Nekromanti Att få karaktärerna att ta livet av sig

[ripperdoc]

Ett ganska klassiskt skräcktema - något är så fasansfullt att de drabbade till slut inser att självmord är enda vägen ut. Kanske inser de att de själva är källan till det onda, eller så orkar de inte med mer. Det funkar i böcker och film.

Men hur får man det att ske i rollspel? Hur får man spelare att självmant låta sina karaktärer ta livet av sig? Det talar ju emot sund rollspelsprincip (principer som att man alltid bär rustning och alltid tar till vänster i labyrinter ).

Så, vad har ni för förslag? Både på hemskheter in-game som manar till självmord, likväl som hintar eller regelmekanismer som manar spelarna att överväga möjligheten.

/RipperDoc - spånar på skräck

 

[MrG]

Det finns med bland temporära vansinnen i CoC, enda sättet jag råkat lyckas med det...

Men spelarens min när han slog det, konstaterade att han var ensam i ett rum, höll i ett laddat gevär och just kände för att ta sitt liv, var kul att se. Liksom rummet hopplöshet när man insåg konsekvensen.

 

[Krille]

"Så, vad har ni för förslag? Både på hemskheter in-game som manar till självmord, likväl som hintar eller regelmekanismer som manar spelarna att överväga möjligheten."

I Svarta Madonnan så hade min rollperson en rätt brutal depression (i motsvarande regeltermer med nackdelar). Normalt så höll hon depressionen i schack genom att spela bas och sjunga i ett tyskt gåffband, men sådana möjligheter är det ju som bekant ont om i äventyret.

Så allt eftersom äventyret gick och säkerhetsventilen inte kunde användas så spelade jag depressionen djupare och djupare, med åtföljande minskad mentala balans. Ett par knasiga verklighetsstörningar och ett ärkerälsat äventyr senare så satte sig rollpersonen i ett badkar och skar upp handlederna. Snipp snapp snut så var sagan slut.

...i just det här fallet räckte det alltså med lite rollspelande av en nackdel och ett trasighetsregelvärde. Det var den logiska konsekvensen, tyckte jag. Dessutom var jag ärketrött på det där ämlans äventyret, så jag tyckte det var en bra idé att skriva ut mig själv ur det.

 

[Organ]

Men hur får man det att ske i rollspel? Hur får man spelare att självmant låta sina karaktärer ta livet av sig?

Ge spelarna någon slags belöning som är personlig (till spelaren alltså, inte till RPn) som de tar med sig till sin nästa figur. Jag vill minnas att Döda skogen-trilogin till DoD innebar att en av RPna var tvungen att offras för att man skulle kunna klara uppdraget, men att dennes spelares nästa RP automatiskt fick 18 i sina PSY- och FYS-värden.

/Anders

 

[Torbjörn]

Visst var det så.

Är ni ljusets kämpar mot det fruktansvärda mörkret?

Eller nåt sånt - taget fritt ur minnet.

Det var i den avslutande delen Mörkrets Hjärta där en av rp:na skulle använda Ljusbringaren - denna magiska morgonsstjärna krävde dock ett fruktansvärt pris av den som använde den...Vad jag minns fick man dock inte veta vad detta fruktansvärda pris var, man kunde på sin höjd ana vad som skulle komma att hända. Episkt värre och hur coolt som hellst när man var liten grabb!

Den spelare som offrade sig fick nämnda belöning till nästa rp.

Torbjörn

 

[Dimfrost]

Dessutom var jag ärketrött på det där ämlans äventyret, så jag tyckte det var en bra idé att skriva ut mig själv ur det.

...för att få karaktärerna att ta livet av sig bör man alltså hitta på så trista och långtråkiga äventyr som möjligt.


/Dimfrost

 

[Nightowl]

Drastiskt förslag! (ej seriöst egentligen)

Man får XP efter hur ens rollperson dog under äventyret, eftersom alla rollpersoner dör under alla äventyr. Självmord ger extra mycket XP.

