GlueBall_UBBT
Warrior
Riddar Tyrril vandrar ensam på en smal stig. Han är djupt in i den mörka skogen. Hans häst är död och all utrustning han hade med sig fick han lämna bakom sig. Allt han har med sig nu är det stora tvåhandssvärdet, en klenod han ärvt av sin far, och kläderna han bärr på sin utmattade kropp. Gruset knastrar under de stålförstärkta kängorna, han har vandrat hela natten och solen har nu äntligen letat sig upp över horisonten någonstans långt där borta i fjärran. Det är en kylig morgon och en disig dimma ligger tjock mellan träden och stenarna.
Riddar Tyrril spanar änglsigt ut i dimman. Den här delen av skogen är ökänd för sina faror. Han ökar takten i stegen. Ofrivilligt knyter han sin hand hårdare om hjaltet på svärdet, det är någonting där ute. Han kan inte se vad det är, inte än, men han känner av dess närvaro. En blick som stirrar på honom. Flera blickar till och med. Han kisar in mellan buskarna. Ett mjukt lager av mörkgrön mossa täcker marken inne bland träden. Plötsligt uppfattar han en rörelse bara ett stenkast från stigen. Pulsen ökar och andhämtningen blir tyngre. Det är ingen frågan om saken längre, de har upptäckt honom. Om han ändå bara hade ett riddjur, men det har han inte längre. Nu får han förlita sig på sin egen fysik. Han tvekar inte en sekund. Han börjar springa. Snabbt. Manteln fladdrar i vinden och det är tämligen svårt att hålla balansen på den svårframkomliga stigen. Alldeles för öde för att vara underhållen. In hit vågar sig inget vanligt folk.
Ur ett buskage framför honom stiger en stor varelse fram. Den är en halv gång så hög som Tyrril och mörkgrön i hyn. Dess gula ögon stirrar hungrigt på honom. Varelsen är riktigt nära, Tyrril känner hur tiden stannar upp. Han ser hur varelsen andas, han känner dess stank. Detta är illa. Det blir en våldsam kollision när riddaren i högsta hastighet dundrar rakt in i trollet. På något sätt lyckades han få upp svärdet och han tackar nu gudarna för att de låtit klingan skära upp magen på monstret framför honom. Ett tjockt mörkt blod forsar ur såret och det fräser om stålet när blodet sakta fräter på klingan. Ett ljud bakom Tyrril tvingar honom att raskt slita svärdet ur buken på den nu omkullslagna vämjeligheten som försökt spärra av hans flyktväg. Han känner hur det svider om handen där blodet ätit sig genom hans handske.
Tyrril är utmattad. Han har sprungit en längre bit och inför sina ögon visar sig samma syn hela tiden. Trollet han stack. Hur det vred sig i smärta och vrede och hur dess sår snabbt slöt sig efter att han dragit ur klingan. Förföljarna är fortfarande efter honom. Det är ingen idé. Här kan han springa tills han stupar och då blir han måltid fortare än snarast. Lika bra att dö som den riddare han är. Kallt och målmedvetet vänder han sig om med svärdet lyft framför sig. Två troll med leenden lika fula som resterande del av deras anleten kommer gående ur dimman mot honom. Det ena har ett stort grovt ärr på bukens högra sida. En snabb bön till gudarna och ett ensamt stridsvrål ekar mellan träden när Tyrril anfaller helt utan fruktan för sin övermäktiga fiende.
Riddaren hann aldrig riktigt uppfatta vad som hände. Bara några steg ifrån trollen förändrades förutsättningarna helt. En pil susade förbi honom bakifrån och letade sig djupt in i ögat på ett utav trollen. En klockren träff och trollet var slaget till marken på bara några sekunder. Det andra trållet stirrade förvånat på sin artfrände innan den bestämde sig för att snabbast möjligt släpa sin sårade ifrån platsen när flera pilar susade från lövverken varav många satte sig i dess tjocka läderaktiga hud.
"Jag är er evigt tacksam bågskytt!" Utbrast Tyrril lättad.
Det enda svar han fick var en kort nästintill osynlig nickning från en behuvad man med långbåge i handen. Sedan var de borta igen. Både jägarna och trollen. Härifrån var vägen till civilisationen säker. Tyrril kunde äntligen andas ut.
- Urdrag ur friformsspelande, så kallad "Flumgubbe"
Varför nu detta?
