...från island.
Inlägget är kopierat från Riotminds forum .
Detta är väldigt personliga åsikter emellanåt, kanske till och med lögn. Förhoppningsvis kan det ge en liten bild på hur sjöfarten är Osthem (åtminstone min bild).
----
Titel: Artikel/Recension av Ett medeltida sjölexikon från Island
Författare: Jonas E.
Skapat: 7/4 -04
”Ett medeltida sjölexikon från island” av Gösta Bågenholm.
Av en liten slump fann jag den här boken ”Ett medeltida sjölexikon från island” på stadsbibblan i Kalmar. Genast slog det mig att den kanske kan ge svar på en del frågor på hur sjöfarten ser ut i Trudvang, och då framför allt Osthem.
Jag har egentligen tre syften med den här artikeln. Den första är att försöka få en så hyfsad bild som möjligt på den osthemska sjöfartskulturen, den andre är att finna allmän inspiration, eftersom hela boken utgår från Island och det isländska språket. Det tredje är att kanske uppmuntra till fler sådana här liknande artiklar; Det vill säga att någon hittar en uppsats, faktabok eller liknande som vi hard-core trudvangsnissar kan ha nytta av eller kan bli intresserade av och recensera denna. Det finns ett litet fjärde syfte med, men det handlar mer om att jag är lite intresserad av sjöfartshistoria så det bryr vi oss inte om.
Nå, vad är det här för bok då?
Bågenholm som har gjort den här boken är en språkhistoriker som skrivit om arkeologi och språk innan. Jag får erkänna att jag inte är så hajj på isländska, Eddan och runskrift så jag hoppar över de bitarna. Jag kan ju citera lite så kanske ni som är mer hemma på det ämnet förstår lite mer;
”När vi, några entusiaster, av helt andra skäl, studerade runorna på västgötska så kallade liljestenar och sökte att datera dem med hjälp av deras runtexter, blev jag uppmärksam på skeppstermerna i den yngre Eddans pulur”. Det där sista ordet kan hittar jag inte tecknet på, ni förstår säkert.
Utifrån den gamla isländskan (mycket genom detta ”pulur”) vill författaren berätta om sjömanslivets begreppsvärld, ordrikedom och ordhistoria.
Något som ni säkert redan visste, men som var nytt för mig var att till svenska brukar det här ordet ”pulur” översättas med ”Thula” eftersom det här konstiga tecknet som föreställer ett p ska uttalas ”th”. Thula kan man visst översätta med ”skald”. Själv skulle jag vilja översätta det med en dvärgkvinnas prästyrke…
Var nu inte rädda för en massa konstiga ord, författaren påpekar att han verkligen försöker skriva så att icke-sjö-intresserat folk kan förstå. Detta är något som jag tror han lyckats med.
Boken är uppdelad i en inledning som snabbt och enkelt beskriver vikingatiden och navigationen under den här tiden. Sedan kommer ett kort kapitel om pulur (namnramsor). Därefter kommer det stora kapitlet där författaren radar upp skeppstyper och namn på skeppsdelar. Kapitlet är gjord som en ordbok där varje isländskt ord är översatt tillsammans med intressanta kommentarer.
Vad kan vi som rollspelare dra för nytta av den här boken då?
Jag tycker att det står mycket intressanta saker om vikingarnas sjömansliv, vissa saker kan man direkt plagiera till sitt osthem utan att det skulle kunna sticka i ögonen på andra spelgrupper.
Även om det inte går att verkligen bevisa lutar det visst åt att seglen var av ull på den här tiden.
Hur navigerade man då?
Enligt den här boken så utnyttjade man lukt, havets utseende, fåglars flykt och bottenbeskaffning. Detta är väl inget nytt förutom att jag inte visste att lodet hade man för att kolla vilken sorts botten det var. Olika djur lever på olika djup och olika sorters tång finns även dem på olika sorters djup. Dessutom så kan man väl generellt säga att ju längre från kusten man är ju djupare är det. Precis som nu när man navigerar med GPS och andra mer eller mindre elektroniska hjälpmedel så finns det inget hjälpmedel som lämnar det rätta svaret. Enbart genom att använda dem alla tillsammans med gott sjömanskap (sunt förnuft) kan man få en schysst position.
Det beskrivs även de speciella sjöhävningar som finns på nordsjön och att vikingarna var bekanta med denna, även om de säkert inte visste varför vågorna nästan alltid går på samma håll med lite orolig rytm så kände de säkerligen igen sig när de närmade sig den norska kusten (skotska med för den delen).
