Evokee;n58387 said:
Någon som kan sammanfatta Ymirs mörker?
I korthet (med reservation för att jag kan komma ihåg detaljer fel) så är Mundanas solsystem ett binärt system, och Mundana hade en gång en tvillingvärld, Antichton. I en avlägsen forntid kretsade de två planeterna väldigt nära varandra, på nivån att de delade samma andeplan och drömplan (psykosfär) och bland annat alverna reste mellan världarna i sina eterseglare. Men sedan skedde en kosmisk katastrof där Antichton blev gravitationsbundet till Mundanas tvillingstjärna, Nemesis, som har en väldigt elliptisk bana, och Nemesis drog med sig Antichton ut i rymdens kalla tomrum så att de två andeplanen separerades och allt liv på Antichton långsamt frös till is.
Var tio tusende år kommer Nemesis tillräckligt nära för att Mundana och Antichton skall mötas; andeplanen och drömplanen smälter åter samman och Antichtons odöda varelser tinar upp och vaknar för att i ångest och desperation försöka klösa sig in i Mundanas psykosfär, så att de åter kan få leva i en värld av hopp och liv och solljus. I den första av dessa peripetier uppstod Skugglandet som en desperat buffert mellan psykosfärerna, och varelserna och fenomenen där har därför drag av både Mundana och Antichton - en del mäktiga väsen i Skugglandet är även varelser som i tidigare peripetier flytt Antichton och lyckats hålla sig kvar på Mundana.
De första varelser från Antichton som kan nå Mundana varje peripeti är urskuggorna; dessa är drömväsen av erebotropi, en dunkel kraftkälla sprungen ur Urmörkret, Antichtons odöda världssjäl (eller demiurg, om man vill köra på det officiella gnostiska konceptet i Eon), och de tränger in i Mundanas drömvärld för att via besjälade varelsers drömmar försöka få fotfäste i den levande världen.
Näst på tur är drakarna, som sedan de tinat upp teleporterar sig ut ur Antichtons gravitation och flyger genom rymden mot Mundana.
Slutligen, när världarna är så tätt ihop att det går att fysiskt resa mellan dem via Skugglandet och Underjorden, då kommer mer fysiska gestalter i form av besjälade vandöda krigare från Antichtons stjärnbelysta isöknar; dessa har i mina kampanjer (det lilla man sett av dem) verkat lite alvlika. Men Skugglandshoven försöker ofta stå emot dem, varvid även Skugglandet förfaller i kaos och tumult under Peripetierna.
Mörkret är ett faktum nästan oavsett vad som händer, därför att Antichtons gudar influerar Mundanas drömvärld för att spawna fragment av sig själva i besjälade varelsers medvetanden, och genom årtusenden av plåga har dessa gudar blivit destruktiva och missunsamma, och eftersträvar endast att förröda Mundana för att bereda vägen för sitt eget övertagande. De försöker därför väcka hat och ilska och fasa och galenskap och andra negativa känslor i Mundanas människors sinnen, och detta leder nästan alltid till att krig och kaos bryter ut på Mundana, långt innan solen förmörkats av Antichton.
Det fina med den här idén är att Antichtons varelser inte tvunget är illvilliga eller onda - bara desperata att bli del av Mundanas psykosfär, så att deras själar kan återfödas i en varm och levande värld. Men Mundanas gudar och drakar försöker av olika anledningar stoppa dem, och detta har lett till en oändlig cykel av tragisk konflikt, där Antichtons odöda världssjäl vuxit allt mer påträngande och dunkel och destruktiv, och förgiftat sinnena hos det som återstår av Antichtons gudar och drakar, och fyllt dem med ett okuvligt begär att få vistas i den sol deras fysiska kroppar skyr, och att kosta vad det kosta vill få fotfäste på Mundana.