Detta har nyligen diskuterats en hel del på Neogames inför Eon IV Magi. Jag kan inte öppet avslöja vad vi spikat och inte, givetvis, men här är några av mina tankar:
- De kosmiska krafterna som de upplevs i Mundana är enbart manifestationer av vad som i sina respektive himlasfärer är fullödiga kraftspektrum, om än naturligt med överskott av tex fototropi, ataxotropi och pyrotropi (i fallet solen), dvs den inbördes kraftbalansen inom dessa himlakroppars aspektspektrum är annorlunda från balansen på Mundana. Men en magiker som reser till månen kan alltså alstra biotropi som vanligt där, däremot inte selenotropi, utan chtonotropi eller något liknande, dvs en kraftkälla som är summan av de flöden från Mundana som uppfattas på månen. Detta är i synnerhet hur vi i min spelgrupp har rationaliserat Erebotropi, Urmörkrets kraftkälla från den döda världen Antichton. Din fråga om stjärnorna producerar heliotropi eller astrotropi skulle alltså med detta resonemang besvaras med att det beror på vad mundana magiker väljer att utläsa och definiera ur kraftflödet. De olika stjärnbildorna och stjärnorna har i min variant unika astrotropiska effekter kopplade till sig, men inte egna aspekter - på Mundana.
Dvs:
Om man stod på Mundanas måne, skulle man i så fall kunna alstra "Mundanotropi" från ljuset från Mundana?
Ja.
Skulle man fortfarande kunna alstra selenotropi om man stod på månen eller heliotropi om man (på något sätt) stod på solen?
Nej.
Denna idé är dock svår att reconcile:a med idén att himlakropparna residerar i sfärer som går att nå via sådana som har en mer omedelbar koppling till Mundana, tex skugglandet. Den är ursprungligen tänkt utifrån en bild av olika himlakroppar som separata 'psykosfärer', med sina egna andeplan, skuggland, dröm- och dödsriken, och i mitt eget Mundana kommer den tanken nog bestå då idén att Mörkret är Mundanas psykosfär som smälter samman med Antichtons är alldeles enastående. I det officiella Mundana däremot lutar vi åt att hålla det lite tvetydigt om det är en heliocentrisk, relativt fysikaliskt korrekt kosmologi som råder, eller en ptolemeisk och flummig med konstiga sfärer och plan där solen, månen och stjärnorna basically kan gå att promonera till från Mundana om man hittar rätt väg. Nytt i Eon IV är dock att etern fått en egen kraftkälla, så att de grundläggande kosmiska aspekterna uppgår i fyra. Med andra ord, som skribent av Eon IV Magi hoppas jag basically slippa behöva besvara frågan om stjärnor är avlägsna solar eller inte; jag betraktar den som spännande men irrelevant att besvara, och är mer intresserad av mundana lärdes diskussioner i frågan än det faktiska svaret. I min egen spelvärld måste stjärnor på något sätt uppenbarligen vara avlägsna solar, annars skulle
Mörkret Redux Grande Tortilla inte mäjka sense.
* Gällande de andra planeterna i solsystemet, är det möjligt att det finns liv på någon av dem, eller är de på något sätt fundamentalt annorlunda från Mundana? Finns det möjlighet att besöka några av planeterna med den magiska teknologin som är tillgänglig på Mundana i nuläget, och vore det i så fall möjligt att överleva på dem? Vad för slags liv borde finnas på planeterna?
