Middag med morlocker - 130407
Efter att ha funderat en stund på huruvida det var någon mening med att bevaka den något hemligare ingång till ASE som upptäckarna hade hittat bestämde sig hela gänget istället för att en bekväm sovplats och barhäng var värt mer. Alltså återvände man tillbaka till Denethix. Lucy Slow Dance åtog sig att sälja merparten av de värdeföremål man funnit på bazaaren, och beslutade sig för att leta efter en elektrisk gitarr till Karoo. Någon sådan fanns tyvärr inte, men det fanns en låda som när man satte igång den spelade upp ljudet av en skrikande kvinna som upprepade ordet “Umbrella” om och om igen. Lucy köpte den direkt. Baldrick bestämde sig för att passa på att ersätta sin tremetersstav då den förra gått sönder. Allt han hittade på bazaren var en stadig gardinstång som av någon obegriplig anledning hade gammaldags förolämpningar och svordomar ingraverat.
Det visade sig att en eländig lerfarmare från Chelmsfordshire hade uppmärksammat strålkastarna och dessutom gjort det olyckliga valet att ta sig till Denethix för att berätta om saken. Olyckligt val i den mån att Lucy tystade den strupen i en gränd illa kvickt.
Man bestämde sig snart för att arrangera en ny expedition till ASE för att hitta mer guld. Lucy släpade med sig ytterligare en av de rastlösa typerna från stamhaket Den skamliga kusinen, Bunny (som gillar tuggummi och grov brottslighet), förutom Karoo och Margret. Baldrick och den moderliga Brilena, Ell och Ji samt några nya expeditionsdeltagare kallade Hugo the Humongous och Jerome följde också med.
De återvände till ASE där de något rastlösa metallmännen 54an, Corn, Klaxon och Movitz väntade. Hela sällskapet begav sig ned för den långa trappa de sett när de öppnade ASE förra gången. Det visade sig att metallmännen tyckte att ASE såg väldigt annorlunda ut jämfört med för några tusen år sedan, t.ex. var den plastmetalliga yta som täckt väggar och tak i förmaket helt borta och allt bestod av väl arbetad sten. Inte heller fanns de automatiska ljuskällorna kvar, och sällskapet fick förlita sig till lyktor och facklor. Man vek av söderut, och hittade snart en mycket vid och hög korridor, fylld med nästan ett halvmeters lager av ben. Efter lite rotande bland skelettdelarna hittade man märkliga skallar utan ögonhålor, samt ben från okända djur. Hugo valde att smycka sig med en skalle. Att rota runt och gå bland benen var en ganska ljudlig syssla, och krasandet ekade runt i den stora korridoren. Snart svarades krasandet på av obehagliga skrik, upprepade med någon sorts intervall och alla ställde sig i stridsposition, och Lucy Slow Dance började spela “Umbrella” från sin musikbox.
Ut ur en sidotunnel strömmade ett tiotal vilda varelser, människoliknande men helt utan ögon och med vida munnar fyllda med långa vassa tänder och med kloförsedda händer, skrikandes med regelbundna intervaller. Tyvärr hade inte “Umbrella” någon särskilt lugnande effekt på varelserna så man tog till det vanliga knepet att använda svärd, yxor, påkar, armborst och andra medsläpade pryttlar istället. Ji kastade iväg grunkien K, vilket alltid är ett riskabelt företag. K sprang vidare in i sidotunneln och Ji följde kvickt efter men blev slaktad av skrikmännen som stod ivägen. Särskilt Hugo the Humongous utsattes för ganska grovt våld av vassa tänder och klor, men snart hade hela gruppen skrikmän nedgjorts. I en slemmig final hade Margret inte helt oväntat hittat någon typ av explosivt ämne i en bakficka som med en tändsticka fick den sista skrikmannen att explodera inifrån.
“Blä.”
Ell ville leta efter K, men man lämnade grunkien åt sitt öde och fortsatte till bentunnelns slut där man fann en mystisk öppen låda i sten.
“Vad tror ni att det är?”
“Det ser ut som en sarkofag.”
“Corn, lägg dig i lådan.”
“Varför?”
“Vi vill veta vad som händer. Glöm inte att vi är dina chefer nu!”
“Ok...”
Man väntade en liten stund utan att något särskilt hände, men gruppen uppvisade ett exempellöst tålamod (och var ganska trötta på att rita kartor över omgivningen) och väntade en bra stund till. De tröttnade på att vänta och började gräla om apgudar och dinosauriegudar och dess respektive förträfflighet vilket stal allas uppmärksamhet, och när de vände sig om igen...
“Vad stirrar ni på?”
“Öhhh...”
“Mitt huvud känns annorlunda?”
“Ehhh...”
“Vad är det som har hänt?”
“Messias!”