XP bestämmer sedan hur intressant rollperson man får under nästa spelmöte.

Erik

 

[Dimfrost]

Re: Drastiskt förslag! (ej seriöst egentligen)

...vilket var hur man försökte få rollpersoner att begå seppuku i DoD Samuraj: man fick Karma som kunde omvandlas till mer erfarenhetspoäng för nästa rollperson. Jag har aldrig spelat Samuraj (på den tiden tyckte jag bara att ninjafärdigheterna och yogamagin var cool) men reglerna om Ära verkar faktiskt rätt intressanta.


/Dimfrost

 

[MrG]

Har förresten haft diskutioner med spelare i längre kampanjer om att skriva ut dem i gloriösa actionscener, då alla dess historier varit klara. Skulle kunna föreställa mig samma sak med självmord, när man känner att en karaktär fått nog med skit i sin karriär och dess historia känns klar, så tar man ut den. Passande grej till arbetarklassmissären som diskuterades i nån annan tråd...

 

[Gordeg]

Enda gången en av mina spelare försökt ta livet av sig var när han var trött på sin rollperson och ville göra en ny...

Självmord kan säkert låta sig göras i ett engångsscenario, det är nog svårare i en kontinuerlig kampanj. Siffrorna på rollformuläret är nog den lättaste vägen.
En spelare uppmuntras indirekt till att döda sin rollperson om han upptäcker att en nyskapad rollperson skulle bli betydligt bättre än den gamla. Det kan man antingen åstadkomma genom en bonus till nästföljande rollperson (passar inte så bra i skräckrollspel i mitt tycke) eller genom att nuvarande rollperson verkligen suger fett.

Kanske funkar det att låta rollpersonen drabbas av någon bisarr sjukdom som gör att han förlorar grundegenskapspoäng/motsvarande utan hopp om bättring. Till slut kommer man till den punkt då spelaren säger "ah, what the hell" och hoppar ned i zombiehavet med byxorna fulla av handgranater vars säkerhetssprintar han kastar som konfetti på vägen ner.
Funkar dock inte om spelaren tycker att det är coolt med en rollperson som sakta håller på att ruttna bort.

Gordeg

 

[MrG]

Just det, gloriös död och självmord i zombie-kampanjer, den diskutionen hade spelarna ju... hopplöshet funkar nog rätt bra för att uppmuntra självmord...

 

[2ma2]

Lura dem jäklarna. Kasta dem in i en (mar)dröm där de tillslut inte vet om de är i verkligheten eller i drömmarnas land, där handlingar har extrema konsekvenser i motsvarande sfär. Den där vattenbalongen var kanske en riktig sprängladdning, eller så var chokladpralinerna sömntabletter.

Gör en vardaglig handling ödesdiger, och låt sedan övriga se konsekvenserna av detta. Då vågar de tillslut inte göra någonting av rädsla för att omedvetet slajsa handleder i sömnen/vakenhet/matrixen/neverland/5:e dimensionen.

Eller byt karaktärer och rollspela olika saker. Om alla bollar med ett persongalleri på 10 pers drar man sig inte för att skjuta skallen av sig. Det är rätt kul också, för du kanske spelar otrevlig mot en karaktär - och sen spelar du den och kan ta hämnd på dig själv

 

[Gurgeh]

Rituellt självmord

Jag tyckte också att Samurajs äreregler var intressanta, men hade heller aldrig möjlighet att testa dem. Frågan är om de skulle vara ett tillräckligt starkt incitament för att göra det hedervärda - spelare brukar kunna bli ganska kära i sina rollpersoner, och regeln känns som om dem mest skulle tilltala en power-gamer, som samtidigt är den typ av spelare som minst gärna vill döda sin gamla rollperson om det finns någon möjlighet att slippa undan.

/tobias

 

[Organ]

Re: Visst var det så.

