Nekromanti Att förlora kontrollen över sin rollperson

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
Det här inlägget började som ett svar i tråden om psykologi i eldstrid, men jag känner att ämnet kan vara givande för en egen diskussion. Jag skulle vilja berätta om två situationer som är bland de starkaste upplevelser jag haft som rollspelare. Jag tycker att de är relevanta för diskussionen och kan ge en glimt av vilken typ av kickar någon som jag, som inte satsar på jagupplevelse av rollpersonen, kan få.

Den första är när jag lirade ett jeepformsscenario på GothCon tillsammans med DeBracy och Den svarte faraonen och … visst var det Bearnie, eller vad tusan han heter nuförtiden? I alla fall spelade jag Alex, en glad och skojfrisk kille som hade lite drogproblem men som generellt sett var en trevlig typ som också hade väldigt lätt med att få brudar. Jag gillade Alex och tyckte om att spela honom. En stund in i scenariot släpps bomben. Det kommer fram i en narrering av spelledaren att Alex förra sommaren hade legat med en trettonårig tjej. I ett ögonblick förändrades min bild av Alex som rollperson och jag fick en klump i magen, men spelet fortsatte och jag fortsatte att spela Alex. Han var fortfarande glättig, men blev väldigt rädd när det kändes som att samtalet höll på att glida in på det ämnet. Skämten om hur han var så duktig på att få tjejer i säng kändes som knivstick.

Ett annat tillfälle var när vi spelstormade fram Det sjätte inseglet. Min rollperson var en ung hetsporre som ledde ett spanskt kompani i kampen för att återerövra Spanien från Saladin (D6I är ett väldigt anakronistiskt rollspel). Han var stolt och hetblodig och drog faktiskt iväg med soldaterna mot sin generals order, redo att kämpa och dö för fosterlandet. När konfrontationen med Saladins trupper skedde så slog vi tärningar om vem som skulle vinna. Spaniorerna förlorade. Vi kämpade som dårar och nedlade tjogtals morer per spansk soldat, men deras armé var ändlös och till slut var det bara jag kvar, ansikte mot ansikte med Saladin. En ny konflikt: jag vill besegra Saladin och Saladin vill ta mig tillfånga. Men tärningarna visar på lika. Ingen av oss får som vi vill. Kim narrerar utgången, hur jag och Saladin kämpar i vad som känns som timmar, tills ingen av oss har ork kvar. Jag gör ett sista desperat utfall och Saladin avväpnar mig. Jag gör mig redo att känna dödsstöten, men den kommer inte. Saladin säger "Du har kämpat som en sann och stor krigare. Du har min djupaste respekt." Och han bugar. Hela den moriska armén bugar sig för mig och låter mig gå. Och här kommer ögonblicket. Min rollperson borde spotta på ett sådant erbjudande. Hellre dö för Spanien än skonas av morerna. Men tärningarna har sagt att Saladin inte tar mig till fånga och jag kan inte gärna dö, eftersom vi bara är halvvägs in i berättelsen.

Vad som händer är att min rollperson känner att han inte alls kan dö för Spanien. Han har lett alla sina kamrater till en ärorik död på slagfältet, men när han står ansikte mot ansikte med samma öde själv kan han inte ta den ärorika vägen. Han förmår inte säga "Jag dör hellre än skonas av dig." Han vill leva. I det ögonblicket förändrades inte bara min bild av min rollperson utan även min rollpersons bild av sig själv. Han blev sig aldrig lik igen. Han tog till flaskan och sålde sitt svärd till högstbjudande. Han var en bruten man och det slutade med att han svor trohet till Saladin och förseglade Spaniens öde genom ett nesligt stick bakifrån, i ryggen på en man som kallade sig hans vän.

Dessa två speltillfällen var otroligt starka upplevelser för mig som rollspelare. De har något intressant gemensamt: kontrollen över min rollperson fråntogs mig för ett ögonblick, i det första fallet av spelledaren, i det andra av reglerna, tolkade av en annan spelare. Hade jag själv hittat på att Alex legat med en trettonåring hade det inte fått alls en sådan effekt. Och hade jag själv fått välja hur konflikten med Saladin skulle sluta hade det inte alls blivit som det blev. Men den förändringen av, i det första fallet min bild av rollpersonen och i det andra fallet rollpersonen själv, var ingalunda något jag stretade emot. Jag sade aldrig "Det där är min rollperson, du kan inte hitta på det där om honom!". Jag accepterade det som en sanning och spelade ut konsekvenserna och det var underbart.

