Min vän Jonas (Lalipat på wrnu, hans profil verkar ha försvunnit dock), som ska vara med och speltesta spelet har skrivit en bakgrundsstext. Och vilken text! Här kommer den:
Avsnitt ur Övermedicus Öbergs opublicerade memoarer
Kandidat Hagberg var synnerligen begåvad. Jag hann sällan ställa mina följdfrågor på hans diagnoser innan han själv förekom mig genom att redogöra för just det jag hade tänkt fråga. ”Kandidaten ska veta att det, i vissa fall, inte är den inlästa teorin som är svaret på frågan. Kandidaten vet ingenting om att vara läkare. Glöm inte det!” fräste jag som svar. Kandidat Hagberg irriterade mig, givetvis för att hans kunskap hotade min ställning som hans handledare.
Det var den 14 oktober när vi hastigt promenerade genom korridorerna mellan laboratorium och bårhus. Han redogjorde ivrigt för någon idé han hade om kopplingen mellan Den Svarta Dödens spridning och var stadens folk hämtade sitt vatten. Jag lyssnade endast med ett halvt öra och blev i det närmaste lättad när vi blev avbrutna av att en stor skara människor stod samlade i aulan, som vi egentligen bara tänkt passera. Skaran, som bestod av mina högt vördade kollegor, väntade på något och snart slogs dörrarna upp och kommendörkapten Fritzell uppenbarade sig.
”Unga Hertig Cederquist behöver eder hjälp!” Närmast skrek kommendörkaptenen ut i aulan. ”Den Svarta Döden är över honom. Det är av yttersta vikt att Hertigen botas. Vem tar på sig det ärofyllda uppdraget att vårda honom?”
En förlägen tystnad spred sig i aulan. Vi var chockade, så klart, men det var också något annat. Kommendörkapten Fritzell spärrade upp ögonen av vrede.
”Det gäller livet på en Hertig! Är ni ynkryggar?”
”Jag gör det!” Rösten var som en dolk som skar igenom min kropp och lämnade mig fylld av skuld. När vi andra, utan att märka det, hade backat ett steg, hade kandidat Hagberg hade tagit ett kliv framåt. Han stod nu ensam framför kommendörkapten Fritzell.
”Jag gör det! Det vore en ära.”
De lämnade skyndsamt salen och skaran upplöstes. Jag stod ensam kvar med min skuld, bedövad och bedrövad.
Jag såg inte till kandidat Hagberg de följande dagarna, mer än vid något tillfälle, då våra blickar möttes på avstånd i en korridor. Han var hålögd. Jag slog ner blicken.
En vecka senare, då den första frosten glittrade under gatlyktorna en morgon, såg jag honom igen. Genom min rykande andedräkt kunde jag ana hans lik vid Collegium Medicums stolta entré. Jag skyndade närmare och såg det klart. Snaran hade trängt djupt in i hans hals. Hans uppspärrade, men livlösa, ögon stirrade ner på mig från där han hängde i sitt rep.
Är vi ynkryggar? Ja. Vi är ynkryggar i en stad, där de modiga mördas.
