Nekromanti Arketypernas torg

[Innocentius]

C.G. Ljung talade om arketyper, undermedvetna likheter med sina medmänniskor, existerande i ett slags kollektivt medvetande... nja... arketyp är en grundfigur en genre-personlighet om man så vill... Femme Fatale och Hämnaren i Kult är typer på sådant.

Jag har lagt märke till att det finns arketypiska drag bland spelare också. Vi hade samtal om friform och trad.RP innan. Vi kom fram till att vi inte kom fram till mycket mer än att det skillnader och likheter och att everything goes... så länge man inte samlar mynt och hakar orch-buset i bitar.

Har ni samlat på er spelar-personligheter någon gång. Jag har upptäckt att man till viss gräns kan generalisera och kategorisera spelartyper... Inte för att det har någon större betydelse mer än att det är kul och det hjälper en som SL. på konvent, var man skall sätta standarden.

Det finns många arketyper. Kan ni komma på några fler så berätta gärna.

1. Samlaren - Killen som alltid samlar på sig saker som han inte behöver. Han är alltid rädd för att rollpersonen inte skall ha rep för likt Pavlovs hundar har han lärt sig att med 20m rep kan man lösa världsproblem.

2. Mega-Detektiven - Killen som alltid skall lösa "fallet" utan någon tanke på rollprestation - Lite som Steven Seagal - Han skiter i familj, sjukdom, trafikstockningar, skoskav och restskatt... så länge "skurken är lös" så jobbar han.

3. Avvikaren - Att göra det självklara är en synd. Motarbeta alltid SL. så mycket som du kan och göm dig bakom order: "Jag tolkar rollen på mitt sätt!" Skitsvåra personer som vill övertyga medaktörer och SL. om att han kan och vill mer än alla andra och är lite bättre. Går alltid till extremer. Likt en hund måste vifta på svansen måste Avvikaren alltid gå åt vänster om resten går åt höger o a v s e t t v a d!!!

4. Isberget. Fienden armén anfaller, hans hus bombarderas av UFO´s, en miljon eldpilar på väg emot honom. Hans ansikte ser ut som en mur. Han tittar lugnt omkring sig och säger saker som: Jag drar tillbaka mitt förband 233 m till kulle 133, avdelar Andersson, Petterson, Lundström och sgt. Jag till att slå ut tank 4 som ligger på ett avstånd av 82 m. Isberget blir aldrig imponerad. Han spelar poker med Cthulhu, lirar schack med Sauron och fikar med Darth Vader och reagerar ungefär på samma sätt som vi gör när vi kokar vatten.

/Innocentius - Krossa barockanerna!

 

[Cybot]

Känner igen sig såååå mycket som Arketyp no.1.

Mina rollspels personer har alltid för mycket med mig i packningen. Facklor, 20 meter rep, nöd förband, ett dussintal påsar med ingredienser(om jag nu skulle råka bli trollkarl eller alkemist på kuppen) etc etc etc. Brukar dock lämna madrassen hemma.

5. Grubblaren: Jag, jag....*fem minutes vänte tid*. Jag tar ett par steg vänster.

6. Regelfanatikern: "Men boken säger ju så här?" är en vanlig kommentar...även om ett missbruk skulle vara fördelaktigt för regelfanatikern.

7. Dramatikern: Han ställde sig upp och utropade "Och jag hugger ner orken". Tyvär så använde han en linjal och högg igenom spelledar skärmen också. Är alltid på liknande sätt. Till och med vid kärleks scener.

 

[Man Mountainman]

Den antisociale: rollpersonen gör alltid fullständigt vansinniga saker som ger spelledaren gråa hår. Han dödar folk på öppen gata, öppnar automateld i lobbyn på stans största hotell och förväntar sig alltid lika glatt att komma undan med det. helt enkelt för att hans spelare tycker att det är kul.

Argumentatören: hans främsta mål här i livet är att klaga på spelledaren. Han hittar hela tidne tusentals småfel, vare sig dte är rena faktafel eller bara orimligheter, i det SL beskriver. Han är inte främmande för att ge sig in i långa diskussioner om hur en SLP rimligtvis borde bete sig eller i vilken utsträckning vanliga personer har ett sifferbegrepp i en medeltida fantasyvärld.

Gnällspiken: så fort någonting går emot gnällspiken börjar han tjura, och tycker att "det är inte kul längre". Hur mycket man än lirkar och trixar slutar det med att gnällspiken går hem.

