Nekromanti Arthur C Clarke död

[Ymir]

Jag trodde han skulle leva för evigt. Men icke. En av världens vettigaste människor gick bort idag. På sin 90-årsdag för några månader sedan spelade han in ett videomeddelande, där han reflekterar över sitt liv och mänsklighetens framtid. Det är rörande och tankeväckande, och att titta på det torde väl vara ett lämpligt sätt att hylla honom.

För mig var Arthur C Clarke mannen som visade mig saker att uppskatta i en genre jag annars inte är så förtjust i. "Sånger från vår fjärran jord" är fortfarande den bästa scifibok jag någonsin läst.

Så ärat vare hans minne.

- Ymir, a little bit sad

 

[Mekanurg]

En skicklig man har gått bort efter ett gott liv, den siste av de tre giganterna (Heinlein, Asimov, Clarke).

ACC fick se mycket av sina drömmar förverkligade. Till exempel uppfann han telekommunikationssatelliten redan på 1940-talet. Han skrev därefter mycket populärvetenskap.

Jag kom i kontakt med hans fiction för länge sedan via hans barnbok Delfinön. Några av hans vuxna berättelser har lämnat djupa spår i mitt skrivande: The Sentinel; Sands of Mars; Rendezvous with Rama; Against the Fall of Night. En av hans stora talanger var att skriva intelligenta, spännande och våldsfria sf-romaner.

Jag lägger en virtuell orange ros på hans gravplats.

 

[Organ]

I sanning en tråkig nyhet. Han var verkligen den siste av de riktigt stora. Childhood's End är nog min favorit bland alla hans mästerverk.

/Anders

 

[Gurgeh]

Riktigt trist. Han kändes som en sådan där krutgubbe som skulle leva tills han blev 150.

Jag köpte en enorm samlingsvolym med flera av hans böcker härom året. Det blir till att läsa något ur den för att hedra honom.

/tobias

 

[krank]

Fan.

Alla hjältar dör. Andra människors hjältar blir pensionärer och turnerar världen och tjänar miljoner. Mina hjältar dör i rask takt. Hunter S. Thompson. Kurt Vonnegut.

Och nu Arthur C. Clarke. Mannen som gav mig mitt första möte med hård SF genom Ramaserien. 2001-serien.

Jag menar, store tid... Död? Är det inte ett misstag? Är ni säkra?



Nåja, den här saken fick mig i varje fall att kolla upp de där ryktena om hans pedofili som gav mig avsmak för hans böcker i flera år. Tur att jag gjorde det, för de ryktena låg det tydligen ingenting i. Jag är glad över att kunna gilla karln igen.

 

[Guest]

Mästeren har gått bort! Så sorgligt... Jag blir fan ledsen på rikigt!

Ska hedra honom och läsa alla hans böcker igen!

 

[terje]

En av genrens största. Intelligent, humanistisk, kunnig i naturvetenskap och teknologi - och en fin berättare. 90 år är dock inte illa och han levde ett mycket produktivt liv.

 

[Balderk]

Väldigt tråkigt. Han har skrivit flera av mina favoritböcker i genren. Vila i frid.

/Jonas

 

[Johan K]

Så ärat vare hans minne.

Indeed !
Ärad vare hanns minne !

/ Johan K, som verkligen gillade denne författares böcker.

 

[Eva Florén]

Smärtsamt sorgligt så det gör ont.

För mig finns det Två Stora SF-författare som lurade mig att börja läsa SF. (obs jag särskiljer fantasy och Science fiction från varandra)
Den ene var Heinlein och den andre var Clarke. Just Delfinön som Mekanurg nämner var en av mina första SF-böcker över huvud taget.

Att det stora faller gör ont, jag har genom åren haft stort nöje av Clarkes böcker och varit oerhört förtjust när saker i hans böcker blivit (eller varit) verklighet.
Många gånger har jag återkommit till böckerna, där framtidsoptimism blandats med en mörk verklighet.

Nu, är han borta. Jag lägger en hjärtats varmt röda och gula peaceros på hans virtuella grav i cyberrymden. Måtte vi alltid minnas honom.

Eva

 

[Krille]

Arthur C Clarke lever vidare

En sak som slog mig är att Clarke lever vidare i form av omslaget till Lemuria. Det kanske låter lite skumt, men låt mig förklara: när jag och Anders Blixt arbetade med formgivningen så tyckte vi att det kunde vara roligt om omslaget såg ut som en gammal tidsskrift från 30-talet, med betoning på gammal. Så vi ville ha en viss sliten patina på omslaget:

Och de där vecken och vita fläckarna kommer från min pocketutgåva av Möte med Rama från sjuttikallt. Det var nämligen svart och fint i övrigt, förutom förslitningarna, så det var enkelt att scanna in omslaget, leka lite med gränsvärden och bli av med den orangea texten, och på så sätt bara ha en mask med förslitningen kvar. Och den användes på Arferts omslagsbild.