Corns vanliga cylinderhuvud hade ersatts eller kanske förvandlats till en vätskefylld transparent burk innehållandes ett dinosaurieembryo som fick alla i allmänhet och Baldrick i synnerhet att bli helt till sig. Corn utnämndes till ny förman istället för en lätt besviken 54an, och Baldrick kom i nya religiösa spörsmål med Ell. De andra fortsatte att placera föremål i stenlådan. En skalle från benhögen blev en kortlek med satirbilder av någon typ vid namn Reagan och en säck blev till en bottenlös säck. Man tröttnade efter en stund och när grunkien kom tillbaka från tunneln skrikmännen kommit ur med ett brett leende (“djur ler väl ändå inte?”, “vad skulle du annars kalla den där grimasen?”) och med en sörja av blod och kött runt munnen bestämde man sig för att undersöka tunneln vidare. Den hade två kamrar, och i den ena av dem fann man skrikmännens barn, slaktade av grunkien. Detta verkade inte beröra de närvarande nämnvärt, då de hade sinnesnärvaro att uppfatta och få med sig en rejäl hög med silvermynt som samlats i ett hörn. Vid det här laget hade man återfått intresset för stenlådan.
Man lade ned Jis kropp i lådan under våldsamma protester från Ell, och kroppen blev till en utsökt huvudlös porslinsfigur som skulle bli en vacker vas hos en morbid samlare. Medan man stod och experimenterade vidare med lådan dök något annat upp. Tre långa ormliknande varelser, fast med många små ben och armar, och av någon typ av svampigt kött närmade sig hotfullt. Lucy skar upp en av dem, som visade sig vara någon slags levande svamp. En annan klättrade upp på 54an och började spruta någon form av syra över honom. 54an smälte under vrål av dödsångest ganska okaraktäristiskt för konstruktvarelser innan man hade hunnit skära sönder svampvarelserna. Initu i deras kroppar fann man absorberade ädelstenar och en glasskärare. Ett sista experiment med lådan gav Ell en parfyrmerad treudd, vilket var upplyftande nog för att ge sig vidare.
En liten dörr som ledde vidare från bentunneln tog dem till en gång som delade sig i ett antal gångar. Man hörde skrikekon från en av gångarna och slet upp en dörr för att finna någonstans att gömma sig. En städskrubb, komplett med hink och sopkvast, visade det sig. Där stod de, ett tiotal figurer, och väntade stilla på att skriken skulle tystna. 10 minuter. 20 minuter. 30... nä, där fick det räcka. Istället sprang de rätt ut och kastade sig in i gången där de hört skriken komma ifrån. Det var en stor kammare med högt i tak, och man kom ut på en balkong som sträckte sig runt hela rummet. Där fanns ett stort antal skrikmän som genast gick till anfall. Man mördade kvickt de flesta av dem, men Jerome hamnade i ett dödsgrepp med en av dem, och låsta i varandra trillade de över balkongräcket och knäckte båda två nacken.
Gruppen bestämde sig för att inte fälla några tårar över detta då dylika risker är en del av jobbet, utan återvände till den magiska stenlådan i bentunneln och tvingade ned den bortgågne Jeromes hund, som blev till en uppdragbar mekanisk hund istället. Glada över tillskottet återvände man till Chelmsfordshire för någon dags återhämtning.
Väl tillbaka i Chelmsfordshire och Den kladdiga muggen visade det sig att en konstapel från Denethix militär- och polisstyrka, Den obevekliga näven, var på plats för att snoka lite om de här beryktade strålkastarljusen. För att inte dra till sig någon uppmärksamhet med de väldigt röda och kladdiga kläderna man bar påpekade Baldrick att hela sällskapet varit ute på bärplockning. Det var en smula oklart hur de blivit så röda av att plocka hjortron, men ingen på värdshuset vågade ställa några följdfrågor så man lät helt enkelt saken bero. Lucy använde sin sedvanliga charm för att locka med sig konstapeln till rummet så att hon kunde besvara alla frågor han kunde tänkas ha om strålkastarna. Ingen har sett konstapeln sedan dess, men Lucy hade i vilket fall inte något blod på kläderna eller någonting efteråt. Lucy och hennes hantlangare bestämde sig för att ta sig tillbaka till Denethix för att sälja av alla ädelföremål man funnit, så expeditionen anställde kvickt några andra hugade spekulanter på plats: hårdingen Brick, och en kortväxt representant från Småfolkets Förening som ingen bekymrade sig om att minnas namnet på men som, om någon hade frågat, kunde presentera sig som Fingal. Ell snubblade tursamt över en stamfrände, M, som försökt sig på en lukrativ karriär som bärplockare hos en skummis men tröttnat och mer än gärna följde med till ASE istället.
Man återvände till balkongrummet där Jerome hade strukit med, och begav sig norrut. Man vandrade genom en dimmig portal som mystiskt nog bara var dimmig åt ena hållet, och hamnade i ett rum med ytterligare en likadan portal. I mitten av rummet slogs tre av de långa svampvarleserna om ett skrikmanslik, så sällskapet smög helt enkelt förbi dem och genom den andra portalen. I ett rum hängde några helt andra svampar i taket. De påminde lite om intorkad spya, vilket uppmuntrade Hugo att peta på dem med en pinne med effekten att de började skrika mycket, mycket högt och ihållande. Skriken visade sig locka till sig några intressenter:
“Hallå där, vilka är ni?”