Det var faktiskt igår som det här inträffade. Jag och min vän Henrik fick för oss att gå fem kilometer genom skogen hem till honom för att hämta ett spel han glömt. Vi satt nämligen och lanade och ansåg att vi kunde behöva den friska luften. Det var då jag fick inspirationen till att dra igång en liten spelsession av friformning. Det är nämligen så att det var ett ypperligt tillfälle att öva berättarkonst, stämningen var på topp då vi faktiskt gick längs med stigen som nämns i urdraget ovan. Allt som behövdes göras var att förfantasyiera det litet och "vipps" så var det mer inlevelse än på de vanliga spelmötena.
Nu var det bara jag och Henrik där, så det var inget avancerat eller förutbestämt. Han hade ingen aning om att jag skulle kasta in honom i rollen som Tyrril, en trött riddare som förlorat sin häst på farlig strapats genom en mörk skog en kall och dimmig morgon. Lyckligtvis tog han det hela bra och gick in i rollen som Tyrril. Själv presenterade jag vad som hände ganska så detaljerat och lämnade bara de små valen åt honom och karaktären. Detta kan tyckas hemskt om man är en van rollspelare, men jag tvingade inte stackarn till att göra något med sin roll som han inte själv sa att han gjorde. Fokusen låg på miljön. T ex:
JAG: Riddar Tyrril är en ung och ensam riddare. Hans häst är död och han vandrar nu långsamt och trött längs med en stig i den mörka skogen. Dimman slingrar sig fram mellan träden. Gruset knastrar för varje steg. Det är alldeles tyst. Tyrril är på väg genom skogen för att spara tid, trots rykten om allehanda hemskheter i området. Det är med detta i åtanke som Tyrril plötsligt känner sig iakttagen. Vad gör du?
Henrik: Va? Eh... jo. Jag greppar svärdet och ökar på takten. Spanar nervöst in bland träden.
JAG: Riddar Tyrril ökar på takten. Han greppar sitt svärd med ett fast tag. Det är något där ute i dimman, något stort...
Nu kanske detta verkar väldigt likt vilket rollspelande som hellst, men då ska jag berätta lite bakgrund till mitt törstande efter lite berättande. Vår spelgrupp har blivit fixerad av siffror, tabeller, värden och tärningsslag. Senaste spelmötet var rena rama algebran och rollspelandet glänste med sin frånvaro. Den lilla tid jag och Henrik spelade med "Flumgubben" så kunde i alla fall han och jag trilla tillbaka in på rätt spår.
Så mitt tips är, för jag tror att detta ändå är ett rätt så vanligt problem om jag får uttrycka det så, att dumpa spelvärldar, favoritkaraktärer, kampanjer och specialare en stund då och då och gå en runda i skogen samtidigt som spelledaren helt på improvisation leder sina spelare in i något som vi alla har men som vi ibland glömmer. Vår egen fantasi. Den finns där bakom alla papper och värden. Och den behöver stimuleras.
Riddar Tyrril spanar änglsigt ut i dimman. Den här delen av skogen är ökänd för sina faror. Han ökar takten i stegen. Ofrivilligt knyter han sin hand hårdare om hjaltet på svärdet, det är någonting där ute. Han kan inte se vad det är, inte än, men han känner av dess närvaro. En blick som stirrar på honom. Flera blickar till och med. Han kisar in mellan buskarna. Ett mjukt lager av mörkgrön mossa täcker marken inne bland träden. Plötsligt uppfattar han en rörelse bara ett stenkast från stigen. Pulsen ökar och andhämtningen blir tyngre. Det är ingen frågan om saken längre, de har upptäckt honom. Om han ändå bara hade ett riddjur, men det har han inte längre. Nu får han förlita sig på sin egen fysik. Han tvekar inte en sekund. Han börjar springa. Snabbt. Manteln fladdrar i vinden och det är tämligen svårt att hålla balansen på den svårframkomliga stigen. Alldeles för öde för att vara underhållen. In hit vågar sig inget vanligt folk.
Ur ett buskage framför honom stiger en stor varelse fram. Den är en halv gång så hög som Tyrril och mörkgrön i hyn. Dess gula ögon stirrar hungrigt på honom. Varelsen är riktigt nära, Tyrril känner hur tiden stannar upp. Han ser hur varelsen andas, han känner dess stank. Detta är illa. Det blir en våldsam kollision när riddaren i högsta hastighet dundrar rakt in i trollet. På något sätt lyckades han få upp svärdet och han tackar nu gudarna för att de låtit klingan skära upp magen på monstret framför honom. Ett tjockt mörkt blod forsar ur såret och det fräser om stålet när blodet sakta fräter på klingan. Ett ljud bakom Tyrril tvingar honom att raskt slita svärdet ur buken på den nu omkullslagna vämjeligheten som försökt spärra av hans flyktväg. Han känner hur det svider om handen där blodet ätit sig genom hans handske.
