller inte om att du låser in dig i timmar med mastersgubbarna, för huset måste faktiskt tas om hand om och ungen ska skjutsas till hockey, scouter och golflektionerna. Bilen måste mekas med inför besiktningen, trädgården skötas, hunden rastas och under de få timmar som är över så har du antingen en flickvän att gulla med, eller en unge som klättrar på dig, eller så har du en klase jobbarkompisar som för fan tycker det är läge för en kväll vid sommarstugan med ett flak öl, en klase grillskivor och ett gäng nubbar med sill. Lägg därtill att alla ens spelkompisar har exakt samma problem.

Det är liksom uppenbart att det inte finns tid för mastersgubbarna (eller i mitt fall, anime, wuxia, copic-pennorna, wiki och MS Word), oavsett hur mycket inspiration man råkar ha. Det går inte!

Såvida man inte sakar något, som till exempel två timmar av sömnen, flickvän, kotte, villa, volvo, vovve, grillfester med jobbarkompisarna, trädgård, bil, öl, grillskivor, nubbar och sill. Då kanske man får tid för de där barnsliga fantasigrejjorna.

Jag misstänker faktiskt en konspiration. Det finns ett helt nätverk av fanatiska Västmark- och Andra Imperiet-fans som hela tiden håller alla söta flickor borta från mig, mutar kompisarna så att jag inte blir inbjuden till fester och alltid är upptagna när jag ordnar något, och dessutom konstant micklar med ekonomin så att den är precis såpass bra att jag kan låta trycka något men aldrig så bra att jag har råd att ta körkort eller fixa hus - allt för att de ska kunna få några Västmark och Andra Imperiet. Hela vårens totala avsaknad av Västmarksbeställningar är ett bevis på denna konspiration! Det är säkert de som häller några konstiga droger i vattnet så att jag konstant har colon irritabile, så att jag aldrig orkar göra något socialt...

 

[Johan K]

Fan, spökhuset var ballt. Kommer ni ihåg det? När man skulle släppa en liten självlysande dödskalle från tornet på huset och så kunde den utlösa olika fällor beroende på hur den trillade.

Vilka minnen som kommer fram nu på morgonkvisten..
Komemr såväl ihåg när man var på fritids & satt & lirade det här spelet med mina polare uppe på vinden... Var hur skönt som hellst ju ! Man förnimmer den där kännslan helt klart nu när jag tänker på det..
Vilka tider det var..

 

[Johan K]

När var senast man kände så för något? När var senast man hade inspiration som räckte längre än till ett inlägg på forumet? Har vi förlorat den barnsliga fascinationen?

Jag tror inte att vi har förlorat de inspirationen... Den lär nog alltid finnas där. Det är nog mer vi själva som ändrats & fått lite andra erfarenheter. Just den barnsliga fascinationen tror jag nog inte vi får tillbaak, tyvärr.. Av den anledningen att när man började lira så var ju allt nytt & spänannde..
Just fascinationen tror jag kommer numera, från min sida iaf, från att man har spelat ut sin karaktär på ett mer "levande" sätt.

Varför håller jag på med rollspel fortfarande?

Hemm, varför man fortfarande lirar ja...
Det är nog dels för at det är kul att kunna fantiesra iohop något som inte tillhör den här världen... Ibalnd så kan det ju vara skönt att hänge sig åt nått anant än den gråa vardagen..

/ Johan K, som precis är nyvaken & borde packa...

 

[Brior]

Premiärer

Jag tror för min del att man kan behålla den där barnsliga wow-känslan oavsett ålder och tidspress från vuxenlivet.

Min tes är att hjärnan älskar premiärer. Du minns din första kyss, dina första dataspel, dina första rollspelsäventyr etc. därför att de var de första, men när de har passerats är de till viss del förbrukade och kommer obönhörligt att förpassas till nostalgimuséet utan att låta sig upprepas med samma hänförelse. Sorgligt, tja, men det trevliga är att världen är full av nya premiärer att kasta sig över och de kommer inte att ta slut innan ditt liv gör det. Jag har haft riktiga småbarnshöjdare första gången jag spelade paintball (43 år gammal), när jag började spela gitarr (35 år gammal) likväl som när jag började med rollspel (18 år gammal?). Kanske har barn en mer omedelbar förmåga att hänföras, men som vuxen kan du å andra sidan systematiskt söka upp och dosera dina premiärer så att du alltid har någon passion att vältra dig i.

Vill man nu hålla sig till rollspel, så gäller det alltså att inte söka återskapa gamla höjdare utan att söka det nya och oprövade som alltid finns där.

Som parentes läste jag en artikel om geriatrik (vård av åldringar), där man menade att gamlingarnas hjärnor stänger av sig därför att varje dag är den andra lik på ålderdomshemmet så att de blir senila bara av att vara på institution. Författaren gav rådet att man som besökare medvetet skulle söka ge åldringen en "premiär" vid varje besök och hade vetenskapligt visat att man därigenom kunde skjuta upp hjärnans åldrande. Hjärnan lever helt enkelt av utmaningar och nya upplevelser.

Mata den!

/Erik G

 

[Vitulv]

The Grind; det är toppen.

Hoho! Ja, jag blir lika förvånad varje gång jag ser det. Min kompis myntade termen "skräpmänniskor".

Jag ska ta med mig illrunorna till mitt eget Trudvang.