I de här fallen skulle spelledaren tvingas ta ställning till hur kosmologin verkligen är befattad, men att det är teoretiskt möjligt att besöka dessa sfärer eller världar torde det inte råda någon tvivel om då alverna en gång hade eterseglare, och verkar jobba på att bygga nya. Jag och Lycan har skapat diverse kosmotropiska effekter för att resa i etern om man på något bisarrt sätt skulle lyckas ta sig dit. Jag tänker mig att kosmiska varelser såsom lunionen, stellaren etc i själva verket är besjälade och har någon slags samhällen i sina respektive sfärer, lydande under mäktigare kosmiska väsen. Mer avlägsna världar kan tänkas vara bebodda av uralver (oavsett kosmologiversion) eller bisarra väsen från primalsfärerna, såsom vestalerna och thesmofylakerna som jag skrivit om annorstädes (rimligast med den mer fantasy:iga ptolemeiska kosmologin). I min personliga Mörkret Redux Grande Tortilla-kosmologi hade ett besök på fjärran världar krävt att man bröt sig ur Mundanas psykosfär, ett feat normalt sett bara drakarna klarar då de tex kan tänkas teleportera sig ut ur Mundanas gravitation och ha medfödd förmåga att överleva i etern. I det gamla Eons kosmologi där alla fysiskt levande varelser är daimo/teotropiskt manifesterade i khoran (den fysiska världen) men har sina andar på andeplanet innebär detta ett problem då det blir lite oklart vad som borde hända med själen om kroppen på detta sätt lämnar Mundanas världssystem. Jag antar att själen via silvertråden som knyter samman kroppen och själen helt sonika slits med kroppen ut, ut ur Mundanas psykosfär och in i nya andeplan och drömvärldar, eller en sinnesnedbrytande brist på sådana i tomrummet. (Oavsett är det en spännande tanke att den uppenbarqa frånvaron av många av Draksångens drakar i Mundana beror på att de kanske flugit iväg till andra världar för att hjälpa varelser där).
I denna variant får man förmoda att hela solsystemet existerar inom Mundanas psykosfär, dock inte Antichton då den världen är bunden till en döende tvillingstjärna i eccentrisk bana. Denna stjärna upprätthåller en egen, förvriden psykosfär, men som ursprungligen var del av Mundanas och under peripetierna återigen blir det.
med denna modell mäjkar astrotropi dock inte sense överhuvudtaget, då stellarer borde vara cthuluoida aliens från främmande världssystem.
En alternativ variant är att alla planeter och astronomiska kroppar upprätthåller egna psykosfärer, men att dessa tellurium existerar inuti en gemensam krets av astrotropiska och eteriska plan samt primal- och elementarsfärer där urkrafter, gudar och elementarer residerar. Det är det enda som mäjkar sense med 'Mundana är en planet i en oändlig rymd'-varianten' om man dessutom vill få in demiurgen i den, då det inte är rimligt att demiurgen bara drömt fram Mundana, utan måste ha drömt fram hela universum och således måste existera utanför det på något vis. Men om man tänker sig en fysisk och stor rymd eller iallafall ett solsystem fullt av planeter måste dessa planeter självfallet vara som man tänkte sig dem på 17-1800-talet i vår värld, dvs beboeliga och fulla av märkliga människolika varelser med civilisationer, högkultur och språk. Att Venus och Mars inte var nån slags kusiner till jorden med balla civilisationer på är för mig vetenskapens största besvikelse någonsin, astronomerna trodde fortfarande på det i min naturvetenskap-bok från 1890...
* Är det möjligt att nå en annan himlakropp via ett annat magiskt plan? Kan man exempelvis gå in i skugglandet i Mundana och hoppa ut ur skugglandet på månen eller på Vandringsstjärnan? Är det möjligt för en shaman att lämna sin kropp på Mundana och ta över en kropp på Fågelstjärnan om det fanns ett levande väsen där?
De mångtaliga harmoni-effekterna implicerar att det borde vara teoretiskt möjligt på något vis, i det att samtliga dessa sfärer går att "kontakta" från Mundana i tillräcklig grad för att man ska kunna gestalta, manifestera eller nedkalla varelser från dessa sfärer i khoran. Det verkar teoretiskt rimligt att processen skulle kunna fungera omvänt också, så att mundana varelser blir åkallade till andra sfärer. As for Skugglanden hade vi först behövt diskutera om Skugglandet har en egen måne, eller flera; i mitt Mundana är Skugglandet ett sår i världen som uppstod när de två psykosfärerna möttes, och jag kan därför tänka mig att Skugglandet har en natthimmel som är en mix av Mundanas och Antichtons, med två eller tre månar. Med en eterseglare går det rimligen att resa till dessa, men om man kan
gå dit, det beror som sagt möjligen på hur "vetenskaplig" man tänker sig kosmologin. Får jag välja behöver det aldrig besvaras kanoniskt, eftersom folket på Mundana ändå inte har en aning. En tillräckligt mäktig schaman borde kunna resa vart som helst i Mundanas psykosfär, och kanske också bortom, men man kan tänka sig att det blir svårt att upprätthålla silversträngen om hen börjar söka sig ut från Mundanas psykosfär, och att hen därför hade behövt klippa bandet till den fysiska kroppen om målet var att tex kunna kommunicera med andar i solens sfär. Däremot hade schamanen på slump eller flyt kunnat påträffa sådana andar som redan befinner sig i Mundanas tellurium, likt gåtfulla vandrare från fjärran.