När det gäller stjärnnavigering är jag tveksam till ifall om den är applicerbar på Trudvang. För det utgår från att Trudvang är runt, att ”världen” snurrar kring en sol och att den finns en polstjärna. Om detta finns i ert trudvang så kan ni använda er av pejlskivor och andra inte alls tekniska instrument (träbitar med lite hack i). Värt att nämna är att man inte hade så stor nytta av solen (förutom då den stod högst mitt på dagen) utan man använda sig av polstjärnan på natten. Man visste på den här tiden (vilken alla kulturer har vetat i alla tider) att polstjärnan alltid pekade på ett håll och att alla andra stjärnor tillsynes cirkulerade kring denna. Genom att mäta polstjärnans höjd över horisonten kan man veta vilken latitud man befinner sig på (dvs hur mycket norr om ekvatorn). Jag orkar inte nu berätta hur det går till, men om ni har en jordglob så förstår ni säkert.
Värt att nämna är att säkerheten när man seglade från exempelvis England och Island var att man typ seglade tills man såg land, därefter fick en person med specialkunskap om den isländska ön berätta om man hade hamnat för långt söderut eller norrut. Det var alltså inte säkert att personen som navigerade båten visste hur han skulle ta sig till Island utan det var en annan person som berättade vilken latitud han skulle till och därefter hade kunskaper om hur landkonturerna såg ut.
När det gäller själva fartygen går författaren in på små detaljer som jag inte tycker är rollspelsbara, men det är klart intressant att den tekniska förmågan var väldigt hög. Det är trots allt rätt höga belastningar som ett fartyg ska klara.
Vad för sorts fartyg fanns det då?
Jag hävdar bestämt att det inte fanns den ”klassificering” av fartyg som man har idag. Ett fartyg var inget man byggde i serier. Ett fartyg var fram till dess att England och Spanien blev intresserade av resten utav världen, helt unikt. Ett skepp var så personligt att det nästan klassades som ett levande väsen (något överdrivet). Man kan dock säga att det finns två olika sorter beroende på vad de användes till. Antingen var de smala eller breda. Smala fartyg har bättre egenskaper i sjön och är även snabbare. Breda fartyg kan ta mycket last, men förlorar i fart. Personligen tycker jag det räcker så. Jag tycker även att boken ger mig lite rätt i de här påståendena.
Ordet ”Sessrúmnir” betyder typ stor roddbåt med många roddare. Man mätte storleken på fartygen på det här viset. Det nämns upp till 34 roddare. Ordet har visst någon koppling till bänkplatserna i Frejas hall.
”Historiska” fartyg
Skrifterna nämner lite olika skepp, kanske ni känner igen dem. Vad jag tycker är intressant är att dessa fartyg är liksom en form av ”önskedröm”.
Skidbladner –hon var stor nog att bära alla asarna, när seglet var hissat hade hon fartvind oavsett vilket håll vindarna blåste på, hon var dessutom byggd av så tunna plankor att kunde vecklas ihop som en duk. Hon var smidd av dvärgen Ivaldes söner i Svartalvaheim för Loke som gav det till Freja.
Naglfari –Ett otäckt fartyg snickrat på döda mäns naglar. Man ”friserade” de döda för att ge virke till det här fartyget. Det här fartyget byggdes åt jätten Hrym. Författaren menar att Nagelfari betyder klinkat fartyg, vilket var en enorm revolution inom skeppsbyggartekniken.
Kjóll –ännu ett superstort fartyg som kunde ta alla ”muspelheims” jättar till striden vid Ragnarök.
Hringhorni –Några hävdar att det betyder en stävsymbol, det ska visst även vara namnet på Balders skepp.
Annat;
Kogg –Detta var en farygstyp som utvecklades från långskeppen. Man gjorde fribordet högre helt enkelt för att kunna ta mer last (ungefär 10 ton). Fartygen var små och inte speciellt bra i sjön. Kogg kan tänkas komma från ordet ”Kagge” vilket betyder klumpig, men detta tycker inte författaren utan vill påstå att det endast betyder ”fartyg”.
När det gäller rammskepp (dvs man hade en pinne längst fram som mankunde stöta in i motståndaren fartyg och på så vis sänka det) är de inte kända i den nordiska litteraturen.
Det var väl vad jag hade att säga för stunden. Boken är härligt skriven och mycket intressant. En given läsning för att trudvangsnissar!
_________________
med vänliga hälsningar
Jonas
http://www.skribenterna.b3.nu
http://drakar.rollspel.nu/
Äntligen ICQ! 14897134
IRCnet #dod6cup
fransotto@hotmail.com
----
Vad tycker ni?