Om det görs bra, med bra regler och bra spelare/spelledare, och om man accepterar det och spelar med, kan fråntagandet av din auktoritet över din rollperson vara ett fruktansvärt kraftfullt och positivt verktyg. Faktum är att om ett spel inte tar kontrollen över min rollperson ifrån mig ibland så känns spelet lite förutsägbart. Eller, inte spelet, men min rollperson. Om min rollperson aldrig överraskar mig eller överraskar sig själv så förlorar rollspelandet en för mig otroligt givande dimension.

Jag hoppas att det här kan hjälpa karaktärsimmersionister att förstå hur andra rollspelare kan tänka och tycka, om varför regler som tar ifrån spelaren kontrollen över hennes rollperson inte är objektivt dåliga. Vad tycker ni själva? Har ni egna erfarenheter av den här typen av situationer? Kan ni bidra med egna anekdoter?
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,166
Location
Rissne
Genesis said:
om varför regler som tar ifrån spelaren kontrollen över hennes rollperson inte är objektivt dåliga
Jag vill bara passa på att svära mig fri från den här kategoriseringen. Alla jagimmersionister eller vad man nu ska kalla oss tror inte att regler kan vara "objektivt" dåliga. De kan vara subjektivt dåliga, utifrån preferens, situation och måluppfyllelse, men de kan givetvis aldrig vara "objektivt dåliga".

Det närmaste motsvarande jag kommer på är att mina rollpersoner tenderar att suga. OK, det kanske behöver förklaras en smula: Mina rollpersoner är överlag oerhört dåliga på att nå sina mål, framför allt om dessa mål på något sätt går stick i stäv med andra rollpersoner. Ändå skapar jag, av någon masochistisk anledning, ständigt dessa intrigerande typer. Fan vet varför. Nåja; min poäng: Förr eller senare når deras planerande något slags crescendo eller vändpunkt, och det går alltid - alltid - dåligt för dem. De förlorar den där ödesstriden, blir utskrattade av det där rådet, eller blir nerröstade, ignorerade eller utmobbade av gruppen. Och det brukar försätta dem - och mig - i obalans. Ibland är det system (stridssystem t.ex), ibland inte. men, hursomhelst; jag förlorar kontrollen över berättelsen om vem rollpersonen är.

Exempel från Vampire: Både jag och rollpersonen trodde att vi var en ganska cool Spike-aktig typ som också kunde grejer om datorer. Fast systemet tvingade mig att ge upp den tanken; jag lyckades bara med datortärningsslagen, var värdelös på att slåss, och blev ständigt mobbad/ignorerad av övriga. Jag skulle nog inte hittat på det själv, men så blev det. och det blev en intressant grej, även om vår reaktion på situationen i slutänden var destruktiv för både rollpersonsgruppen och i viss mån spelargruppen... (vi förrådde hela vampyrsamhället till nåtslags regeringsbyrå och fick oss allihop dödade)


Jag vet inte om det är den sortens anekdot du var ute efter, men det var ett sammanhang där systemet gav min rollperson något jag inte kunnat gett den själv, eller som åtminstone inte alls givit samma effekt då. Nu var vi ju BÅDA bittra på hur töntiga vi blivit, jämfört med vad vi ville, hur vi tänkte oss.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
krank said:
Jag vill bara passa på att svära mig fri från den här kategoriseringen.
Javisst. Fan, det ser typ ut som att jag försöker påstå att alla karaktärsimmersionister gör felet att upphöja sin personliga smak till objektiv sanning. Det är naturligtvis inte sant, även om det gäller för många (precis som det gäller för resten av mänskligheten). Som tur är händer det mer sällan på WRNU än på många andra ställen.
 

