Nekromanti Att ge spelaren kunskaper som rollpersonen har

[Oldenhaller]

Under mina år som spelledare har jag alltid lekt med tanken om att ge spelaren kunskaper som rollpersonen besitter. Det här är ett ganska vanligt "problem" (om man nu vill kalla det ett problem).

Betänk följande scenario. Spelaren Lisa spelar rollpersonen Owina "Krigarprinsessan" pch Kalle spelar rollpersonen Humle "Hästmästaren". Kalle gör någonting klantigt med sin häst och Lisa påpekar snabbt att Kalle gör fel - "hästar blir inte alls starkare om man slår dom med en piska". Kalle påpekar att Humle minsan vet hur man gör med hästar och att Lisa borde hålla käften eftersom Owina är en krigare och inte hästmästare som han är.

Detta är givetvis ingenting man någonsin kommer komma ifrån, om man inte planerar en rollspelssession några år i förväg...

Däremot skulle man kunna göra det på en lägre nivå. Nu på lördag ska min spelgrupp nämligen spela rollspel och karaktärerna är på väg till Molien som är en koloni i kungariket Wymondahn för att hjälpa molierna i ett uppror mot Wymondahn. Rollpersonerna ska helt enkelt med hjälp av frihetsrörelsen i Molien föra ett gerillakrig mot Wymondahn.

Tanken var då att (en vecka innan) ge rollpersonerna Che Gueveras bok Guerilla Warfare så att det på så sätt kan komma in i rollen som befälhavare över frihtesrörelsen och iscensätta snitsiga bakhåll, sabotager med mera. Det passar även in i spelarnas karaktärer som alla är en slags elitsoldater och utan tvekan besitter kunskapen att bedriva gerillakrigsföring.

Vad tycker ni? Bra eller anus?

 

[wilper]

Du får dina spelare att läsa en bok inför varje spelmöte? Mina ids allt som oftast inte ens säga till om de får förhinder.

Annars är jag bekant med problemet, men jag tweakar världen istället, om hästmästaren menar att hästarna blir starkare av att man slår dem så är det naturligtvis så, han har ju 15 i hästkunskap, så vem skulle veta bättre?

 

[Pilzefrau]

Jag tycker det känns som två olika problem, varav det ena kanske inte ens är ett problem. Om du genom att ge dem en bok får dina rollspelare att spela sina elitsoldater som om de faktiskt har legat i fält i många år, är väl detta bara bra? Problemet med hästmästaren skulle ju bara komma fram om du ger spelaren med en bagare som rollperson boken också, och han också vet var man bör lägga ett bakhåll?

Annars håller jag med Wilper, mina spelare skulle aldrig läsa en bok för att jag sa det. De bor inom gångavstånd men kommer inte för att moppen "råkade" vara nedskruvad just idag. Wtf?

 

[Oldenhaller]

Ja, den andra delen av mitt inlägg var inte ett problem - frågan är bara om det är en bra idé eller bara onödigt mycket jobb och att det kanske tar fokus ifrån själva rollgestaltandet? Å andra sidan är det väl aldrig helt fel att veta hur man för ett gerillakrig...

 

[Pilzefrau]

Det beror på om dina rollspelare är så fantastiska som vi andra tror:
Kommer de läsa boken utan att klaga tills nästa spelmöte? De kanske allihopa är sådana personer som läser en bok i veckan i vanliga fall och hey, gratis boktips från spelledaren!
Ta fokus från rollgestaltandet? Jadu, där får du fråga någon annan. Hur mycket vi i våran grupp än intalar oss att nu ska vi spela seriöst, så slutar det ändå alltid med att samma person reagerar precis likadant oavsett gubbe.

 

[Pom]

Jag är en stark anhängare av att man skall få spela rollpersoner som skiljer sig från spelaren i kunskaper och personlighet. Jag tror det är enklare att luta sig mot reglerna, som redan nämnts i tråden. Rollpersonerna kommer ändå alltid att veta nästan oändligt mycket mer om sin miljö än spelarna någonsin kan komma ikapp. Beskriver SL ett rum blir det alltid lika många bilder av rummet som det finns spelare.

Jag skulle inte ge hemläxor, däremot skulle jag kanske låta boken ligga framme under spelmötet så att folk skulle kunna bläddra i den och låta sig inspireras när det uppstår dötid för den egna rollpersonen.

Men om spelare på eget initiativ vill läsa på om något de blivit intresserade av genom rollspelet är det förstås bara skoj och skall uppmuntras.

 

[Mogger]

För flera år sedan lekte jag med tanken att skapa 5 separata spelvärdar, en för varje spelare, som alla beskrevs subjektivt. Det funkade så klart inte. Idag lägger jag ansvaret på spelaren. Är de ens intresserade av att "agera" trovärdigt som guerillaledare eller finns det annat som är mer intressant? kanske någon spelare bara ser kampen som en kuliss till den kärlekshistoria han vill utveckla med Mawanondas dotter? Då hjälper inte Che.

 

[LeJonklev]

Jag har på senare tid börjat föredra någon sorts spelare-vet-bäst-variant. Spelvärlden anpassar sig helt enkelt efter spelaren. Hästen blir helt enkelt starkare om man slår den med piskan om det är vad Hästmästar-Kalle säger att det gör. Om superhärföraren bestämmer sig för att riddarna ska storma fienden till fots så är det en bra ide.