Tyrril är utmattad. Han har sprungit en längre bit och inför sina ögon visar sig samma syn hela tiden. Trollet han stack. Hur det vred sig i smärta och vrede och hur dess sår snabbt slöt sig efter att han dragit ur klingan. Förföljarna är fortfarande efter honom. Det är ingen idé. Här kan han springa tills han stupar och då blir han måltid fortare än snarast. Lika bra att dö som den riddare han är. Kallt och målmedvetet vänder han sig om med svärdet lyft framför sig. Två troll med leenden lika fula som resterande del av deras anleten kommer gående ur dimman mot honom. Det ena har ett stort grovt ärr på bukens högra sida. En snabb bön till gudarna och ett ensamt stridsvrål ekar mellan träden när Tyrril anfaller helt utan fruktan för sin övermäktiga fiende.
Riddaren hann aldrig riktigt uppfatta vad som hände. Bara några steg ifrån trollen förändrades förutsättningarna helt. En pil susade förbi honom bakifrån och letade sig djupt in i ögat på ett utav trollen. En klockren träff och trollet var slaget till marken på bara några sekunder. Det andra trållet stirrade förvånat på sin artfrände innan den bestämde sig för att snabbast möjligt släpa sin sårade ifrån platsen när flera pilar susade från lövverken varav många satte sig i dess tjocka läderaktiga hud.
"Jag är er evigt tacksam bågskytt!" Utbrast Tyrril lättad.
Det enda svar han fick var en kort nästintill osynlig nickning från en behuvad man med långbåge i handen. Sedan var de borta igen. Både jägarna och trollen. Härifrån var vägen till civilisationen säker. Tyrril kunde äntligen andas ut.
- Urdrag ur friformsspelande, så kallad "Flumgubbe"
Varför nu detta?
Det var faktiskt igår som det här inträffade. Jag och min vän Henrik fick för oss att gå fem kilometer genom skogen hem till honom för att hämta ett spel han glömt. Vi satt nämligen och lanade och ansåg att vi kunde behöva den friska luften. Det var då jag fick inspirationen till att dra igång en liten spelsession av friformning. Det är nämligen så att det var ett ypperligt tillfälle att öva berättarkonst, stämningen var på topp då vi faktiskt gick längs med stigen som nämns i urdraget ovan. Allt som behövdes göras var att förfantasyiera det litet och "vipps" så var det mer inlevelse än på de vanliga spelmötena.
Nu var det bara jag och Henrik där, så det var inget avancerat eller förutbestämt. Han hade ingen aning om att jag skulle kasta in honom i rollen som Tyrril, en trött riddare som förlorat sin häst på farlig strapats genom en mörk skog en kall och dimmig morgon. Lyckligtvis tog han det hela bra och gick in i rollen som Tyrril. Själv presenterade jag vad som hände ganska så detaljerat och lämnade bara de små valen åt honom och karaktären. Detta kan tyckas hemskt om man är en van rollspelare, men jag tvingade inte stackarn till att göra något med sin roll som han inte själv sa att han gjorde. Fokusen låg på miljön. T ex:
JAG: Riddar Tyrril är en ung och ensam riddare. Hans häst är död och han vandrar nu långsamt och trött längs med en stig i den mörka skogen. Dimman slingrar sig fram mellan träden. Gruset knastrar för varje steg. Det är alldeles tyst. Tyrril är på väg genom skogen för att spara tid, trots rykten om allehanda hemskheter i området. Det är med detta i åtanke som Tyrril plötsligt känner sig iakttagen. Vad gör du?
Henrik: Va? Eh... jo. Jag greppar svärdet och ökar på takten. Spanar nervöst in bland träden.
JAG: Riddar Tyrril ökar på takten. Han greppar sitt svärd med ett fast tag. Det är något där ute i dimman, något stort...
Nu kanske detta verkar väldigt likt vilket rollspelande som hellst, men då ska jag berätta lite bakgrund till mitt törstande efter lite berättande. Vår spelgrupp har blivit fixerad av siffror, tabeller, värden och tärningsslag. Senaste spelmötet var rena rama algebran och rollspelandet glänste med sin frånvaro. Den lilla tid jag och Henrik spelade med "Flumgubben" så kunde i alla fall han och jag trilla tillbaka in på rätt spår.
Så mitt tips är, för jag tror att detta ändå är ett rätt så vanligt problem om jag får uttrycka det så, att dumpa spelvärldar, favoritkaraktärer, kampanjer och specialare en stund då och då och gå en runda i skogen samtidigt som spelledaren helt på improvisation leder sina spelare in i något som vi alla har men som vi ibland glömmer. Vår egen fantasi. Den finns där bakom alla papper och värden. Och den behöver stimuleras.