Eftersom trådstartaren fått svar på din fråga och tråden gått lite OT efter det, gör det kanske inget att fortsätta...
Jag fick lära mig när jag läste psykologi, att kognitionsforskningen gjort slarvsylta av den gamla bilden med uppdelning i långtids- och korttidsminne. Det finns olika "långtidsminnesfunktioner" för olika sinnesmodaliteter (hörsel, syn mm) som - eftersom vi ju i regel använder dem samtidigt - har förbindelser mellan varandra genom enskilda minnen, så en viss lukt kan associeras med ett hörselminne osv.
Dessa minnen lagras inte på något separat ställe i hjärnan för minnen, utan hjärnan minns genom att på något sätt återskapa det mönster av aktivitet som pågick då "minnet" utspelades, så att en person som tex minns hur en viss plats såg ut aktiverar framför allt samma syncentra som en gång processade syninformationen för den platsen.
Det vi har brukat korttidsminne, är mer rimligt att kalla "arbetsminne", och är mer den del av hjärnan som alldeles nyligen var aktiverat, för att processa information. (Hjärnstrukturen Hippocampus har en, något oklar, roll i att vissa arbetsminnen lagras som "långtidsminnen" och kan återkallas, medan andra är enbart temporära aktivitetsmönster.)
Utöver det finns en funktion till, som är inblandad när det gäller eidetiska minnen. Det är en "buffer-funktion" kopplad till de huvudsakliga sinnena (åtminstone till syn och hörsel). De kallas "register" och har extremt hög noggrannhet och "bandbredd", de kan innehålla väsentligt mer information än övriga hjärnan kan processa - och de kan bara hålla kvar informationen en kort tid (vanligtvis).
Detta kan testas genom att en försöksperson mycket kort (kanske bråkdelen av en sekund) får se en bild av tex ett hus med väldigt många arkitektoniska detaljer, omöjligt att memorera helheten på den tiden, och sen direkt efter får frågan att beskriva en del, tex "över högra hörnet". Då hinner "arbetsminnet" precis fokusera på den delen i registret och beskriva det i detalj - men om samma person direkt efter det får frågan att beskriva en annan del av samma hus, så minns hen inte...
Det som då antagligen skapar ett eidetiskt minne, är att en person har förmågan att överföra allt innehåll i registret direkt till fasta minnesbanor som kan återkallas.
Hur detta sker, var det ingen som kunde förklara när jag studerade - men det var i början av 90-talet så det är inte otroligt att forskarna vet mer nu.
Det finns en viss koppling mellan personer med eidetiskt minne och olika autismspektrumtillstånd, har jag också fått lära mig. Eidetiskt minne är extremt ovanligt - men något vanligare bland personer med någon form av autism. Det betyder dock inte att det är särskilt vanligt där heller eller att alla med eidetiskt minne har någon form av autismspektrumtillstånd.