Producerar Mundanas måne sitt eget ljus eller är som i vår värld bara reflekterat solljus? Om det *är* reflekterat solljus, borde inte månljus producera heliotropi? Om det *inte är* reflekterat solljus, hur kommer det sig då att månen går igenom faser? Det finns enligt några av modulerna selenotropiskt högmagiska platser på Mundana där månen alltid är full och lågmagiska platser där den aldrig går upp, så det verkar som om månljus i Mundana är ett magiskt fenomen snarare än reflekterat solljus. Eller är det så att månen på något sätt "transformerar" solljus till månljus?
Månen är associerad med axatotropi, hallucinationer och vansinne, så jag menar att frågan inte behöver besvaras. Selenotropi/månljus är vad Mundanas magiker tolkat att det är, vilket inte nödvändigtvis motsvarar kosmos sanning. Men jag är öppen för alternativa förklaringar.
Uppenbarligen finns det helioner på solen och lunioner på månen, men är det möjligt att det t.ex. finns "stridsstjärnioner" på Stridsstjärnan? Och vad är i så fall en "mundanaon"? Är det ett annat namn på den geotropiska elementaren golem? Och om geotropi är ett annat namn för "mundanatropi", innebär det i så fall att de kosmiska aspekterna egentligen är en slags elementarkrafter?
Ja, det verkar väl inte helt orimligt. And that's fucking awesome
Vill man flumma lite med de uppenbart väldigt impopulära antiaspekterna kan man alltid tänka sig att den dominerande egentliga kraften i selenotropin är nån slags antigeotropi. Kosmotropin är då givetvis antipneumotropi, astrotropin och heliotropin däremot...uhm...jadu
En alternativ lösning på heliotropi-astrotropi-paradoxen vore att säga att det handlar om spektralklasser eller kanske mer hanterligt, stjärnpopulationer.
Population III-stjärnor existerar i denna variant på ett sådant magiskt våglängdsspektrum att de producerar heliotropi, men Mundana ligger i ett konstigt kluster av ålderdomliga stjärnor, och de flesta ljusstarka kroppar som kan ses från Mundana är Population II-stjärnor som producerar astrotropi. Population I-stjärnorna är döda och producerar därför antiastrotropi eller antipyrotropi eller något annat cthulhu-knarkigt.
Som en än mer radikal men knarkig lösning kan man förena alla olika varianter jag pratat om så att de alla är kanoniskt sanna på samma gång. Mundana kan tex befinna sig mitt i en ofullbordad vakuumkollaps, eller en inkonsekvens i demiurgens dröm, som gör att himlakropparna på samma gång är fysiska gravitationsbundna kroppar och astrala magiska existensplan bundna till skugglandet, andeplanet och underjorden, och att detaljstudier av magiflödet påvisar en för Mundanas magiker extremt förbryllande paradox som antyder detta bisarra förhållande.
Vakuumkollaps
Ataxatropi: 6, Räckvidd: Avstånd, Varaktighet: Provisorisk*
*Effekten kan inte göras permanent
Effekten arrangerar om filamenten inom en radie av en meter i nya bisarra former som inte tvunget är kapabla att härbärgera någon som helst form av liv eller ens andlig existens. Allt levande inom denna radie tar Ob2T6 trauma i skada, och all icke-levande materia slår Ob2T6 mot BRYT för att inte omintetgöras. För varje runda därefter som ett kollapsat vakuum upprätthålls ökar traumaförlusten med Ob1T6 och svårigheten för BRYT-slaget med Ob1T6, medan effektens radie ökar med Ob1T6 meter. Aspekter som vävs inuti en vakuumkollaps transformerar spontant till en annan, slumpmässig, aspekt, och filament dissiperar alltid okontrollerat. Hamnar magikern som vävde effekten utanför effektens räckvidd upphör vakuumkollapsen, detsamma sker om magikern dör, vilket innebär att magikern generellt inte kan upprätthålla effekten särskilt länge eftersom han själv snart hamnar innanför dess radie. Skulle någon komma på ett sätt att ta sig runt denna begränsning, emellertid, hade hela Mundana varit i dödlig fara, och snart nog också mörkret och stjärnorna bortom.