 

[Eksem]

Ooh, när jag är spelare är jag såååå "Mega-detektiven" =)
Jag försöker verkligen rollgestalta, men jag glömmer så lätt bort mig och börjar ägna mig åt att lösa ledtrådar och leta efter samband som spelare istället för rollperson.

Fast jag är SL 95% av spelomgångarna, så jag har inte fått så mycket spelarövning, kan jag skylla på /images/icons/smile.gif

Mina spelare passar nog bäst in på Dnalors beskrivning av "Den anti-sociale". De har till och med skjutit på poliser i Call of Cthulhu en gång!

 

[Innocentius]

Gytt. Typiska jäkla typer. Personer som sätter dit SL. är en klassiker. Folk som skall diskutera vapen och hur de fungerar och varför och när är den värsta typen. Vilket i sin tur drar in en på nästa arketyp: Vapensamlare (Waffen-Schwul)

Vapensamlaren: Om du blev strandad på en öde ö vad skulle du (avrbyter VAPEN! MYCKET VAPEN!) Ta vapen, ha vapen, när vapen, utan vapen kan man inte leta...

/Inno.

 

[Innocentius]

Själv är jag oftast SL och man kan väl göra arketyper av sin egen kår också, men det finns mycket mer att säga om spelar-typer.

Dramatikern är en kul ingrediens så länga han/hon inte blir Seagal och agerar likadant i alla situationer. Grubblaren är det sämsta man kan ha att göra med.

Citatmaskinen är kul: Hans/Hennes rollperson är intresserad av modern film även på 1200-talet eller i Fantasy-miljö och säger saker som: Throw me the whip I throw you the idol om gruppen kommit över något spännande.

Eller korsriddare landstiger på Palestina-kusten och riddaren skriker: "30 seconds keep those boltactions cleaned!"

Citat hämtade ur Indiana Jones och Saving Pvt Ryan

/Innocentius

 

[Innocentius]

Kombinationer av arketyper är vi alla. Skojigt är det om man låter ena sidan ta över helt. Detektiven är inte värst. Det finns värre typer.

Vad sägs om tysta gruppen: Uppträder i grupper om 4 - 5 st. på konvent. Personer kliver in i ett rum och sätter sig och det är allt. Sedan händer ingenting annat.

/Innocentius

 

[Krille]

Generalen: Tar befälet. Han är boss över övriga spelare, och det är snudd på att spelledaren blir hans underbefäl.

Strategen: Ser rollspelet från femtusen meters höjd och planerar på en karta. En variant av detektiven, fast en som tar egna initiativ.

Divan: Önskar att han vore general, men saknar ledarskapet. Önskeplatsen är mitt i strålkastarskenet. Dessvärre blir han sur om han upptäcker att det finns fler strålkastare som lyser på andra personer.

Stämningsnarkomanen: Söker hela tiden den ultimata inlevelsen. Om det kräver att man spelar rullstolsbunden dyslektisk autistiker så må det vara hänt, oavsett om man spelar Delta Force, Star Wars eller Kult. Klagar på spelledarens spelledarskicklighet om traditionella hjälpmedel (rollformulär, tärningar, regelböcker etc) kommer fram eftersom det sabbar stämningen.

Kontrahenten: "Varje given regel är ologisk" är dennes paroll. Om en regel är felaktig måste den åtgärdas nu.

Psykiatrikern: Psykoanalyserar sin rollperson, jämt. Dennes rollpersoner får ofta psykbryt mitt i en strid, även i matinérollspel. Favoritfras: "Arne, jag har ångest!"

Intrigören: Även känd som lappkastaren. Kommer det inte en lapp från denne spelare mitt i en strid så var spelaren förmodligen på toaletten. Gud vet vad denne håller på med egentligen - spelledaren gör det definitivt inte och medspelare utgår från att det är dåligt.

 

[Innocentius]

Jag har två nya här:

Dörrknackaren: Varning för denna lantras av spelare. Den här spelaren har mer tålamod än en buddhist munk. Dörrknackaren tror tvångsneurtoiskt att världen går under om det inte finns minst fem hemliga gångar och formler och ritningar i varje rum. Tid till att söka igenom toalett: 2 timmar.

Gillade beskrivningen av strategen.

Kåtbocken: Man som spelar oerhört bra men förvandlas till det sämsta i branschen om tjejer är med i samma spelgrupp. Killen som spelar matematiker på NYU förvandlas till en linne-bärande, snabbskjutande superhjälte som inte tvekar att kasta sig på granaten för att rädda den nya kvinnan i livet. Misstag: Tjejen som spelar ser jävligt bra ut: hennes karaktär är 70 bast och halt.
Kåtbocken tar in heroism i det verkliga livet och förvandlas från en bra, fungerande medborgare till en halvapa som har framåtlutad gång, enkelt talspråk och behärskar elden.