Inlägget är kopierat från Riotminds forum .
Detta är väldigt personliga åsikter emellanåt, kanske till och med lögn. Förhoppningsvis kan det ge en liten bild på hur sjöfarten är Osthem (åtminstone min bild).
----
Titel: Artikel/Recension av Ett medeltida sjölexikon från Island
Författare: Jonas E.
Skapat: 7/4 -04
”Ett medeltida sjölexikon från island” av Gösta Bågenholm.
Av en liten slump fann jag den här boken ”Ett medeltida sjölexikon från island” på stadsbibblan i Kalmar. Genast slog det mig att den kanske kan ge svar på en del frågor på hur sjöfarten ser ut i Trudvang, och då framför allt Osthem.
Jag har egentligen tre syften med den här artikeln. Den första är att försöka få en så hyfsad bild som möjligt på den osthemska sjöfartskulturen, den andre är att finna allmän inspiration, eftersom hela boken utgår från Island och det isländska språket. Det tredje är att kanske uppmuntra till fler sådana här liknande artiklar; Det vill säga att någon hittar en uppsats, faktabok eller liknande som vi hard-core trudvangsnissar kan ha nytta av eller kan bli intresserade av och recensera denna. Det finns ett litet fjärde syfte med, men det handlar mer om att jag är lite intresserad av sjöfartshistoria så det bryr vi oss inte om.
Nå, vad är det här för bok då?
Bågenholm som har gjort den här boken är en språkhistoriker som skrivit om arkeologi och språk innan. Jag får erkänna att jag inte är så hajj på isländska, Eddan och runskrift så jag hoppar över de bitarna. Jag kan ju citera lite så kanske ni som är mer hemma på det ämnet förstår lite mer;
”När vi, några entusiaster, av helt andra skäl, studerade runorna på västgötska så kallade liljestenar och sökte att datera dem med hjälp av deras runtexter, blev jag uppmärksam på skeppstermerna i den yngre Eddans pulur”. Det där sista ordet kan hittar jag inte tecknet på, ni förstår säkert.
Utifrån den gamla isländskan (mycket genom detta ”pulur”) vill författaren berätta om sjömanslivets begreppsvärld, ordrikedom och ordhistoria.
Något som ni säkert redan visste, men som var nytt för mig var att till svenska brukar det här ordet ”pulur” översättas med ”Thula” eftersom det här konstiga tecknet som föreställer ett p ska uttalas ”th”. Thula kan man visst översätta med ”skald”. Själv skulle jag vilja översätta det med en dvärgkvinnas prästyrke…
Var nu inte rädda för en massa konstiga ord, författaren påpekar att han verkligen försöker skriva så att icke-sjö-intresserat folk kan förstå. Detta är något som jag tror han lyckats med.
Boken är uppdelad i en inledning som snabbt och enkelt beskriver vikingatiden och navigationen under den här tiden. Sedan kommer ett kort kapitel om pulur (namnramsor). Därefter kommer det stora kapitlet där författaren radar upp skeppstyper och namn på skeppsdelar. Kapitlet är gjord som en ordbok där varje isländskt ord är översatt tillsammans med intressanta kommentarer.
Vad kan vi som rollspelare dra för nytta av den här boken då?
Jag tycker att det står mycket intressanta saker om vikingarnas sjömansliv, vissa saker kan man direkt plagiera till sitt osthem utan att det skulle kunna sticka i ögonen på andra spelgrupper.
Även om det inte går att verkligen bevisa lutar det visst åt att seglen var av ull på den här tiden.
Hur navigerade man då?
Enligt den här boken så utnyttjade man lukt, havets utseende, fåglars flykt och bottenbeskaffning. Detta är väl inget nytt förutom att jag inte visste att lodet hade man för att kolla vilken sorts botten det var. Olika djur lever på olika djup och olika sorters tång finns även dem på olika sorters djup. Dessutom så kan man väl generellt säga att ju längre från kusten man är ju djupare är det. Precis som nu när man navigerar med GPS och andra mer eller mindre elektroniska hjälpmedel så finns det inget hjälpmedel som lämnar det rätta svaret. Enbart genom att använda dem alla tillsammans med gott sjömanskap (sunt förnuft) kan man få en schysst position.
Det beskrivs även de speciella sjöhävningar som finns på nordsjön och att vikingarna var bekanta med denna, även om de säkert inte visste varför vågorna nästan alltid går på samma håll med lite orolig rytm så kände de säkerligen igen sig när de närmade sig den norska kusten (skotska med för den delen).
