G
Guest
Guest
Inläggen som Anor (Christer Bermar) gjort om xp och döda PCs är mycket intressant och många har varit med och gett sin synpunkt. Gemensamt för oss alla, även om vi har olika åsikter, är att vi väljer olika sätt att anpassa reglerna till vår egen kampanjvärld. Vi har alla en viss grad av "houserules". DMG poängterar också just vikten av detta. Att anpassa reglerna efter hur just kampanjen är tänkt att vara. Vissa vill stiga i levels mycket snabbt. Vissa använder sig av multiclassing. Andra inte. Jag tycker de nya reglerna i PHB 3.5 är suveräna. Som inledningen också klargör, är ver. 3.5 resultatet av feedback från den första 3rd Edition. Tusentals D&D spelare har gett sina synpunkter som har behandlats och kanaliserats i vad som nu är 3.5. Jag tycker därför att reglerna i PHB bör följas i princip ordagrant. Jag är en konservativ spelare. För mycket tillägg eller förändringar kan tyvärr vrida balansen. Och det vill jag inte. D&D 3.5 är alldeles för bra för det. Det finns några varianter som jag dock gillar i DMG och som jag tycker utgör en del av ryggraden i D&D. Exempelvis xp för storyawards. Inte bara monster och fällor ska ge poäng. PCs som lyckas med bedrifter i hsitorien som förtäljs ska få extra xp. Jag gillar också reglerna om "fumling" där 1 motsvarar den diametrala motsatsen för reglerna för 20 vid critical hit, fast för skill checks. Detta ger en känsla av spännvidd och realism. Annars tycker jag ordspråket "kaka på kaka" träffar rätt... Huvuddragen är att det ska vara något alldeles särskilt att stiga i level. Det ska inte ske 2 eller 3 gånger per äventyr. Vidare ska det vara en fruktansvärd sak att missta en PC. Både känslomässigt och speltekniskt. Denna form av realism är också tänkt att ha en direkt verkan i spelet. PCs SKA tänka sig för hundra gånger innan de bara stormar in i fiendens borg. De SKA känna fruktan och tvingas planera alternativa åtgärder till enbart strid. Rädslan att förlora sina PCs SKA få effekt på det faktiska spelandet. Även känslor som egoism (min PC ska inte gå längst bak!) eller favoritism (låt mig ta den där magiska rustningen!) är en intressant del av rollspelandet. Eller?