Nabu

Warrior
Joined
8 Jan 2009
Messages
354
Location
Umeå
Nu vet jag inte om jag skall klassificeras som karaktärsimmersionist eftersom jag uppenbarligen har en annorlunda spelstil än exempelvis krank. Likväl eftersom immersion i karaktären är mitt mål, så känner jag mig som en karaktärsimmersionist.

Först och främst ska jag säga att jag kan tycka den typen av rollspelande som du beskriver är ashäftigt att vara med om (men jag har bara spelat så en gång). Som det kanske har framgått så föredrar jag ändå en karaktärsimmersionistisk agenda i de flesta fallen.

Jag kan inte komma på ett sånt tillfälle då jag spelat med immersionistisk agenda, men jag tänkte bidra med en anekdot om hur awesome karaktärsimmersion kan vara, lite som en kontrapunkt till en del saker du sa.

Jag spelar alltså en Jehan, magiker i ett smått modifierat Mundana. Han är en överlevare från det Pereinnska frihetskriget, men jag ska försöka hålla det så allmänt att ni inte behöver förstå en massa Eon. Under tiden då Pereinne (jag ber om ursäkt om jag stavar det fel) var styrt av magikratin Thalamur, och magi var förbjuden bland folket tillhörde Jehan ett hemligt gille som försökte lära sig magi. Så kom kriget, och Sabrierna tog själva staden. Stiderna fortsatte dock på gatorna, och Jehans gille hamnade i skottelden, då de blev brutalt utrensade av den Sabriska inkvisitionen som inte gjorde någon skillnad på magiker av folket och Thakaler. Jehan och tre av hans gillesmedlemmar flyr från staden, men en efter en dör de i vildmarken; alla utom Jehan, som på något vis binder sina kamraters själar till sig. Själv upptäckar han det genom att han kan tvinga fram magi ur dessa själar (ja, en del av er lär ju känna igen det hittills, då Quick Ben ur the Malazan Book of the Fallen var en stor inspiration till karaktären). Utom sig av sorg super Jehan ner sig och blir shanghaiad på ett skepp, där kampanjen börjar.

Vilket jämarns utlägg om bakgrunden, men, men. I alla fall så har Jehan dragit slutsatsen att om han kommer för nära någon (fysiskt) så kommer han att sluka dennes själ, så han känner sig väldigt isolerad på skeppet; speciellt då det är fyllt med mer eller mindre råbarkade pirater. Just hur han kom till den slutsatsen är lite svår att förklara men det har att göra med att han och kamraterna var så fysiskt isolerade från alla andra.

Nuså, på skeppet finns även en kvinna (vem kunde ana!) som efter en nästan-våldtäkt skyr män i allmänhet, bortsett från kaptenen, som var den som räddade henne. Hon värmer dock upp för Jehan, som både är vänligare, mer moralisk och mer androgyn än de flesta män hon mött tidigare. Jehan faller såklart pladask för kvinnan också, men på grund av vad som har hänt så kan han inte låta något hända mellan dem. Efter många om och men bestämmer Jehan sig för att se till att ingenting kommer att ske genom att ta avstånd från henne. Det hela leder till en konfrontation där hon berättar vad hon känner, och Jehan “tvingas” låtsas som att han inte bryr sig så mycket om henne. Bokstavligt talat hjärtskärande både för Jehan och för mig. Spelledaren kunde knappt tro det och jag behövde ta en rejäl paus efteråt för at lugna ner mig emotionellt.

Nå, det var den starka upplevelsen, men jag sa också något om en kontrapunkt. Det jag menade med det är vad som händer senare.

Ett tag senare tar nämligen Jehan och blir gemytlig med en kvinna han möter på ett värdshus. Det hade jag aldrig trott i förväg, men när situationen uppkom i spel så kändes det helt rätt; lite av “Screw it, jag orkar inte med det här längre!” Vad jag vill säga är alltså att även om reglerna eller spelledaren inte tar kontrollen över din karaktär ifrån mig så kan karaktären förvåna både sig själv och mig (det blir ju lite synonymt med det spelsättet).
 