När det gäller stjärnnavigering är jag tveksam till ifall om den är applicerbar på Trudvang. För det utgår från att Trudvang är runt, att ”världen” snurrar kring en sol och att den finns en polstjärna. Om detta finns i ert trudvang så kan ni använda er av pejlskivor och andra inte alls tekniska instrument (träbitar med lite hack i). Värt att nämna är att man inte hade så stor nytta av solen (förutom då den stod högst mitt på dagen) utan man använda sig av polstjärnan på natten. Man visste på den här tiden (vilken alla kulturer har vetat i alla tider) att polstjärnan alltid pekade på ett håll och att alla andra stjärnor tillsynes cirkulerade kring denna. Genom att mäta polstjärnans höjd över horisonten kan man veta vilken latitud man befinner sig på (dvs hur mycket norr om ekvatorn). Jag orkar inte nu berätta hur det går till, men om ni har en jordglob så förstår ni säkert.
Värt att nämna är att säkerheten när man seglade från exempelvis England och Island var att man typ seglade tills man såg land, därefter fick en person med specialkunskap om den isländska ön berätta om man hade hamnat för långt söderut eller norrut. Det var alltså inte säkert att personen som navigerade båten visste hur han skulle ta sig till Island utan det var en annan person som berättade vilken latitud han skulle till och därefter hade kunskaper om hur landkonturerna såg ut.
När det gäller själva fartygen går författaren in på små detaljer som jag inte tycker är rollspelsbara, men det är klart intressant att den tekniska förmågan var väldigt hög. Det är trots allt rätt höga belastningar som ett fartyg ska klara.
Vad för sorts fartyg fanns det då?
Jag hävdar bestämt att det inte fanns den ”klassificering” av fartyg som man har idag. Ett fartyg var inget man byggde i serier. Ett fartyg var fram till dess att England och Spanien blev intresserade av resten utav världen, helt unikt. Ett skepp var så personligt att det nästan klassades som ett levande väsen (något överdrivet). Man kan dock säga att det finns två olika sorter beroende på vad de användes till. Antingen var de smala eller breda. Smala fartyg har bättre egenskaper i sjön och är även snabbare. Breda fartyg kan ta mycket last, men förlorar i fart. Personligen tycker jag det räcker så. Jag tycker även att boken ger mig lite rätt i de här påståendena.
Ordet ”Sessrúmnir” betyder typ stor roddbåt med många roddare. Man mätte storleken på fartygen på det här viset. Det nämns upp till 34 roddare. Ordet har visst någon koppling till bänkplatserna i Frejas hall.
”Historiska” fartyg
Skrifterna nämner lite olika skepp, kanske ni känner igen dem. Vad jag tycker är intressant är att dessa fartyg är liksom en form av ”önskedröm”.
Skidbladner –hon var stor nog att bära alla asarna, när seglet var hissat hade hon fartvind oavsett vilket håll vindarna blåste på, hon var dessutom byggd av så tunna plankor att kunde vecklas ihop som en duk. Hon var smidd av dvärgen Ivaldes söner i Svartalvaheim för Loke som gav det till Freja.
Naglfari –Ett otäckt fartyg snickrat på döda mäns naglar. Man ”friserade” de döda för att ge virke till det här fartyget. Det här fartyget byggdes åt jätten Hrym. Författaren menar att Nagelfari betyder klinkat fartyg, vilket var en enorm revolution inom skeppsbyggartekniken.
Kjóll –ännu ett superstort fartyg som kunde ta alla ”muspelheims” jättar till striden vid Ragnarök.
Hringhorni –Några hävdar att det betyder en stävsymbol, det ska visst även vara namnet på Balders skepp.
Annat;
Kogg –Detta var en farygstyp som utvecklades från långskeppen. Man gjorde fribordet högre helt enkelt för att kunna ta mer last (ungefär 10 ton). Fartygen var små och inte speciellt bra i sjön. Kogg kan tänkas komma från ordet ”Kagge” vilket betyder klumpig, men detta tycker inte författaren utan vill påstå att det endast betyder ”fartyg”.
När det gäller rammskepp (dvs man hade en pinne längst fram som mankunde stöta in i motståndaren fartyg och på så vis sänka det) är de inte kända i den nordiska litteraturen.
Det var väl vad jag hade att säga för stunden. Boken är härligt skriven och mycket intressant. En given läsning för att trudvangsnissar!
_________________
med vänliga hälsningar
Jonas
http://www.skribenterna.b3.nu
http://drakar.rollspel.nu/
Äntligen ICQ! 14897134
IRCnet #dod6cup
fransotto@hotmail.com
----
Vad tycker ni?