Ymir
Liten kantbaron
Jag är ganska gestaltningsfokuserad även som spelledare, och mina kampanjer som regel väldigt karaktärsdrivna. Talande är, att det enda jag någonsin skriver till många av mina kampanjer är ett karaktärsregister. Således, är det föga förvånande, att även antagonisterna när jag spelleder tenderar att vara väldigt komplexa och nyanserade. Ja, vem som -är- antagonist och inte ska helst vara rätt luddigt.
Anyhow, till saken: Något jag finner väldigt tilltalande i alla former av berättelser är spelet mellan olika aktörer; mellan protagonist och antagonist om man så vill. Filmer, tv-serier, romaner och annat har här en möjlighet som rollspel som regel inte har - man får följa både protagonisterna och antagonisterna. 'Rome' är ett exempel där det är mer otydligt vem som är vad, nyanseringen är fulländad så att säga, medan tex 'Avatar - The Last Airbender' gör det ganska tydligt vem som är skurk och inte, men skurkarna får fortfarande mycket screentime och genomgår fortfarande en intressant karaktärsutveckling. De ingår i seriens main cast, helt enkelt.
Jag vill uppnå det här i rollspel. Jag vill att spelarna ska gestalta -både- protagonisterna och antagonisterna. Då menar jag inte i någon starkt samberättande form, spelledaren ska fortfarande kontrollera de flesta karaktärer, utan bara såtillvida att spelarna har en rollperson på vardera sidan av den huvudsakliga konflikten i handlingen.
För att illustrera: Jag har tex lekt med den här tanken i en idé jag har om en kampanj som ska vara en, eller snarare två, släktsagor i bakgrunden av kriget mellan Japan och Korea på slutet av 1500-talet, då Hideyoshi fruktlöst försökte använda Korea som en språngbräda för en massiv invasion av Mingkina. Idén där var, att rollpersonerna skulle vara unga män eller kvinnor ur två mäktiga familjer, en koreansk, och en japansk, vars öden sakta skulle vävas ihop till en motsättning, och i slutändan oundviklig konfrontation. En liknande idé jag haft är i samma miljö, fast att man istället spelar dels män, dels kvinnor, ur samma familj, och därmed får både männens och kvinnornas perspektiv på skeendet. Den är jag dock inte lika tänd på längre.
Nu till problemet då. Mina spelare är i grunden entusiastiska till att gestalta både 'skurkarna' och 'hjältarna' i samma kampanj, men åtminstone en av dem, förmodligen fler, gillar verkligen inte att behöva gestalta två rollpersoner -samtidigt-, dvs, i samma scen. Problemet uppstår alltså först då en spelares båda rollpersoner förr eller senare måste möta varandra.
Det finns förstås en lösning i form av att genom SL-fiat på olika sätt försöka undvika att just Spelare Ys hjälte konfronterar Spelare Ys skurk, och istället se till att Spelare Ys hjälte spelar mot Spelare Ös skurk, men det blir inte helt hållbart i längden. En annan möjlighet vore att skifta perspektiv som en pingpongboll: "Yskurk, du ser Yhjälte ducka undan ditt bågskott med en imponerande volt"
"Yhjälte, du kommer andfådd på fötter. Yskurk verkar tveka". Fattar ni? Men det vore så jäääääävla bökigt, rent ohållbart i dialog. En nödlösning är att SL tar över gestaltandet av den ena karaktären då de båda måste spelas samtidigt i samma scen, men jag trivs inte med att försöka gestalta mina spelares rollpersoner; jag kan aldrig göra dem rättvisa. Man kan också förstås se till att antagonisterna och protagonisterna -aldrig- träffas, utan bara motarbetar varandra mer indirekt, men gud vad tråkigt.
Finns det någon lösning jag inte tänkt på? Jag brottas och stångas med det här problemet, för jag har grandiosa visioner för min Japan vs Korea-kampanj.
- Ymir, formulerar ett problem
Anyhow, till saken: Något jag finner väldigt tilltalande i alla former av berättelser är spelet mellan olika aktörer; mellan protagonist och antagonist om man så vill. Filmer, tv-serier, romaner och annat har här en möjlighet som rollspel som regel inte har - man får följa både protagonisterna och antagonisterna. 'Rome' är ett exempel där det är mer otydligt vem som är vad, nyanseringen är fulländad så att säga, medan tex 'Avatar - The Last Airbender' gör det ganska tydligt vem som är skurk och inte, men skurkarna får fortfarande mycket screentime och genomgår fortfarande en intressant karaktärsutveckling. De ingår i seriens main cast, helt enkelt.
Jag vill uppnå det här i rollspel. Jag vill att spelarna ska gestalta -både- protagonisterna och antagonisterna. Då menar jag inte i någon starkt samberättande form, spelledaren ska fortfarande kontrollera de flesta karaktärer, utan bara såtillvida att spelarna har en rollperson på vardera sidan av den huvudsakliga konflikten i handlingen.
För att illustrera: Jag har tex lekt med den här tanken i en idé jag har om en kampanj som ska vara en, eller snarare två, släktsagor i bakgrunden av kriget mellan Japan och Korea på slutet av 1500-talet, då Hideyoshi fruktlöst försökte använda Korea som en språngbräda för en massiv invasion av Mingkina. Idén där var, att rollpersonerna skulle vara unga män eller kvinnor ur två mäktiga familjer, en koreansk, och en japansk, vars öden sakta skulle vävas ihop till en motsättning, och i slutändan oundviklig konfrontation. En liknande idé jag haft är i samma miljö, fast att man istället spelar dels män, dels kvinnor, ur samma familj, och därmed får både männens och kvinnornas perspektiv på skeendet. Den är jag dock inte lika tänd på längre.
Nu till problemet då. Mina spelare är i grunden entusiastiska till att gestalta både 'skurkarna' och 'hjältarna' i samma kampanj, men åtminstone en av dem, förmodligen fler, gillar verkligen inte att behöva gestalta två rollpersoner -samtidigt-, dvs, i samma scen. Problemet uppstår alltså först då en spelares båda rollpersoner förr eller senare måste möta varandra.
Det finns förstås en lösning i form av att genom SL-fiat på olika sätt försöka undvika att just Spelare Ys hjälte konfronterar Spelare Ys skurk, och istället se till att Spelare Ys hjälte spelar mot Spelare Ös skurk, men det blir inte helt hållbart i längden. En annan möjlighet vore att skifta perspektiv som en pingpongboll: "Yskurk, du ser Yhjälte ducka undan ditt bågskott med en imponerande volt"
"Yhjälte, du kommer andfådd på fötter. Yskurk verkar tveka". Fattar ni? Men det vore så jäääääävla bökigt, rent ohållbart i dialog. En nödlösning är att SL tar över gestaltandet av den ena karaktären då de båda måste spelas samtidigt i samma scen, men jag trivs inte med att försöka gestalta mina spelares rollpersoner; jag kan aldrig göra dem rättvisa. Man kan också förstås se till att antagonisterna och protagonisterna -aldrig- träffas, utan bara motarbetar varandra mer indirekt, men gud vad tråkigt.
Finns det någon lösning jag inte tänkt på? Jag brottas och stångas med det här problemet, för jag har grandiosa visioner för min Japan vs Korea-kampanj.
- Ymir, formulerar ett problem