Doomhamster

Swordsman
Joined
4 Feb 2011
Messages
480
Location
Linköping
För att först kommentera dina exempel: det du tar upp med Alex hade fått mig att lacka ur ordentligt, tror jag. Det hade fått mig att må en smula illa inför min RP - vilket som du beskriver det även var fallet med dig, men jag tror inte att det för mig hade förhöjt upplevelsen. Det är väldigt viktigt för mig att kunna sympatisera med min RP, och även att RPn inte framstår som patetisk... att misslyckas är okej, men inte att vara misslyckad. Jag spelar liksom inte rollspel för att uppleva en upphaussad version av mitt vardagsliv.

Det andra känns som lite av ett falskt val, faktiskt. Visst, reglerna sa att Saladin inte fick få sin vilja fram i konflikten... men vad hade hindrat din RP från att dö EFTER konflikten, om han verkligen ville det? Om du fick ut något nytt och intressant av att göra på det här sättet, så bra, men jag är inte säker på att man verkligen kan hävda att reglerna tvingade på dig det valet.

För min personliga del har det mycket att göra med gradskillnader. Jag är inte per automatik anti mekaniker som gör min RP "skärrad", "rädd", "arg" osv, men jag blir inte glad när reglerna eller SL försöker diktera hur min RP REAGERAR på den känslan.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Även som immersionist hamnar du i situationer på grund av andra spelares handlingar som gör att du förlorar kontrollen över din rollperson.

Då menar jag allt från att saker hamnar i ett händelseförlopp som du som spelare inte skulle ha valt, till att de andra spelarnas perception och bemötande av rollen.

Vad som helst kan ju trigga upplevelsen att man tappar fotfärstet på den där hisande sättet.

En fin liten detalj på ett lajv jag var på där jag spelade en trickster-atig, moraliskt defintivt gränslös, eventuellt ond, men charmig roll som just valt att avslöja att hon varit dubbelagent för andra sidan men valt att skita i det jobbet utav rädsla för sitt eget skinn.
Senare under natten det oroligheter, och vår sidas beväpnade roller sluter upp för att bemöta hotet. Det finns lite spänningar mellan ett par andra om vem som faktiskt har det millitära befälet, och plötligt vänder sig en av tjejerna till mig och ber mig om order, som om jag vore den självklara ledaren. Jag. Förrädaren, som nyss framträtt. Som inte ens var en del av de grupper som slutit upp.

Det gav också den där svindlande förvirrande kicken. För då hade den tjejen just vänt upp och ner på hur jag såg på rollen och hur jag trodde andra såg på den. Hon klädde med sitt förtronde mig i en ledares mantel, liksom.
 

KamiFisk

Hero
Joined
1 Feb 2010
Messages
928
Location
Uppsala
Hade en väldigt liknande upplevelse på ett lajv, jag och min broder spelade enstöriga "supernatural investigators" typ, och mitt i natten under det klassiska orch anfallet ber plötsligt hela byn min roll om hjälp att leda dem.
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Men självklart! Även om det här är långt från "Du kan inte resa dig" så beskriver du ju något som kallas för plotpoints i filmens värld.

För det första blir jag nyfiken på hur du fick reda på det där om trettonåringen. Jag, till skillnad från thesod, förstår verkligen att det förhöjde spelupplevelsen för det är väl en direkt reaktion på att du själv fick en jefligt dålig magkänsla.

Men det här är två stycken sett att se på rollspelande. Jag hade verkligen uppskattat det som du.

Det här är en eyeopener för mig. Jag har läst den ganska komplicerade tråden det här springer ur. Jag tycker du och Krille förklarar problematiken bäst. Jag tycker krank har ett bra inlägg också som inte talar emot er (det om att beskriva situationen värre än vad den är istället för att säga "Du kan inte sticka upp huvudet").

Att förlora kontrollen över sin rollperson på det sätt du beskriver är lite som, eh, taxichaffisen i Total Recall. Det kallas inom dramaturgi för en shapeshifter och det är lite den upplevelese du måste råkat ut för.

