Re: Antagonist(er) [Spoiler: Mina Spelare]
Jag gillar skurkar som egentligen inte har
fel, utan tvärtom en vettig eller tillochmed direkt...god...agenda. Haken ska snarare vara längderna skurkarna är beredda att gå till för att genomföra denna agenda, eller någon annan omständighet som gör att de kommer på kant med rollpersonerna. Låt mig illustrera med några exempel:
Draken Abraxes är den skumme, Sauron-like ärkeskurken i min Eon-kampanj. Han är en flykting från Eon-världen Mundanas fallna tvillingvärld, och har usurperat en tron i det dunkla Skugglandet, från vilken han rycker i världens trådar. Abraxes stora hemliga mål, är att för alltid stoppa det kaos och den smärta som de tiotusenåriga cyklerna av möten mellan Mundana och den fallna tvillingvärlden orsakar. Han ser det som ett gott syfte, som den stora meningen med hans existens. För att kunna uppnå detta, dock, eftersträvar han att skapa ett tillstånd liknande den primordiala drömtid i vilken han själv föddes; han vill upplösa all jordisk materia och alla köttsliga skal, och smälta samman alla varelser i en enda superharmonisk världssjäl. Den stora haken är, att Abraxes är arrogant, och övertygad om, kanske med rätta, att ingen utom han själv förstår storslagenheten i denna vision. Att gudarna i båda världarna skulle stå emot honom är ett som är säkert, men han har inte ens -försökt- få vanliga dödliga att sympatisera med honom, så övertygad är han om att de är alltför fästa vid sina patetiska jordiska liv för att någonsin gå med på att ge upp dem för ett högre syfte. Så kommer det sig, att ett syfte som kanske egentligen inte är så illa i sig blir något för rollpersonerna att kämpa emot, eftersom Abraxes struntar fullständigt i om merparten av jordens invånare inte önskar sig det öde han planerar åt dem - i Abraxes ögon är så låga varelser inte värda att ens lyssna på.
En annan intressant antagonist jag har är prinsessan Kalliope, i min nya D&D-kampanj som utspelar sig i pseudobyzans, typ. Kalliopes grej är att hon är kejsarens äldsta barn, och drömmer om att få styra Imperiet som kejsarinna. Kalliope har väldigt höga tankar om sig själv och sin förmåga, men drömmen är genuin och ärlig - hon tror verkligen att hon hade kunnat leda Imperiet till framgång. Hennes ena bror är död, och hennes andre bror är i exil, kejsaren är gammal, svag och apatisk, och Kalliopes enda syster är ännu ung. Trots att Imperiet inte har kvinnlig tronföljd, började Kalliope i den situationen se en möjlighet att ändå vinna kejsartronen till sist. Men så giftes Kalliope bort men kungen av lydriket Kaherne. Detta gjorde att hon totalt förlorade senatens förtroende, för senaten är stockkonservativ, och så mycket som de ogillar tanken på en regerande kejsarinna, ogillar de tanken på en -utländsk- kejsare ännu mera. Kalliope och hennes nya make började således plotta -mot- senaten, men det är okänt om de tänkt sig att Kalliope ska ta makten i Imperiet, eller hennes make, vars arméer Imperiet behöver.
Det intressanta i det här fallet är att rollpersonerna med all sannoliket kommer ta den stockkonservativa senatens parti i den här spirande konflikten. Detta trots att Kalliopes drömmar egentligen bara hindrades av att hennes samhälle har orättvisa lagar och regler som vore helt oacceptabla i ett modernt samhälle IRL. Visst, Kalliope är inte en överdrivet sympatisk person; hon är dryg, arrogant, bortskämd, hänsynslös och hämndlysten, men det finns också en dimension av att det är -synd- om henne; hon har inte alls gjort sig förtjänt av den misstro hon får och allt hon förvägras bara för att hon är kvinna och gift med en utländsk kung, och hon -är- ett bättre kejsarämne än sin landsförvisade broder. Jag planerar att senare i kampanjen ställa saker över ända genom att låta den lillprinsessa vars parti rollisarna tagit visa sig lika hänsynslös som Kalliope, lika beredd att gå över lik för att vinna tronen för egen del. Det ska bli spännande att se hur rollpersonerna då agerar. (En ball grej, btw, med icke-vapenföra kvinnliga antagonister i sådana settingar är att rollisarna generellt inte slår ihjäl dem outright även om de får chansen; eftersom det är värsta tabut att ha ihjäl värnlösa kvinnor och allt det där. Det har sina fördelar
)
Egentligen är jag väl av åsikten att de antagonister som inte är konstiga, skumma supervarelser, borde ha kunnat vara rollpersoner om perspektivet var annorlunda. Sålunda grunnar jag så smått på en kampanj där antagonisterna...det är
rollpersonerna...
- Ymir, kanske skriver mer senare
Det är nämligen min själva poäng. 
(NT)