Att bygga upp eller att riva ner

[JohanL]

Det tråkiga svaret är väl som vanligt att det beror på vad man är ute efter i just det spelet? Pulp/cinematisk action, rent superhjälteri, och närmre realismhållet är alla rimliga designer, beroende på vad man är ute efter.

Ett realistiskt Exalted eller Feng Shui vore lika dumt som ett cinematiskt Delta Force eller Hârnmaster.

Combat as sport/combat as war, igen?

 

[Khan]

Det tråkiga svaret är väl som vanligt att det beror på vad man är ute efter i just det spelet? Pulp/cinematisk action, rent superhjälteri, och närmre realismhållet är alla rimliga designer, beroende på vad man är ute efter.

Ett realistiskt Exalted eller Feng Shui vore lika dumt som ett cinematiskt Delta Force eller Hârnmaster.

Combat as sport/combat as war, igen?

Jag tycker det borde finnas någon sorts combat as action movie som komplement till de där både kontrasterna. I Sport kör man mycket strategi och planering och så vidare. Allt som Indiana Jones eller Tintin inte gör, mao.

 

[Lemur]

Känns snarare som att detta återkopplar till den vanligt förekommande diskussionen om misslyckanden som något per automatik dåligt. Trots att exempelvis Raiders of the Lost Ark är en berättelse om någon som fumlar runt rätt friskt, från att misslyckas med att väga rätt mängd sand, hamna i bakhåll i Cairo och nästan bli giftmördad, och sen bli fängslad i en Egyptisk gravkammare, etc.

Jag gillar att man kan misslyckas! Det jag snackar om är mer den tråkiga känslan av att veta att ens karaktär går runt och är sämre än vad den borde vara, på grund av avdrag. Att ge folk låga färdighetsvärden från början tycker jag är mer okej än att ge dem höga och sen dra undan mattan.

Edit: hellre låga FV och växande bonusar än höga FV och växande avdrag

 

[JohanL]

Jag tycker det borde finnas någon sorts combat as action movie som komplement till de där både kontrasterna.

Underhållningsvåld!

 

[God45]

Underhållningsvåld!

Det finns!:

Exalted.

Feng Shui.

Mythender.

Wushu rpg.

 

[Rickard]

Jag saknar ett spel där striderna blir mer spektakulära ju längre de pågår, som i nyss nämnda Magic: the Gathering, där spelarna naturligt får mer magiska resurser varje runda och därmed kan kasta mäktigare besvärjelser. I D&D4 var det istället tvärtom: man började striden med sina kraftfulla engångsattacker, och sedan hackade man ner fiendens sista Hitpoints med svärdet.

Ja, jag hade varit (ännu) mer positiv till D&D4 om man hade haft lite val under striden. Försöka dela ut maximalt med skada under rundan eller spara undan lite poäng så att man kan bräka på med sin mega-specialare (sin daily power, fast utan att den tar slut).

Det var så jag designade mitt strategiska spel Thrice, där spelarna fick välja en lägre chans att träffa men istället säkerhetsställde ett visst antal poäng till förmågor (som sparades mellan rundor).

 

[JohanL]

Ja, jag hade varit (ännu) mer positiv till D&D4 om man hade haft lite val under striden. Försöka dela ut maximalt med skada under rundan eller spara undan lite poäng så att man kan bräka på med sin mega-specialare (sin daily power, fast utan att den tar slut).

I alla fall med vissa klassuppsättningar (mina spelare hade en Invoker) sätter folk upp sina combon i en runda eller två i 4E innan allt smäller med Action Points och Dailies.

 

[Rangertheman]

Något jag attraheras av, även om jag aldrig riktigt testat det i praktiken, är system som varken ger entydiga bonusar eller entydiga avdrag men som helt enkelt ökar insatserna. Det enklaste implementeringen vore väl att all skada, både egna och fiendernas, ökade i takt med att striden pågår. Gör också att striden naturligt accelererar och inte pågår för evigt.