I det andra scenariot: Wow. Fan vad grymt coolt. Inte för att jag rä 100 med på hur saker gick till men det spelar mindre roll. Regler som förändrar en situation och får en tappa kontroll kan alltså vara awesome i mina ögon. Inte skräcktabell men det här... Det finns grader av kontrollförlust liksom.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Jag skall nog varna lite för att jag kommer att vara lite neggig i det här inlägget, men det är faktiskt tänkt att det skall sätta lite fingrar på diverse ganska viktiga poänger...

För det första så säger det som du skriver ganska lite... Det skulle precis lika gärna kunna säga att "I dessa två fall så fick vi awesome trots kassa regler!". Det säger också ingenting om alla de eventuella gånger då samma regler totalt krossar spelupplevelsen. I det första fallet är det mycket tydligt; Du väljer att ta "rätt" ställning till det hela och får därmed en stark upplevelse.

För det andra så är det här frågor som måste hållas i sin specifika kontext kontra spelet, agendan och det sociala kontraktet. Man måste* vara helt överens om att det är ok att etablera vad ondsint skit som helst i en persons bakgrund (eller annan loss of control) för att det skall kunna bli bra. Om man inte är det så är det endera kasst alternativt en twist som har med spelledarens scenarioplannering att göra och skall då kunna betraktas av spelaren som just det. För att man som spelare skall känna sig bekväm och hemma i världen/spelet så måste* man veta vad som är normalt och vad man förväntas höja på ögonbrynen åt. Kort sagt, spelar du Jeep så bör du vara beredd på det, spelar du klassiskt så bör du bli förvånad.

* Måste är nog ett starkt ord egentligen. Man... Mycket starkt bör. :gremsmile:
 

Ond bråd död

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
3,014
Location
Härnösand
Det där känner jag igen från det där svenska rymdspelet.

Jag spelade en misslyckad, kriminell cagefighter som i likhet med de flesta av mina karaktärer hade ett rejält bagage psykologiska issues och problem med självkänslan. Vi spelade det där köpäventyret nåntings sista färd. Rymdskeppet havererar och panik utbryter. Äventyrarna försöker naturligtvis reda upp allting och blir lite ledargestalter. Det var ju lite coolt, men det är ju vad man räknar med i rollspel. Det som däremot gav mig en ny bild av min rollperson var hur moralisk han visade sig vara. Och anledningen till det var att en annan rollperson var precis motsatsen. Genom att jag/min rollperson tog ställning emot hans giriga affärsidéer om att ta avgifter för passagerare på flyktkapslar och liknande, så fick min rollperson plötsligt rollen som moralens väktare. Detta tillsammans med statusen som hjälte fick dessutom honom att ifråga sätta sin syn på sig själv som en loser.

Det är mitt tydligaste exempel på hur de andra spelarnas val förändrar vem min karaktär är. Dock har jag inte så många andra exempel, men det beror nog snarare på att jag inte insett vad som format min roll snarare än att det sällan sker. Väldigt intressant perspektiv faktiskt. Hur andra spelare påverkar vem du är, kanske borde vara en egen tråd.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
TheSod said:
För att först kommentera dina exempel: det du tar upp med Alex hade fått mig att lacka ur ordentligt, tror jag. Det hade fått mig att må en smula illa inför min RP - vilket som du beskriver det även var fallet med dig, men jag tror inte att det för mig hade förhöjt upplevelsen. Det är väldigt viktigt för mig att kunna sympatisera med min RP, och även att RPn inte framstår som patetisk... att misslyckas är okej, men inte att vara misslyckad. Jag spelar liksom inte rollspel för att uppleva en upphaussad version av mitt vardagsliv.
Intressant. Jag ser knappast att spela en loser som att spela en upphaussad version av mitt vardagsliv. Och jag tycker inte att det som inträffade med Alex gjorde honom till "misslyckad". Han var en otroligt framgångsrik kille.

Det andra känns som lite av ett falskt val, faktiskt. Visst, reglerna sa att Saladin inte fick få sin vilja fram i konflikten... men vad hade hindrat din RP från att dö EFTER konflikten, om han verkligen ville det?
Det faktum att vi bara spelat igenom halva speltillfället. Att rollpersonen dör havvägs igenom är ju hur keff som helst.