Så länge det håller sig inom rimligheternas gränser (vilket iofs utesluter båda exemplena ovan ) och ingen spelare på riktigt har intim kunskap om området så funkar det. Kan bli lite knas ibland men jag upplever ändå att fördelarna blir större än nackdelarna.

Eller så kör man sci-fi där ingen kan något om något utom jag som spelledare. Så var det problemet borta...

/Johan

Edit: glömde ju nämna det största fördelen. Jag som spelledare slipper lära mig trista grejer som hästskötsel och gerillakrigsföring.

 

[krank]

Jag löser det på enklast möjliga sätt: Jag spelleder nästan uteslutande i nutid, i "mer eller mindre" vår verklighet. Saker och ting fungerar ganska exakt som man förväntar sig, och det går skitenkelt att läsa in sig på sånt man inte kan själv.

Och sånt som inte funkar som spelarna själva är vana vid (monster eller liknande) brukar ändå vara sånt deras rollpersoner inte heller känner till.

Idealet är i mina ögon att rollpersonerna vet vare sig mer eller mindre än spelarna. Det är ett ideal man aldrig kommer att nå med mindre än att spelarna spelar sig själva (något jag själv testat som spelare och gillat, men som ingen annan verkar intresserad av), men man kan närma sig idealet genom att underlätta för det. Genom att inte välja sjukt exotiska världar. Genom att köra i kulturer spelarna är bekanta med. Och så vidare.



Och vad gäller "extrakunskaper" (i mitt fall - monster, magier och liknande) så brukar jag kasta in rollpersonerna som helt okunniga, och sedan får rollpersonerna och spelarna lära sig tillsammans.

 

[w176]

Skriv ihop lit

Jag tycker det lättaste är att världen anpassa sig, det funkar så länge man gör det snyggt.'

Men annars tycker jag om att ge och få information som spelledare och spelare. En bok i sin helhet kan vara svår att ta till sig (eller svårt att tidsmässigt prioritera). Men att skriva ut hästkalle en wikipediaartikel som lite stöd kan vara snyggt och ge känsla till rollen.

Eller så kan man som spelledare snabbt skriva ner en punklista med lite slumpmässigt val fakta spelaren kan använda. Spelar Karin Knarkmästare så kan hon få ett papper med 20 olika droger från spelvärlden och vad man kan använda dom till för att ha när man spelar rollen, eller tjuven kan å en förklaring på hur tjuvgillet är uppbyggt (fast det där är fall det också skulle kunna funka att spelvärlden anpassar sig)

 

[Johan K]

Vad tycker ni? Bra eller anus?

Well, själva idéen omatt ge spealrna lite extra info, som t. ex Che Gevaras bok, som du nämnder här, är en bra idé. Dock så skulle jag kansek inte be dem läsa & plugga allt som krävs för att rollspela t. ex gerillaledare. Det skulle förta det hela med rollsepl.. Men gjärna föreslå saker & ting som kan vara lite kul att kunna.

/ Johan K, som på ett ungefär kommer att göra nått liknande förberdelser. Då man ska spela en katolsk präst, för jag har inte sådär järnkoll på just katoliker..

 

[MrG]

Jag tycker inte om tanken, då jag gärna spelar karaktärer som är rätt motsatta mig själv och inte är ett dug intresserad av att lära mig det dom kan. Typ exemplet är vapenkunskap, jag tycker sånt är obotligt tråkigt, men för den skull är det inte ointresant att spela en vapennörd, snarare så kan mitt ointrsse skapa ett intresse av att pröva att spela en sån person.

Och då är det självklart enklare att anpassa spelvärlden till spelarens idéer, eller än enklare, om nån är vapenkunnig, frågar jag den spelaren vad som är rätt (och skiter i det om det inte passar dramaturgin)

-Gunnar (som däremot vill hylla ett nytt sätt att tänka på lösning även om den inte passade mig)

 

[Bombu]

mulle lär oss litegrann. men sen kan jag inte mer.

Jag tycker inte om tanken, då jag gärna spelar karaktärer som är rätt motsatta mig själv och inte är ett dug intresserad av att lära mig det dom kan.

Jag kan bara nicka och säga att såhär tänker jag också.

För mig finns det inget nöje att behöva lära sig det som rollpersonen kan. Om man spelar en naturintreserad druid så kan han/hon massor om naturen, själv är jag ganska dålig på natur, kan några träd, lite som en sexåring tror jag....

ni vet, mulle lär oss litegrann och sen dess har jag inte lärt mig så mycket om naturen, och är inte speciellt intresserad att lära mig mer heller.

Att då behöva lära mig massor om natur, blommor och moras, morän, och torrbackens ekologi, det är skola och jobbigt för mig inget jag vill göra på fritiden.

Om jag skulle bli tvingad till det skulle jag om jag kände stort förtroende för SL ändå kanske göra ett halvhjärtat försök och sen få spela en druid som inte kan nått om naturen.

Om det är frågan om komedi kan det funka ändå. Annars inte.

Bombu