“Va? Vilka är ni själva?”
“Jag kan inte påminna mig om att jag har sett er här förut... var kommer ni ifrån?”
“Utsidan.”
“Vadå utsidan?”
“Alltså utanför ASE. Utanför dörren.”
“Det var det dummaste jag hört.”
“Det är hur som helst sant.”
“Den där lilla där, han ser rätt smaskig ut...”
“Det kan jag intyga att jag INTE är!”
“... vad ska ni ha för’n?”
Typerna visade sig vara väldigt hungriga morlocker. De berättade att de behärskade den här våningen av ASE och huvudsakligen livnärde sig på vättar och skrikmän och att antingen Fingal eller Hugo skulle erbjuda fin omväxling i kosten. Sällskapet försökte få dem att följa upp till ytan för att hämta mat där istället, men det verkade uppfattas som en i huvudsak teologisk fråga. Istället berättade man att det borde finnas ett tiotal döda skrikmän i bentunneln om morlockerna nu var så hungriga. Detta accepterade morlockerna och rådde sällskapet att fortsätta vara fler än morlockerna även vid framtida möten, för deras säkerhets skull.
De hittade ett rum med en tron och kerubstatyer med rubinförsedda ögon. Tronen kunde de flytta på för att hitta en hemlig tunnel. Denna ledde dem till ett rum med ett fungerande gudsöga. Baldrick hade en religiös upplevelse, eller försökte inbilla de andra det åtminstone. Ytterligare ett gräl om apors respektive dinosauriers förträfflighet som gudar utbröt naturligtvis.
Sedan kom de ut i en enorm korridor med alkover, massvis med dörrar och två brunnar. Ur den ena stank det något fruktansvärt, så man bestämde sig för att inte ens spana ned i den andra brunnen. De attackerades av obehagliga oljiga hundar, med dubbla korslagda käftar; och stora insekter som åt på glödande mossa. De senare band de ihop i smidiga snacks-stycken för att kunna muta eventuella hungriga morlocker med.
Efter att ha undersökt en sidotunnel från den stora korridoren fann de ett gammalt galleri med extremt väl utförda tavlor och statyer i. Bland annat fanns här en mystiskt leende kvinna och en väl skulpterad naken man. I taket hängde vad som såg ut att vara en värdefull kristallkrona, så man bestämde sig för att behandla den varsamt genom att kasta upp en våldsam K i den. Efter att ha ryckt sönder kristallkronan i fråga visade det sig dock ändå vara ett lyckosamt drag, när kronan drogs ned från taket öppnade sig nämligen en hemlig dörr! Den hemliga dörren ledde dem till en märklig och i stort sett orörd korridor. En dörr ledde dem till ett rum med schackrutigt golv. Några av plattorna i golvet visade sig vara tryckkänsliga, så de valde man att undvika att gå på. I ett närliggande rum fann man en låst kista. Listiga som man är lät man Hugo bända upp kistan med sitt svärd, vilket var synd på svärdet då syra sprutade ur en tub vid kistlocket och gjorde svärdet obrukbart.
Efter detta öppnade man ytterligare en dörr, och där bakom fanns en märklig syn. En varelse ihopsydd av diverse djurdelar stod blick stilla i ett blått fält. Kroppen såg huvudsakligen ut att vara en vit gorilla, men huvudet var en svart cylinder och ena armen var en gigantisk krabbklo. Först tänkte man klokt nog låta eländet stå, men efter lite nyfiket spanande visade det sig att bakhuvudet på varelsen var juvelbestrött. Bakom varelsen fanns även en spak, som man antog hade med det blå fältet att göra. Ell, övertygad om apornas inneboende godhet (något som alla som utsatts för Ks ömma behandlingar kan låta bli att intyga), lyckades invagga M i tillräckligt stor trygghet för att dra i spaken. Tråkigt nog för M så hade man rätt i att spaken aktiverade stasisfältet, så gorillan blev rörlig och knipsade helt sonika av huvudet på M med sin krabbklo. De andra öste pilar, slungstenar och våld i allmänhet över varelsen och lyckades fälla den. Juvelerna var deras! Då öppnades en annan dörr, och en morlock stack in huvudet:
“Hallå där, vad håller ni på med?! Det är snart dags för mat!”
“Öh... förlåt, det var inte meningen att störa...”
“Seså, kom nu, vi är nästan färdiga.”
“Vi har krabbkött, och apa?”
“Låter fint! Det finns lediga grytor här så sätt igång bara!”
I rummet fanns det gott om morlocker, som lyckligtvis såg ut att vara vid relativt gott humör. Särskilt barnen såg ut att vara glada över att inte behöva bli stoppade i grytan, men den utlovade variationen av kost gladde hela klanen. Det blev en rejäl fest, och efteråt visades sällskapet vägen tillbaka till den stora korridoren med brunnarna, med löften om att så länge de kunde bidra med sådan här god mat skulle nog relationerna mellan expeditionen och morlockerna vara fortsatt god! Efter det här släpade sig hela gruppen tillbaka till Chelmsfordshire för lite väl behövd vila och en smula magsjuka.