Om du fick ut något nytt och intressant av att göra på det här sättet, så bra, men jag är inte säker på att man verkligen kan hävda att reglerna tvingade på dig det valet.
Alltså, för det första så var det reglerna tolkade av min medspelare. För det andra så var det väl inte nödvändigtvis tvingande, men det var, hur skall jag uttrycka det, i en påstående form. Det var inte ett förslag, utan ett påstående. Jag kunde såklart ha sagt nej.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
Niklas73 said:
För det första blir jag nyfiken på hur du fick reda på det där om trettonåringen.
I början av spelet visste vi att vi åkte ut på en utflykt och var tillsammans alla fyra kompisarna för första gången sedan det där som hände förra sommaren. Men vi visste inte vad det var som hade hänt förra sommaren. Det nystades upp allteftersom vi spelade, i form av narrering och tillbakablickar från spelledaren.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
Ram said:
För det första så säger det som du skriver ganska lite... Det skulle precis lika gärna kunna säga att "I dessa två fall så fick vi awesome trots kassa regler!".
Jo, fast det vore ju underligt att två av mina bästa ögonblick under femton års rollspelande inträffade på grund av kassa regler. Sedan finns det såklart fler exempel, som varit bra och häftiga, men inte lika känslosamma.

Det säger också ingenting om alla de eventuella gånger då samma regler totalt krossar spelupplevelsen.
Vi snackar om mina upplevelser här, ja? Min poäng var att "såhär kan man spela och jag tycker att det är underbart". Om negativa upplevelser var vanligare än positiva upplevelser till följd av sådana här regler så hade jag inte gjort en tråd om det.

Men jag vill också påpeka att det inte är något automatiskt att regler som tar kontrollen från din rollperson ger bra upplevelser. Det räcker inte att lägga in en regel som säger "Slå 1T6, om det blir en etta hatar du dig själv". Det kan, som så många andra tekniker, göras väl och göras dåligt.

Man måste* vara helt överens om att det är ok att etablera vad ondsint skit som helst i en persons bakgrund (eller annan loss of control) för att det skall kunna bli bra.
Framförallt måste man lita på de andra spelarna och ha en bra och gemensam vision om vad man spelar. Jag har spelat Det sjätte inseglet med folk jag inte kände höll sig till visionen och det var inte lika kul i vissa situationer.
 

shotgun_ramadan

Fåntratt
Joined
2 Feb 2010
Messages
152
Location
Wroclaw, Polen
Genesis said:
Om det görs bra, med bra regler och bra spelare/spelledare, och om man accepterar det och spelar med, kan fråntagandet av din auktoritet över din rollperson vara ett fruktansvärt kraftfullt och positivt verktyg. Faktum är att om ett spel inte tar kontrollen över min rollperson ifrån mig ibland så känns spelet lite förutsägbart. Eller, inte spelet, men min rollperson. Om min rollperson aldrig överraskar mig eller överraskar sig själv så förlorar rollspelandet en för mig otroligt givande dimension.
Det här tyckte jag var väldigt bra skrivet, och formulerar nog min åsikt ganska väl.

Jag vill även passa på att nämna att din tråd här (som så många andras) ger inspiration till vad man själv vill uppnå med rollspel. Vissa gillar inte det som du beskriver ovan, och det är ju inget fel med det. Alla hanterar ju olika spelsätt på sitt sätt, och har utöver detta såklart olika smak. Jag har nog sällan eller aldrig (tyvärr) råkat ut för lika 'WOW!'-artade spel som du nämner ovan, utan att ha haft kontrollen själv, men jag önskar att jag hade.

Jag kan dock relatera lite grann till ditt första exempel, då jag spelat rollpersoner som utvecklats till riktiga svin. De besitter så 'fula' egenskaper att det tar emot att känna sympati för dem, men det är kanske just för att de är så dåliga människor som de sticker ut. I det läget hoppas man som spelare att det "går bra" för ens rollperson, men vill samtidigt inte att sagda karaktär skulle få ett lyckligt slut - det var inte vad den förtjänade helt enkelt. Dessa karaktärer har åtminstone i mitt fall fått en tendens till att bli mer "levande" än andra karaktärer, kanske just pga att jag finner det utmanande att spela på gränsen till vad som är accepterat. Men gillar jag det så måste jag även ha full respekt för de som inte uppskattar det, det hör (enligt min mening) faktiskt med hobbyn i sig.
 