Det var i den avslutande delen Mörkrets Hjärta där en av rp:na skulle använda Ljusbringaren - denna magiska morgonsstjärna krävde dock ett fruktansvärt pris av den som använde den...Vad jag minns fick man dock inte veta vad detta fruktansvärda pris var, man kunde på sin höjd ana vad som skulle komma att hända. Episkt värre och hur coolt som hellst när man var liten grabb!

Den spelare som offrade sig fick nämnda belöning till nästa rp.

Precis. Jag minns att när det begav sig så var min RP (en dvärg) den ende med STY nog för att svinga ljusbringaren så gissa vem som fick äran Fast jag tyckte det var ganska OK. Helt oäven belöning kan det heller inte ha varit med tanke på att jag, med RPn jag gjorde efteråt, plöjde igenom hela konfluxserien, marsklandet + plus lite annat löst jox.

/Anders (blir nostalgisk)

 

[Krille]

Re: Rituellt självmord

Det behöver förmodligen kompletteras med att en person som vägrar göra seppuku istället förlorar allt. Man har så att säga att välja mellan ett hedervärt avslut plus bättre nästa rollperson, eller ett fortsatt liv på randen.

Dessutom innebär det andra valet faktiskt en klase coola stårymöjligheter - hela Lone Wolf and Cub-ståryn uppkommer ju för att Itto Ogami vägrar att skära upp magen på shoguns order innan Yagyus illdåd är hämnat, men han får leva som en skamlös ronin fram tills hämnen kommer.

 

[Deodanders]

Conspiracy of Shadows har en regeldetalj som heter Doom.

Man bestämmer som spelare hur ens karaktär ska möta sitt öde.

Det kan vara ganska vagt beskrivet, och det behöver inte vara döden, men jag föreställer mig att tex "Kommer att dränka sig själv, efter att ha mött den yttersta fasan", skulle kunna funka.

 

[Nightowl]

Re: Rituellt självmord

regeln känns som om dem mest skulle tilltala en power-gamer, som samtidigt är den typ av spelare som minst gärna vill döda sin gamla rollperson om det finns någon möjlighet att slippa undan.

Varför jag skrev att förslaget var oseriöst var för att jag förutsatte att alla rollpersoner dör i varje äventyr.

Tänk på det en stund!



Erik, allt som är nyskapande är inte bra

 

[Rickard]

Re: Rituellt självmord

"Frågan är om de skulle vara ett tillräckligt starkt incitament för att göra det hedervärda..."
Saken var väl den att man fick minus på nästa gubbe om man hade negativ karma och att seppuku var enda sättet att nollställa det (eller döda någon drake, typ). Man får också tänka på att om det nu är en samuraj som har vanärat sig såpass mycket så blir karaktären ospelbar, då dennes handlingar jämnt får konsekvenser. Nu snackar jag om att samurajen dragit ner sig riktigt i skiten och inte bara typ fått kläderna nedsmutsade eller något.

/Han som brukade fantisera om hur han skulle skövla igenom några rollpersoner för att få en rätt mäktig rollperson

 

[Rickard]

Bra förslag. Ville mest säga det.

Något jag skulle använda är sätta de i en fantasivärld där spelarna tror att det rollpersonera gör är det riktiga. Lite som att man spelar en orchkampanj där spelarna slaktar byar med ondingar och sedan upptäcker att de själva är orcher.

Alltså, kör på att man kan passera in i något annat rike om man tar självmord. Just själva grejen fungerar som en portal in någonstans där de vill fixa till allting som har hänt. Naturligtvis är de (rollpersonerna) kompletta galningar, vilket spelarna inte har fattat.... förrän de tar livet av sina rollpersoner.

/Han som undrar om något sådant scenario skulle passa till Kult

 

[Big Marco]

SDD

Vi hade en fanatisk nippofil som spelledare till SDD så jag är mycket välbekant med spelets regler, då speciellt Äran med dess effekter. Det var ett mycket stimulerande inslag, även om vi som spelade antagligen var lite för unga för att använda det på bästa sätt.

Och vi fick aldrig tag på vår Nemesis heller - satans Nitobe. Men det blev mycket teceremonier och diktning.