Till stor del skulle jag säga att Daggerheart är ett sådant system. Ju fler handlingar rollpersonerna utför, desto större riskerar bakslaget att bli när "tidvattnet" vänder och fienden sätter fart. Många fiender har attacker som kräver att de bygger upp resurser innan, vilket också gör att insatserna ökar. Stoppar man inte fienden innan den kan använda den attacken kommer det sannolikt att svida. Mycket!

Guardian-klassen har en förmåga som ger en tillfällig boost (mer skada, mer skydd) som visserligen är en form av bonus, men som sjunker undan och minskar med användning, ner till grundnivån.

 

[Gerkub]

En sak som jag gillar i Mutant: År Noll är att det långsamma nedbrytandet skapar en speciell samhörighet i gruppen. Allt är skit, men vi har varandra. När man är ute i zonen måste man hjälpa varandra, man klarar sig inte på egen hand. Man odlar en överlevarmentalitet. Och när man väl gör något fräckt, när man aktiverar sin mutation, och lyckas mot alla odds så är det så tillfredsställande. Det kan appliceras på strid också, att man lär sig lägga upp strider taktiskt och försöker t ex plocka mål på håll, om det går.

 

[Quadrante]

En sak jag kan uppskatta är när det är skillnad på att agera med god marginal (lugn och ro, inom sin förmåga), och att agera under stress (tidspress/fara/över sin förmåga).

 

[Lemur]

En sak som jag gillar i Mutant: År Noll är att det långsamma nedbrytandet skapar en speciell samhörighet i gruppen. Allt är skit, men vi har varandra. När man är ute i zonen måste man hjälpa varandra, man klarar sig inte på egen hand. Man odlar en överlevarmentalitet. Och när man väl gör något fräckt, när man aktiverar sin mutation, och lyckas mot alla odds så är det så tillfredsställande. Det kan appliceras på strid också, att man lär sig lägga upp strider taktiskt och försöker t ex plocka mål på håll, om det går.

Jag kan faktiskt hålla med om att det tematiskt passade År noll. Men tror att det kan vara undantaget som bekräftar regeln.

 

[Rangertheman]

Jag kan faktiskt hålla med om att det tematiskt passade År noll. Men tror att det kan vara undantaget som bekräftar regeln.

Tänkte precis skriva samma sak - i Mutant År noll passar det mycket bra.

 

[Organ]

Jag tycker det i sammanhanget är värt att nämna Alien som med sina stresstärningar BÅDE bygger upp och river ner. Stresstärningar är något positivt då de ökar ens chanser att lyckas, samtidigt som de även ökar risken att man får slå panikslag. Det är en balansgång jag verkligen uppskattar.

 

[Rangertheman]

Jag tycker det i sammanhanget är värt att nämna Alien som med sina stresstärningar BÅDE bygger upp och river ner. Stresstärningar är något positivt då de ökar ens chanser att lyckas, samtidigt som de även ökar risken att man får slå panikslag. Det är en balansgång jag verkligen uppskattar.

Håller med om att det är tematiskt mycket passade. Pumpande adrenalin och skärpta sinnen till dess att det slår över är väldigt mycket Alien.

 

[rollspelspiraten]

En sak som jag gillar i Mutant: År Noll är att det långsamma nedbrytandet skapar en speciell samhörighet i gruppen. Allt är skit, men vi har varandra. När man är ute i zonen måste man hjälpa varandra, man klarar sig inte på egen hand. Man odlar en överlevarmentalitet. Och när man väl gör något fräckt, när man aktiverar sin mutation, och lyckas mot alla odds så är det så tillfredsställande. Det kan appliceras på strid också, att man lär sig lägga upp strider taktiskt och försöker t ex plocka mål på håll, om det går.

Känner igen den känslan. Allt är hopplöst men jag har mina medföljare.

