Tre sorters utmaningar:
Spelaren fokuserar på magikerns bra sidor och spelledaren glömmer de dåliga. Det urholkar i mitt tycke karaktären och gör spelet ointressantare. Låt karaktärerna märka sina dåliga sidor.
Okej. Tja, jag håller med, även om jag kanske tycker att det till stor del är reglernas fel om bristerna glöms bort. Låg SMI brukar inte vara ett alltför stort hinder för den som vill bli fasadklättrare, liksom. Det är en anledning till att jag gillar när man knyter an olika aspekter av vadaglighet i spelet tll grundegenskaperna. Såsom att man bara kan bära STY antal BEP; för alla rollpersoner kan ju behöva bära på saker, även lärda män.
Detta då under förutsättning att man inte råkar ut för ett läge där man måste springa.
Okej, men här kommer ett problem: Vi kan säga att det finns tre sorters rollspelsutmaningar:
Någon måste klara uppgiften för gruppens skull:
Ett bra fall av detta är en dörr som någon måste dyrka upp för att hela gruppen skall komma vidare. Om ingen i gruppen klarar utmaningen så är gruppen förlorad, men det räcker med att en enda person klarar uppgiften för att alla skall komma vidare.
Alla måste klara upgiften för gruppens skull:
Ett bra fall av detta är om gruppen måste smyga förbi en drake, eller något liknande. Det räcker med att en person är klumpig för att hela gruppen skall misslyckas och dömas till döden (vi förutsätter att de inte har någon chans mot draken).
Alla måste klara uppgiften för sin egen skull:
Ett bra fall av detta är om rollpersonerna måste hålla andan medan de simmar från en plats till en annan. De som klarar sig går vidare, medan resten dör. (Vi förutsätter att ingen kan rädda någon annan)
(Sedan finns det varianter när man måste klara uppgifter för varandras skull också, men de skippar vi här)
Grejen är att de två senare utmaningarna premierar gruppens medlemmar att vara så stela, normala och medelmåttiga som möjligt. Det blir ganska tråkiga gruppsammansättningar på det viset. Därför brukar rollspel fokusera på den första sortens utmaningar, och det tycker jag egentligen att de gör rätt i. Det är kul med specialare.
Om nu spelledaren ändå skall bygga in ett hinder mot spjutspetsar genom att införa utmaningar av de två andra sorterna, då behöver man ingen stegrande färdighetskostnad alls. Spelet kommer ju att själv se till att superskröpliga lärda män inte kommer klara sig när alla måste ägna sig åt undervattenssim och de kommer att röja hela gruppen när de alla måste smyga sig förbi den sovande draken.
Nu är det dock så att jag personligen är rätt förtjust i att låta rollpersonerna själva välja sina utmaningar. Det är rätt vanligt, faktiskt. Problemet med det är att det medför ett väldigt stort moment av interaktivitet som spelare gärna nyttjar på så vis att deras rollpersoner enbart ställs inför utmaningar som passar dem. Det gör att det plötsligt blir ännu bättre att bli en spjutspets än vad det varit innan. Jag gillar interaktivitet, och jag är medveten om att det innebär att spjutspetsar främjas. Därför gillar jag stegrande poängkostnader (riktiga stegrande poängkostnader, inte enligt din prislista) eftersom det är ett inbyggt hinder mot spjutspetsar. Man tjänar helt enkelt inte tillräckligt mycket på att sänka de egenskaper man inte förväntar sig behöva.
Man har alltså kvar möjligheterna för spelledaren att hitta på utmaningar av den andra och tredje sorten, och man kan faktiskt säga att de har blivit
ännu mer kritiska, för skall man bli en riktig spjutspets så kommer det att tära
ännu mer på dessa åsidosatta egenskaper än vad det gör med ditt system: Den lärde mannen blir ju mer och mer skröplig ju mindre poäng han får för sina låga värden i de fysiska egenskaperna.