/Innocentius

 

[Kameli]

här kommer en till:

Ålen. Ifall du har en spelare som även då han spelar filosofiska munkar eller femhundraåriga magiker kastar sig över guld, börjar prata hiphop eller taffsar runt på översteprästinnan. Han KAN helt enkelt inte stanna i sin roll längre än tre sekunder i sträck.

Tenngubben. Stöper sina rollpersoner i EXAKT samma form, det är omöjligt att se skillnaden mellan magiren som dog i jordskredet och den som nyss kom inklampande genom dörren.

Slingerbulten: Ligger alltid i bakgrunden så att han antingen kan fly fältet ifall de andra dör eller slå ett slag på monstret och få exp ifall de ser ut att vinna. Favoritkommentar: Jag Flyr!

Den sexuellt frustrerade: Inget märks när denne spelar en rolperson av sitt eget kön, men gud nåde när det är en kvinna han spelar. KAR är MINST 16 med bystmått i extremer och kläder som fårr red sonja att rodna

 

[Rosen]

En typ som inte tagits upp är Vitsaren: Spelaren som aldrig kan hålla sig allvarlig utan hela tiden kläcker små lustigheter om den aktuella situationen, RP:na och personerna omkring dem. Han är den som ger den fagra alvdrottningen snuskiga förslag och kastar sig in i den dramatiska slutstriden med stridsrop som "Chowabunga!" eller "Nu är det dunkardags!"
I en del kampanjer är han ett klart lyft att ha med, i en del andra en ren katastrof - allt beror på vilken stämning de andra i gruppen försöker skapa.

Själv är jag en variant på honom; så fort min gubbe inte har nåt att göra börjar jag klottra ner små skämtteckningar kring det som händer RP:na på något tomt papper. Jag har fått lära mig den hårda vägen att hålla kladdpapperen gömda under rollformuläret vid laddade scener så att ingen ska kika mej över axeln och fnissa när det är som mest dramatiskt... (-:

--
Åke

 

[Innocentius]

Ålen är en klassiker. Sexuellt frusterade spelare är också en klassiker. Jag nämnd något om det i något svar, tidigare.

Vad säger om Överkompensatorn: I en lång karaktärs- beskrivning på 4 A4 font 10 enkelt radavstånd , finns det ett parti om att den neddekade karaktären har lite problem med spriten. Spelaren låter då sin karaktär dricka och supa i varje given situation för att visa att han kan spela "känslor".


Övertalaren: Spelare som tar över rollen som SL. och börjar säga till alla andra hur det ser ut och vad som finns i lådorna och att hela förloppet går snabbt. Personer som dessa är livsfarliga att ha att göra med i freeform.

Döva Signe: Personer som tar SL. beskrivningar som

 

[Innocentius]

Nu är det dunkardags! Är skitkul ju! Fan vad jag garva åt det och fick en hel hög med inre bilder. Jotack... jag benämnde den här typen som Citatmaskinen men Vitsaren passar bättre, bredare...

Vad sägs om forts. på kommentarer. Seagal kommentaren från Hard to Kill: How´s the action boys? Mind if I play... I have this in my hand so I can´t play" Seagal stoppar undan .45:an och prylar upp skurkar med avslutnings kommentaren; "That´s for my wife, fuck you and die!"
Tänk dig att en korsriddare säger de till Kalifen i Cordob, eller nåt.

Andra greje för att köra Fantastiska 4:an: Flame on! Magiker kastar eldklot.
Sarkastiska applåder från Alven 1 när krigare 2 räddar en ljungfru från vattenormar: My fucking hero! Från Reservoir dogs...

Listan kan göras lång: Pinsamt blir det när vitsaren inte är vitsare... en person som hur kul skämten än är aldrig blir roliga när de kommer från hans mun.

/Innocentius

 

[Man Mountainman]

En klassiker:

Återfallsförbrytaren: Han vill så gärna vara som de stora grabbarna. Han anstränger sig för att göra så "djupa" och missanpassade rollpersoner som möjligt, och gör enorma flödesscheman över deras personligheter. Sen, när han börjar spela, så faller han ofelbart tillbaka på sin arketypiska grottröjarkaraktär som han använt i alla andra äventyr så länge han varit aktiv inom hobbyn.