Rent spontant känner jag att jag blir hellre uppbyggd än nedriven...beroende på vilken setting/spel jag är i. Mörk Borg, riv ner mig! Starfinder, bygg upp mig! DoD, bygg upp mig! Shadowdark, gör både och...?!? Lika mycket som jag gillar att bli uppbyggd/buffad tilltalar även tanken på att jag skulle kunna bli sämre och mindre "kompetent". När jag var yngre ville jag vara buff, gärna stor och stark. En karaktär som med enkelhet skulle kunna avväpna fem motståndare bara genom ett sving med svärd. Idag vid 43års ålder kittlar tanken på att rollspela en trasig och sargad karaktär väldigt mycket, så pass mycket att jag kanske till och med hellre spelar en rollperson som är bruten än en stark stabil rollperson.

 

[Quadrante]

Om jag får välja, så vill jag gärna ha lite inflytande över när och om jag byggs upp/bryts ner eller bara lämnas som jag är. Om inte annat tydliga val som är val.

Vill jag ha X och inte självklart får det på grund av förmåga, så ska X finnas som möjlighet om jag … avstår något, utsätter mig/nåt för [insert], tar hjälp/mer tid och så vidare. … eller i alla fall att X kan bli ett litet x i alla fall.

 

[rollspelspiraten]

Om jag får välja, så vill jag gärna ha lite inflytande över när och om jag byggs upp/bryts ner eller bara lämnas som jag är. Om inte annat tydliga val som är val.

Vill jag ha X och inte självklart får det på grund av förmåga, så ska X finnas som möjlighet om jag … avstår något, utsätter mig/nåt för [insert], tar hjälp/mer tid och så vidare. … eller i alla fall att X kan bli ett litet x i alla fall.

Kul med olika åsikt. Jag tycker nog tvärtom. Jag gillar att inte ha den kontrollen. Helt plötsligt kan jag inte göra vissa grejor för att jag har blivit succesivt nedbruten på ett eller annat sätt...precis som det kan bli i verkliga livet.

 

[Quadrante]

Kul med olika åsikt. Jag tycker nog tvärtom. Jag gillar att inte ha den kontrollen. Helt plötsligt kan jag inte göra vissa grejor för att jag har blivit succesivt nedbruten på ett eller annat sätt...precis som det kan bli i verkliga livet.

Jo, visst kan jag uppskatta det också. Men i spel vill jag gärna att det kommer av val jag gör och gjort. Gärna att jag kan välja mellan saker. Kanske större effekt och mer nedbruten och vise versa.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Jag tycker det borde finnas någon sorts combat as action movie som komplement till de där både kontrasterna. I Sport kör man mycket strategi och planering och så vidare. Allt som Indiana Jones eller Tintin inte gör, mao.

Jag har själv varken spelat eller läst Outgunned, men det spelet eftersträvar ju att göra precis det, och har dessutom på relativt kort tid blivit väldigt uppskattat då det verkar göra actionfilms-grejen väldigt bra.

I övrigt håller jag helt med dig, "combat as sport" beskriver nog främst hur strid går till i taktiska spel som moderna Dungeons & Dragons eller Pathfinder. Där man överlägger vad man kan göra, lägger vikt vid positionering, olika deltagare har olika styrkor och svagheter som spelar roll i strategiska och taktiska överväganden och liknande. Kampsport är ju spännande och engagerande för att det är just en sport, något fullständigt väsensskilt från underhållningsvåld a la wrestling eller actionfilm.

 

[rollspelspiraten]

Jo, visst kan jag uppskatta det också. Men i spel vill jag gärna att det kommer av val jag gör och gjort. Gärna att jag kan välja mellan saker. Kanske större effekt och mer nedbruten och vise versa.

Jag gillar det också men just osäkerheten när min SL haffar mig och berättar att en förändring är på väg för min karaktär är så jäkla spännande. Det har inte hänt jätteofta men de få tillfällen har varit en höjande effekt för mitt spelande.