Coolt, gör det. Säg till om du kommer på något ballt.

Jag tror det är bäst att bara lägga ner grejerna när man tröttnat på dem och låta dem finnas kvar i bakhuvudet.

A faktiskt. Även om man aldrig "gör klart" idén så är det en erfarenhet som man kan med sig till nästa idé. Och vem vet, en vacker dag kanske man får nytta av den. Om inte annat kan det vara kul att sitta och bläddra i gamla ritblock (och forumsinlägg).

/Vulf

 

[w176]

Fortfarande hängiven

Jag ställer mig på Risnings sida i det här. Jag har mycket roligare nu. Jag är mycket bättre på att hänge mig åt något som idag. Jag blir fortfarande hög och helt uppslukad av saker. Berättelser för det mesta och karaktärer eller idéer som har med berättelser och karaktärer att göra. Jag blir fortfarande hysterisk hög och fixerad vid något i ett par dagar, springa omkring maniskt flinades eller totalt borta drömmandes efter att ha läst en så underbar novell på, eller när jag har kommigt på den grymmaste rollen någonsin inför ett lajv så kan jag sätta mig framför symaskinen och sy maniskt i 8 timmar i streck för att få ihop de perfekta tillbehören till rollen eller så springer jag omkring och vara helt förlorad i av en så grym novellidee som dök upp. Eller så håller något åh-så-intressant på att hända mellan karaktären x och en av mina små karrs på onlinerollspelet.

Jag lever fortfarande i det, drömmer det, tänker på det, lever på det och uppslukas av det tills något nytt kommer i min väg. Mamma suckar fortfarande när jag studsar drömlikt flinades upp för trappen till frukostbordet och när min mor rågar vad det är nu då och sedan får svaret att jag tänker på spanska inkvitionen och påpekar att jag skulle kunna försöka att tänka på pojkar eller något sådant normalt som omväxling.

Kort sagt det är bättre nu. I och för sig var jag ett litet ångestpaket i form av minitjejen till glasögonorm som liten men ändå. När man var liten kom det alltid någon elakt vuxen och avbröt en i ens lekar, något annat barn pajade dem. Och man nådde man aldrig riktigt fram i dem, visst man kunde laka att man var lejonungar men det rollspel jag spelar nu är så otroligt mycket bättre och mycket mer intensivt rollspelsmässigt Att drömma sig bort är fortfarande lika härligt men nu har jag fördelen att kunna få ner sakerna på papper också om jag vill.

Jag tycker att inget har direkt försämrats sedan jag växte upp, jag drömmer fortfarande men är bra mycket bättre på det efter 10 års erfarenhet, lika så med rollspeladet, jag leker fortfarande riddare lika dedicerat men gör det bättre och an nu få göra det i enkel helg utan att några föräldrar börja gnälla om att det är mat eller någon elak bror förstör leken. Det var inte bättre förr, det är djävulskt mycket bättre nu för min del. Jag kan fortfarande med total hängivenhet kasta mig in i drömmar om den spanska inkvitionen och förlora mig i dem.

/Elin text- och drömknarkare

 

[Vitulv]

Re: Barnslig fantasi är oerhört tidskrävande

I sanning. Faktum är att ju mer jag tänker på det så kom man på de roligaste lekarna när man inte hade något att göra. När man hade tid att slå ihjäl. När det regnade ute. När man satt i båten, långt bort från tv-spel eller tv.

Det är sällan man har dötid nuförtiden. Man har fyra veckors semester. I år har jag vägrat att planera något, men känner likförbannat press att göra saker.

Snacka om I-landsproblem. Ikväll ska jag se på matchen och dricka öl med grabbarna, och jag gnäller över att jag inte får leka med He-mangubbar.

/Vulf

 

[Storuggla]

Tja du, vad ska man säga? Jag vill spela. Det är svinkul. Jag vill sitta instängd och läsa böcker hela tiden. Jag vill se på film hela dagarna. Nu kommer dock den onda besten Vardag in och gnager på mina tår. Hyran skall betalas. Och jag måste ha råd med allt stuff och mat. Så jag måste jobba. Alltså måste jag sova mer dessutom, för att ha råd med allt det där. Sen måste jag kombinera spelandet med alla andras lediga stunder. Och de lymlarna vill ju aldrig vara lediga på samma dagar som mig!
Jag funderade lite på att försörja mig på brott då man väljer sina egna arbetstider och tjänar bra, men gav upp den idén när jag fick höra att kriminalvården förbjudit tärningar då de uppmuntrar till hasardspel. Fängelse OCH friform? Nej tack!


Storuggla, blå overall

 

[Svarte Faraonen]

Det händer stundtals att jag får den där känslan när jag spelar rollspel, då man helt plötsligt får ett otroligt sug att börja leka arkitekt, rita upp detaljskisser av borgar, kartlägga folket som bor där, helt enkelt ge sig in i djupa studier av området där spelandet ska utspela sig. Eller så börjar man som spelare jobba hårt med alla aspeket sin rollperson och fundera ut detaljerade framtidsplaner, helt enkelt för att man sett någon enstaka plats på en karta över en spelvärld dit man helt enkelt måste ta sig. Det är i stort sett därför jag spelar rollspel.

 

[Quadrante]

du vitulv

det här är det vackraste jag läst på länge, tack.