Doomhamster

Swordsman
Joined
4 Feb 2011
Messages
480
Location
Linköping
Genesis said:
Intressant. Jag ser knappast att spela en loser som att spela en upphaussad version av mitt vardagsliv. Och jag tycker inte att det som inträffade med Alex gjorde honom till "misslyckad". Han var en otroligt framgångsrik kille.
Grattis, då är du förmodligen ganska nöjd med ditt vardagsliv. Jag å andra sidan... tja, låt oss säga att om jag vill uppleva hjälplöshet, förnedring och en känsla av tillvarons allmänna meningslöshet, så spelar jag inte rollspel. Då ringer jag Försäkringskassan.

Och mitt påpekande var mer allmänt hållet. Biten om att kunna sympatisera med sin RP skulle dock ha kört sig ganska snart, om jag plötsligt fick veta att jag spelade nån som satt på en 13-åring... och ärligt talat har jag svårt att se nån som gör det som lyckad, oavsett om det nu var med flit eller "bara" för att han var klantig, och oavsett hur det går för honom annars.
 

Ram

Skev
Joined
11 May 2004
Messages
5,570
Location
Slätta
Genesis said:
Jo, fast det vore ju underligt att två av mina bästa ögonblick under femton års rollspelande inträffade på grund av kassa regler.
Du kanske inte har spelat rätt typ av spel? :gremwink:

Nej, du har helt rätt. Det som jag menade och borde ha skrivit (eller egentligen låtit bli att skriva) är att anekdotiska bevis är just anekdotiska bevis och att jag alltid imponeras av vissa bra rollspelares förmåga att skylla/kreditera system något som är deras egen förmåga att spela.


Genesis said:
Framförallt måste man lita på de andra spelarna och ha en bra och gemensam vision om vad man spelar. Jag har spelat Det sjätte inseglet med folk jag inte kände höll sig till visionen och det var inte lika kul i vissa situationer.
Dvs. val av spel plus socialt kontrakt. :gremsmile:
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Halibot berättar inte vad narrering betyder, kan du?

Jag har tagit ditt stridsystem och förändrat det lite. Det visar sig att det innehåller en del "systemet bestämmer" regler som "locka". Locka är ju taktiskt kul för spelaren men inte lika taktiskt kul om karaktären lockas ut på hängbron för att bli dräpt av en orch och spelaren är väl medveten om att det är syftet.

Jag löste det med Snap out of it funktionen som, helt enkelt ger spelaren möjlighet att ta sig ur Locka, Hota, Respekt eller what ever. Det är en handling och det kan kosta om man inte kan försvara sig. Man har möjlighet (som i många andra kast) offra yada för att lyckas så det kan bli en kostsam historia men det ger spelaren möjlighet att påverka en påtvingad reaktion som denne definitivt vill avstyra. Dock kan man inte påverka sådant du beskrev och det är inte heller systemets syfte. Så det bidde en hybrid och sådant brukar folk gärna sabla ner.

Självklart är handlingen förebehållen en detaljerad tidsskala så du kan inte åberopa den för din dragning till minderåriga.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,522
Location
Göteborg
Niklas73 said:
Halibot berättar inte vad narrering betyder, kan du?
Det betyder egentligen helt enkelt "berätta".

Locka är ju taktiskt kul för spelaren men inte lika taktiskt kul om karaktären lockas ut på hängbron för att bli dräpt av en orch och spelaren är väl medveten om att det är syftet.
Det är väl jättekul? Då måste spelgruppen hitta en mottaktik till det så att det inte händer igen. Naturligtvis är det bara spelledarpersoner som dör om de trillar av bron. Och inte ens de gör det, om de är intressanta nog att föra tillbaka i en uppföljare.
 

Niklas73

Skapare av Starchallenge
Joined
20 Jan 2003
Messages
3,703
Location
Stockholm
Vilket inte motsäger min snap out of it taktik. Jag fattar vart du vill komma - jag är bara inte där än och vet inte om jag kommer dit.
 
Top