 

[Man Mountainman]

Den sexuellt frustrerade: Inget märks när denne spelar en rolperson av sitt eget kön, men gud nåde när det är en kvinna han spelar. KAR är MINST 16 med bystmått i extremer och kläder som fårr red sonja att rodna

Haha! jo, såna finns det gott om. Jag får väl erkänna att jag själv är lite av den typen, men jag har efter många översexade rollpersoner kommit fram till en slutsats: Vid rollspelsbordet, tillsammans med sina tjocka, svettiga manliga kompisar, är ingen bra plats att leva ut sina sexuella fantasier.

 

[Ridijeck]

Jag kan bara inte tro det! Är det ingen som har tagit med

Den Tyste
Spelledare: "Bibliotekarien kommer tillbaka med en bekymrad min. 'Jag är ledsen', säger han, 'men Henningsworth har inte setts till på hela dagen. Det är inte likt honom...'"
Spelare 1: "Förbaskat! Tror ni att kultisterna kan ligga bakom det här? Om de har kidnappat honom har vi knappast en chans att stoppa ritualen i tid!"
Spelare 2: "Såvida inte... tänk om Henningsworth själv är en kultist? Om han hela tiden har motarbetat oss... Inte undra på att vi hela tiden legat ett steg efter!"
Den Tyste: "..."

Spelledare: "Orcherna gör sig redo för anfall. Vad gör ni?"
Spelare 1: "Jag drar mitt svärd!"
Spelare 2: "Jag höjer armarna och börjar förbereda en besvärjelse!"
Den Tyste: "..."

Spelledare: "Ni spanar runt efter tecken på Z'bri, era sinnen på helspänn... Slå ett Notice-slag".
Spelare 1: (Slår 4)
Spelare 2: (Slår 3)
Den Tyste: (Slår 6)
Spelledare: (Ger en lapp till Den Tyste där det står "Du ser en skugga röra sig borta bland en av buskarna".)
Den Tyste: "..."

Spelledare: "Du inser att du har kommit vilse och är avskuren från resten av gruppen. Plötsligt ser du en skugga i ögonvrån, och när du vänder dig ser du Gethsemene stå och titta på dig. I ena handen har hon en lång, krökt kniv och på hennes läppar spelar ett överlägset småleende. Vad gör du?"
Den Tyste: "..."

Ett eller två av exemplen är kanske lite överdrivet, men den där spelaren som sitter i hörnet och inte säger något förrän han blir direkt tilltalad har väl ingen undgått att stöta på?

Ridijeck
som har mer av Den Tyste i sig än han skulle vilja önska

 

[Cervan]

Kännde att jag måste delge mig av två arketyper som jag tyvärr lyckats råka på, nämligen:

Den viljelöse: Klassisk kommentar -Det gör nog jag också, eller -Jag följer väl med antar jag... men helst -Jag gör som ni gör...

Den kassa: Helt enkelt en riktigt dålig rollspelare, vet om att han är dålig för alla påpekar det för honom, gör inget försök att rycka upp sig utan spelar då hellre vidare på sin oförmåga.
Typexempel: -Jag vet att ni kommer att tycka det är dåligt, men jag springer i alla fall ensam fram mot den 100m långa skorpionen för det står att min karaktär är orädd...
Blir lyckligtvis inte speciellt långvarig i spelargrupp, utom i min naturligtvis där han helt enkelt krävdes för utfyllnad. Fanns inte så många rollspelare omkring oss då....

Sedan undrar jag nog lite stilla varför ingen nämnt kobolden, är denne kanske för uppenbar? I vilket fall har den ju plågat oss mer än någon annan arketyp i rollspelets historia.

 

[Rickard]

Kommer bara på Den lärde mannen: Spelaren som kan mer än SL inom de flesta områden..

Sedan har jag för mig att [color:blue]Krille</font color=blue> m.fl. har gett förslag på spelararketyper för något år sedan.. Sök på "Romeo&Julia", "Soffdekorationen" och "Actiontomten" (har arketyperna sparade på datorn) för att nå tråden.. De finns i några inlägg som inte hade något med själva huvudinlägget att göra.. Släng gärna hit en länk när ni hittat tråden..

/[color:448800]Han</font color=448800> som är nerkopplad och kan därför inte leta efter tråden själv

 

[Krille]

"Sedan undrar jag nog lite stilla varför ingen nämnt kobolden, är denne kanske för uppenbar?"

För att det finns så ämlans många kobolder. Ett antal av koboldsubtyperna har redan nämnts.

 

[Krille]

"Sedan har jag för mig att Krille m.fl. har gett förslag på spelararketyper för något år sedan.."

Det var Nightowl som började, och jag hängde på i en liten kort tråd, som finns här.