Jag delar Vitulvs reservationer i någon mån. Den gudomliga komedin är svår att översätta rakt av i rollspel, samtidigt som man inte vill göra
sån här pekoral av det genom att reducera det till en D&D-dungeon som bara baserar sig på rent ytligt tematiska attribut.
Frågorna Vitulv sätter upp är också bra, jag ska försöka resonera lite kring det, men se det som vad det är, det vill säga, högst subjektivt.
Den gudomliga komedin är extremt allegorisk; detta är centralt för verket, men svårt att översätta till rollspel, så jag skulle skippat det.
Den gudomliga komedin är en -personlig- resa; här har vi något. "När jag nått hälften av min levnads bana, jag fann mig i en dyster urskogs snår, där icke väg, ej spår, jag kunde spana". Det är essentiellt ståryn om en mans medelålderskris och hans semi-perversa höviska kärlek till Beatrice nedkokad i en allegorisk resa genom skapelsens cirklar.
Jag tror att, om man vill fånga stämningen i Den gudomliga komedin, bör det involvera en personlig resa i litterär bemärkelse, dvs att man får insikter och utvecklas från ett initialt kris-stadium till en avslutande subliminering. Detta var centralt i approachen jag själv valde när jag gjorde en slags postmodern spinoff på Dante, där jag lät Dante bli Virgilus åt huvudpersonen, dvs en ledsagare på den här resan i en personlig kris genom helvetena.
Det sekundära jag gjorde i min variant var att ge helvetena en mer konkret plott och intrig, a'la dödsrikena i WoD. Så i min ståry ser vi två lager (egentligen tre):
- huvudpersonen som har en faktisk inre kris (hon är mördad och måste lära sig acceptera att hon är död)
- intrigerna hon dras in i i helvetet, med koppling till hennes gamla liv i den dödliga världen
(- hennes tvillingsysters sökande efter henne i den dödliga världen)
jag tror att konkretisera helvetet är bra därför att rollspelsstårys är svåra att driva utan nån slags konflikt. Planen i Dante är egentligen bara uppradningar av grejer han ser, detta blir inte kul i rollspel, det måste -HÄNDA- något. Det finns en myriard potentiella plots, referera till Wraith - the Oblivion för inspiration, i min ståry är den primära plotten att en demonfurste försöker bli så mäktig att han kan besegra Buddha och rädda sin gamla flamma
Madame White Snake ur hennes fängelse, och huvudpersonerna kom i vägen för hans planer.
Slutligen kan nämnas Vägvisaren, som jag upplever är en central gestalt. I Inferno har vi Vergilius, i Skärselden och Himlen har vi Beatrice. Egentligen gör Vergilus extremt lite, men Vägvisaren är ändå en gestalt jag skulle haft med då det känns som något fattas annars, och om rollpersonerna är nya i helvetet kan Vägvisaren bli en slags infodump liksom. Men låt det inte vara Vergilius eller Beatrice, utan någon avliden som spelar roll för -rollpersonerna-.
Men det primära du måste ta ställning till är alltså det här att Den gudomliga komedin inte egentligen har någon handling. Konflikten, such as it is, är helt internaliserad, och allt som sker runtomkring är saker Dante bara passerar förbi. Om du inte är Den gudomliga spelledaren tror jag inte detta kommer funka eller bli det minsta roligt i rollspel; helvetet, skärselden och himlen behöver intriger som rollpersonerna kan dras in i.
